Category Archives: Recension (musik)

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

ZetterholmFinn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

I CD-spelaren: Arabisk sång i malmöitisk exil

Tarabband
Ashofak Baden
(Kap Syd)

TarabbandEn musikalisk beskrivning av Tarabband?

Kanske arabisk sång i malmöitisk exil. Eller svensk-arabisk musik.

Här finns något visaktigt – samtidigt som den arabiska sången färdas hela vägen hit och tillbaka till Irak.

Nya albumet ”Ashofak Baden” inleds som allra starkast – med titelspåret.

Tarabbands sångerska, Nadin Al Khalidi, har skrivit en text om ett yazidiskt par i norra Irak som tog en sista selfie på varann, innan kriget skiljde dem åt.

Bilden av människorna – både i den här sången och i varje sång, deras flykt och längtan, till varann och hem igen – placeras framför mina ögon och öron, trots att Nadin sjunger på arabiska. (I CD-häftet finns översättningar till engelska.)

Nadin Al Khalidi, som även spelar stränginstrumenten saz och mandol, har skrivit samtliga texter. Hon driver på musiken, ja, hela Tarabbandet, med sin vackra, intensiva röst.

För melodier/musik svarar olika medlemmar i bandet: Gabriel Hermansson, gitarr/mandola, Romain Coutama, elbas, och Filip Runesson, fiol. De resterande medlemmarna, Valter Kinbom och Amar Chaoui, bidrar med diverse handtrummor och rytminstrument.

Småbubblande arabiskt och lite afro tror jag också att Coutamas elbas lägger till, medan Runessons fioltoner gråter, längtar och hoppas.

(Hifi & Musik 2016)

Kvartettjazz på trio

Kristin Korb
Beyond The Moon
(Double K Music)

kristinkorb6Kristin Korb är lika mycket kontrabasist som vokalist, lika mycket vokalist som basist. Hon samsjungspelar i duett med sig själv.

Ja, det är som om sångerskan och musikern driver på varann. Hör bara när hon scatsjunger i förstaspåret ”Too Marvelous For Words”! Vem har kommandot av hennes bägge jag?

Det här innebär också att hon tillsammans med Magnus Hjorth, piano, och Snorre Kirk, trummor, inte blir en trio utan en kvartett. Och en mycket samspelt enhet.

Korb ställer verkligen krav, både på sig själv och medmusikerna. Stannar upp, ändrar tempo mitt i låtarna, håller ut pauser lite för länge, och så vidare. Gäller att hänga på, för dem som spelar med henne.

Samtidigt som hon ger utrymme för både piano och trummor att bidra och visa sina personligheter. Pianisten Hjorth har arrangerat några av låtarna, övriga arrades av Korb.

Albumet ”Beyond The Moon” är en hyllning till Johnny Mercer, som skrev texter till musik av så olika kompositörer som Barry Manilow, Lionel Hampton, Jerome Kern och Henry Mancini.

Ofta skrevs texten först, ibland till en redan färdig melodi. Låtarna blev musikaliskt olika, vilket Korb betonar i sina tolkningar.

Texterna placeras i centrum och hyllas, sen kan hon göra lite vad hon vill med musiken. Som i hennes personliga, funder- och eftertänksamma version av ”Moon River”.

Här finns även några kompositioner, bland annat titelspåret, som Kristin Korb komponerat själv, några gånger ihop med Magnus Hjorth. Ett par av låtarna gjordes till texter av Rodgers.

Oavsett vilket imponerar Korb med sin föränderliga personlighet: hennes olika sätt att både spela och sjunga, förändra rösten och skifta spelstil. Lika imponerande är det intrikata samspelet mellan de tre – ja, fyra då – musikerna.

Såväl händelserikt som lyhört uppfattat, så mycket personlighet hos var och en och ändå denna tajta grupp.

(Lira 2017)

I CD-spelaren: Fanny Gunnarsson Quartet för andra gången

Fanny Gunnarsson Quartet
Mirrors
(Havtorn)

fanny-gFanny Gunnarsson Quartet, som på nya sitt nya album tar det stora steg framåt som jag hoppades och trodde skulle komma, är en av få jazzgrupper med ett eget, personligt sound. Men hur ska jag kunna beskriva det mina öron hör?

Det börjar i alla fall med Fanny Gunnarssons musik och piano. Hon har komponerat samtliga låtar – utom en.

Hennes piano flödar och porlar, som en pågående ström av stilla toner och små rytmer, likt ett livsflöde, en målad akvarell av dagar som går. Eller kanske, för att anknyta till skivtiteln/titelspåret ”Mirrors”, en musikalisk spegel av livet?

Ur detta stiger sen också tonerna från Karolina Almgrens sopransax; tyst och stämningsfullt till att börja med, så starkare, mer intensivt och expressivt. Kristian Rimshult och Hannes Olbers stöttar med bas och trummor, bygger på och markerar.

De spelar sig upp ur Gunnarssons musikflöde, presenterar sina instrument men stannar ändå kvar i stämningen.

Fanny Gunnarsson sjunger också, mycket starkare och säkrare, ja, mer självsäkert, än på kvartettens debutalbum. Men fortfarande melodiskt och lågmält, sökande, flödande och flytande framåt på tonerna.

Förresten melodiskt, sången kan smyga iväg och omelodiska toner bråkar med de melodiska.

Ett av sångspåren är en personlig, mer stillsam och öm, längtansfull och drömsk tolkning av Björks låt ”Aeroplane”. Dessutom spelar Gunnarsson helt andra rytmer och det skapas en annan ljudbild än hos Björk.

Piano, saxofon och sång blir som tre röster i en sjungande, spelande, samtalande kör. Kort sagt väldigt flott och mycket bra, eller hur jag ska uttrycka det?

Just det här spåret, omtolkningen av Björk, tror jag säger en del om var Fanny Gunnarsson Quartet befinner sig på jazz- eller snarare musikkartan. Och för den delen var ung svensk jazz befinner sig idag.

(Lira 2017)

2016 års bästa / Folklikt

Här följer mina årsbästaskivor från Hifi & Musiks nya (jul)nummer, som jag rekommenderar!

Där finns också årsbästalistor från tidningens övriga medarbetare, som vanligt mängder med skivrecensioner och dessutom en, om jag får säga det själv, maffig genomgång av årets musikböcker.

2016 års bästa / Folklikt

1) Anders Rosén
Anders Spelman – Mina drömmars musik 1976-78
HURV

anders-rosenAnders Spelman Rosén dokumenterar sig själv genom tiden (inspelningar från 1976-78, utmärkt överförda från kassett till CD): tar upp gamla traditioner, stämmer om fiolen (eller fiolerna, han byter fiol oftare än t-tröja), spelar med resonanssträngar, hög- och lågstämt, folkligt och barock. Mycket polska, halling, springlek och långdans, brudmarsch, reinlender, skump-dans, säckpipelåt och keltisk långdans samt en ”västersdalsvärmlandshardingfelespringar”.

2) Leonard Cohen
You Want It Darker
SONY

Hans röst har sjunkit ännu mer, blivit allt mörkare och djupare. Liksom texterna, Cohens sångpoesi. Han var en filosofisk tänkare redan vid debuten, hans texter har alltid rört sig mellan liv och död, sexualitet och religion. Här ställer han sig öga mot öga med Gud och döden. Och numera pratar han ju mer än sjunger. Ändå: hans bästa album sen de allra första (från 1967 och -69).

3) Ulrika Bodén
Te berga blå
DIMMA

Den kvinnliga fäbodkulturen dokumenteras, vårdas och värnas, nyskapas och personliggörs av sångerskan Ulrika Bodén. Häftigast när hon med slagverkaren Petter Berndalen i Ut på betet skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka. ”Te berga blå” är en kvinnoskiva som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

4) Sofia Jannok
Orda / This Is My Land
GAMLESTANS GRAMMOFONBOLAG

Jojk, sång och rap, på nordsamiska, engelska och svenska. Jojken blir sång som blir poplåtar – utan att lämna jojken. Sofia Hannoks röst är som en fågelflock, från minsta pippi till vild- och rovfåglar. Melodierna smeker och kelar och så plötsligt bits dom. Hon uppviglar som en politisk aktivist och ”skoterligist”, läker och helar likt en nåjd.

5) Lena Willemark
Blåferdį
BRUS & KNASTER

Sveriges Radio ringde och beställde ett verk av Lena Willemark. Resultatet blev ny musik som pendlar över gränsen mellan folkmusik och nutida konstmusik, traditionellt och nyskapande, Älvdalen och världen. Hon sjunger på älvdalsmål och spelar fiol också – men musiken föds ur sången, rösten, alla hennes vokala uttryck.

6) Kandia Kouyaté
Renascence
STERN´S

7) Miriam Aïda
Quatro Janelas
CONNECTIVE

8) Seth Lakeman
Ballads Of The Broken Few
COOKING VINYL

9) 232 strängar
Spunnet
EGEN UTGIVNING

10) Maarja Nuut
Une Meeles
EGEN UTGIVNING

(Hifi & Musik 2016)

PS. Min längre, okommenterade, åsbästalista kan studeras på Rootsy.se

En dröm med sorgkant

John Holm
Garaget, Hammenhög den 23/7

En ton, ett halvt ord. Det räcker för att känna igen John Holms röst. Fortfarande. Efter alla år. Kanske den mest säregna rösten i svensk pop- och rocksång.

Inte som så att jag gick hem efter konserten på Bullerbyn i Stockholm 1974 och nu återhör John Holm någon vecka senare. Åren syns och hörs. Äldre, ännu magrare än förr tror jag och gråhårig, sångerna sjungs i repris genom levda år.

Musikaliskt låter det som förr, nästan exakt som då. John Holms akustiska gitarr som grund till sången, Jesper Wihlborgs elgitarr som förstärker stämningen med instuckna, tuffare och livshårdare toner, sonen Axel Holms dylanska munspel.

Stående publik på Garaget i Hammenhög, för att många ska få plats, men det är sitta- och lyssna-musik. Sångpoesi i betydelsen sjungen poesi. Egna ordval, ibland lite otympliga ord, gammeldags.

john-holm-orig-1
Både äldre, som följt John Holm, och yngre, nytillkomna lyssnare hade samlats på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Sångpoesi som både diktats inifrån och framförs inåt poeten själv. Och så får vi i publiken också lyssna och uppleva. Tack.

De – vi – som följt John Holm kan nog sjunga med i de flesta om inte alla låtar. Nyare lyssnare känner åtminstone igen hans mest ihågkomna sånger, som ”Den öde stranden”, ”Maria många liv och år från här” och förstås extranumret ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”.

Starkast blir ”Ett fönsterbord mot parken”, som John Holm introducerar med att berätta om 60- och 70-talens Stockholm, hur både narkotikan och de själva tog ungdomars liv. ”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer…” som han sen sjunger.

Han pratar inte så mycket. Men när han pratar om en sång innan han börjar sjunga, så växer den. Ett annat exempel är ”Den öde stranden”, som kom till efter rockfestivalen på Isle of Wight. ”När alla trodde vi kunde förändra världen”, säger han. Och tillägger: ”Men dom kom igen.”

John Holm är en politisk sångare, på sitt eget sätt. En social sångpoet. Han diktar och sjunger om hur människor mår, hur vi har det, hur vi är. Hans sångpoesi kommer som ur en dröm – en dröm han aldrig slutat drömma, även om sorgkanterna blir allt mer hör- och synbara.

Försvenskningen av Bob Dylans ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” – som i Jonte Holms svenska version blivit ”Hård värld” – fungerar som en effektiv förstärkning, både av konserten och livsskildringen.

(Ystads Allehanda 2016)