Etikettarkiv: Öved

Pål Wikén (1949-2018) – den femsträngade elgitarristen

Pål Wikén, nu pensionerad som journalist och mer musiker än kanske någonsin, bor i ett gammalt hus i en skogsdunge vid Klostersågen. Dit åker jag med min fråga: Hur många elgitarrsträngar behövs för att bli världsgitarrist?

Nyligen gästspelade Pål Wikén med lundabandet Bluesblocket och drog ett av sina typiska gitarrsolon. I somras spelade han också, både dragspel och elgitarr, på Lövestads visdag med bandet Landsortsrock Nu från Heingetrakten.

Korta gitarrsolon, några få toner. Vilket föranleder en annan fråga: Hur många toner krävs av en gitarrist för att visa sin personlighet? Den frågan, ursäkta, glömdes bort under intervjun men eftersom jag var på plats i Lövestad så kunde jag ju konstatera: tre toner, max fyra. Det räcker för Pål Wikén.

Vi pratade om annat också, eftersom Wikén alltså varit journalist, vikarie och anställd, reporter, redigerare och nyhetschef, på bland annat Ystads Allehanda, Skånska Dagbladet och ATL – Lantbrukets affärstidning.

Som när ATL:s anställda fick beskedet – dagen innan, inte ens chefredaktören visste något – att redaktionen av kostnadsskäl skulle flyttas från Malmö till Stockholm. Bägge tycker vi att YA fortfarande har en bra lokalbevakning men oroas lite av att de lokala sidorna ibland dras ner från två sidor till en enda.

Pål Wikén, en av Sveriges bästa elgitarrister någonsin, här med gruppen Landsortsrock Nu.

”Public service blir allt viktigare”, säger Wikén och tipsar på några P1-poddar han brukar lyssna på när han går och räfsar löv. Men det är en annan krönika. Nu ska det handla om Pål Wikén som musiker, främst gitarrist. Varför bara fem strängar på en sexsträngad gitarr?

”Det var på 70-talet. Jag hörde bluesmusikern Fred McDowell och hans hustru Annie, började använda slide och stämma gitarren som ett ackord. Då blev det två bassträngar med samma ton. Onödigt, tyckte jag, så jag tog bort en sträng.”

Slide, om det ska förklaras, är en metallhylsa som gitarristen kan ha på ett finger och glida med över en sträng eller flera. I vilket ackord brukar du stämma gitarren? ”Gustav. Som i G, alltid ett G-ackord. Sen får man prova sig fram till andra ackord.”

Pål Wikén, av mig utnämnd till världsgitarrist, skruvar på sig när jag säger att jag skulle vilja se honom på scen med Rolling Stones så han kunde sätta lite fart på gubbarna. Jag berättar också att jag i somras såg Sven-Ingvars – eller snarare Sven-Erik Magnusson plus komp – vid Kronovalls slott. Bra musiker, så det är inte det. Men Pål Wikéns gitarrstil – på samma gång country, blues, rock, cajun med mera – hade lyft musiken ännu mer.

Han invänder: ”Vänligt sagt. Fast bör inte en ´världsgitarrist´ vara tekniskt skicklig? Det är inte jag. Och kunna musikteori? Det kan inte jag.” Men då invänder intervjuaren: Finns det inte tillräckligt med gitarrister som är mer av matematiker än musiker? Ska musik bedömas efter antalet snabbast spelade toner?

För mig handlar musikalisk kvalitet om att musiken träffar hjärtat och hur djupt den når in. Kan du beskriva ditt sätt att spela elgitarr? ”Inte för många toner”, svarar Wikén. ”Jag försöker spela de toner som behövs – inte fler. Jag spelar på trummorna och har allt mer börjat spela komp, försöker lägga in kompsolon.”

”Energin”, säger han sen. ”Viktigt att tillföra energi. Amerikanska folkmusiker kan spela samma slinga hela tiden, runt-runt, men för varje ny runda lägger de in ännu mer energi.”

Pål Wikén kommer från Hässleholm. Mest känd är han väl som elgitarrist i bandet Cajun Peppar, där han spelat längst, men efter pensioneringen som journalist började han också spela med nämnda Landsortsrock Nu och ett ännu mer lokalt band, Gabi & The Countrymen från Öved. ”Jag spelar klaviatur i Övedsbandet, där finns redan två gitarrister.”

Du har aldrig velat bli musiker på heltid? ”Jo, för längesen var det tänkt att jag skulle flytta till Stockholm och spela med Maritza Horn (mamma till Melissa). Då handlade det om dragspel. Men det schabblades bort och istället sökte jag in på Journalisthögskolan i Göteborg.”

Förresten har ju frågan – Hur många strängar behövs för att bli en världsgitarrist? – ännu inte besvarats. Pål Wikén: ”Det är inte vad man har, som är det viktiga, utan vad man gör med det man har. Så det skulle väl räcka med en sträng.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)