Erik Moliins träsniderimuseum

Nog borde det finnas ett litet museum i Frenninge med Moliins träsniderier? Öppna snarast ett sådant! I den uppmaningen ska följande krönika utmynna. Men krönikan börjar för ett antal år sen, när jag första gången deltog i Litteraturrundan på Österlen.

Författaren Tomas Löfström undrade om jag ville komma till hans bokcafé utanför Kivik och läsa skrönikor ur min bok om Piratenlandet i Färs. Och jag tänkte att då bör jag också ha något annat och nytt som ingen hört förut att erbjuda. Så jag skrev ihop en låt om att stoppa in en kasse med böcker och ett fodral med gitarren i bilen för att åka på litteraturrundeturné med sitt = mitt ”one man band”. Titeln blev: ”Litteraturrundan boogie”.

Ett par år senare skulle jag medverka på Wollsjö Mill, också under Litteraturrundan. Då behövdes något nytt och lokalt. Eftersom jag hört bluesmusikern Frenninge-Per spela gitarr och sjunga på Hultivalen (en bit norr om Frenninge) så varför inte en låt om honom? Ni vet väl (jo, det gör ni!) att Robert Johnson blev en bluesmusikalisk legend genom att sälja sin själ till Djävulen, som han mötte vid en korsväg.

Och man kan faktiskt göra något liknande om man bor i Frenninge och vill bli en jäkel på bluesgitarr. En mörk, kall vinternatt går man upp till Frenninge kyrka och kommer överens med Gloson, den vilda, mytiska grisen med brinnande ögon och rygg som ett rakblad. Sen bjöd jag in Frenninge-Per för att spela gitarr på låten ”Blues från Frenninge med ojämn stanza”.

Här kan du klicka och kolla Pratbokens filmade presentation av träsnidaren Erik Moliin.

Nu har det blivit min egen tradition med en årlig lokal låt till Litteraturrundan. Inför årets medverkan kom låten att handla om träsnidaren Erik (eller Eric, så stavas namnet ibland) Moliin i Frenninge. Nämnde Per (Söderhielm) och hans hustru driver ju, det har jag skrivit om i en tidigare krönika, ljud- och filmföretaget Pratboken och jag hade varit på en visning av de filmer som Pratboken gjort om människor som ligger begravda på Frenninge kyrkogård.

Till exempel Erik Moliin (1855-1933). Jag blev häpen. Från Frenninge, grannbyn till Vollsjö, och här har jag bott sen 70-talet. Ändå kände jag inte till Frenninges prisbelönte träsnidare. Som jag skämdes. Erik Moliin måste uppmärksammas mycket mer…

När Moliin täljde gubbar kom hela trakten me´
Ja, han måste ha porträtterat varenda gubbe i Frenninge
När han täljde sina nötknäppare
Som en annan döderhultare

Så skrev och ”sjöng” jag, också den här gången med komp av Frenninge-Per. Men han invände. Många generaler och liknande hade han sett på Moliins nötknäppare – men inga ansikten från trakten. Ja, ja. Det kallas sångpoetisk frihet.

Erik Moliin kom till Frenninge som åttaåring. Han blev militär, fram till 1888 då han övergick till träsnideri. Ur låttexten: ”Erik Lorentz Moliin var fanjunkare / Men han föredrog nötknäppare.” Han lär, enligt egen utsago, ha täljt över 25 000 nötknäppare. Idag går det ibland att hitta någon av hans nötknäppare på auktion, priset kan vara upp till 4 000 kronor.

Bland andra Oscar II, Anders Zorn och August Strindberg lär ha ägt nötknäppare av Erik Moliin. Men han träsnidade annat också – som dryckeskannor, skulpturer, skåp med mera. Och han prisbelöntes. Guldmedaljen han tilldelades på Parisutställningen 1900 var finast men Moliin fick dessutom silvermedaljer i Ystad (1893), Chicago (samma år), Helsingborg (1903) och Lund (1907).

Hur många, utom samlare av nötknäppare och dylikt, känner nu till Erik Moliin? I Frenningetrakten ska det finnas en privat (hemlig) samling med nötknäppare. Ska inte de ställas ut och visas upp? Historien om Moliins nötknäppare har också en fortsättning. Moliin fick en efterföljare i Malte Olofsson (1913-2006), även han begravd på Frenninge kyrkogård. Olofsson fortsatte att snida nötknäppare men till skillnad mot föregångaren lär han inte ha sålt några.

Ibland muttrar jag över att Sjöbo kommun inte sköter om sin lokala kultur. (Ja, säkert likadant i många kommuner.) Det lokala kulturarvet ligger, anser jag, till grund för hela Sveriges kulturarv och även den kultur som skapas idag. Efter att Sjöbopolitikerna i alla fall förstått att Elfstrands krukmakeri måste bevaras för framtiden, så kan det vara dags att fundera på ett Moliin- och Olofsson-museum i Frenninge. Som min låt slutar:

Att glömma bort människor ska man faktiskt låta bli
Så glöm inte Moliins träsnideri…

PS. Frenninge kan också stavas Fränninge. Jag valde den förra stavningen eftersom den varit vanligast under de år jag bott i grannbyn Vollsjö.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Doin´ The Litteraturrundan Boogie (YouTube)

Efter tjat så… Överstyrt och skorrigt och utan att jag vet vare sig hur man spelar in eller lägger upp men det hamnade där i alla fall. Ta det för vad det är.  

PS. En gång i tiden var jag ung och modig, sen blev jag medelålders och feg. Men när jag blivit ännu äldre – ja, gammal – då tänkte jag att vad spelar det för roll, om man gör bort sig lite. Jag bjuder på det. Då blev jag modig igen: en modig gubbe.

När jag var ung och modig då spelade jag och sjöng egna låtar från scen. Nu när jag blivit gammal och modig så spelar och sjunger jag egna låtar offentligt igen. Take it or leave…

2015 års Litteraturrundeturné

Extra kul i år med kortturnén genom Litteraturrundan, först Vollsjö Mill tvärs över gatan och sen vidare till Österlens Bokcafé vid vägen mellan Kivik och Södra Rörum. Tredje gången så varför extra?

Jo, jag hade ju en ny- och snabbskriven ”Doin´ The Litteraturrundan Boogie”-låt med mig. Den tänker jag nog dra nästa år också – kanske med ytterligare någon vers – om jag bjuds in en gång till 🙂 … Särskilt som jag på Bokcaféet t o m gjorde det omöjliga: försökte mig på att sjunga första versen i Olav Gerthels ”Vårvisa”.

Så trevligt att resa runt på Österlen, där finns så många ställen och stopp att stanna till ett tag på av alla möjliga – kulturella som naturella – skäl att jag på vägen hem från Tomas Löfström, ägare till Österlens Bokcafé, fick idén att skriva en låt säga sightseeingdiktsamling med Österlen som ämne och miljö.

Varför inte? Ord och några toner också. Diktad och klar till nästa Litteraturrunda. Jo, inte omöjligt.

Här läser jag ur boken ”Skrönikor från Färs – Piraten bodde också här”.

Och här har jag fräckheten och modet att ta fram gitarren och dra min dagsfärska Litteraturrundesignaturmelodi… Bägge fotona togs på Vollsjö Mill av Lilian ”Veronica” Westlin, delförfattare till deckaren ”Veronicas Catering”.

”Ja, tänk å få va
om så bara för en dag
nånting mitt mellan Björn Ranelid,
Ulf Lundell och jag
Doin´ The Litteraturrundan Boogie…”

(2015)