Category Archives: Sångpoesi

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Collin BellmanPeter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

Annonser

Har vi aldrig fått nog?

Gjorde den här låten i början av 70-talet. Den var aktuell då. Trodde väl inte (eller hoppades åtminstone) att den inte skulle bli aktuell igen. Men det har blivit. Tyvärr.

Å dessa enögda
banditer
med sitt eviga
dollarflin
& den guldglittrande
vaktmästarn
som lockar oss att
komma in
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Bara fienden
är välorganiserad
vi går i våra egna
tåg
& hör hur fienden
garvar
åt våra
dueller
på såg
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Sen han
först har mördat
far & sen
hjärntvättat
mot har han mage
att dra
en saga
om att friheten
är stor
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& premierna
bara höjs & höjs
så att bödlarna
blir fler & fler
& ni kan gå
i lugn & ro
i era ihägnade
kvarter
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Vi står
här & gräver
varsin grop
som ska bli
vår egen
grav
& hör nu hur
fienden
vrider sej
av skratt
så han nästan
kan gå av
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& det är sant
att man kan
missa
att se
skogen
för bara
träd
men det är
jävla
svårt
att hugga trän
om man har
en smörkniv
att hugga
med
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

(typ 1971)

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

ZetterholmFinn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

En dröm med sorgkant

John Holm
Garaget, Hammenhög den 23/7

En ton, ett halvt ord. Det räcker för att känna igen John Holms röst. Fortfarande. Efter alla år. Kanske den mest säregna rösten i svensk pop- och rocksång.

Inte som så att jag gick hem efter konserten på Bullerbyn i Stockholm 1974 och nu återhör John Holm någon vecka senare. Åren syns och hörs. Äldre, ännu magrare än förr tror jag och gråhårig, sångerna sjungs i repris genom levda år.

Musikaliskt låter det som förr, nästan exakt som då. John Holms akustiska gitarr som grund till sången, Jesper Wihlborgs elgitarr som förstärker stämningen med instuckna, tuffare och livshårdare toner, sonen Axel Holms dylanska munspel.

Stående publik på Garaget i Hammenhög, för att många ska få plats, men det är sitta- och lyssna-musik. Sångpoesi i betydelsen sjungen poesi. Egna ordval, ibland lite otympliga ord, gammeldags.

john-holm-orig-1
Både äldre, som följt John Holm, och yngre, nytillkomna lyssnare hade samlats på Garaget i Hammenhög. Foto: Bengt Eriksson

Sångpoesi som både diktats inifrån och framförs inåt poeten själv. Och så får vi i publiken också lyssna och uppleva. Tack.

De – vi – som följt John Holm kan nog sjunga med i de flesta om inte alla låtar. Nyare lyssnare känner åtminstone igen hans mest ihågkomna sånger, som ”Den öde stranden”, ”Maria många liv och år från här” och förstås extranumret ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”.

Starkast blir ”Ett fönsterbord mot parken”, som John Holm introducerar med att berätta om 60- och 70-talens Stockholm, hur både narkotikan och de själva tog ungdomars liv. ”Vår stad är full av sådana som inte vill va med mer…” som han sen sjunger.

Han pratar inte så mycket. Men när han pratar om en sång innan han börjar sjunga, så växer den. Ett annat exempel är ”Den öde stranden”, som kom till efter rockfestivalen på Isle of Wight. ”När alla trodde vi kunde förändra världen”, säger han. Och tillägger: ”Men dom kom igen.”

John Holm är en politisk sångare, på sitt eget sätt. En social sångpoet. Han diktar och sjunger om hur människor mår, hur vi har det, hur vi är. Hans sångpoesi kommer som ur en dröm – en dröm han aldrig slutat drömma, även om sorgkanterna blir allt mer hör- och synbara.

Försvenskningen av Bob Dylans ”A Hard Rain´s A-Gonna Fall” – som i Jonte Holms svenska version blivit ”Hård värld” – fungerar som en effektiv förstärkning, både av konserten och livsskildringen.

(Ystads Allehanda 2016)

Talking Hotel Earle

Droskchaufförn såg på oss och sa:
Är det säkert det är hit ni ska?
När han släppte av oss vid Hotel Earle
Men när pengarna är få och små
Då får man bo där man kan bo
Till exempel här på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Hallå Bobby, bor du här än?
Ja, det känns nästan så på stämningen
Här i vårt rum på Hotel Earle
Från torget hörs en trosviss sång
Om att we shall overcome nångång
Den hörs in i vårt rum på Hotel Earle
Kackelackerna springer av och an
Så fort vi öppnar byrålådan

Osv…

Hotel Earle

Långt ifrån bara Dylan och vi. Kolla den här länken till dagens ”Hotel Earle”.

(2015)