Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

Albumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

CD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Jackie DeShannon av alla sorter

Om jag får säga det själv så ifall du inte lyssnat så mycket på Jackie DeShannon eller något alls (?!!?) så rekommenderar jag absolut den krönika om henne som jag skrivit i nya Hifi & Musik (nr 6/18).

Citat ut texten: ”Den närmaste jämförelsen är Joni Mitchell. De är som sjungande, diktande systrar. Joni Mitchell kan tituleras sångpoet. Jackie DeShannon är sångpoppoet.”

Till krönikan har jag också satt ihop spellistan ”Jackie DeShannon av alla sorter” på Spotify. Lyssna – ja, hör denna fantastiska sångpoppoet!

Erikssons internationella jullista ständigt uppdaterad

Min internationella jul-Spotifylista, också förstås uppdaterad inför julen 2017.

Folklikt 2017

Från tidigt 70-tal och framåt – men något års avbrott under Schlagertiden på 80-talet – har jag skrivit i Hifi & Musik.

Det är en gåta för mig att såpass få köper den här tidningen för & Musik, eftersom Hifi & Musik var och förblir en av Sveriges bästa musiktidningar vad gäller bevakning av skivutgivningen. Just därför som jag skriver där, för att tidningen är bra.

T ex julnumret – ute nu – innehåller som alltid en maffig skivrecensionsavdelning – rock, pop, folk- och världsmusik, elektroniskt, jazz, klassiskt m m (var hittar man ett så stort och brett recensionsurval någon annanstans?) – och dessutom en genomgång av Bob Dylans gospelbox, min krönika om Anders F Rönnblom från start till idag, musikaliska julklappar och dessutom årslistorna.

Så här blev min skivårslista för 2017, vald bland de genrer jag oftast brukar skriva om i Hifi & Musik.

2017 års bästa / Folklikt

1) Jessi Colter
The Psalms
(Legacy/Sony)

Jessi Colter har slagit upp Psaltaren i Bibeln. Hon sitter vid pianot: sjunger, spelar och komponerar direkt. Soul, country, blues och gospel – allt på samma gång. Eller kalla genren för, kort sagt, Jessi Colter. Hon själv, djupt inuti. Något sårat och vädjande i rösten men också styrka – ja, fananamma. Balansgången mellan vilja och uppgivenhet, styrka och svaghet – eller snarast svaghet i styrkan, styrka i svagheten. Det som är så sprött att det när som helst kan spricka – men aldrig gör det.

2) Marjan Vahdat
Serene Hope
(KKV)

Stämningsfulla mattor av flätade toner och rytmer som Marjan Vahdat låter sin röst vila på men också resa sig ifrån. Hon sjunger så stilla fast med tystlåten intensitet, mörkt och djupt men glider också upp till ljusare, långt utdragna toner. Traditionellt blir nutida: ur månghundra- ja, flertusenåriga traditioner skapar hon sin egen persiska sång.

3) Peter Collin:
Vivat, klang! Carl Michael Bellman
(Ladybird/Naxos)

Med sina tonsättningar av ”Fredmans testamente” placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna. Hans sång kan ibland påminna om Fred Åkerströms. Texter som diktar vidare från epistlarna, blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Som i Bellmans lyriska självporträtt Hvar skall jag födan taga.

4) Tove Bøygard
Blåe drag
(Lucky B Records)

Tove Bøygard diktar och sjunger country så man undrar om det är country? Jo, det är det. Om hon sjungit på engelska hade det hörts tydligt; när hon skrver och sjunger på norska så blir det norskt. Hennes på samma gång ljusa, mörka och djupa röst glider mellan amerikansk country och folksång, norsk vissång, pop och rock. Allt blandas till country på norska.

5) Lisas
Sally Wiola Sessions Volume II / Fiddle & Accordion Conversations
(Sally Wiola/Playground)

Lisa Rydbergs & Lisa Långbackas duospel gör det svårt att tro att för inte alls många år sen ansågs det omöjligt för fiol och dragspel att samspela i svensk folkmusik. Rydbergs fiol och Långbackas ackordeon söker varann och möts, tonerna studsar tillbaks eller kommer närmre ändå. Minimalistisk folkmusik där känsla och stämning är allt – ja, en del av alltet.

6) Beches Indian Brew
(Country & Eastern/Naxos)

7) Oumou Sangare
Mogoya
(No Format)

8) Kronos Quartet
Folk
(Nonesuch/Warner)

9) Black String
Mask Dance
(Act/Naxos)

10) My Bubba & Elsa
My Bubba & Elsa sjunger visor
(Fake Diamond Records)

(Hifi & Musik 2017)

Erikssons svenska jullista ständigt uppdaterad

Min svenska jul-Spotifylista, förstås uppdaterad också inför julen 2017. 

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Peter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

Har vi aldrig fått nog?

Gjorde den här låten i början av 70-talet. Den var aktuell då. Trodde väl inte (eller hoppades åtminstone) att den inte skulle bli aktuell igen. Men det har blivit. Tyvärr.

Å dessa enögda
banditer
med sitt eviga
dollarflin
& den guldglittrande
vaktmästarn
som lockar oss att
komma in
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Bara fienden
är välorganiserad
vi går i våra egna
tåg
& hör hur fienden
garvar
åt våra
dueller
på såg
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Sen han
först har mördat
far & sen
hjärntvättat
mot har han mage
att dra
en saga
om att friheten
är stor
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& premierna
bara höjs & höjs
så att bödlarna
blir fler & fler
& ni kan gå
i lugn & ro
i era ihägnade
kvarter
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Vi står
här & gräver
varsin grop
som ska bli
vår egen
grav
& hör nu hur
fienden
vrider sej
av skratt
så han nästan
kan gå av
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& det är sant
att man kan
missa
att se
skogen
för bara
träd
men det är
jävla
svårt
att hugga trän
om man har
en smörkniv
att hugga
med
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

(typ 1971)

När det spelades och sjöngs i Afghanistan

Mahwash
Radio Kaboul
Hommage aux Compositeurs Afghans
(Accords Croises)

Musikgruppen Radio Kaboul har bildats av Hossein Arman och hans son Khaled för att hylla det rika musiklivet i Afghanistan och visa vilken stor betydelse, som den statliga radiostationen, Radio Kabul, haft för afghansk musik. Rikt musikliv?

Musik på radion? Men Afghanistan är väl ett muslimskt land där det varit förbjudet att spela och sjunga?

Nej, i texthäftet till gruppens CD-skiva finns ett foto som togs 1964 under en musikinspelning på Radio Kabul. På bilden syns en orkester med bl a det traditionella lutinstrumentet rubâb.

Orkestern innehåller enbart manliga musiker men även två sångerskor. Den ena har sjal (eller snarare sjalett) men inte den andra, bägge har knäkorta kjolar. Här finns också bilder av större och mindre orkestrar med dragspel, stråk- och blåsinstrument.

I en intervju med Hossein Arman, som bl a var anställd som sångare på Radio Kabul innan han lämnade hemlandet, kan man läsa att afghanska kompositörer och musiker tack vare den statliga radion fick sin musik spridd och hörd över hela Afghanistan. Efter den sovjetiska invasionen måste radions artister övergå till politiska sånger och när talibanerna tog makten 1994 förbjöds all sång och musik, både för män och kvinnor. Endast religiös a cappella-sång var tillåten.

Musicerande med sång i Afghanistan på 60-talet.

Musikgruppen Radio Kaboul använder olika traditionella flöjter (bansuri), stränginstrument (rubâb, tanbur, delrubâ) och trummor (zerbaghali, tabla, dhol) från Afghanistan, Indien och Pakistan samt harmonium och violin. De flesta av gruppens medlemmar är afghaner som lever i exil. Repertoaren består av klassisk ghazal men även populära musikformer och sångpoesi med ofta romantiska texter på persiska och pashtô.

Musiken är på samma gång rytmisk och avspänd. Lätt generaliserande kan afghansk musik beskrivas som ett möte mellan toner och rytmer som också hörs i musik från Indien, Pakistan och Persien.

Som gäst på CD-n medverkar även en av Afghanistans främsta sångerskor, Ustad Farida Mahwash. (”Ustad” betyder Mästare eller Mästarinna, en musikalisk hederstitel som alltså givits också åt kvinnor.) Mahwash, som 1970 fick titeln ”Årets artist” i Afghanistan, bor numera i Kalifornien.

Så pass lite sång och musik som jag – och de flesta västerlänningar med mig – hört från Afghanistan kan jag inte avgöra om sångstilen är typisk för afghansk sång eller den här sångerskans högst personliga. Mahwash sjunger mjukt, tyst och stilla – men ändå oerhört uttrycksfullt, både intensivt och innerligt.

Sången är mycket vacker.

(SvD 2004)

På CD: röst och bas med Eeg-Fonnesbæk

Sinne Eeg / Thomas Fonnesbæk
Eeg-Fonnesbæk
(Stunt Records)

Det här kan inte varit något lätt match för de medverkande. Sång till kontrabas (i något spår elbas). Eller snarare duetter på sång och bas.

Sinne Eeg måste inte bara ha med sig melodin i rösten utan också harmonierna och rytmerna. Thomas Fonnesbæk kan inte nöja sig med att hålla takten och kompa med några basgångar.

Hans bas måste rymma minst en hel jazztrio. Och när Eeg inleder a cappella-ensam i ”Come Rain Come Shine” krävs det verkligen att hon har en exakt tonträff som Fonnesbæks bas kan ansluta sig till.

Det har hon.

Men i längden måste det väl bli tråkigt med bara röst och bas? Nej, det blir det inte.

Sinne Eeg och Thomas Fonnesbæk har valt äldre standardlåtar som ”Willow Weep For Me”, ”Evil Man blues”, ”Summertime” och ”Body And Soul”. Med röst och bas utforskas låtarna, främst musikaliskt.

Eeg håller sig till melodierna, de finns där hela tiden, samtidigt som hon tar promenader utanför. Hon scatsjunger också, på eget, personligt sätt.

Fonnesbæk behöver förstås inte upprätthålla melodierna, men han håller sig nära, melodierna finns också med i hans basspel, hörbara eller som blott en aning. Och han spelar verkligen som en hel jazzorkester, får mig att höra de musiker som inte finns.

Också samsjungspelet mellan Eeg och Fonnesbæk är nära som en – just en – människa.

”Come Rain Come Shine” har blivit ett lite längre paradspår. Hur många inspelningar av den låten kan jag ha hört? Men jag undrar faktiskt om inte den här tolkningen – alltså med blott sång och kontrabas – är den allra bästa.

En så trogen behandling av både melodin och orden – och samtidigt så personligt och eget. Här ges även plats för ett innehållsrikt bassolo, där Fonnesbæk improviserar med så exakt rytmisk hjärtpuls att Eeg hur lätt som helst kan komma in i sången igen efter solot.

Suverän skiva.

(Lira 2015)

Högt upp på Högalid, långt ner vid Hornstull

Gata upp och gata ner
går en sväng runt vårt kvarter
Systrarna slår fyra slag
mitt emellan natt och dag

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Foto: Bengt Eriksson

Förbi Pais än en gång
Lasse i Parken och Cinannamon
längs vattnet vid Bergsunds strand
går jag utan dig i hand

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Debaser, Tanto och Zinkensdamm
och så hemåt igen längs Lundagatan
jag fäller en tår vid vårat träd
åh! som jag önskar att du var med!

Refr.
Högt upp på Högalid
och långt ner vid Hornstull
har jag vandrat ensam
för din skull

Gata upp och gata ner
gått en sväng runt vårt kvarter
Systrarna slår sex, sju slag
snart följer ännu en morrondag

(Cirka 2000-2015)