Category Archives: Poesi

Lyriksommar 3): Elis Burrau

Elis Burrau3) I samlingen ”Röda dagar” (10tal) fortsätter Elis Burrau att dikta i den ungdom där allt eller det mesta är tillåtet.

Vilka inspirationskällor som helst, så kallat lågt och så kallat högt.

Poesi som både diktar med och mot poesin.

Riva ner och bygga upp.

Dikten ”det här är dokument elva” kan vara Burraus poetiska program: ”jag vill skala bort alla manér / och ängsliga poser / för att komma åt / alla manér / och ängsliga poser…”

(Ännu kortare i YA 2017)

Annonser

Lyriksommar 2): Göran Sonnevi

Sonnevi'2) Långdikterna i Göran Sonnevis nya, tjocka samling ”Sekvenser mot Omega” (Albert Bonniers) är både som en självbiografi och en novellsvit. Ibland som bikt och dikt.

Han diktar inåt (sig själv) och utåt (hela världen). Privatliv, samhälle, politik och gudstro som en enhet.

Och så rakt och direkt: ”A och W fann varandra i Bahgdad   Hon Kurd, han Arab   Deras kärlek övervann familjernas motstånd   De tvingades fly bort från krigen…” (ur ”Advent 2014”).

Kan dikt, liv och kärlek vara lättare – och svårare – att förstå?

(Kortare ändå i YA 2017)

Lyriksommar 1): Anne Sexton

sexton-dummy1) Amerikanskan Anne Sexton diktade bokstavligen om att ”Leva eller dö” (Ellerströms; övers: Jenny Tunedal och Niclas Nilsson ) i den samling från 60-talet som först nu finns på svenska.

(Var)dagliga funderingar som öppnar sig och blir slukhål, ja, gravar. Ett skämt på rimmade rader håller den skrämmande/lockande döden på (o)kontrollerbart avstånd.

”När jag var sex år / levde jag på en kyrkogård full av dockor…” skriver Sexton i dikten ”Den tiden”. I en annan, ”Själv 1958”, undrar hon: ”Vad är verklighet?”

(Något kortare ändå i YA 2017)

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

ZetterholmFinn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

Fascismen marscherar på tå

1966 var det som jag skrev en låt med titeln ”Charlie” om bostadsbrist och vapenvägran. Engelsk text till en melodi som var klart inspirerad av Pete Townshend, typ ”I´m A Boy”.

The Who framför ”I´m Boy” på scen 1967.

Härom året bläddrade jag fram låttexten med gitarrackord, sänkte tempot något, flyttade något ackord också och skrev en ny, aktuell text på svenska. Den här:

Fascismen smyger på tå
Likadant nu som då
Snart finns den i varje vrå
Fascismen marscherar på tå

Med fötterna djupt ner i dyn
Och armen höjd emot skyn
Numera klädd i kostym
Fascismen marscherar i dyn

Och bredvid står vi och ser på
Vi säger:
Det är väl inte så farligt ändå
Jag menar, det är ju ändå så få
Det kan ju aldrig mer bli som då

Fascismen marcherar på tå:
Ett-två, ett-två, ett-två…

(1966-2015)

En sångpoetisk afton

Konsert är ett futtigt – ja, förringande – ord vad gäller den här kvällen. Snarare en musikalisk och poetisk seans, en meditation med Lena Måndotter som ett sjungande, talande medium.

Hon för oss till länder, kulturer och (sång)poesi där mystiken finns kvar, inte har moderniserats bort och försvunnit med den så kallade utvecklingen. Med på resan, vars ord och toner går från bergen på Kreta genom Syrien och Spanien till Tommarpsån på Österlen, är Kassandra (den grekiska mytologins sierska).

Med på scenen är tre perfekt utvalda musiker. Pierre Engström, gitarr och bouzouki, spelar i lyhörd dialog med Lena Måndotter, medan Åsa Gjerstad, cello, och Ronnie Hall, främst munspel, fyller i och lägger till. Instrumenten skapar en mässande musikalisk stämning. Eller ska ordet vara andlig?

Måndotter framför sång- och skriftpoesi av Leonard Cohen, Laurie Anderson, Patti Smith, Vladimir Vysotskij, Lorca och Adonis med flera. Även några egna sånger och traditionella sånger från Grekland.

lena-mandotter

Lena Måndotter och Pierre Engström sjunger och spelar i lyhörd dialog. Foto: Bengt Eriksson

Deklamationen av Lorcas dikt ”La Guitarra” (till Engströms flamencorytmer) är gripande som en famn. Sången i ”You Know Who I Am” (av Cohen) och egna ”The Way To The Rose” är underbar som en smekning.

Nej, jag kan inte välja favoriter. Varje sång framförs på högsta, yttersta och innersta nivå.

Ibland när jag hört Måndotter har jag tyckt att hennes personlighet tagit över och blivit ett manér. Så är det inte alls ikväll på Scala i Ystad utan hon stiger in i tonerna och orden, låter dem bottna i sig och förmedlar de poetiska budskapen, som blir samhälls- och livskritiska, lika vackert som smärtsamt, så djupt och tydligt hon kan.

Även mellan sångerna kommunicerar hon poetiskt med publiken. Och med Kassandra, sin följeslagerska, som nog är Måndotter själv. Hennes andra del och liv: den parallella värld, som hon berättar om, där mystik, spådomar och känslor är verktyg för att förstå och förändra sig själv och världen.

Lena Måndotters föreställning ”Var mig nära” (ursäkta om jag låter flummig) lockar fram den Kassandra som finns i oss alla.

(Ystads Allehanda 2016)

I CD-spelaren: James Taylor

James Taylor
Before This World
(Concord)

James TaylorFörsta gången jag hörde honom var redan 1968, alltså på debut-LP:n. James Taylor sjöng vackert då och han sjunger lika vackert fortfarande.

En av de vackraste mansröster jag hört, som mjuk sammet där det ibland uppstår självrivna revor. Han spelar akustisk gitarr också med toner som väljs ut på hans eget sätt, inte alls det vanliga fingerplocket.

Tretton år sen James Taylor senast släppte ett album med egen musik.

Ingen kan begära att han på ”Before The World” ska överträffa sig själv, åstadkomma sånger av samma kvalitet som ”Sweet Baby James” och ”Fire and Rain”. Men till exempel ”Angels of Fenway” (hyllning till baseballaget Boston Red Sox med fans) och ”Montana” (där ligger sommarhuset) har melodier av god Taylor-klass.

”You and I” är en lycklig kärlekssång som fått fler än mig att minnas ”Something In The Way She Moves” från debutalbumet. Här finns en protestsång, ”For Afghanistan”, och på titelspåret bidrar (av någon anledning) Sting med sin extraröst.

Sist en egen – ja, rätt egenartad – tolkning av traditionella ”Wild Mountain Thyme”.

Det gläder mig att han verkar må bättre än på länge, kanske någonsin. James Taylors röst och sånger innehåller mindre smärta och än mer värme. Också cellisten Yo-Yo Ma, som förtjänar att få Polarpriset, medverkar i flera spår.

(Hifi & Musik 2015)