Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

På sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

”Min” jazzfestival i Ystad (4): Filip Jers Quartet

Filip Jers Quartet
Hos Morten Café

Rubriken ”With Inspiration from Toots” (som i Thielemans) är en exakt beskrivning av Filip Jers munspelsstil. Inte bluesmunspel á la Peps utan Jers spelar kromatiskt munspel vars melodiska toner leder tankarna till klarinett och Putte Wickman.

Mäktiga jämförelser men strax under då.

Egna valsen ”Empoli” påminner om förebilden Toots. Också egna ”509 Djursholms torg” är lite – obs! lite – bluesigare och jazzigare.

Övriga musiker – elgitarristen Henrik Hallberg, basisten Johan Lindbom och lite grann också trummisen Niclas Lindström – får utrymme för soloinsatser och gruppen blir en jazzkvartett.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=4p-p7OwLEb4%5D

Live-inspelning – men inte från Ystads jazzfestival utan från en konsert i Surahammar – där Filip Jers Quartet spelar ”Sophisticated Lady”.

Det svänger som katten utan att volymen höjs.

”Who is Bob?” känner nog de flesta på cafégården igen från ”Twin Peaks”: atmosfärisk och mystisk med en mörk botten av annalkande fara.

Och sen i egna ”Bopvisa” tar Filip Jers faktiskt fram ett diatoniskt bluesmunspel. Men det blir ändå inte blues utan fortfarande låter det som ”Twin Peaks” fast i en vilda westernöken.

Mästerskapet uppvisas i millimeternära munspels- och gitarrduetten ”It´s Only a Paper Moon”. Oj, vilket gitarrspel, dessutom.

Extranummer: lärostycket för kromatiskt munspel, likaså gamla ”Sophisticated Ladies”, som Jers lärde sig efter ett möte med just Toots Thielemans.

(Ystads Allehanda 2012)

Klarinettisten som inte blev vid sin klarinett

YSTAD Är du morgonpigg? Jacques skakar på huvet och sätter sig vid bordet. Men han sover dåligt, säger han. Så du är ändå uppe på morgon? Oavsett om det är en biografi eller memoarbok (se bokens titelblad respektive baksida) som Jacques Werup har skrivit, så handlar ”Medan jag levde” om hans liv. Därför får också intervjun inledas personligt. Man mot man.

Jacques, du beskriver dig själv som ”en ganska ful pojke, vindögd och försedd med jättelika framtänder”. Ditt öknamn var ”Geten”. Men vad i… tänker intervjuaren. Den där charmören, som fortfarande har håret i behåll och svart är det också. Så hade man velat se ut!

– O, utbrister Jacques, det var gulligt sagt.

Foto: Adam Haglund.

– Så lustiga vi är, fortsätter han. Ja, både jag och du, tydligen. Och de flesta människor. Vi bär med oss vår mänsklighet, djupt inom oss. Synen på sig själv, vad och vem man tyckte att man var, det lever kvar och påverkar oss, livet igenom.

Det finns en dubbeltydig mening i boken: ”Jag minns ju vad jag minns.”

– Exakt så är det. Jag minns vad jag minns och har lust att minnas. En del av det kom med i boken, annat strök jag. Aldrig har jag arbetat så mycket som när jag skrev den här boken. Jag har använt rödpennan mer än någonsin.

Andra kan minnas samma händelser på andra sätt?

– Javisst, så är det också. Men jag har inte skrivit en memoar, poängterar (= rättar) Jacques, utan en självbiografi. Ja, det kan vara en hårfin gräns, men biografin är mindre anspråksfull. De som skriver memoarer brukar ha behov att manifestera sig, rada upp vad de åstadkommit i livet. Jag skriver nästan inte alls om mina yrkesmässiga turer, det handlar mer om existensen.

Fast nog innehåller boken också minnen från olika delar av hans yrkesliv. Nästan hela bredden finns med: jazzmusikern, poeten, den skönlitteräre prosaförfattaren, sångpoeten, den mer faktabaserade författaren…

Jacques Werup är matthandlarsonen som aldrig sålt en matta. Han var också den unge malmöitiske jazzklarinettisten som inte blev vid sin klarinett. Det är mycket ovanligt att svenska författare har en så spretig litterär och även musikalisk verksamhet. Varför blev det så här?

– Det beror på oviljan att anpassa mig och en lika stor vilja att tänja gränser, våga riskera att formen förändras och att man därmed tar ett steg vidare. Det är poesins fel, tror jag. I poesin är ingenting bestämt, man kommer aldrig fram, letandet är själva målet. Om jag vill vara någonting så är det poet.

Men, invänder intervjuaren, jag tror att ditt kulturella flersyssleri också har andra orsaker, som jag tänkte vi skulle reda ut. Så självkritisk som i den nya boken har du inte varit tidigare. Du redogör för dina sämre sidor, citerar din hustru som tyckte att du var ”tillgjord” på scen och synar dina – eventuella – litterära och musikaliska färdigheter.

Foto: Adam Haglund.

– Du kan ha rätt i det, jag har nog inte beskrivit mig så här förut. Jag är ju en dålig jazzmusiker, egentligen. Fast så bra som idag har jag aldrig spelat på mina blåsinstrument (klarinett och tenorsaxofon), jag tränar mer än någonsin. Och min hustru är min största kritiker.

– Du kan förresten ha rätt i bäggedera. Om man förringar sig själv för mycket, alltför många gånger, så kan det istället uppfattas som att man framhäver sig. Man verkar, som du säger, ”pompös”.

Och vad beror det på, att du försöker göra dig både mindre och större? Och att du hoppat från det ena till det andra litterära och musikaliska uttrycket. Jag tror det beror på förhållandet mellan far och son, att din pappa inte ville acceptera att du skulle ägna dig åt musik eller litteratur.

– Det är klart det gör. Även om jag inte tänker på det så handlar det förstås om det stora godkännandet. Att äntligen bli godkänd. Det är ju därför min far har så stor plats i boken.

Och nog accepterade han – ”godkände” – ditt livsval till slut. Så måste man väl se hans förtjusning över att han själv i sin äldsta höst fick stå på scenen som statist i ”Svansjön” på Malmö stadsteater.

– Javisst var det kul!

Du skriver mycket om åldrande, om den åldrande mannen: din pappa, dig själv och andra män. En ung kvinnlig läsare kanske tycker annorlunda, men jag som också är en åldrande man med sjukdomar och fel på kroppen (vad Jacques råkat ut för kan ni läsa i boken och vad jag lider av ska ni inte bry er om) tycker att Jacques Werup redogör för åldrandet, ganska sakligt, liksom konstaterar hur det är, men han självömkar inte.

– Nej, jag tror inte att jag ömkar, varken mig själv eller andra. Det åldern för med sig, tycker jag, är att man bättre förstår andra människor. Förut hade man sagt: ”Den där fan…” Nu tänker man: ”Jag är ju likadan själv.”

– Man blir mer förstående, får större medkänsla. Även om inte livet är lättare så blir ens egna beteende bättre. Sjukdom gör en mer vänligt inställd, om inte mot livet så mot andra människor.

Vi sitter på konditoriet i ”den lilla staden”, vid sidan om Mariakyrkan, och fikar medan vi pratar. ”Nu ska jag gå min dagliga runda i den lilla staden”, skriver Jacques Werup. I självbiografin återkommer han gång på gång till ”min lilla stad”. Några rader här, en halvsida där, någon enstaka gång flera boksidor i följd. Stycke för stycke och sida för sida kommer läsaren allt närmare ”den lilla staden” men aldrig riktigt nära. Som Jacques Werup också skriver: ”Idyllen i min lilla stad är helt igenom äkta, sammansatt av ett autentiskt livs alla motsägelser.”

– I mitt liv har jag pendlat mellan små och stora platser. Allra först var det Malmö, sen blev det Lövestad-Paris, nu är det Ystad. Det är en härlig stad med alla kommunikationer. Man stiger på tåget och åker från Ystad rätt in till incheckningsdisken på Kastrup.

Ystad är, skriver du, ”knappt mindre idyllisk än en större by”. Men ”den lilla staden” kan väl också bli som en liten by, i betydelsen ”en sluten stad” med få och små glipor utåt.

– Då får man själv öppna upp! Ystad är en behaglig ort, här är fantastiskt. Det finns många kosmopolitiska människor här omkring. Ja, motsatsen också. Men så är det ju. Ystad är en förort till mycket, till allt, till världen.

”Nu är det natt i den lilla staden. Det kan det vara i morgon också.” Så slutar Jacques Werups självbiografi.

(Ystads Allehanda 2010)

Musik, liv och död

Jacques Werup
Lev länge, dö ung
(Natur och Kultur)

På nyhetsbladet som medföljde recensionsboken finns ett foto där Jacques Werup spelar klarinett. Men spelade han inte saxofon i Werup-Sjöströmgruppen?

– Klarinetten var mitt första instrument, säger Werup i telefon. Och nu har jag börjat spela på den igen. Fast det blir inte så ofta. Senast jag tog fram klarinetten fick jag skaka ur tvestjärtarna.

Jacques Werup har andats in, satt munstycket mellan tänderna och skrivit en roman i toner. ”Lev länge, dö ung” är en kortroman, ungefär så lång som huvudpersonens ”Welcome home”-konsert i Luleå. Ungefär likadan också: kapitlen är som låtar med improvisationer.

Jazzmusikern Lennart ”Lennie Blue” Olsson från norrländska Notviken köpte första ”kvarpan” (Werup skriver ”klarran”, sa man så i Malmö?) på postorder och lärde sig spela efter Artie Shaw på vevgrammofonen. Han drömde om ”success” (den stora i Amerika) men det blev som mest ”sacksäss” (den mindre i Sverige) med topp kring 1950.

På ålderns höst återvänder jazzmusikern till Luleå och spelkompisarna från starten. Han står på scenen med den hustru och det barn som han äntligen stannat hos nedanför. Lennie Blue spelar och sjunger, leker med musiken och livet, så som han alltid lekt med livet och musiken, försökt få alla problem att försvinna med ett garv. Lennie drar en scatramsa som sitter som p i G (pitten i Greta). Den låter som ett skämt men är på allvar: ”ba doo bi doo bi dooo bi doo badoo bedi doo bi lennie blue…”

Lennie minns berg- och dalbanan genom musiken och livet: spriten, alla kvinnorna och barnen på bygderna, från Harlem på Nalen (full på scen, gjorde bort sig och missade USA-resan) via städjobbet på Kockums med klarran på stampen till husbandet hos Lasse Holmqvist på TV.

Som Lennie minns, så skriver Jacques. Orden blir toner, meningarna blir melodier. Spontant formulerat, ur ryggmärgen och erfarenheten. Så som improvisationer är: sämre och bättre, rätt i hjärtat och bom på tavlan.

Jacques Werup skriver Lennies blues med själva orden, sitt stilistiska val. Han har valt att skriva vad en del nog vill kalla ”mellanbok”: en ”liten” roman på något hundratal sidor om en ”liten” stjärna. För Lennie blev aldrig någon ”yxan bravo”: ingen stor stjärna som alla älskar utan en av de små stjärnorna med skorr, kantigheter och skavanker. Sådana som är på topp när det inte gäller – som ”en sur kväll i Hallstahammar för fjorton pers”.

Lennie Blue står på scenen och betraktar lilltösen, dottern Johanna. ”Måtte hon bli som folk är mest”, tänker han. Hur många gånger har inte Lennie tittat efter musiker som förmått kombinera musiken med civila yrken, som haft det där ”vanliga”: ett liv utanför jazzen?

Lennie har levt i jazzmusiken – livet utanför var han så rädd för. Han har hyllats och glömts, för att livsrädslan speglades i musiken och påverkade karriären: upp och ner, upp och ner, upp och ner…

Liksom tusen andra. Till exempel klarinettisten och sångaren Gunnar ”Siljabloo” Nilsson, som Werup tillägnat boken. Eller en annan svensk jazzklarinettist, Casper Hjukström, som jag själv gjorde en radiodokumentär om.

Snart, om inte redan, bortglömda bägge två.

Romanen Lev länge, dö ung är en liten men stor hyllning till de små men egentligen största stjärnorna inom musiken, litteraturen, konsten och hela kulturen. De som gjorde så gott – och fel – de kunde med sina liv och sin konst. De som inte kunde och kan göra annat.

(Kvällsposten 2010)