Gerthel och Björling

Oavsett vilken sorts tenor som en klassisk tenor är, så kan vissa av dem nå upp till höga c. Andra kan det inte eller förmår sällan att göra det. Varken Jussi Björling eller Olav Gerthel blev kända för att kunna sjunga de högsta, ljusaste tonerna. De var inte heller tenorer av samma sort: Jussi var en dramatisk tenor medan Olav Gerthel alltså var en lyrisk. Trots detta jämfördes Olav Gerthel och Jussi Björling av journalister och recensenter. Och så konstigt var det kanske inte ändå, eftersom de åtminstone delvis – med- eller omedvetet från Gerthels sida – hade samma repertoar.

Så låt mig ha fräckheten att fortsätta jämförelsen …

olav-gerthelMalmö Stadsteater hade 1957 premiär på La Bohème med Olav Gerthel (som Rodolphe), Ethel Mårtensson (Mimi), Musetta (Astri Herseth) och Nils Bäckström (Marcel). Också detta blev en succéföreställning – den här gången både för Olav Gerthel och hela uppsättningen. Men tydligen ville ledningen ändå ha extra dragkraft: Jussi Björling togs nämligen in för att gästsjunga = ersätta Gerthel i ett par föreställningar av Bohème.

”Jussi Björling var inte bra”, säger Sten Sjöstedt. ”Hans sång nådde inte ut. Det är en stor scen i Malmö. En svår scen att sjunga från. Jussi kanske missbedömde det, inte visste var han skulle stå på scenen. Olav Gerthel var en bättre Rodolphe. Han sjöng bättre, Olavs sång nådde ut. Olav Gerthel var dessutom både sångare och skådespelare.”

”Olav Gerthel alternerade med Jussi Björling”, säger Otto Kern. ”Eller rättare sagt, Jussi kom ner två kvällar och sjöng. Vi blev förvånade över att han hade en så liten röst. Ja, Jussi hade en tät röst men Lasse nådde ut med rösten väl så bra.”

”Jag upplevde också Jussi Björling när han kom ner till Malmö Stadsteater för att göra ett gästspel i Bohème”, säger Carlhåkan Larsén. ”Lite tidigare hade jag varit i Stockholm och sett Jussi, då var han bra. Men i Malmö var han inte i toppform. Han använde inte heller scenkostymen utan hade med sig sin egen, blåa Bohème-kostym. Tala om stjärna.”

”Olav Gerthel var en ensemblemänniska också, kunde spela teater ihop med den övriga ensemblen. När det gällde Jussi Björling så behövde man inte vara van vid teater för att se att han inte hade någon rollgestaltning. Han sjöng och när han sjöng bra så sjöng han kanske bäst av alla. Men Olav Gerthel både sjöng och spelade teater”, säger Larsén.

Det sista påpekade också Curt Berg – fast mer brutalt – när han i Dagens Nyheter recenserade La Bohème på Malmö Stadsteater: ”Olav Gerthel sjöng Rodolphe mycket bra, men vad han gjorde ännu bättre var människan Rodolphe. Detta blev som gestaltning mycket varmare, vackrare, klarare än exempelvis Jussi Björlings småfeta poet. Jag har aldrig sett en bättre Rodolphe.”

Jag vet, så här får man inte göra: jämföra Jussi med någon som helst. Jussi Björling är helgonförklarad. Den som vågar ha en något avvikande åsikt väcker ilskan hos hans envetna fan club. ”Sjunger Olav Gerthel ´O helga natt´ vackrare – ja, t o m bättre – än Jussi Björling?” provade jag att skriva på twitter och facebook. Svaret blev ett omedelbart ramaskri.

Ingen av Olav Gerthels skivinspelningar – ett par 78-varvare, flera EP-skivor och en LP – är tillgängliga på CD. Några av dem finns utlagda på YouTube och på Spotify kan man höra en handfull inspelningar ur Hoffmans äventyr och Sköna Helena från Malmö Stadsteater. EP:n från 1956 med Olav Gerthels insjungning av ”O helga natt” tillsammans med Karlskoga Kammarkör lyckades jag hitta via auktionsajten Tradera.

Hör Olav Gerthel sjunga ”O helga natt”.

Jag lyssnade och blev … helt betagen. Det är ordet. Olav Gerthel sjunger precis som de citerade recensenterna skrev om honom på scen: lyriskt och vackert, lätt och flödande. Om man nu tänker sig den märkliga tanken att jag inte hade varit musikjournalist och recensent idag – utan på 50-talet. Jag har precis fått den här EP:n (dito) för recension och ska skriva om den i någon tidning. Vad hade jag skrivit? Vad hade jag gjort?

Jag skulle skriva att Olav Gerthel börjar försiktigt, liksom sjunger in sig i melodin. Jag skulle nämna det mjuka och varma i hans röst. Att han sjunger så tydligt att varje ord hörs, både vokaler och konsonanter. Han sjunger i nära samklang med den ackompanjerande orgeln och när han höjer rösten, tar i lite mer, och lite mer ändå, då sjunger han ändå så mjukt och varmt. Skönheten följer med in i styrkan.

Efter detta skulle jag nog jämföra med facit, alltså Jussi Björlings tolkning av ”O helga natt”. Han tar i mer, redan från början. Han sjunger bra förstås. Men sjunger han inte mer kraftfullt än vackert, muskulöst på bekostnad av det sköna? Och när Jussi tar i som mest, mot slutet, då har inte styrkan och kraften långsamt vuxit fram utan blir ett plötsligt utbrott; inte ett crescendo utan en tornado.

Jussi Björling sjunger toner, tar fram så mäktiga toner han kan ur sin stora röst. Och den är stor, den är kraftfull. Olav Gerthel sjunger både toner och ord, formar tonerna så att orden får plats i dem, glömmer aldrig att förmedla innehåll och budskap. En dramatisk kontra en lyrisk tenor. Nej, de borde inte jämföras. Men det var inte jag som började, det gjorde 40- och 50-talens recensenter. Det är en smaksak vem man föredrar. Men Jussi Björling har fått evigt liv. Olav Gerthel är bortglömd. Det är, som jag skrev inledningsvis, inte rättvist. Det var min poäng.

(Ur boken ”Olav Gerthel – Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx Förlag 2015)

— GOD JUL 2016 och GOTT NYTT ÅR 2017! —

jul-gosta

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

önskas alla vänner och bekanta,
i verkliga livet och på nätet.

Legenden Zetterberg behärskar alla sorters blues

Konsert
****

Sven Zetterberg hade influensa när han besökte Ystad. Men det märktes inte, enligt YA:s recensent. Med sången, gitarren och munspelet – och inte minst sin kunskap om blueshistorien – bekräftade Zetterberg att han är en svensk blueslegend.

Blueskväll
Artister: Sven Zetterberg med band, HPD och Sir Jay Åsling.
Var: Ystads teater.
När: 26 februari.

Bäst: Sven Zetterbergs rent otroliga rutin, skicklighet och bluesmusikaliska bredd.

Trist: Åskådare som inte har vett att hålla tyst utan pratar sönder musiken för andra i publiken.

Sir Jay Åsling, även konferencier, inleder med soloblues på plåtgitarr och bandet HPD fortsätter med vad som kan kallas hybridblues.

Jag trodde att bandets namn, en förkortning av Hopplockade delar, syftade på att medlemmarna kommer från olika håll men det måste vara den spretiga musiken som åsyftas.

Pelle ”Trazan” Jonasson spelar jazziga trummor, Pelle Holmberg vräker hårdrock på elgitarren och countrylåten ”Busted” finns på repertoaren. Inte dåligt men svårt att greppa vad HPD vill med sin musik.

Klipp med Sven Zetterberg från hans X-mas-turné december 2016.

Efter paus är det dags för den svenske blueslegenden Sven Zetterberg, nu 64 år. Han har rest i över åtta timmar med ett försenat tåg från Stockholm och dessutom drabbats av influensa. Vilket inte märks, förrän han talar om det.

Jo, kanske att han sjunger lite skrovligare än vanligt. Tempot är det inget fel på. Zetterberg drar igång med en snabb slide-version av ”Rollin´ and Tumblin´”. Plåthylsan på fingret får elgitarren att skrika och gnissla á la Elmore James.

Musikerna i bandet (trummor, elbas, elgitarr, klaviatur) kompar med en och samma bestämda rytm. Ett jäkla drag! Sen byter Zetterberg till en annan elgitarr och spelar innerliga bluestoner: precis så få toner som krävs och varje ton fylld till brädden av exakt känsla.

Han tar fram munspelen också, sjunger och spelar som när han på 70-talet debuterade som ung bluesartist med gruppen Telge Blues.

Snabbt och lugnt. Blues, lite soul och blues med soul. Någon gång rhythm & blues med ett ben över gränsen till rock´n´roll.

Alla dessa bluesstilar som han går igenom, som om han vill redovisa hur många sorters blues det finns, och som han behärskar så väl med rösten, gitarren och munspelet. Kul när det plötsligt hörs en aning av Bill Haley och i ”Hillbilly Blues” följer det ena Chuck Berry-riffet på det andra.

Pianisten Matti Ollikainen drar ett solonummer typ Jerry Lee Lewis på trippelspeed och gitarristen Thomas Hammarlund spelar flera fina, mer fundamentalt bluesiga solon.

Sven Zetterbergs gammelmanskostym får jag inte glömma. Även den är en hyllning till bluestraditionen. De svarta amerikanska bluesfarbröderna hade kostym när de på 60-talet turnerade i Europa och introducerade bluesen för mig och andra vita tonåringar.

(YA 2016)

Julsång från Checkpoint Hyllie

En mamma och en pappa
med fyra barn
på väg från Aleppo
till vadå?

Över land och hav
och land igen
på väg från Aleppo
till vadå?

Inga pass
inga papper alls
på väg från Aleppo
till vadå?

November månad
snö och kallt
på väg från Aleppo
till vadå?

Stjärna, stjärna
på himlen där
säg mig var närmaste
krubba är

(2015-16)

2016 års bästa / Folklikt

Här följer mina årsbästaskivor från Hifi & Musiks nya (jul)nummer, som jag rekommenderar!

Där finns också årsbästalistor från tidningens övriga medarbetare, som vanligt mängder med skivrecensioner och dessutom en, om jag får säga det själv, maffig genomgång av årets musikböcker.

2016 års bästa / Folklikt

1) Anders Rosén
Anders Spelman – Mina drömmars musik 1976-78
HURV

anders-rosenAnders Spelman Rosén dokumenterar sig själv genom tiden (inspelningar från 1976-78, utmärkt överförda från kassett till CD): tar upp gamla traditioner, stämmer om fiolen (eller fiolerna, han byter fiol oftare än t-tröja), spelar med resonanssträngar, hög- och lågstämt, folkligt och barock. Mycket polska, halling, springlek och långdans, brudmarsch, reinlender, skump-dans, säckpipelåt och keltisk långdans samt en ”västersdalsvärmlandshardingfelespringar”.

2) Leonard Cohen
You Want It Darker
SONY

Hans röst har sjunkit ännu mer, blivit allt mörkare och djupare. Liksom texterna, Cohens sångpoesi. Han var en filosofisk tänkare redan vid debuten, hans texter har alltid rört sig mellan liv och död, sexualitet och religion. Här ställer han sig öga mot öga med Gud och döden. Och numera pratar han ju mer än sjunger. Ändå: hans bästa album sen de allra första (från 1967 och -69).

3) Ulrika Bodén
Te berga blå
DIMMA

Den kvinnliga fäbodkulturen dokumenteras, vårdas och värnas, nyskapas och personliggörs av sångerskan Ulrika Bodén. Häftigast när hon med slagverkaren Petter Berndalen i Ut på betet skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka. ”Te berga blå” är en kvinnoskiva som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

4) Sofia Jannok
Orda / This Is My Land
GAMLESTANS GRAMMOFONBOLAG

Jojk, sång och rap, på nordsamiska, engelska och svenska. Jojken blir sång som blir poplåtar – utan att lämna jojken. Sofia Hannoks röst är som en fågelflock, från minsta pippi till vild- och rovfåglar. Melodierna smeker och kelar och så plötsligt bits dom. Hon uppviglar som en politisk aktivist och ”skoterligist”, läker och helar likt en nåjd.

5) Lena Willemark
Blåferdį
BRUS & KNASTER

Sveriges Radio ringde och beställde ett verk av Lena Willemark. Resultatet blev ny musik som pendlar över gränsen mellan folkmusik och nutida konstmusik, traditionellt och nyskapande, Älvdalen och världen. Hon sjunger på älvdalsmål och spelar fiol också – men musiken föds ur sången, rösten, alla hennes vokala uttryck.

6) Kandia Kouyaté
Renascence
STERN´S

7) Miriam Aïda
Quatro Janelas
CONNECTIVE

8) Seth Lakeman
Ballads Of The Broken Few
COOKING VINYL

9) 232 strängar
Spunnet
EGEN UTGIVNING

10) Maarja Nuut
Une Meeles
EGEN UTGIVNING

(Hifi & Musik 2016)

PS. Min längre, okommenterade, åsbästalista kan studeras på Rootsy.se

Erikssons internationella jullåtlista 2016

Och så den – likaså nyuppdaterade – internationella julspellistan 2016.

Erikssons svenska jullåtslista 2016

Dags att lägga ut årets – nyuppdaterade 2016 – och alla års julspellistor, först den svenska.