Konstiga tanke, men tänk om Jan Hammarlund och Alf Robertson fick en son

David Ritschard
Brobrännaren
(Rootsy)

I mitt huvud sitter minnet av att Jan Hammarlund använde gruppnamnet Maces Spring (hemort för countrytrion Carter Family) vid sitt framträdande 1970 på första Gärdesfesten. Jo, det finns country i Hammarlunds sång och sånger, plussar man sen på med Alf Robertson så uppstår David Ritschard.

Ingen kopia, varken av den förre eller senare. Men Ritschards ljusa röstläge rymmer en del av det hammarlundska tonfallet och ”Inte här (när jag är här)” – en countrylåt om att jobba på en ”diner mellan Malmköping och Flen” – är Robertson upp i många dagar och låtar. Formuleringen ”Det är jag som vänder deras järpar” med det följande titelomkvädet ”Jag är inte här (när jag är här”) kunde inte ha skrivits bättre.

Till en annan låt, mer elektriskt rockiga ”Röd”, har Ritschard lånat några rader från Hammarlund. Låtens allt mer politiska knorr, så att säga, liknar nästan en countryrockversion av Knutna Nävar. Nej, David Ritschard döljer inte var han står politiskt. Han ansluter både till Alf Robertsons samhällskritik och Jan Hammarlunds direkt politiska sånger.

Musikvideo med låten ”Röd”.

Nämnda spår är några favoriter på ”Brobrännaren”, hans albumdebut som soloartist. Fast plattor har han gjort förut, flera album med bluegrassbandet Spinning Jennies och honkytonk på en EP med David Ritschard & Krokodiltårarna. Han sjöng upp sig under en längre tid så att han nu sjunger bättre och ja, vackrare än någonsin.

Ett par låtar, ”Hammarbyhöjden revisited” och ”Som en Hank Williams refräng”, har hämtats från Spinning Jennies men är så omgjorda – långsammare, mer smäktande – att de knappt känns igen. Bra, nu också. Men bättre? En smaksak. Ännu ett favoritspår: ”Fånga gårdagen” – en stilla, sentimental countryballad med den ensamme mannen på krogen i centrum.

”Brobrännaren” är svensk country med ett utvidgat countrykomp – elgitarr, pedal steel, fiol, piano, munspel, hammond, trumpet, klarinett, bakgrundskör med mera – som får musiken att bli mer ändå.

(Publicerat i Hifi & Musik 2019)

Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

Albumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

CD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Två poeter på saxofon

”Saxophone Conversations”
Fredrik Carlquist och Joan Chamorro
Var & när: Ystads jazzcafé den 6/2

Bäst 1: Samspelet mellan Fredrik Carlquist och Joan Chamorros saxofoner, när deras toner samspelar inuti varann.

Bäst 2: Cornelia Nilssons hela tiden framåtdrivande rytm på trummorna.

Bäst 3: Att Carlquist också tar fram klarinetten och viskar så tysta toner att de knappt hörs – men känns!

Bäst 4: Allt!

Det börjar så avspänt att det smittar, både på publik och musiker. Fredrik Carlquist introducerar ”Let´s Talk” som första låt men Joan Chamorro har visst någon invändning mot att börja med den så istället blir det ”Sideline”.

Bägge komponerade av Carlquist, som fingerknäpper igång låten – eller låtarna, för han knäpper rytmen med fingrarna och nynnar lite före varje låt. Så att svänget ska bli rätt, både när det går snabbare och långsammare.

Oj, så det svänger! Som tåget, höll jag på att skriva. Men snarare sitter Cornelia Nilsson framåtlutad över trummorna som om hon satt vid ratten på en bil. Hon spelar framåtrytmer, ibland stockar men oftast med visparna: en liten, effektiv rytmfigur som driver på och sen byter hon till en annan.

Medan Johnny Åmans fingrar vandrar i snabba gångar ned- och uppför, upp- och nedför igen på kontrabasens greppbräda. Jo, måste först nämna kompet – rytmen, gunget, svänget – för även om saxofonkonversatörerna Carlquist och Chamorro spelar huvudroller läggs grunden av kompduon. Enligt jazzreceptet: utan sväng – ingenting.

Från vänster: Cornelia Nilsson, trummor, Joan Chamorro, baritonsa, Johnny Åman, kontramas, och Fredrik Carlquist, sopransax. På plats-foto: Blenda Automatique.

Två saxofoner kan få en att bli orolig för tuppfäktning. Inte när det gäller Fredrik Carlquist och Joan Chamorro, sopran- respektive baritonsaxofonist. Knappt jag vill använda titeln saxofonist. De är ett par poeter som står på scen med saxofoner i händerna istället för diktsamlingar.

Lyrik i varje ton. Melodiskt och harmoniskt, både när saxofontonerna sammanfaller i något kort sagt underbart och när de lämnar varann, spelar solo, och kommer tillbaka i gemensam harmoni. Chamorros mörkare sammetstoner och Carlquists mer omväxlande tyghylla med såväl brummande som ljusa toner – men aldrig att det tas i så han spelar omkull kaffekoppen på bordet där jag sitter närmast orkestern.

Också rytmen är inskriven i kompositioner och arrangemang. Snabbare swing eller blues – som just ”Sideline” och ”Lester´s Blues” (av Lester Young) – är jazz nära rock´n´roll. Kul att tänka på: en gång i tiden var jazz lika svängig och svängde nästan likadant som rock.

Andra set inleds sen med nämnda ”Let´s Talk”, stilla och vacker, ”svenskt” melodisk och Lars Gullin-influerad. Flera gånger tar Carlquist dessutom fram klarinetten, särskilt för mina öron i sin egen ”Rouge Planet II”, en annorlunda melodi, sökande och mer konstmusikalisk.

Vilken egenartad klarinettist som Fredrik Carlquist också är. Som när han viskar i klarinetten, blott andas i munstycket. Så sprött och tyst att det knappt är hörbart men känns desto mer.

(Publicerat i Ystads Allehanda 2018)

Folklikt 2017

Från tidigt 70-tal och framåt – men något års avbrott under Schlagertiden på 80-talet – har jag skrivit i Hifi & Musik.

Det är en gåta för mig att såpass få köper den här tidningen för & Musik, eftersom Hifi & Musik var och förblir en av Sveriges bästa musiktidningar vad gäller bevakning av skivutgivningen. Just därför som jag skriver där, för att tidningen är bra.

T ex julnumret – ute nu – innehåller som alltid en maffig skivrecensionsavdelning – rock, pop, folk- och världsmusik, elektroniskt, jazz, klassiskt m m (var hittar man ett så stort och brett recensionsurval någon annanstans?) – och dessutom en genomgång av Bob Dylans gospelbox, min krönika om Anders F Rönnblom från start till idag, musikaliska julklappar och dessutom årslistorna.

Så här blev min skivårslista för 2017, vald bland de genrer jag oftast brukar skriva om i Hifi & Musik.

2017 års bästa / Folklikt

1) Jessi Colter
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter har slagit upp Psaltaren i Bibeln. Hon sitter vid pianot: sjunger, spelar och komponerar direkt. Soul, country, blues och gospel – allt på samma gång. Eller kalla genren för, kort sagt, Jessi Colter. Hon själv, djupt inuti. Något sårat och vädjande i rösten men också styrka – ja, fananamma. Balansgången mellan vilja och uppgivenhet, styrka och svaghet – eller snarast svaghet i styrkan, styrka i svagheten. Det som är så sprött att det när som helst kan spricka – men aldrig gör det.

2) Marjan Vahdat
Serene Hope
(KKV)

Stämningsfulla mattor av flätade toner och rytmer som Marjan Vahdat låter sin röst vila på men också resa sig ifrån. Hon sjunger så stilla fast med tystlåten intensitet, mörkt och djupt men glider också upp till ljusare, långt utdragna toner. Traditionellt blir nutida: ur månghundra- ja, flertusenåriga traditioner skapar hon sin egen persiska sång.

3) Peter Collin:
Vivat, klang! Carl Michael Bellman
(Ladybird/Naxos)

Med sina tonsättningar av ”Fredmans testamente” placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna. Hans sång kan ibland påminna om Fred Åkerströms. Texter som diktar vidare från epistlarna, blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Som i Bellmans lyriska självporträtt Hvar skall jag födan taga.

4) Tove Bøygard
Blåe drag
(Lucky B Records)

Tove Bøygard diktar och sjunger country så man undrar om det är country? Jo, det är det. Om hon sjungit på engelska hade det hörts tydligt; när hon skrver och sjunger på norska så blir det norskt. Hennes på samma gång ljusa, mörka och djupa röst glider mellan amerikansk country och folksång, norsk vissång, pop och rock. Allt blandas till country på norska.

5) Lisas
Sally Wiola Sessions Volume II / Fiddle & Accordion Conversations
(Sally Wiola/Playground)

Lisa Rydbergs & Lisa Långbackas duospel gör det svårt att tro att för inte alls många år sen ansågs det omöjligt för fiol och dragspel att samspela i svensk folkmusik. Rydbergs fiol och Långbackas ackordeon söker varann och möts, tonerna studsar tillbaks eller kommer närmre ändå. Minimalistisk folkmusik där känsla och stämning är allt – ja, en del av alltet.

6) Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)

7) Oumou Sangare
Mogoya
(No Format)

8) Kronos Quartet
Folk
(Nonesuch/Warner)

9) Black String
Mask Dance
(Act/Naxos)

10) My Bubba & Elsa
My Bubba & Elsa sjunger visor
(Fake Diamond Records)

(Hifi & Musik 2017)

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Peter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Andreas Hourdakis Trio på utomshusscenen i Aten

Kort rapport om Andreas Hourdakis Trio (Andreas själv på elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) som inledde fredagskvällen på Aten Technopolis Jazz Festival årgång sjutton (i år mellan den 23 och 28 maj):

Kort sagt fantastisk tolkning av ”Lonesome Death of Hattie Carrol”: innerlig, mjuk, sorglig och underbar = själva essensen av Dylans melodi.

Samtidigt som Hourdakis – som alltid – balanserar improvisationer, ackord och melodins toner mot varann på den mest finkänsliga våg.

Andreas Hourdakis Trio (Andreas Hourdakis, elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) på utomhusscenen i sommarljumskan vid Technopolis i Aten. Foto: Blenda Automatique.

Och därefter – dessutom – en rent genial tolkning av ”It’s Alright, Ma” (också en Dylanlåt förstås). Han har liksom gjort om melodin till en ackordföljd där melodin ändå följer med. Så smart.

Nu längtar man ju ännu mer efter albumet där Andreas Hourdakis Trio ska tolka just Bob Dylan.

Mellan Dylanlåtarna i Aten framfördes också några av Andreas Hourdakis egna låtar eller snarare melodier, för så spröda och vackra är dom.

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

Finn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

Blondinerna gungade, hoppade och suktade

Konsert
****

Sven-Ingvars
Var & när: Kronovalls slott den 20/8

Inte som då utan som nu. När Sven-Erik Magnusson besökte Kronovalls slott längtade YA:s recensent efter det gamla Sven-Ingvars-soundet. Men han fick ge med sig: mycket bra också idag.

Bäst: Sven-Erik Magnusson har kvar sin speciella sångröst.

Synd: De nyare låtarna inte är lika bra som de tidiga.

Sven-Ingvars drar igång med några av de mest kända låtarna: ”Det var dans bort i vägen”, ”Te dans me Karlstatösera”, ”Fröken Fräken”, Säg inte nej, säg kanske”…

Inte som då – utan nu. Rättare sagt: det låter både nu och då. Tack vare Sven-Erik Magnussons typiska sång. På 60-talet sjöng han som en ung Buddy Holly från Värmland. Också 2016 sjunger han som en värmländsk Holly – men nu samsas ungdomens ljusa röst med åldrandets mörkare.

Sven-Erik Magnusson har vårdat sin egenart, sjunger lika personligt idag. Bandet känns däremot inte igen. Trots att det står Sven-Ingvars på affischen så är det inte Sven-Ingvars – utan Sven-Erik Magnusson – som i sommar rest på en kortturné för att fira ”60 år på scen”.

Han är den enda originalmedlem som är kvar sen starten 1956 och det tidiga 60-talet då Sven-Ingvars skapade sin egen blandning av rock, pop och dansband, svenskt och amerikanskt. Resultat: ett unikt sound.

Dagens ”Sven-Ingvars” bör hellre beskrivas som Sven-Erik Magnusson och hans orkester. Hårdare och tuffare, ännu rockigare. Det här bandet – med elgitarristen Staffan Ernestam och trummisen Klas Anderhell som pådrivande – kunde kompa Ulf Lundell eller Thåström.

Fast skickliga musiker (Thommy Gustafsson låter orgeltonerna flöda, Olle Nyberg klinkar rock´n´roll-piano, Stefan Delands elbas förankrar musiken och sonen Oscar Magnusson är en bra kompgitarrist som också sjunger duett med pappa) så låt efter låt försvinner Sven-Ingvars gamla sound ur mitt huvud.

Det nya rockljudet passar också bättre till de nya låtarna. Men då blir problemet att de låtar som tillkommit efter Sven-Ingvars återuppståndelse på Hultsfredsfestivalen 1991 inte är lika specifika. Den enda som verkligen passar för Sven-Erik Magnussons röst är väl ”Byns enda blondin” (av Niklas Strömstedt).

Men så tycker jag. Den stora publiken vid Kronovalls slott höll inte med. Särskilt inte klasarna av blondiner i 50-årsåldern och över som gungade, hoppade, suktade och mobilfilmade. De ville inte att Sven-Erik Magnusson skulle gå av scenen – någonsin.

Och jag kan hålla med. Fascinerande att han 1959 utnämndes till ”Värmlands rockkung”, alltså var samtida med Rock-Ragge och Little Gerhard, och ännu vid snart 74 års ålder kan rocka så mycket, bra och personligt med Elvisgitarren på magen.

(Ystads Allehanda 2016)

I CD-spelaren: Arabisk sång i malmöitisk exil

Tarabband
Ashofak Baden
(Kap Syd)

En musikalisk beskrivning av Tarabband?

Kanske arabisk sång i malmöitisk exil. Eller svensk-arabisk musik.

Här finns något visaktigt – samtidigt som den arabiska sången färdas hela vägen hit och tillbaka till Irak.

Nya albumet ”Ashofak Baden” inleds som allra starkast – med titelspåret.

Tarabbands sångerska, Nadin Al Khalidi, har skrivit en text om ett yazidiskt par i norra Irak som tog en sista selfie på varann, innan kriget skiljde dem åt.

Bilden av människorna – både i den här sången och i varje sång, deras flykt och längtan, till varann och hem igen – placeras framför mina ögon och öron, trots att Nadin sjunger på arabiska. (I CD-häftet finns översättningar till engelska.)

Nadin Al Khalidi, som även spelar stränginstrumenten saz och mandol, har skrivit samtliga texter. Hon driver på musiken, ja, hela Tarabbandet, med sin vackra, intensiva röst.

För melodier/musik svarar olika medlemmar i bandet: Gabriel Hermansson, gitarr/mandola, Romain Coutama, elbas, och Filip Runesson, fiol. De resterande medlemmarna, Valter Kinbom och Amar Chaoui, bidrar med diverse handtrummor och rytminstrument.

Småbubblande arabiskt och lite afro tror jag också att Coutamas elbas lägger till, medan Runessons fioltoner gråter, längtar och hoppas.

(Hifi & Musik 2016)