Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

Albumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

CD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

I CD-spelaren på födelsedagen: Françoise Hardy

Françoise Hardy
La pluise sans parapluie
(Virgin)

Också Françoise Hardys nya album är en tur- och returresa i sång och musik, tid och rum mellan idag och början av 60-talet, då hon debuterade med ”Tout les garçons et les filles” och för evigt sjöng sig in i det bultande hjärtat hos varje ung pojke, från Mick Jagger till undertecknad.

Chanson förenas med pop, när Françoise sjunger i dubbel upplaga – det blir som en duett mellan tonårsflickan och den allt mer erfarna, vuxna kvinnan.

Inte behöver man kunna franska heller för att förstå = känna vad hon sjunger om. Fast jag kanske är jävig?

(LO Tidningen 2010)

Françoise Hardy
L´amour fou
(Virgin)

Det där politiska gnället – om att hon inte kommer att kunna betala skatten på huset och nog tvingas sälja det efter att Frankrike fick en socialistisk president – har hon kritiserats så mycket för i hemlandet att jag bortser från det.

För sjunga och skriva sånger kan hon fortfarande, min ungdomskärlek Françoise Hardy.

Hennes nya album heter ”Den galna kärleken” eller ”Kärlekens galenskap” i översättning och just kärlek har väl varit det genomgående temat för både hennes artisteri och hela liv.

Hon sjunger exakt som den hon är: nu en äldre kvinna fast med minnena kvar av den unga flickan och den medelålders kvinnan.

Hon sjunger stilla och lågsamt, med ett slags lugn i rösten och kroppen, med värdighet och självkänsla. Vuxet och eftertänksamt men också med känslan av att det inte är slut ännu.

Fortfarande kan mycket hända. Det hör man, det känner man, även om man inte förstår själva orden, om inte skolfranskan räcker till.

(LO Tidningen 2012)

I CD-spelaren: Carla Bruni

Carla Bruni
No Promises
(Naïve)

Carla Bruni har övergått till engelska och tonsatt dikter av Dorothy Parker, W.B. Yeats, Emily Dickinson, W.H. Auden med flera.

Fast resultatet är ändå ganska typiskt franskt – en sammansmältning av anglosaxisk folksång, pop och chanson. Omöjligt att inte tänka på Françoise Hardy, när hon var som nyast och yngst.

Bruni tog med poesin in i sitt eget liv och gjorde melodier som hade fungerat lika bra om hon skrivit egna texter.

Melodierna flyter naturligt och vackert, för att ibland vika av med ett oväntat ackord. Fast man undrar ju vad t ex Auden hade tyckt om den lite bluesiga popfolkdängan till ”Lady Weeping At The Crossroads”.

Sparsam orkestrering, där Louis Bertignac kompar lika passande på plockig plåtgitarr som lätt men ändå ruffig elgitarr. Också Carla Brunis sång, balanserande mellan bra och personligt, passar exakt till sångerna.

(Hifi & Musik 2007)

Veckans CD

Under våren har jag på LO-Tidningens kulturblogg varje vecka tipsat på en ny, aktuell CD inom vilka genrer som helst. Intressant, spännande och bra musik – det är enda kriteriet.

Efter sommarpausen återkommer jag nu med veckoliga skivtips under också under hösten på LO-kulturens blogg – med start i nästa vecka. Har du missat mina tidigare skivtips och vill lyssna ikapp så klicka på den här länken till ”Veckans cd”.

Några artister/grupper jag tagit upp hittills: Incredible String Band, Anna Kruse, Dundertåget, Françoise Hardy, Torkel Rasmusson, Victor Démé…

Vid varje skivtips finns dessutom en länk eller flera till Spotify och andra ställen där du kan provlyssna (och ibland titta).