Att vara en lokal (kultur)skribent

Att skriva lokalt kan ha sina sidor, särskilt om man skriver krönikor och recensioner. Alltså skriver och tycker om händelser på den plats där man bor i den lokaltidning som kommer i brevlådan. De flesta ”sidor” är trevliga, om än lite oväntade och… nej, jag vill inte använda ordet påträngande, för det tycker jag sällan att det blir, utan snarare kommer det just oväntat och plötsligt.

Som när man = jag står i kön på ett fik i Sjöbo, Ystad, Tomelilla, Simrishamn, Kivik eller Östra Hoby (några orter där det faktiskt hänt) och väntar på att få beställa. Plötsligt börjar någon helt okänd att prata med mig om någonting jag gjorde i förra veckan, förra månaden eller för flera år sen.

De första gångerna kände jag mig lite besvärad, det ska erkännas, men nu tycker jag att det mest är trevligt. Jag nickar och pratar, diskuterar med alla som känner mig fast jag inte känner er. Ni känner ju mig från YA, Yan, Tidningen eller vad ni kallar Ystads Allehanda, har läst en krönika eller recension, vill kommentera och prata lite.

deckarlogg-2Ämnen: SÖRF:s upphandling av sotning (vanligaste samtalsämnet i fjol), Österlens alla caféer (varje sommar), konstnärer jag skrivit om (Österlenbor är mycket konstintresserade), deckarkrönikorna (deckare verkar ni läsa allihop!), en artist eller grupp jag recenserat, och så vidare.

Ni tackar för skiv- och boktips, undrar om det finns fler deckare i samma stil. Ibland kan någon muttra och framföra en motsatt åsikt (tänk Kivik Art-tornet). Men inga problem, inte ögon mot ögon, då brukar olika åsikter aldrig ställa till med problem. Om alla tyckte likadant så blev det ju för trist, inga diskussioner och världen skulle aldrig förändras.

Andra ”sidor” – med att skriva lokalt – är lite svårare att hantera. Ju längre man bor på en plats, desto fler blir man bekant med. Som konstnärer, författare och musiker, konsertarrangörer, gallerister, antikvariatägare och små bokförlag, föreningar som ordnar föreläsningar, driver kulturhus eller samordnar kulturella verksamheter.

Under åren har det nog hänt fler gånger än 100 att jag fått frågan: Du som skriver i tidningen kan väl skriva något (underförstått: positivt) om vår verksamhet, vårt arrangemang, min bok eller skiva (så att folk kommer till arrangemanget, köper boken eller skivan). Då förklarar jag, lugnt och stilla, att så går det inte till. Det är inte journalistikens uppgift, inte ens – eller särskilt inte – om produkten gjorts och säljs av en vän eller bekant.

Hur skulle det se ut, om affärsmän, bankirer, politiker, poliser, kulturarbetare och alla bestämde när, var & hur det skulle skrivas? Ingen kunde lita på ett ord i en tidning. De flesta brukar förstå det här. Själv tycker jag det är synd att man som lokal journalist – för att inte riskera att bli ”jävig” – knappt kan vara med i byalaget. Att engagera sig i ett politiskt parti är omöjligt.

Jag har ett standardsvar när någon ber mig skriva om deras skiva eller bok, eller när en i publiken efter någon konsert eller teaterpjäs utbrister: ”Det här var ju så bra! Nu skriver du väl nåt trevligt?” Mitt svar: Jag skriver alltid vad jag tycker. Så ärligt jag kan. Vad är det annars för vits med att skriva?

Scenrecensioner får mest mothugg. Har man betalt dyra pengar för att se och höra sin favoritartist så vill man inte att en kritiker – som gått in gratis! – ska skriva ner favoriten. (Dessutom, för att provocera lite, tror jag att det finns ett förhållande mellan biljettpris och upplevelse.)

”Sångaren” Rikard Wolff ”missar så många toner att det gör ont”, skrev jag om hans framträdande på Ystads teater. Sällan har jag fått fler klagomål – inte ögon mot ögon utan per mejl. Också då skrev jag som jag alltid gör: så ärligt som möjligt. Vilket är kritikerns plikt och skyldighet.

Det händer också att de som står på scenen klagar på en recension. Lokala artister kan få för sig att lokaltidningen ska skriva positivt om lokal kultur och hjälpa till att locka folk. Kort svar: Nej. En recensent ingår inte i PR-maskineriet. Samma regel gäller lokalt: ärlighet.

Danne Stråhed och delar av Ystadrevyns ensemble har framfört åsikter om min kritik av deras jul- och nyårsuppsättningar. Nej, jag var inte överförtjust. Även en erfaren artist kan förstås ta illa vid sig – men en negativ och ärlig recension bör väl väga tyngre än en lögnaktig men positiv? Ställer man sig på scen så kan det komma en recensent. Det hör faktiskt till.

(Ystads Allehanda 2014)

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Prosa och dikt samt litta sång och musik på Litteraturrundan

Litteraturrundan i Skåne (i år den 6–7 maj) måste hållas vid liv! Åtminstone ska jag bidra med det lilla jag förmår. Medverkar bägge dagarna i år på Vollsjö Mill med gitarristen Per Söderhielm, tänk inte Vollsjö-Frenninges Simon & Garfunkel utan snarare Spider John Koerner och Dave Ray (fast det är ta i, för min del i alla fall, det också) eller Frenninges Robert Johnson & Gloson.

affisch_LR_litteraturrundan_A4_2017Det blir prosa och dikt samt litta sång och musik; första dagen mest om Vollsjö-Frenninge med omnejd och lite Aten, andra dagen mer Aten men också lite Vollsjö-Frenninge, och allra mest eget fast nog lite andras texter också.

Bl a tänkte jag läsa följande sång – ja, egentligen en sång, men det skulle krävas The Band eller bandet Nu från Lövestad för att backa upp mig i den så det blev nåt – så jag ska istället deklamera texten, i snabb takt.

Välkomna!

Till en melodi mitt emellan Sheryl Crow och Bob Dylan

jag vill inte strosa långsamt nerför Sunset Boulevard
jag vill inte vandra genom London i natten när tunnelbanan slutat gå
jag vill inte åka taxi ner- och uppför Mushins gropiga gator i Lagos
jag vill inte gå vilse i de arabiska gränderna i Marseilles
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte äta kalakukko på Tractor-restaurangen i Hesa
jag vill inte möta president Bourguiba på en landsväg utanför Sousse
jag vill aldrig återvända och se förödelsen i Aleppo
jag vill inte ha en ljummen sup klockan 9 på en skola i Ålborg
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte bli jagad av vampyrer i Timisoara
jag vill inte äta fler jättestora bakelser på stående fot i Prag
jag vill inte gå på svartklubb i New York klockan 02
jag vill inte ens möta Neil Young på Greyhoundstationen i Buffalo
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte leta förgäves efter husnummer på någon gata i Tokyo
jag vill inte se de sönderbombade regeringskvarteren i Oslo
jag vill inte klättra uppför de nio musernas kulle i Aten
jag vill inte äta lunch hos De tre pralinerna i Norrtälje
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte handla friterade insekter på matmarknaden i Peking
jag vill inte åka spårvagn upp- och nerför backarna i Lissabon
jag vill inte leva livet på Andra långgatan i Göteborg
jag vill inte ens dansa close med Jane Birkin på Les Bain Douches i Paris
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte byta blöjor på Joel vid Checkpoint Charlie i Berlin
jag vill inte prata och spela skivor på Radio Syd i Gambia
jag vill inte hänga med Dan Turèll på hans vandringar längs gatorna vid Vesterbro torv
jag vill inte äta fyrkantig pytt-i-panna-pizza på en kvarterskrog i Rom
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

ja, jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

(2017)

Att ta sig an konstrundan

Köra omkring på måfå och titta på bollar och skyltar, stanna till och gå in där man får lust? Eller noga studera ÖSKG:s egen konsttidning, YA:s konstbilaga och Vad händers konstspecial, titta på utställningskartan och kryssa för lockande konstnärer?

Två sätt att ta sig an konstrundan på Österlen (med omnejd). Det första har sina risker: man kan hamna på en, två, tre utställningar som slösar bort tiden och hindrar en att se något man tycker bättre om. Fast det kan också bli en överraskning: man hamnar hos en extra spännande konstnär som man annars nog aldrig hade upptäckt.

Jensner

Fredrik Jensner.

Ingvar Holm beskrev konstrundan som ”ett folkuniversitet”. Den skulle också, om man sammanför alla utställningar, i konstnärernas ateljéer såväl som i konsthallar, museer och gallerier, kunna kallas Skånes, ja, Sveriges största och mest demokratiska konstutställning.

Och det från två håll. Utbildade konstnärer och så kallade amatörer, medlemmar och inte medlemmar i Östra Skånes Konstnärsgrupp, ställer ut samhälle vid samhälle, i vartannat hus. De flesta utställningar är orecenserade, nya och okända: upp till betraktaren, alltså dig, att tycka om eller inte tycka om det du ser.

Alexandersson

Fat av Thomas Alexandersson som tavla.

För mig började årets konstrunda redan före påsk med Tilda Aspelins och Katrin Helgadóttirs affisch till ”Deja Nu”, elevutställningen på Österlenskolan för konst och design. En lika glyttig som politisk remix av Carl Johan de Geers affisch med ett manligt könsord skrivet på svenska flaggan. Nu har flaggan blivit lingon och mjölk-lila med gult kors, könsordet är kvinnligt, protesten riktas mot såväl ”påskveckan” som Simrishamn.

Sara Meyer

Sara Meyer.

Under påskhelgen besökte jag först ett par konstnärer i trakten där jag bor: Peter Larsson (Skartofta), Fredrik Jensner (Tjärby) och Jón Leifsson (Lövestad).

Fågelmålaren Larsson porträtterar varje fågel som en individ. Han målar också sin närmaste skånska natur, bland annat en grådisig morgon med hund och mås.

Jensner, som bytt motiv, visar en svit målningar av en häst som konstnär. ”Samma” bild men olika färg på hästen och ateljén; hästkonstnärens duk saknar motiv, den har – endast – olika grundfärg.

ÅkermanMats Åkerman.

Leifssons knotiga skulpturer av islandshästar hade jag länge svårt att ta till mig. När jag såg dem ihop med hans naturmålningar så begrep jag: allt han gör, skulptur som måleri, är porträtt av den vilda isländska naturen.

”Någon sa att Páll Sólnes och jag har samma motiv”, berättar Jón Leifsson. ”Han är bara mer närsynt än jag.”

LundellLove Lundell.

Att återvända till samma konstnärer är ännu ett sätt att uppleva konstrundan. Vad har hänt sen i fjol? Det kan vara mycket, som hos Thomas Alexanderson och Lena Viredius (på Ateljé Brännorna vid Sankt Olof). Han experimenterar med leror, bränningar och färger, skapar skålar och fat som är färgexplosioner.

Kavla ut ett stort fat och det blir en tavla på väggen. Viredius har börjat måla igen: små berättelser, mellan fantasi och verklighet.

BondesonNina Bondeson.

Till samlingsutställningen på Fabriken (Bästekille) åker jag för att se Sara Meyers drömska nutidsmålningar men fastnar också för Mats Åkermans noir-målningar från ett land och en stad som inte finns men känns igen.

Jag fortsätter till ”Polyfoni 4” hos Galleri Wallner (Simris) för att se Love Lundells målningar mitt emellan fantasy och verklighet men fastnar också för Nina Bondesons bildberättelser á la serierutor och Ida-Lovisa Rudolfsson sydda = sömmade ”målningar” av till exempel en herrsko.

Också till Ia och Hasse Karlsson (både i Vitemölla och på Gösta Werner-museet i Simrishamn) brukar jag återkomma. Årets nyhet: elefanter. Hon har målat elefanter mot Botswanas rosa himmel och hans elefanter måste väl vara de största akvareller han gjort?

Hasse Karlsson. Hassse Karlsson

Snett bakom Gösta Werner-museet, på pop up-galleriet 180 grader, finns Annika Rehns lerskulpturer av mänskliga människor, vuxna som barn.

Till exempel en fundersam poet, en kaxig kvinna och några riktigt bestämda barn, så ”ilskna” att de nästan lyfter. Rehn: ”Det har kommit in barn hit, ställt sig att titta och sagt att, det är ju jag.”

Min påskrunda måste avslutas hos Páll Sólnes (i trakten av Bollerup). Stämmer det att islänningarna Sólnes och Leifson har samma motiv: Islands natur?

Sólnes stora färgrika målningar får inte mig att associera till den vilda isländska naturen. Så jag frågar:

”Nej, jag vet inte”, svarar Sólnes. ”Det tycker jag inte, jag tänker inte så när jag målar. Men jag hoppas det finns något jordnära i målningarna.” Hans hustru, däremot, säger att ”vissa målningar kan vara Island. Samma färger finns i den isländska naturen.”

Solnes

Páll Sólnes. Allt snabbfotat av Bengt Eriksson.

3 X kortkultur

1) Öppettider. Håll koll på tiderna, så du inte åker förgäves! Vissa utställningar stängde redan efter påskhelgen. Andra fortsätter att ha öppet. Men öppettiderna varierar. Det enda man kan vara säker på är att ÖSKG:s konstnärer – med den skånska bollen vid vägkanten – har öppet till och med nästa helg, vardagar mellan 13-17 och lördag-söndag 10-18.

2) Gynning-skolan. Mamma Agneta och dottern Carolina Gynning ställde också i påsk ut på Ystads Saltsjöbad. Märkligt nog verkar ”icke-konstnären” Carolina Gynning, sällan eller aldrig recenserad eller ens accepterad från konstnärligt håll, ha bildat en Gynning-skola. Fler börjar måla i snarlik stil – som Camilla Lundén (på Mårten Pers källa) och Anna Soranson (i Skurup). Blott publikfriande geschäft och mångleri? Eller talar Gynnings kvinnoporträtt både till och från andra yngre kvinnor? Det vill säga: Kan det faktiskt vara konst

3) Prissättning. Varför kostar konstverk så olika? När en målning håller ett pris som är överkomligt kan en annan målning kosta hiskeligt mycket för de flesta. En grafisk bild som tryckts i, säg, tio exemplar kan också kosta mer än en målning. Så hur prissätts konst? En svår – ja, omöjlig – fråga. Och dessutom: Hur mycket en målning, en skulptur eller ett konsthantverk än kostar, så kan sällan konstnären leva på inkomsten.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

ZetterholmFinn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)