Deckarloggnytt om Tove Alsterdal

Kunde inte låta bli så jag skrev ytterligare ett inlägg på Deckarlogg om Tove Alsterdals nya spänningsroman/krimi ”Vänd dig inte om” – en av årets bästa svenska deckare och en så innehållsrik roman att den rymmer flera romaner i en.

Klicka gärna, om du inte redan gjort, och läs.

Skäms! Och skärp er!

Idag, den 7 september, ska ÖSKG (uttytt Östra Skånes Konstnärsgrupp) ha medlemsmöte. Då skulle man ju vilja vara där, sitta som en fluga på väggen och lyssna.

Detta började, både för mig och märkligt nog också för ÖKSG:s styrelse, på morgonen den 29 juli 2016 med att Ystads Allehanda publicerade nyheten att Turkiets ambassadör hade bjudits in för att inviga den utställning, ”Ottomanska speglingar”, som dagen efter skulle öppnas på Tjörnedala konsthall, driven av föreningen ÖSKG.

Nyheten föranleddes av en insändare från konstnären Ulla Bolin, inte medlem i ÖSKG, som var mycket kritisk mot att ambassadören bjöds in. ”Ett hån mot alla”, skrev Bolin, ”som sitter frihetsberövade, torteras och där möjligheten att fritt få uttrycka sig är omöjligt om du ej sympatiserar med regimen.”

oskg-logga_oskg

YA sökte ÖSKG:s styrelse för en kommentar och fick svar per mejl från Ebba Huberyc, vice ordförande och den som för närvarande har hand om ordförandeposten. Efter att ha beskrivit utställningen som att den ”handlar om det Ottomanska rikets kultur (nuvarande Turkiet)” poängterade Huberyc att ambassadören bjudits in på ”konstnärernas initiativ” och att ”ÖSKG inte tar någon politisk ställning, då man är en opolitisk och religiöst obunden organisation.”

Detta var, både vad gäller historiekunskap och logik, sämsta möjliga kommentar. Eventuellt kan den förklaras med att Ebba Huberyc är en ovan (vice) ordförande som fått ta vid efter att den valde ordföranden avgått. Och att det faktiskt verkar vara så – även om det är svårt att tro – att ÖSKG:s styrelseledamöter inte hade en aning om att Turkiets ambassadör bjudits in till vernissagen. Det fick de reda på tack vare YA. Styrelsen ”togs på sängen”, som en ledamot säger till mig.

En enda i ÖSKG:s styrelse, Maria Björklund, som hade tagit initiativ till utställningen ”Ottomanska speglingar” och är en av de utställande konstnärerna, kände till inbjudan. Det var Björklund som kanske, kanske inte, uppgifterna växlar, tillsammans med en annan utställare, Pia Ranslet, bjöd in ambassadören.

Plats att utbrista: Men hur fungerar ÖSKG? Hur sköts kontakterna mellan styrelsen, den utställningsgrupp (!?) som finns, konsthallen Tjörnedala och utställande konstnärer? Förklaringen som getts är att inbjudan skulle vara ”en överraskning”. Rätt ut sagt: Sådana överraskningar bör en styrelse se till att den aldrig kan få.

eddie-e-2-sd-svampar-liten

Från en av Tjörnedalas tidigare uställningar, utomhus i fjol: Eddie Tjeno Ericsson skulpturinstallation ”Som svampar ur jorden”. Foto: Bengt Eriksson

Det hade förstås inte kunnat göras ogjort, men det hade ändå kunnat redas ut på bästa sätt med den enda metod som finns: full öppenhet och stor ånger. Om ÖSKG genom sin ordförande stigit fram och pudlat som en hel hundgård. Sagt att: Vi ber om ursäkt. Vi har gjort fel. Vår organisation fungerar inte som den ska. Vi måste göra om och göra rätt, se till att detta aldrig upprepas. Vi ska verkligen jobba på att visa att vi är bättre än så här.

Men nej, istället lyckades ÖSKG:s styrelse att få det sämsta möjliga att bli ännu sämre. Till en annan kritisk insändarskribent, Lasse Berg, skrevs ett svar – undertecknat av samtliga styrelseledamöter – som måste vara ett praktexempel på undanflykter och svepskäl, försök att prata vid sidan om ämnet och en förhoppning om att de som läste svaret är okunniga, ja, dumma.

Efter en lång harang om själva utställningen – den har ingen klagat på, här i YA publicerades en positiv recension av Thomas Kjellgren – hängs konstnärerna Maria Björklund och Pia Ranslet ut som ansvariga för att ha bjudit in Turkiets ambassadör. ÖSKG:s styrelse borde – naturligtvis – ha tagit på sig ansvaret för att inte ha koll på verksamheten. För vem har högsta ansvar inom ÖSKG, om inte styrelsen?

Dock urskuldas de utpekade med att utställningen bokades 2014 (vad har det med saken att göra?) och att ambassadören bjöds in i slutet av 2015 (en uppgift som varierat och jag inte kunnat få bekräftad). I slutet av svaret deklameras att ÖSKG vill skapa kontakt med konstnärer ”runtom i världen”, detta ”oavsett ländernas politik”.

Därpå följer en mening – ”Vi öppnar hellre fönster än stänger en dörr” – som kan läsas på två sätt: 1) för att kunna hålla kontakt med konstnärer i andra länder krävs att ÖSKG håller sig väl med ländernas regimer, 2) avvisas en ambassadör så avvisas också konstnärer och konst.

oskg-logga_oskg

Magdalena Ribbing, Dagens Nyheters expert på hyfs och stil, gav ett råd som tangerar detta. ”Om du tiger samtycker du”, menar hon. ”Det är tungt… att möta sin blick i spegeln och se att man inte har stått upp för det man vet är rätt.” ÖSKG höll inte bara tyst utan öppnade fönstret och ropade ”välkommen” till en representant för Recep Tayyip Erdoğans allt mer diktatoriska regim i Turkiet.

I ett medlemsbrev poängterar ÖSKG att inbjudan skedde 2015. ”Sedan dess har det ju som sagt hänt en hel del i landet…” skriver ÖSKG:s styrelse. Ursäkta, men det är ju en fördummande formulering, både för styrelsen och medlemmarna. Det skulle betyda att Turkiet är ett okänt land långt bort som ingen känner till någonting om.

Efter den misslyckade kuppen alternativt så kallade kuppen i Turkiet den 15 juli i år har Erdogan intensifierat avdemokratiseringen. Bland annat har akademiker sparkats och fått utreseförbund, redaktioner och förlag stängts, journalister och författare fängslats. Konstnärer verkar hittills ha klarat sig något bättre. Men i en DN-artikel kunde man nyligen läsa att myndigheter skyller på ventilation för att hindra utställningar och att konstnärer funderar på att fly utomlands.

Som de flesta nog vet började det långt tidigare. Om någon i styrelsen ägnat tio minuter åt att googla på Turkiet och censur hade ÖSKG upptäckt att 2014, för att ta just detta år, stiftades en lag om att stänga nätsajter. En följande demonstration mot internetcensur slogs ner med vattenkanoner och tårgas. Utförlig information om demokratiavvecklingen i Turkiet finns i en kandidatuppsats från Linnéuniversitetet, ”Erdo?ans Turkiet 2005-2015”, som ÖSKG kunde ha inhämtat genom ett enkelt klick på tangenbordet.

Efter de nämnda skriftliga uttalandena har ÖSKG lagt locket på. Jag ringer ordföranden Ebba Huberyc för att kontrollera årtalen och riktigheten i att ÖSKG:s styrelse varit ovetande om ambassadörens medverkan. Huberyc vill inte svara. Hon säger att styrelsen bestämt att ledamöterna inte ska uttala sig utan all information går nu genom Susanne Lindblad, verksamhetschef på Tjörnedala konsthall.

Upprepade gånger ringer jag till Lindblad, ber på svararen att hon ska höra av sig. Utan resultat. Till sist kommer ett sms: ”Jag har pratat med Ebba och vi lämnar inga fler kommentarer.” Det är omöjligt att ens förmå ordföranden att dementera ett par rykten som dykt upp. För så är det: i tystnad uppstår rykten.

Jag respekterar att ÖSKG inte ville att det skulle diskuteras och kritiseras medan den tredje utställaren, Çağla Tanyolaç från Turkiet, var kvar i Sverige. Av samma anledning avstod jag från att ringa eller mejla henne. Men mer än en månad senare? Hur länge ska tystnad råda? Här i Sverige? För evigt? Menar ÖSKG att det var fel av Sveriges Författarförbund, Svenska Pen med flera att i förra veckan utlysa en manifestation för fängslade turkiska journalister och författare utanför Turkiets ambassad i Stockholm? Bättre att hålla tyst?

De rykten som dykt upp handlar dels om att ÖSKG inte skulle ha protokollfört styrelsemöten och dels att utställningen ”Ottomanska speglingar” ska ha varit sponsrad (underförstått: av Turkiet). Som tur är har inte påbudet om tystnad nått alla av ÖSKG:s styrelseledamöter utan jag kan få det första ryktet dementerat: ”Klart att det skrivs protokoll.”

Om det andra ryktet får jag rådet att höra med konstnären Maria Björklund, som lär vara den enda som vet. Björklund mejlar sitt svar: ”Utställningen är helt och hållet finansierad av konstnärerna, alla resor, uppehälle etc, inga sponsorer och stipendier har förekommit.”

deckarlogg-2Jag har ingen anledning att betvivla svaren. Det innebär att ryktena bör kunna avfärdas som grundlösa. Även om jag fortfarande tycker det är konstigt att ÖSKG:s ordförande inte vill dementera det första ryktet och, vad gäller det andra, att ÖKSG:s styrelse inte skulle ha kännedom om hur en ÖSKG-utställning i ÖSKG:s konsthall finansierades.

Krönikören. Foto: Bengt Eriksson.

Till saken hör att ÖSKG är en kommunalt stödd förening. Under de senaste tre åren, 2014-16, har ÖSKG tagit emot 100 000 kronor per år i kultur- och arrangörsbidrag från Simrishamns kommun. Av en förening med detta kommunala stöd kan man begära större öppenhet inför såväl kommuninvånarna som besökarna på Tjörnedala konsthall och ÖSKG:s konstrunda. Och för sina medlemmar, ifall det behöver påpekas.

Idag på eftermiddagen blir det alltså medlemsmöte i ÖSKG. Jag ska sitta där på väggen som en fluga och surra. Om ÖSKG:s styrelseledamöter lyssnar på surret så kommer ni att höra följande: Skäms! Och skärp er!

(Ystads Allehanda 2016)

Deckarloggnytt

På systersidan Deckarlogg fortsätter Katarina Tornborg att följa pengarna (tänk teve) och upptäcker en fjällspricka. Klicka, byt till Deckarlogg och läs.

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

(Ystads Allehanda 2016)

PS. Kolla också systersidan Deckarlogg där jag gjort ytterligare några noteringar om Olle Lönnaeus senaste skåntry noir under rubriken ”Lönnaeus, Lilja och jag”.

Deckarloggat

Nytt på systersidan Deckarlogg: Katarina Tornborg om den återutgivng av H.-K. Rönbloms deckare som förlaget Modernista nu har påbörjat.

I CD-spelaren: nya jazzsångerskan Ellen Andersson

Ellen Andersson Quartet
I´ll Be Seeing You
(Prophone)

ellen-anderssonTänk ett 100-meterslopp med Ellen Andersson Quartet i startblocken. Så ljuder startskottet och sångerskan kommer iväg först, tjuvar kanske lite, medan övriga försöker jaga ikapp.

Den bilden får jag så snart Ellen Andersson inleder med att sjunga ”´S wonderful” av George och Ira Gershwin. Hon är, kort sagt, på det: framåt och entusiastisk. Hon vill sååå mycket.

Ellen börjar sjunga a cappella, innan Anton Forsberg, elgitarr, Hannes Jonsson, kontrabas, och Sebastian Brydniak, trummor, tillkommer. Då övergår hon till att scat-nynna, personligt och eget, från bop till friform, melodiskt och rytmiskt, upp och ner genom röstläget.

Ellen Andersson är född 1991. Så ung, det förtjänar att påpekas, eftersom hon redan sjunger längs sin egen väg genom jazztraditionen.

Låtarna är äldre, mer eller mindre kända evergreens, flera från den amerikanska sångboken. Men hon förhåller sig … ja, jag tror jag måste beskriva det så, rent kurtellingskt till materialet.

Ett både nära och eget förhållande, till såväl toner som ord. Speciell sångröst också. Som två röster i en, den yngre och den äldre, nyfikna och mer erfarna, en flicka och en kvinna.

Forsberg spelar stilla och mjukt på gitarren. Brydniak låter cymbalerna slamra och krascha. Jonssons bas skyndar på. Men de får ursäkta, det är Anderssons personlighet som skapar stämning och bestämmer.

Peter Asplund medverkar på trumpet/flygelhorn i några spår och Oilly Wallace på tenorsax i andra.

I ”Gloomy Sunday” skapar Andersson en dov stämning av blues, som Wallace fyller i med saxen. Riktigt häftigt när trumpetaren Asplund tar Charlie Parkers roll i ”Au Privave” och Andersson kommer in och scat-sjunger, alltså inte ett enda sjunget ord, som ännu en solist, ja, instrumentalist.

Och vilken säreget vacker tolkning av Charlie Chaplins ”Smile”.

Förresten, att sjunga före musikerna, som jag skrev inledningsvis, handlar inte om snabbhet. Även det lugnare, mjukgungiga titelspåret ”I´ll Be Seeing You” börjar a cappella och sången sätter tonen.

Omedelbart.

(Lira 2016)

Från lugnt och stilla till extatiskt

Cyrille Aimée
Ystads jazzfestival
Ystad Saltsjöbad

Från jazz till världsjazz och genrelös musik.

Cyrille Aimée sjunger på engelska, franska och spanska, förmodar jag. Hon blandar jazz- med popigare låtar, egna kompositioner och tolkningar, Edith Piaf-chansonen ”T’es beau tu sais” från sitt ena hemland, alltså Frankrike, och danslåten ”Estrellitas y duendes” från Dominikanska republiken, sitt andra hemland, som mamma brukade spela för henne som liten.

Stilla och lugnt med fjärilslätta, bomullsmjuka rytmer. Hennes egen ”Nuit blanche” blir fransk jazz, särskilt när hon börjar sjunga ordlöst på franska. Jodå, även scat-sång har olika språkliga idiom.

Spännande sättning dessutom med Adrien Moignard, akustisk gitarr, och Michael Valeanu, elgitarr. De spelar lyhört nära, kompletterar varann som fyra händer på en kropp.

cyrille

Cyrille Aimée. Foto: Anna Webber

När inte Moignard går loss med så många, flyhänta toner inom och utom harmonierna att kontrabasisten Shawn Conley visst måste titta på honom för att hänga med. Tänk gärna på romsk jazzswing och Django Reinhardt.
Trummisen Dani Danor håller sig cool, växlar mellan vispar, stockar, klubbor och händerna.

”Live Alone And Like It” (komponerad av Stephen Sondheim) går från Broadway-ballad över en känsla av blues och rock in i en allt snabbare jazzrytm där Cyrille höjer rösten, allt mer och mer, och plötsligt scat-sjunger i… ja, ordet är extas!

Samtidigt som hon skakar på kroppen, det måste nämnas. Cyrille Aimée dansar med hela kroppen, i tur och ordning, följer med i rytmen och skakar på en kroppsdel i taget.

(YA 2016)