Japanska entreprenörer

Läste en krönika om Tokyo av Jan Gradvall. Det fick mig att minnas när jag var där. Efter hemkomsten skrev jag bland annat nedanstående. Det var år 2000. Hur blev det – sen?

*

Det är fredagkväll, klockan går mot halv 8 och jag har stämt träff med ett par bekanta vid ingången till varuhuset Studio Alta i Shinjuku.

Av Tokyos olika stadscentrum är Shinjuku det mest moderna och intensiva. På östra sidan om stationen finns lyxiga varuhus men också Tokyos ”red light district”. Vid järnvägsspåren ligger den så kallade ”pissgränden” med små, slitna barer. På andra sidan stationen skymtar höga skyskrapor som monument över Japans ekonomiska framgång.

Neon orig

Foto: Bengt Eriksson

Neonljusen blinkar och bländar. Unga japaner tjattrar i pyttesmå mobiltelefoner. Från den stora videoskärmen på Studio Altas fasad flimrar en popvideo med Shéna Ringö, en japansk ”idolsångerska”. Hon är klädd i kort-kort sjuksköterskerock och ser ut att vara 17 år på det 12:e.

Mina bekanta har visst blivit försenade. Medan jag väntar bläddrar jag i gratistidningen Tokyo Classified. Där intervjuas amerikanen Stephen Givens, som växte upp i Japan (pappan arbetade på amerikanska ambassaden) och studerade till advokat i New York. Nu är han sen 9 år tillbaka i Tokyo.

Givens ger sin syn på Japans framtid med utgångspunkt från de människor som finns framför mina ögon i Shinjuku. De kan, om man generaliserar, delas in i  två kategorier: salarymen (kontorsanställda) i mörk kostym, som är ute för att ta sig en bläcka efter arbetsveckan, och tonåringar. Tonårskillarna kännetecknas av sitt blonderade hår. Tjejerna har de högsta platåskor och kortaste, mest tajta kjolar eller hottaste hotpants som finns.

Stadhusuppifrån origDen svenska uppfattningen om japanen är en anställd som arbetar mycket och troget, både tas om hand och ägs av företaget. Begreppet salarymen, säger Givens, uppstod efter andra världskriget. Tidigare var de flesta japaner entreprenörer, hade en egen liten butik eller affärsrörelse. Deras söner valde att bli anställda istället för att ta över efter föräldrarna. Japans försämrade ekonomi beror på att det finns för få entreprenörer, menar Givens.

Foto: Bengt Eriksson

Nu har det kommit ännu en ny japansk generation. Det är de löneanställdas barn som syns på gatorna med ”piercade” näsor och ”underliga” kläder. Vilken livsväg ska de att välja?

Kommer de att vara rebeller också i vuxen ålder, ställa sig utanför samhället? Det är nog rent otroligt. Hur ”underliga” kläder de än har, så är japanska ungdomar snälla, trevliga och hårt hållna. Till exempel skulle de inte komma på idén att köpa öl ur en automat på gatan, för ungdomar får ju inte dricka öl!

Kommer de om några år att klä sig i kostym och söka  arbete, som pappa? Det kanske inte blir möjligt. Nu sparkar storföretagen sina anställda. Ingen japan kan längre vara säker på att en anställning gäller för hela livet.

Mest troligt är att ungdomen väljer att återknyta till sina far- och morföräldrar. De blir entreprenörer – fast i andra branscher. Många små oberoende skivbolag har startats de senaste åren. Unga japaner har blivit modeskapare och öppnat klädbutiker.

”Nyckeln till Japans ekonomiska framtid finns hos den unga generationen japaner”, säger Stephen Givens.

Se, där kommer mina bekanta från Tokyo! De har lovat ta med mig till sin favoritrestaurang i rödljusdistriktet…

(Krönika i GP 2000)

 

Har vi aldrig fått nog?

Gjorde den här låten i början av 70-talet. Den var aktuell då. Trodde väl inte (eller hoppades åtminstone) att den inte skulle bli aktuell igen. Men det har blivit. Tyvärr.

Å dessa enögda
banditer
med sitt eviga
dollarflin
& den guldglittrande
vaktmästarn
som lockar oss att
komma in
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Bara fienden
är välorganiserad
vi går i våra egna
tåg
& hör hur fienden
garvar
åt våra
dueller
på såg
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Sen han
först har mördat
far & sen
hjärntvättat
mot har han mage
att dra
en saga
om att friheten
är stor
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& premierna
bara höjs & höjs
så att bödlarna
blir fler & fler
& ni kan gå
i lugn & ro
i era ihägnade
kvarter
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

Vi står
här & gräver
varsin grop
som ska bli
vår egen
grav
& hör nu hur
fienden
vrider sej
av skratt
så han nästan
kan gå av
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

& det är sant
att man kan
missa
att se
skogen
för bara
träd
men det är
jävla
svårt
att hugga trän
om man har
en smörkniv
att hugga
med
Har vi aldrig fått nog
har vi aldrig
fått nog
att föröka sej
genom delning
är en urusel
metod

(typ 1971)

Hubba Hubba HOP!

På Radio Malmöhus, dvs lokalradion i Malmö, hade jag under några år på 80-talet en programserie som hette ”Hubba Hubba HOP!” och innehöll precis vilken musik som helst i vilken ordning som helst, reportage om lokal och internationell musik och intervjuer med artister.

Några höjdpunkter, tyckte jag själv: snabbinspelade och snabbredigerade intervjuer med Rosie Flores och Plura Jonsson klara någon minut före sändningen, en mycket ung ADL (Adam) rappande till human beatbox och Henry Rollins deklamerande poesi, bägge i direktsändning.

Eller telefonintervjun med Steve Earle när han stod i köket på Hard Rock Café i Stockholm. Eller Donovan i telefon från Irland.

Plus recensioner av deckarromaner och tecknade seriealbum – förstås! – och reportage om Sveriges första seriemässa (fast just det var kanske i nästa, kommande programserie under rubriken ”Yoghurt”?) och Svenska Deckarakademins nomineringar/utdelningar till respektive års bästa deckarutgivning.

Anledningen till att jag minns och skriver det här just nu är att jag på YouTube hittade den låt som en tekniker klippte av och ihop – för hand på den tiden – till programmets signaturmelodi.

En kul fransk låt (dom brukar ju ha musikalisk humor i Frankrike): gruppen Les Sax Pustuls med ”La Danse du Marsupilami”.

Andreas Hourdakis Trio på utomshusscenen i Aten

Kort rapport om Andreas Hourdakis Trio (Andreas själv på elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) som inledde fredagskvällen på Aten Technopolis Jazz Festival årgång sjutton (i år mellan den 23 och 28 maj):

Kort sagt fantastisk tolkning av ”Lonesome Death of Hattie Carrol”: innerlig, mjuk, sorglig och underbar = själva essensen av Dylans melodi.

Samtidigt som Hourdakis – som alltid – balanserar improvisationer, ackord och melodins toner mot varann på den mest finkänsliga våg.

Andreas HourdakisAndreas Hourdakis Trio (Andreas Hourdakis, elgitarr, Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor) på utomhusscenen i sommarljumskan vid Technopolis i Aten. Foto: Blenda Automatique.

Och därefter – dessutom – en rent genial tolkning av ”It’s Alright, Ma” (också en Dylanlåt förstås). Han har liksom gjort om melodin till en ackordföljd där melodin ändå följer med. Så smart.

Nu längtar man ju ännu mer efter albumet där Andreas Hourdakis Trio ska tolka just Bob Dylan.

Mellan Dylanlåtarna i Aten framfördes också några av Andreas Hourdakis egna låtar eller snarare melodier, för så spröda och vackra är dom.

Att vara en lokal (kultur)skribent

Att skriva lokalt kan ha sina sidor, särskilt om man skriver krönikor och recensioner. Alltså skriver och tycker om händelser på den plats där man bor i den lokaltidning som kommer i brevlådan. De flesta ”sidor” är trevliga, om än lite oväntade och… nej, jag vill inte använda ordet påträngande, för det tycker jag sällan att det blir, utan snarare kommer det just oväntat och plötsligt.

Som när man = jag står i kön på ett fik i Sjöbo, Ystad, Tomelilla, Simrishamn, Kivik eller Östra Hoby (några orter där det faktiskt hänt) och väntar på att få beställa. Plötsligt börjar någon helt okänd att prata med mig om någonting jag gjorde i förra veckan, förra månaden eller för flera år sen.

De första gångerna kände jag mig lite besvärad, det ska erkännas, men nu tycker jag att det mest är trevligt. Jag nickar och pratar, diskuterar med alla som känner mig fast jag inte känner er. Ni känner ju mig från YA, Yan, Tidningen eller vad ni kallar Ystads Allehanda, har läst en krönika eller recension, vill kommentera och prata lite.

deckarlogg-2Ämnen: SÖRF:s upphandling av sotning (vanligaste samtalsämnet i fjol), Österlens alla caféer (varje sommar), konstnärer jag skrivit om (Österlenbor är mycket konstintresserade), deckarkrönikorna (deckare verkar ni läsa allihop!), en artist eller grupp jag recenserat, och så vidare.

Ni tackar för skiv- och boktips, undrar om det finns fler deckare i samma stil. Ibland kan någon muttra och framföra en motsatt åsikt (tänk Kivik Art-tornet). Men inga problem, inte ögon mot ögon, då brukar olika åsikter aldrig ställa till med problem. Om alla tyckte likadant så blev det ju för trist, inga diskussioner och världen skulle aldrig förändras.

Andra ”sidor” – med att skriva lokalt – är lite svårare att hantera. Ju längre man bor på en plats, desto fler blir man bekant med. Som konstnärer, författare och musiker, konsertarrangörer, gallerister, antikvariatägare och små bokförlag, föreningar som ordnar föreläsningar, driver kulturhus eller samordnar kulturella verksamheter.

Under åren har det nog hänt fler gånger än 100 att jag fått frågan: Du som skriver i tidningen kan väl skriva något (underförstått: positivt) om vår verksamhet, vårt arrangemang, min bok eller skiva (så att folk kommer till arrangemanget, köper boken eller skivan). Då förklarar jag, lugnt och stilla, att så går det inte till. Det är inte journalistikens uppgift, inte ens – eller särskilt inte – om produkten gjorts och säljs av en vän eller bekant.

Hur skulle det se ut, om affärsmän, bankirer, politiker, poliser, kulturarbetare och alla bestämde när, var & hur det skulle skrivas? Ingen kunde lita på ett ord i en tidning. De flesta brukar förstå det här. Själv tycker jag det är synd att man som lokal journalist – för att inte riskera att bli ”jävig” – knappt kan vara med i byalaget. Att engagera sig i ett politiskt parti är omöjligt.

Jag har ett standardsvar när någon ber mig skriva om deras skiva eller bok, eller när en i publiken efter någon konsert eller teaterpjäs utbrister: ”Det här var ju så bra! Nu skriver du väl nåt trevligt?” Mitt svar: Jag skriver alltid vad jag tycker. Så ärligt jag kan. Vad är det annars för vits med att skriva?

Scenrecensioner får mest mothugg. Har man betalt dyra pengar för att se och höra sin favoritartist så vill man inte att en kritiker – som gått in gratis! – ska skriva ner favoriten. (Dessutom, för att provocera lite, tror jag att det finns ett förhållande mellan biljettpris och upplevelse.)

”Sångaren” Rikard Wolff ”missar så många toner att det gör ont”, skrev jag om hans framträdande på Ystads teater. Sällan har jag fått fler klagomål – inte ögon mot ögon utan per mejl. Också då skrev jag som jag alltid gör: så ärligt som möjligt. Vilket är kritikerns plikt och skyldighet.

Det händer också att de som står på scenen klagar på en recension. Lokala artister kan få för sig att lokaltidningen ska skriva positivt om lokal kultur och hjälpa till att locka folk. Kort svar: Nej. En recensent ingår inte i PR-maskineriet. Samma regel gäller lokalt: ärlighet.

Danne Stråhed och delar av Ystadrevyns ensemble har framfört åsikter om min kritik av deras jul- och nyårsuppsättningar. Nej, jag var inte överförtjust. Även en erfaren artist kan förstås ta illa vid sig – men en negativ och ärlig recension bör väl väga tyngre än en lögnaktig men positiv? Ställer man sig på scen så kan det komma en recensent. Det hör faktiskt till.

(Ystads Allehanda 2014)

Som en gammal människa

Kuno Holmberg är gitarrestaurator i Ystad och tills vidare vårdnadshavare för den gitarr som han tar upp och visar. Han greppar några ackord, plockar lite på strängarna. Att det kan komma ett så stort ljud ur detta lilla instrument! Och att gitarren är i så god vigör! Tillverkningsår: 1907.

En så kallad parlourgitarr av märket Levin. På locket finns en inskription som – inte lätt att läsa – kan tydas: Renee Jollie. ”Det var Levins glansår”, berättar Kuno Holmberg. ”1907 medverkade Levin på en stor utställning i Spanien och vann guldmedalj. Den här gitarren är nog specialgjord, kanske för en trubadur.”

Levingitarr 1

Får man… prova den? ”Visst”. Holmberg räcker över klenoden. Vilken otrolig, ja, öververklig känsla det är att bara hålla i gitarren och få spela lite på den. Etthundraåtta år av musik finns bevarat i gitarrens kropp. Hur ska det då inte kännas att inför publik spela på och sjunga till en så välljudande gammal svenskbyggd Levingitarr.

I skrivögonblicket har Rasmus Andersson, sångare och gitarrist i Malmö, varit och lånat gitarren. Den 28 november ska han ge en konsert med den i Ystads vattentorn. Jag ringer och hör: Vad tycker du? ”Jättefin. Som en gammal människa. Jag ska skriva några låtar speciellt för den här gitarren och det här tillfället. Att framföras en enda gång.”

Levingitarr 2

Kort historik: Herman Carlsson (1864-1948) utbildade sig till snickare. Han tog gesällnamnet Levin och reste 1887 till USA där han fick arbete som polerare på en gitarrfabrik. Med en kompanjon startade han 1895 en egen fabrik för tillverkning av musikinstrument: gitarr, mandolin och banjo. Men redan år 1900 återvände han till Sverige för att starta Herman Carlsson Levin Musikinstrumentfabrik i Göteborg.

Fram till 1973, då företaget övertogs av amerikanska Martin, skulle Levin tillverka och sälja över 500.000 instrument – mest gitarrer (stål- och nylonsträngade, orkester- och elgitarrer) men också lutor, mandoliner, ukulele, banjo och trummor. Levin försåg hela Sverige med gitarrer – inte minst Frälsningsarméns alla kårer.

Hur lät den här gitarren 1907? Som nu? Kuno Holmberg skakar på huvet. Nej, hur gitarren klingade då vet ingen. Så är det med akustiska gitarrer. De påverkas och förändras av tid, väderlek och handhavande. En gitarr kan växa och mogna i ljud och ton.

Levingitarr 3

Levingitarrfoton: Kuno Holmberg.

Dessutom har han återuppbyggt gitarren. Levins hantverksfingrar har fått hjälp av Kunos. ”Halsen hade gått av”, säger han. ”Problem inuti och stallet fattades. Men stämskruvarna är original. De har klarat sig genom alla år.” Tillägg med lyriska ögon: ”Tänk att gitarren är tillverkad av ett träd som höggs ner i slutet av 1800-talet. Det är mer än en gitarr – svensk hantverkshistoria.”

Gitarrestauratorn Kuno Holmberg arbetar så här: Han köper in en gammal gitarr som nu är en brädhög, tar isär och sätter ihop på nytt, lagar genom att hämta delar från en annan gitarr av samma sort, använder så mycket originalmaterial som möjligt och tillverkar dessutom egna ”originaldetaljer”.

Märket behöver inte vara Levin (fast han är förtjust i svenskt gitarrhantverk, också Bjärton) och det kan vara elgitarrer (han gillar Fenderplankor). Men nu handlar det om Levins akustiska gitarrer. ”Levin gjorde folkhemsgitarrer”, säger Kuno. ”De enklaste, tillverkade i stor skala med ett års garanti, var av skiftande kvalitet. Fast också där går det att hitta bra exemplar. Levin hade dessutom en De Luxe-serie – tio års garanti – som ägnades extra omsorg vid tillverkningen.”

Restauratorns specialitet: Om någon vill ha en äldre gitarr med musikaliska anor så kom och berätta vilken sorts gitarr det ska vara, säg ungefär hur den ska låta, så ordnar Kuno Holmberg hem en sådan gammal gitarr. Och så bygger han upp den under överinseende av köparen som får återkomma för provning och diskussion. Tills passformen är exakt.

(YA 2015)

PS. Sång och Levinmusik

Den 108-åriga Levingitarren, som jag skrev om i förra krönikan, har nu provspelats inför publik (högst upp i Ystads gamla vattentorn).

Som ett möte mellan två människor: en gammal och en ung.

Gitarrsångpoeten Rasmus Andersson hade dessutom specialskrivit låtar för detta enda tillfälle: dels det 100-åriga tornets ”egen födelsedagslåt” och dels några sånger om Renee Jollie – gitarrens första ägare. Om hen nu var en snickare som byggde sin gitarr av en gran eller en kvinna som charmade alla.

(YA 2015)

Prosa och dikt samt litta sång och musik på Litteraturrundan

Litteraturrundan i Skåne (i år den 6–7 maj) måste hållas vid liv! Åtminstone ska jag bidra med det lilla jag förmår. Medverkar bägge dagarna i år på Vollsjö Mill med gitarristen Per Söderhielm, tänk inte Vollsjö-Frenninges Simon & Garfunkel utan snarare Spider John Koerner och Dave Ray (fast det är ta i, för min del i alla fall, det också) eller Frenninges Robert Johnson & Gloson.

affisch_LR_litteraturrundan_A4_2017Det blir prosa och dikt samt litta sång och musik; första dagen mest om Vollsjö-Frenninge med omnejd och lite Aten, andra dagen mer Aten men också lite Vollsjö-Frenninge, och allra mest eget fast nog lite andras texter också.

Bl a tänkte jag läsa följande sång – ja, egentligen en sång, men det skulle krävas The Band eller bandet Nu från Lövestad för att backa upp mig i den så det blev nåt – så jag ska istället deklamera texten, i snabb takt.

Välkomna!

Till en melodi mitt emellan Sheryl Crow och Bob Dylan

jag vill inte strosa långsamt nerför Sunset Boulevard
jag vill inte vandra genom London i natten när tunnelbanan slutat gå
jag vill inte åka taxi ner- och uppför Mushins gropiga gator i Lagos
jag vill inte gå vilse i de arabiska gränderna i Marseilles
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte äta kalakukko på Tractor-restaurangen i Hesa
jag vill inte möta president Bourguiba på en landsväg utanför Sousse
jag vill aldrig återvända och se förödelsen i Aleppo
jag vill inte ha en ljummen sup klockan 9 på en skola i Ålborg
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte bli jagad av vampyrer i Timisoara
jag vill inte äta fler jättestora bakelser på stående fot i Prag
jag vill inte gå på svartklubb i New York klockan 02
jag vill inte ens möta Neil Young på Greyhoundstationen i Buffalo
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte leta förgäves efter husnummer på någon gata i Tokyo
jag vill inte se de sönderbombade regeringskvarteren i Oslo
jag vill inte klättra uppför de nio musernas kulle i Aten
jag vill inte äta lunch hos De tre pralinerna i Norrtälje
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte handla friterade insekter på matmarknaden i Peking
jag vill inte åka spårvagn upp- och nerför backarna i Lissabon
jag vill inte leva livet på Andra långgatan i Göteborg
jag vill inte ens dansa close med Jane Birkin på Les Bain Douches i Paris
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

jag vill inte byta blöjor på Joel vid Checkpoint Charlie i Berlin
jag vill inte prata och spela skivor på Radio Syd i Gambia
jag vill inte hänga med Dan Turèll på hans vandringar längs gatorna vid Vesterbro torv
jag vill inte äta fyrkantig pytt-i-panna-pizza på en kvarterskrog i Rom
jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

ja, jag vill bara leva ett lugnt liv vid Storgatan i Vollsjö

(2017)