Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Peter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

CajsaStina Åkerström och hennes pappa

CajsaStina Åkerström
Du och jag, farsan
(Norstedts)

I början av 70-talet reste jag på turné i Danmark med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska författare, skådespelare med flera). En minst sagt galen turné och ett fantastiskt äventyr. Författaren Kai Henmark satte rubriken ”Nya tåget över Bält”. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Det här berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med honom vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter ”tåget över Bält” lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström-inspelningar gavs ut 1994 så fanns där också ett bonusspår: en tidigare outgiven inspelning från 1980 med en sång, ”Ingenstans (är man fri som en fågel)”, som han själv skrivit. Det var obehagligt, riktigt otäckt att höra honom framföra den självbiografiska texten om sitt, ordagrant, ”sönderslagna liv”.

Hela texten till ”Ingenstans (är man fri som en fågel)” återfinns i boken ”Du och jag, farsan”, som dottern CajsaStina skrivit om sin pappa (och även om farfar och mamma). Det är också otäckt att läsa boken. CajsaStina Åkerström skriver så utlämnande att det känns som att tjuvläsa. Men hon var väl tvungen att skriva och sen också ge ut det hon skrivit som en bok. Det var… ja, jag tror man måste använda ett så stort ord… livsnödvändigt för henne.

Dottern CajsaStina, ”namne med kallskänkan i Fredmans I:a epistel av Carl Michael Bellman”, beskriver boken som ett försök att ”återskapa något av de försonande samtal pappa och jag aldrig fick, i levande livet”. Hon längtar ”gruvligt” efter pappa, skriver hon.

Samtidigt som hennes skildringar av hur trubadurens lilla dotter skulle vara ständigt närvarande vid Fred Åkerströms sida – på turnéer, bakom scenen, vid filminspelningar, på krogen – är så hemska, så hemska.

CajsaStina Åkerström Foto: Magnus Bremefors.

CajsaStina föddes 1967. Hur ung och liten var hon inte, det var ju på 70-talet, tidigt på 70-talet, när hon skulle – måste – vara en kombinerad turnéledare och dotter. Sitta tyst på krogen och dricka (”vuxenpoäng”) Bitter Lemon, med is. Stötta pappa när han föll ur taxin. Eller sitta – lika stilla och tyst – vid köksbordet när pappa knattrade på skrivmaskin eller bytte gitarrsträngar. Följa med till alla ”hemmen” – med eller utan olika kvinnor – i olika delar av Sverige.

Och temperamentet: farsans gråt och ilska. Från det ena till det andra. Plötsligt. Där emellan spriten. Som CajsaStina skriver när hon följt och berättat om pappa, från Stockholm över den politiska tiden i Göteborg till den sista bostaden i Karlskrona: ”Jag dricker inte sprit på grund av det missbrukarbeteende jag bär latent inom mig.”

Bokläsaren och recensenten blir så ledsen. Livet ska inte vara så här. Barn ska inte behöva ha det så här. Men nu förstår jag varför jag känner mig så nervös varje gång jag hör CajsaStina Åkerström på skiva och ser henne på scen. Hennes nervositet blir min. Bara läs allt vad CajsaStina måste tänka på och göra för att ”i möjligaste mån… undvika stress”, när hon ska åka ut och spela.

CajsaStina skriver om ”pressen” på henne och Freds ”ångest”, om sin ”rädsla” för pappa som övergår i ”ursinne” när hon knackar på dörren till lägenheten i Karlskrona och ingen öppnar. Hon tror pappa finns där inne men inte vill öppna, att han sitter och tjurar.

Hur närgånget hon än skriver så är boken också full av kärlek och vilja att förstå, både pappa och sig själv. Försöka förstå hur beteenden, våldsamhet och ilska, kan ärvas från generation till generation: en far blir som sin far som blev som sin far. ”Du och jag, farsan” är en bok om två artister – det är ju därför man lockas att läsa den – men också en allmänmänsklig bok om svårigheten att hantera detta liv som vi måste lära oss att hantera om vi ska leva.

”Jag har som artist”, skriver CajsaStina Åkerström, ”lyckats skaffa mig mentala redskap som i avgörande lägen lurar mig att känna mig stark, trygg och som om jag hade total kontroll över situationen. Effekterna av det har positivt nog smittat av sig en del på mitt privata jag.”

Omslaget till CD-boxen ”Fem sidor” med Fred Åkerström.

Hon frågar sin far, efteråt och postumt: ”Var det likadant för dig? Eller tog alkoholen udden av yrkets alla eventuella positiva effekter?”

(Ystads Allehanda 2010)

Fred Åkerström återhörd

En gång reste jag på turné med Fred Åkerström (och ytterligare ett tiotal svenska kulturarbetare, som det hette på 70-talet). Den galna, för att inte säga fullständigt vansinniga, turnén gick genom Danmark. Författaren Kai Henmark satte en rubrik på äventyret: »Nya tåget över Bält«. På biblioteket i Kongens Lyngby sjöng jag en egen sång till en akustisk gitarr som jag lånade av Fred Åkerström.

Ovanstående berättar jag inte för att skryta eller för att hävda att jag var nära bekant med Fred. Men under den vecka – eller var det två veckor? – jag umgicks med Fred vid frukostborden och på turnébussen lärde jag känna, eller åtminstone ana, den sammansatte och mångfacetterade sångaren (på scen) och människan (utanför scenen).

Fred Åkerström hade många sidor: gråten som var lillebror till ilskan, det rädda och blyga som hukade inuti det stora och högljudda, kroppens oroliga själ. Efter »tåget över Bält« lyssnade jag på Fred Åkerström med nya, större öron. Jag hörde mer: nu hördes också det som inte hördes.

När skivproducenten Anders Burman sammanställt en CD-box med Fred Åkerström (1937-85) har han valt att kalla den, just, »Fem sidor«. Varje CD dokumenterar minst en sida av Fred Åkerström: Den romantiske, Den frodige, Den berättande, Den politiske och, förstås, Carl Michael Bellman-tolkaren.

Från boxens texthäfte eller smärre bok: en oljemålning av Stig Claesson.

Fred Åkerström sjöng Fredmans epistlar så inlevelsefullt att han blev Bellman – men samtidigt inte. För samtidigt var det som om han stod brevid både sej själv och Bellman och kommenterade Bellmans tid och samhälle, liv och sångpoesi.

På Bellman-CDn finns en inspelning av »Nå, skruva fiolen« (1964) tillsammans med Ann-Louise Hansson och Cornelis Vreeswijk. »Stolta stad« (1977) både deklamerar och sjunger han så att episteln blir ett helt skådespel. I inspelningarna från visfestivalen i Västervik, »Fredmans sång« (-84) och »Gubben Noak« (-85), är han föredragshållare respektive allsångsledare.

Jag lyssnar, jämför och – inget annat är möjligt – fylls med den största beundran för hans professionalitet, ihärdighet, vilja. Från 60- till 80-talet gick han vidare, borrade djupare, ville lära sej och oss ännu mer om Bellman.

Som Bellman-tolkare var han mästerlig, så förstklassig att Carl Michael Åkerström ställde sej i vägen för de andra Åkerströmmarna. Jag måste erkänna att Åkerström-boxen fick mej att återupptäcka hans Ruben Nilson-tolkningar. Hur kunde jag glömma att han, faktiskt, sjunger Ruben Nilson lika mästerligt?

Han sjunger med en annan röst, för det här är visor från och om en annan tid än Bellmans, men lika solidariskt, inlevelsefullt och igenkännande. Visan om »Åkare Lundgrens begravning« blir teater, som blir verklighet.

En annan upptäckt är den romantiske Åkerström: öm och mjuk, just romantisk och kärleksfull. Minsann om inte denne burduse trubadur sjunger Birger Sjöberg, Gösta Kullenberg och Fritz Sjöström med lenaste sammetsröst!

Här finns också hans tonsättningar av Stig Dagermans »dagsedlar«, ett par texter av Kent Andersson, George Riedels och Lennart Hellsings »bananvisor«, den politiska slagdängan om »Kapitalismen«, Joe Hill, t o m en musikalmelodi från »Dr Doolittle«. Och så några egna visor…

De sistnämnda är inte många och inte märkvärdiga. Men, vid sidan om Cornelis, hur många svenska vissångare från 60- och 70-talen har skrivit märkvärdiga visor? Freds egna texter – mest känd är väl Oslo-visan till dottern Cajsa-Stina – var enkla som brev, direkt från hjärtat, helt ärliga, tror jag.

Åkerström-boxen innehåller dessutom en sång som blir ett slags facit – precis som Danmarksresan blev för mej – till artisten och människan Fred Åkerström. Sången, som heter »Ingenstans (är man fri som en fågel)«, har aldrig tidigare funnits på skiva. Han är en liten pojke och han är en vuxen man. Han är rasande och han gråter. Fred Åkerström sjunger om sina föräldrar och sin uppväxt – om sitt, ordagrant, »sönderslagna liv«.

Krönikan har tidigare varit publicerad i ABF:s tidning Fönstret (1995). Tyvärr verkar Fred Åkerström-boxen »Fem sidor« (Metronome/Warner, fem CD) nu vara utgången. Så det blir till att leta i skivantikvariat eller pussla ihop andra CD (finns både återutgivningar och diverse samlingar).