Hur ska ”Aniara”-musiken låta?

Själva operauppsättningen, som opera alltså, recenserades och hyllades av Martin Lagerholm i måndags för en dryg vecka sen här i YA. Ja, samtliga recensioner var lika positiva. Bara att instämma: framförandet (sången, musiken, dansen), regin, scenografin och kläderna – allt – håller högsta operanivå. Så här ska det inte bli ännu en operarecension. Istället sitter jag på Malmö Opera och lyssnar, som så ofta, särskilt på musiken.

Hur bör ”Aniara”-musik låta, i allmänhet och i synnerhet idag, år 2017. Eller snarare 2038, då Harry Martinsons versepos, som Erik Lindegrens libretto bygger på, utspelar sig ombord på rymdfarkosten Aniara. Om årtalet ens är så säkert, för handlingen går ju framåt från sex till tjugo år efter att 8 000 emigranter lämnade Doris land, den av miljöförstöring och kärnvapen förstörda jorden, i ett rymdskepp på väg mot Mars.

Med denna musikaliska fråga i huvet hör jag på musiken med spetsade öron. Och för att komplicera ytterligare så handlar det om två sorters ”Aniara”-musik: den som emigranterna tog med sig från jorden och den som ska illustrera Aniaras rymdfärd. Karl-Birger Blomdahls operamusik drar åt bägge hållen, nedåt jorden och det förflutna, uppåt rymden och framtiden: å ena sidan pop, jazz och en psalm, å den andra nyskapande och avantgarde med tolvtonsmusik och, som det hette på den tiden, elektroakustiskt.

Aniara, Malmö Opera, 170427Tina Højlund dansar den kvinnliga piloten Isagel i Malmö Operas uppsättning av ”Aniara”. Foto: Malin Arnesson

Operan börjar – och slutar – med morsesignalens gnisslande violintoner: A-N-I-A-R-A. Musiken svävar som i rymden. Volymen stiger och sjunker. Enbart piano och många, starka pukslag. Kören sjunger i kanon. Toner krockar i dissonans. Jazzdans och nånslags popsång. Långa instrumentalsjok med inlagda radiovågor, inspelade tal och elektroakustiska rytmer, där den tyska rockmusik som skulle komma i slutet av 60-talet kan anas.

Åk, hör och se hur exakt och känsligt, i stort och smått, tystlåtet och högljutt, rytmiskt och svävande, som Malmö operaorkester framför ”Aniara”. Försök få biljetter framme vid orkesterdiket så ni kan just se vad musikerna har för sig, när och hur. Och ändå har jag noterat detta i mitt block: Bra? Ja, mycket. Ovanlig operamusik? Ja, fortfarande. Nutida? Nja. Modernt? Nej. Ljudspår till världsläget 2017 eller 2038? Absolut inte!

Stefan Johansson, som regisserat på Malmö Opera, är jämngammal med mig. Han upplevde – som tolvåring – ”Aniara” på Kungliga Operan i Stockholm. Det framgår av en understreckare som han 2009 skrev om ”Aniara” i Svenska Dagbladet. Där menar han också att ”de populärkulturella referenserna har åldrats förvånansvärt litet”. Men det kan jag inte hålla med om.

Det har hänt mycket med populärmusiken, rock och pop, sen ”Aniara” hade urpremiär 1959. Om musiken komponerats idag hade rymdskeppets passagerare haft annan musik med sig, som rap och techno. Dessutom har populärmusik passerat konstmusiken vad gäller elektroniska experiment. Det enda i Karl-Birger Blomdahls musik som kan låta nyskapande än idag är Den blinda poetissans ordlösa aria, i Malmö helt häpnadsväckande sjungen av sopranen Alexandra Büchel.

”Aniara” har satts upp fler gånger, bland annat i en teveversion (1960), på Malmö stadsteater (1977) och Göteborgsoperan (1994). Martinsons ”Aniara”-epos har även blivit sångspel, musikal, radioteater och muntlig poesi med både mer klassisk och mer populär musik av Carl-Axel Dominique, Ketil Bjørnstad, Tomas Hallonsten, Gunnar Edander, Andreas Kleerup, Fredrik Meyer med flera. Ofta fungerar musiken som förmedlare av texten. Några har försökt musiksätta rymdresan och budskapet men resultatet blir mest som atmosfärisk ambient. Ingen anstränger sig så mycket som Blomdahl.

Några få, till exempel enmansprojektet Necrosavant (Jonas Martinsson) och death metalbandet Diablo har med inspiration från ”Aniara” skapat mörkare och mer våldsam nutidsmusik. Ännu närmare vad som skulle kunna vara framtidens ”Aniara”-musik kommer Dorisburg (Alexander Berg), en technomusiker som tagit sitt artistnamn efter den stora staden i Doris land.

Hur mycket jag än tycker om Malmö Operas ”Aniara” så är det omöjligt att uppleva den som annat än en nyuppsättning av en klassisk opera. Även avantgarde kan med tiden bli traditionellt och nostalgiskt, istället för en rapport om den värld vi lever i. Hur skulle Erik Lindegrens libretto låta och fungera med ny musik av, säg, Dorisburg (samt inspelade tal med Åkesson, Trump, Putin, Le Pen och Erdogan)?

5 X kort om ”Aniara”:

1. Att läsa. Harry Martinsons versepos ”Aniara. En revy om människan i tid och rum” (Bonniers) är tillgänglig som pocket och e-bok. Hos litteraturbanken.se går den att gratisläsa. Den egensinnige serietecknaren/konstnären Knut Larsson har gett ut bild- snarare än serieboken ”Aniara – Fritt efter Harry Martinson” (Kartago).

2. Att lyssna på. Urpremiären 1959 av ”Aniara” direktsändes på radio. Inspelningen har sparats men tyvärr gömts undan i Sveriges Radios arkiv. Premiären nu den 6 maj på Malmö Opera, också den direktsändes, kan fortfarande höras på nätet (kolla P2:s operasida). På skiva finns en konsertversion från 1985 samt Carl-Axel Dominiques, Ketil Bjørnstads och Kleerups tonsättningar av ”Aniara”. Även Necrosavants, Diablos och Dorisburgs musik finns på skiva.

3. Lyssna mer. För att kunna jämföra olika musiktolkningar av ”Aniara” satte jag ihop en blandad Spotifylista med de inspelningar som finns där. Klicka HÄR och lyssna på min ”Aniarablandning”.

(Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Vid pianot: Philip Glass

Dagen började med brunch på Kulturfartyget Kronborg. Cafeterian fylldes med musikintresserade som ville höra amerikanen Philip Glass berätta om sin musik.

Det gör han både gärna och länge, så här finns inte plats för något utförligt referat. Men när jag på kvällen sitter i foajén till Albertslunds musikteater, där Glass strax ska spela solopiano, bläddrar jag i blocket och läser ett par anteckningar som jag tar med mej in till konserten.

Vid ”dialogen” på Kronborg beskrev Philip Glass hur han på 60-talet ville återinföra rytmen i konstmusiken. Därför hamnade de pulserande, s k mininimalistiska, rytmerna i förgrunden. Idag placerar han harmonierna och melodierna längst fram, ackompanjerade av rytmerna i bakgrunden.

Philip Glass Foto Reymond Meier litenHan berättade också hur förhållandet mellan kompositören, musikern och publiken förändras, när kompositören sitter ensam vid ett piano och spelar sin egen musik. Glass hör förstås från kompositörens håll, men nog är det märkligt så annorlunda musiken låter också i lyssnarens öron.

Philip Glass. Foto: Reymond Meier.

Oftast framförs Glass-musiken från en operascen (senas ”Huset Usher”-operan i Malmö) eller med Philip Glass Ensemble, där Glass spelar elklaviaturer. Spelad på flygeln i Albertslund står musiken naken – utan orkestreringen.

Glass besöker läkarmottagningen och doktorn, alltså publiken, lyssnar på hjärtat. Det är rytmen. Så börjar han klä på sej igen. Det är harmonierna. Han talar. Det är melodin.

Philip Glass har, liksom alla minimalister, skällts för att vara enformig och långtråkig: samma rytmer upprepas stycket igenom och från stycke till stycke. Det är fel! Framförd på akustiskt piano dementerar musiken all kritik.

Musiken växlar mellan starkt och mjukt, snabbt och långsamt; rytmer, ackord och melodier samspelar. Ett av mellanspelen till operan ”Einstein On The Beach” – komponerad redan 1976! – innehåller en, kort sagt, underskön melodi.

Glass brukar själv påpeka att hans musik uppstått ur inspiration från den klassiska musiken i Indien (med Ravi Shankar som den stora inspiratören.) Därför är det smått förvånande att höra att han inte övergett utan – på samma gång – arbetar inom den västerländska konstmusiktraditionen. ”Opening”, som också blev extranumret ”Closing”, kunde faktiskt ha komponerats av Debussy eller Satie.

Nej, musiken kan inte sammanfattas med ordet puls – orden mjuk, spröd och harmonisk passar bättre. T ex Gandhis avslutningsång från operan ”Satyagraha” blir på piano en dröm och en bön om frid. Avbrutna meditationer, antecknar jag i blocket.

Den övriga publiken instämmer. Applåder, golvstamp, rop och två extranummer (minst) – sen tvingas jag rusa iväg för att hinna med S-tåget till Köpenhamn och flygbåten hem.

(Kvällsposten 1996)

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Collin BellmanPeter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

Dylan ska vara stolt!

Andreas Hourdakis Trio
Señor
(Brus & Knaster)

Andreas DylanKänns som evigheter sen jag fick provhöra några låtar från albumet Señor. Som jag längtat! Albumet blev fördröjt på grund av senfärdighet från Bob Dylans musikförlag. Nu har hans manager, Jeff Rosen, godkänt inspelningarna.

Och fattas bara, när Andreas Hourdakis når upp till samma nivåer som Larry Coryell och Bill Frisell. Självaste Dylan ska vara mycket stolt över gitarristen Hourdakis tolkningar. Han får gärna utbrista, typ: Oj, gör jag så vackra melodier?!

Andreas Hourdakis Trio med Martin Höper, kontrabas, och Ola Hultgren, trummor, tolkar Bob Dylan som kompositör (som kontrast till sångpoet).

På vinylalbumet ”Señor” har Andreas Hourdakis valt ut sju Dylanlåtar som är mindre eller mer kända beroende på hur mycket och länge man lyssnat på Bob Dylan. Med elgitarrens mest ljusa, fina toner söker Hourdakis efter det vackraste och skönaste men också sprödaste i Dylans musik.

Som en utgrävning: melodierna blottas, blir avklädda och nytvättade. Att till exempel ”Moonshiner” har en så underbar melodi hade jag aldrig anat. Också i ”The Lonesome Death of Hattie Carroll” och ”My Back Pages” letar Hourdakis fram de nakna tonerna – ja, skönheten i varje enskild ton.

”It’s All Right, Ma (I’m Only Bleeding)” behandlar han på ett annat, riktigt smart sätt: spelar en ackordföljd så att gitarrackorden blir melodin.

Jag brukar inte vara förtjust när jazzmusiker improviserar alltför långt från en melodi – men det gör inte elgitarristen Hourdakis. Jo, han gör det nästan, precis på gränsen, men just där fogar han in en bit av melodin så melodi och improvisation blir en enhet, ett och samma.

Likadant – fast omvänt – när han spelar melodierna, då fogar han in några extra improviserade toner.

Nämnde ju Coryell och Frisell men jag skulle också vilja nämna The Drifters/Shadows, alltså den brittiska instrumentalpopgruppen med Hank B Marvin på elgitarr. Andreas Hourdakis Trio spelar lika nära.

Det hörs kanske särskilt i ”Political World”, där melodin inleds och byggs upp av trummor, bas och gästpianisten Daniel Karlsson, innan Hourdakis själv spelar vidare.

(Lira 2017)

 

3 ggr reselitteratur

London Karavan1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

Paris Bucket2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

Berlin Black3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

En av de längsta korta intervjuerna med Lydia Lunch

I logen eller snarare omklädningsrummet får jag – i en av de många pauserna – en intervju med Lydia Lunch, sångerska och låtskrivare i Teenage Jesus & The Jerks, och gör troligen – som Andy Schwartz, redaktör för tidskriften New York Rocker senare skulle säga – en av de längsta intervjuer som någonsin gjorts med henne.

Här kan ni läsa den i sin helhet, läs snabbt, ja snabbare ändå, för hon pratade lika snabbt som Teenage Jesus & Jerks spelade:

Speglas livet i New York i din musik?

– Inte alls. Musiken är varken särskilt newyorksk eller särskilt amerikansk. Den är inte alls beroende av generations- eller andra geografiska gränser. Det är rättfram, aggressiv efterkrigsmusik. Min musik speglar hur jag känner mig. Inte hur New York känner sig. Jag kanske stryper dig, närsomhelst!!!

LydiaLunch– Mitt band hör inte till nya vågen. Inte gamla vågen heller. Min musik är ingen våg alls. För att kunna tillhöra en våg måste man ha nåt gemensamt med andra band. Mitt band liknar inget annat band.

Hur känner sig publiken som hör din musik då?

Tog fram den här texten med anledning av att Lydia Lunch framträder på Garaget i Hammenhög den 31 augusti 2017. Foto: Creative Commons / Wikipedia / Starphuk den 2 december 2005

– Det beror på var vi spelar. Newyorkers är korkade och slöa. De låter sig inte hetsas upp. Men det är deras problem. I New York tar publiken ofta humor på allvar och allvarliga saker skrattar de åt. De kan inte skilja mellan humor och allvar.

Det spelar ovanligt många tjejer i de nya banden…

– Ja, det beror väl på ”Women´s Liberation” (stort leende)…

– Bradley! Ska vi spela nu?

Jo, nu är det visst dags för Teenage Jesus på scenen. Lydia Lunch har svart, kort och stretigt hår. Hårt sminkad. Vit blus och svart kjol.

Bradley spelar inte trummor. Han spelar trumma. En virvelkagge och en hi-hat är allt han har.

Gitarr-bas-trumma spelar/upprepar samma monotona rytm: ”DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU –DU”. Likt en industrirobot som batteriet håller på att ta slut på. Texterna hörs inte men Lydia skriker gällt som om hon håller på att torteras.

Ingen låt är längre än en minut. Teenage Jesus spelar i tio minuter, sen går de av scenen. Där jag får ännu några snabba ord med Lydia Lunch.

Kort framträdande?

– Det är väl trenden i dessa dar?

Du har två band nu, Teenage Jesus och Beirut Slump. Vad är skillnaden mellan dem?

– Jag har tre band men ett av dem har inget namn ännu. Teenage Jesus handlar om hur jag känner mig fysiskt. Beirut Slumps musik är känslomässig. Långsam, mer deprimerande. Det är skillnaden – fysisk och psykisk musik.

(Ur artikeln ”Nätter i New York”, publicerad i Hifi & Musik / Funtime 1979 och tillgänglig i e-boken ”Ljudspår till verkligheten”, utgiven av Media I Morron I Dag 2015)

 

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Tove som ung

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Tove blir kvinnaUtställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Tove som äldre kvinnaOckså på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Tove foton

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)