Hur ska ”Aniara”-musiken låta?

Själva operauppsättningen, som opera alltså, recenserades och hyllades av Martin Lagerholm i måndags för en dryg vecka sen här i YA. Ja, samtliga recensioner var lika positiva. Bara att instämma: framförandet (sången, musiken, dansen), regin, scenografin och kläderna – allt – håller högsta operanivå. Så här ska det inte bli ännu en operarecension. Istället sitter jag på Malmö Opera och lyssnar, som så ofta, särskilt på musiken.

Hur bör ”Aniara”-musik låta, i allmänhet och i synnerhet idag, år 2017. Eller snarare 2038, då Harry Martinsons versepos, som Erik Lindegrens libretto bygger på, utspelar sig ombord på rymdfarkosten Aniara. Om årtalet ens är så säkert, för handlingen går ju framåt från sex till tjugo år efter att 8 000 emigranter lämnade Doris land, den av miljöförstöring och kärnvapen förstörda jorden, i ett rymdskepp på väg mot Mars.

Med denna musikaliska fråga i huvet hör jag på musiken med spetsade öron. Och för att komplicera ytterligare så handlar det om två sorters ”Aniara”-musik: den som emigranterna tog med sig från jorden och den som ska illustrera Aniaras rymdfärd. Karl-Birger Blomdahls operamusik drar åt bägge hållen, nedåt jorden och det förflutna, uppåt rymden och framtiden: å ena sidan pop, jazz och en psalm, å den andra nyskapande och avantgarde med tolvtonsmusik och, som det hette på den tiden, elektroakustiskt.

Aniara, Malmö Opera, 170427Tina Højlund dansar den kvinnliga piloten Isagel i Malmö Operas uppsättning av ”Aniara”. Foto: Malin Arnesson

Operan börjar – och slutar – med morsesignalens gnisslande violintoner: A-N-I-A-R-A. Musiken svävar som i rymden. Volymen stiger och sjunker. Enbart piano och många, starka pukslag. Kören sjunger i kanon. Toner krockar i dissonans. Jazzdans och nånslags popsång. Långa instrumentalsjok med inlagda radiovågor, inspelade tal och elektroakustiska rytmer, där den tyska rockmusik som skulle komma i slutet av 60-talet kan anas.

Åk, hör och se hur exakt och känsligt, i stort och smått, tystlåtet och högljutt, rytmiskt och svävande, som Malmö operaorkester framför ”Aniara”. Försök få biljetter framme vid orkesterdiket så ni kan just se vad musikerna har för sig, när och hur. Och ändå har jag noterat detta i mitt block: Bra? Ja, mycket. Ovanlig operamusik? Ja, fortfarande. Nutida? Nja. Modernt? Nej. Ljudspår till världsläget 2017 eller 2038? Absolut inte!

Stefan Johansson, som regisserat på Malmö Opera, är jämngammal med mig. Han upplevde – som tolvåring – ”Aniara” på Kungliga Operan i Stockholm. Det framgår av en understreckare som han 2009 skrev om ”Aniara” i Svenska Dagbladet. Där menar han också att ”de populärkulturella referenserna har åldrats förvånansvärt litet”. Men det kan jag inte hålla med om.

Det har hänt mycket med populärmusiken, rock och pop, sen ”Aniara” hade urpremiär 1959. Om musiken komponerats idag hade rymdskeppets passagerare haft annan musik med sig, som rap och techno. Dessutom har populärmusik passerat konstmusiken vad gäller elektroniska experiment. Det enda i Karl-Birger Blomdahls musik som kan låta nyskapande än idag är Den blinda poetissans ordlösa aria, i Malmö helt häpnadsväckande sjungen av sopranen Alexandra Büchel.

”Aniara” har satts upp fler gånger, bland annat i en teveversion (1960), på Malmö stadsteater (1977) och Göteborgsoperan (1994). Martinsons ”Aniara”-epos har även blivit sångspel, musikal, radioteater och muntlig poesi med både mer klassisk och mer populär musik av Carl-Axel Dominique, Ketil Bjørnstad, Tomas Hallonsten, Gunnar Edander, Andreas Kleerup, Fredrik Meyer med flera. Ofta fungerar musiken som förmedlare av texten. Några har försökt musiksätta rymdresan och budskapet men resultatet blir mest som atmosfärisk ambient. Ingen anstränger sig så mycket som Blomdahl.

Några få, till exempel enmansprojektet Necrosavant (Jonas Martinsson) och death metalbandet Diablo har med inspiration från ”Aniara” skapat mörkare och mer våldsam nutidsmusik. Ännu närmare vad som skulle kunna vara framtidens ”Aniara”-musik kommer Dorisburg (Alexander Berg), en technomusiker som tagit sitt artistnamn efter den stora staden i Doris land.

Hur mycket jag än tycker om Malmö Operas ”Aniara” så är det omöjligt att uppleva den som annat än en nyuppsättning av en klassisk opera. Även avantgarde kan med tiden bli traditionellt och nostalgiskt, istället för en rapport om den värld vi lever i. Hur skulle Erik Lindegrens libretto låta och fungera med ny musik av, säg, Dorisburg (samt inspelade tal med Åkesson, Trump, Putin, Le Pen och Erdogan)?

5 X kort om ”Aniara”:

1. Att läsa. Harry Martinsons versepos ”Aniara. En revy om människan i tid och rum” (Bonniers) är tillgänglig som pocket och e-bok. Hos litteraturbanken.se går den att gratisläsa. Den egensinnige serietecknaren/konstnären Knut Larsson har gett ut bild- snarare än serieboken ”Aniara – Fritt efter Harry Martinson” (Kartago).

2. Att lyssna på. Urpremiären 1959 av ”Aniara” direktsändes på radio. Inspelningen har sparats men tyvärr gömts undan i Sveriges Radios arkiv. Premiären nu den 6 maj på Malmö Opera, också den direktsändes, kan fortfarande höras på nätet (kolla P2:s operasida). På skiva finns en konsertversion från 1985 samt Carl-Axel Dominiques, Ketil Bjørnstads och Kleerups tonsättningar av ”Aniara”. Även Necrosavants, Diablos och Dorisburgs musik finns på skiva.

3. Lyssna mer. För att kunna jämföra olika musiktolkningar av ”Aniara” satte jag ihop en blandad Spotifylista med de inspelningar som finns där. Klicka HÄR och lyssna på min ”Aniarablandning”.

(Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s