Tajt som fyra par strumbyxor

Mörkret faller långsamt över Mossagårdsfestivalen när jag skyndar ner till Ängstältet. Där spelar gruppen The OhNos från Malmö med Anna Wagner, Åsa Meierkord, Sanna Rönngård och Malin Olsen på elgitarrer och sång, elbas och trummor.

Vanlig rock- och popsättning alltså. Med gemensamma scenklänningar betonas traditionen bakåt till 60-talet. De vita kragarna får mig att minnas Beatles-kostymernas sammetskragar..

OhNos 2 liten

The OhNos på Mossagårdsfestivalen 2016. Foto: Bengt Eriksson

Melodiskt med larmande gitarrer. Riotgirrrrrlrockpop genom historien, från Nursery Rhymes på 60-talet och framåt via Patti Smith, Slits, Tant Strul, Pixies och många fler…

En låt handlar om ”Kim Gordon´s Shoes” (tänk Sonic Youth), ”In The Basement” och ”Chlamydia For Christmas” heter ett par andra. Tajt som fyra par strumpbyxor. Framfört med lika delar smittande ilska och glädje.

Jag har fått ett nytt favoritband!

(Kompletterat utdrag ur rapport i Ystads Allehanda 2016)

The OhNos spelar ”In The Basement” på en något större scen.

När smärtan i hans liv tangerade smärtan i våra

Freddie Wadling
med Sebastian Öberg, Christian Olsson och Per ”Ruskträsk” Johansson
Ystads teater

Stödd på kryckan kommer han in, en flaska mellanöl i handen. Freddie Wadling har svårt att gå, svårt att stå. Sitter nedsjunken på en stol med ett ben över det andra, en pärm med låttexter i knät, skakar rytmen med foten. Och sjunger… Nej, ord som ”sjunga” och ”sång” räcker inte långt för att beskriva Freddie Wadling.

Han gör det direkt, redan i första låten, en av James Bond-låtarna, ”Diamonds Are Forever”, från nya albumet. Stirrar ner i textpärmen och sjunger som om han deklamerar en dikt, fyller varje ord, stavelse och bokstav med betydelse. Gestaltar låttexterna – ja, varje låttext – och omvandlar dem till teaterpjäser.

Freddie Wadling är en svensk soulsångare som inte sjunger soul. Men vad han än sjunger så sjunger han med sin själ och ur sitt liv, får smärtan i sitt liv att tangera smärtan i våra. Som i den intensiva versionen av Radiohead-låten ”Creep”. Han sjunger, skriar ”I am a creep, I am a weirdo, what am I doing here” så att sången blir en hyllning till alla udda, annorlunda och utstötta människokräk.

Freddie Wadling and Helen Sjöholm: ”I den stora sorgens famn”.

Tre musiker har han med sig. Sebastian Öberg plockar med fingrarna och drar med stråken på elcellon och får sitt instrument att låta som tio olika instrument. Christian Olsson blåser saxofon och klarinett, hoppar in på gitarr och sköter om en liten synt. Per ”Ruskträsk” Johansson slår trummor – och det menar jag ordagrant, det är tunga, hårda trumslag – och dubblerar också han på elgitarr.

Genren finns inte. Klassiskt, rock och jazz lite var och när som helst, från stämningsfullt till ett jäkla klös och avantgarde. Med hjälp av förinspelade ljud, toner och rytmer blir de tre musikerna lika variationsrika och nästan lika många som en symfoniorkester.

Främst tolkningar men också den nya, egna danslåten ”Cherokee Dance” från Blue for Two-duons färska album. Mycket röjigare Bo Diddley-rytmer på scen än på skivan! Fast det är Wadlings tolkningar av andras låtar som fascinerar mest: James Bond-filmlåtar som ”From Russia With Love” (där Christian Olsson spelar östeuropeiskt på klarinetten) och ”Secret Agent Man”, ”Let’s Dance” (David Bowie), ”I Hang On To My Vertigo” (Rupert Hine), ”A Salty Dog” (Procul Harum)…

Den sistnämnda är det förbjudet att tolka, säger Wadling i ett av sina få, kortkorta prat. För då får man skäll av recensenterna. Ånej, svarar jag. Inte av mig.

Att Freddie Wadling gör samtliga låtar till sina är ju en underdrift. Men han gör mer än så: levererar ett facit. Han synar originalet, lyfter upp texten och visar vad låten egentligen handlar om. Det skulle inte förvåna om vissa artister/kompositörer utbrister: Aha!

Som i extra-extralåten, ingen mindre än ”My Funny Valentine”. Den har sjungits av tusen artister men sällan eller aldrig som Wadling sjunger. Så innerligt och ömt – ja, så varsamt – han behandlar både melodin och texten. Som om han vet att om han bara tar i lite för mycket så riskerar låten att gå sönder, melodin är själva det spröda livet. Freddie Wadling sjunger rock, blues, soul, jazz i ett. Varje ton och ord vägs på tungan.

(Ystads Allehanda 2012)

Mer i Deckarloggen

Utskurna hjärtan och kvinnoporträtt

Fick tyvärr recensionsexet för sent, så jag lyckades inte sälja in någon recension av M.J. Arlidges ”Bro bro breja” (Lind & Co; övers: Lena Kamhed) till de tidningar jag brukar skriva i. Några rader här istället…

”Bro bro breja” är den andra boken med och om – främst – kriminalkommissarie Helen Grace i Southampton.

Forts… KLICKA HÄR!

Nytt i Deckarloggen

Lite om Olle Lönnaeus nya Jonny Lilja-deckare ”Marias tårar” går att läsa i Deckarloggen!

Håkan Sandblad (1942-2016) och Musikens Makt

Som blott ett litet minne av och tack till Håkan Sandblad, en av Sveriges första seriösa rockskribenter (innan han sen också blev en massa annat), plockade jag fram den här korta recensionen av något han skrev/gjorde nyligen. (Påpekande: Håkan Sandblad var med om att starta Musikens Makt.)

_____________________________________________________________

Presshistorisk årsbok 2015
Red: Birgitta Ney
(Svensk Presshistorisk Förening)

musikens makt 1973 nr 1 (small) 2

Både apropå årsböcker och antologin med (progg)musikerminnen så har Håkan Sandblad, väl mest känd från radion, skrivit en artikel till årets utgåva av ”Presshistorisk årsbok” om den progressiva musikrörelsetidningen Musikens Makt.

Eller mer specifikt om den kamp som Musikens Makt utkämpade – och vann – mot Åhlén & Åkerlunds (= Bonniers) försök att med Ny Musik starta en 70-talistisk, småproggig och konkurrerande musiktidning.

En lite för kort text, kan jag tycka, som ger blott en antydan om vad Musikens Makt var och stod för (någon borde sätta ihop en hel bok om ”Makten”) men här finns några intressanta detaljer.

Till exempel berättar Sandblad att de flesta svenska rock- och popskribenter bojkottade Ny Musik. Om Musikens Makt skriver han att vissa trodde att hela MM:s redaktion bestod av ”rättrogna r:are”, alltså medlemmar i KFML(r), när tidningen i själva verket uppskattades av socialdemokrater och vänsterut.

Jag, som var med, kan tillägga att åtminstone en folkpartist medarbetade också i Musikens Makt. Bland artister/musik som den vänsterpolitiska musiktidningen MM skrev om nämns Rolling Stones, Alice Cooper, Dr John, folkmusik och visor.

(Hifi & Musik 2015)

Vad sökte ni herr Löfström?

liftareTomas Löfströms debutbok, reseromanen ”Liftare” (1971), inleds med meningen: ”Liftarna är en del av ungdomsupproret.” Den sista texten i den sista boken, samlingen ”Överbrygga” (2015) med essäer, andra texter och en titeldikt, slutar så här: ”Hans plats i världen och tiden är här, på heden, vid stranden, på Österlen.”

Detta sista handlar om Dag Hammarskjöld och hans tillflyktsort Backåkra men kunde ha gällt Tomas Löfström själv. Också han tog sin tillflykt på Österlen – strax norr om Rörum, där han även öppnade Österlens bokcafé. Alltså ut i världen och hem igen. Där borta och här hemma. Nej, inte nödvändigtvis. För kan inte borta bli som hemma och hemma vara som borta?

ÖverbryggaEller om det skulle stämma, det som Löfström vrider på och omformulerar i text efter text. Några exempel: ”Varthän, kamrater, varthän? Bara bort, bara bort.” Eller ”Sedan längtade jag inte mer hem, bara längre bort.” Eller: ”Varför reser vi?”

En åsikt som blir en fråga som han ältar tills jag börjar tro att han inte alls var så säker på det ortlösa svaret. För jag hittar också följande formulering: ”Jag tänker på alla dessa vägar som under årtusendenas gång förenat världens hembygder”. Ja, till och med: ”Ibland, tänker jag, är det viktigt att inte resa.”

Efter Tomas Löfströms bortgång (begravningen ägde rum i fredags i Rörums kyrka) tog jag ner de böcker jag hade i min hylla, lånade dem som fanns på Sjöbo bibliotek och beställde de resterande. Högen blev så stor att jag fick dela den i två.

HavängJag läser och läser om. Nej, inte varje sida och rad i böckerna utan jag tar till mig en formulering här och fångar en åsikt där, hans upplevelser av platser och människor, det egna resandet och andras. Så har han ihågkommits i minnestexterna: som reseskildrare och reseskribent.

Också jag har läst honom så. Och han verkar själv ha betraktat sig på samma sätt. Fast nu kommer den eviga frågan: Varför han reste? Och i sin fortsättning: Varför han skrev? Omläsningen resulterade i en omvärdering och fördjupning av hans författarskap och min läsning.

BuddhaReseskildrare är för litet. Reseskribent är för ringa. Tomas Löfström reste och skrev. Han skrev medan han reste. Han författade. Han var en resande författare. En reseförfattare, om ni envisas. Han skrev även romaner och en barnbok. En dikt kan finnas i en prosatext. Hans prosa är poetisk.

Ordet rädsla återkommer. Jag tror det är ett nyckelord med flera synonymer – som förvirring, skräck och faktiskt lidande. Det gäller resandet, sättet att resa: så billigt som möjligt. Men nog handlar det om något större och mer? Citat ur ”Vägen till Kathmandu” (1975): ”När han nu reser in i osäkerheten (min kurs.) är det då kanske… så att han inte förändras bort från sig själv utan in mot sig själv?”

ÖsterlenDessutom löper en obruten tråd genom hela bokutgivningen. Ska den kallas livssyn – eller politik? Löfström skrev romaner, som ”Rörelsen” (1973) och ”Till min syster” (1988), om människorna från 60-talet. I textsamlingen ”Hemligheten i Marabar” (1992) finns en lovsång till de människor vars liv formades av ”vårt 68”: de som ”inte låter sig korrumperas” utan ”står kvar med en fot i utopin.”

Han utropar: ”Kampen fortsätter!” Fast vänligt, han skrev alltid lika vänligt, kanske buddistiskt vänligt. Jag konstaterar, vid omläsningen, att Tomas Löfström var en författare ur 68-generationen: resande, livsfilosofisk och politisk. Han liftade sin väg genom världen och skapade sitt eget författarskap.

MinnetInnan krönikeutrymmet tar slut måste jag nämna något om det han förknippades med på senare år: inte långresorna – som Indien, Tibet, Afghanistan, Grekland – utan dokumentationen av den nära hembygden, alltså Österlen och Skåne. Också detta började för längesen.

”Minnet av en by” med undertiteln ”En bok om Sturup” gavs ut 1978. Vilken skvader till bok: etnologi, journalistik och skönlitteratur. Tomas Löfström dokumenterar en liten skånsk by som utplånades – ordagrant jämnades med marken – för att ge utrymme åt en ny flygplats.

Rubriken

Krönikans rubrik valdes av en särskild anledning. Rättare sagt har den lånats från en text i samlingsvolymen ”Mannen som reste” (2000). Tomas Löfström skriver där om Jan Myrdal som reseskildrare under rubriken ”Vad söker ni herr Myrdal?”.

Fler lästips

Änglar och rebellerAlla böcker där Löfström samlat texter om resor, platser och människor rekommenderas. Som ”Mellan Haväng och Himalaya” (1978), ”Transit” (1984), de nämnda ”Mannen som reste” och ”Överbrygga”. Titlarna ”Vägen till Kathmandu”, ”Dalen där Buddha dör” (1979) och ”Den långa resan till Lhasa” innehåller längre reseberättelser. ”William Arnes dröm om frihet” (2005) är en samling betraktelser från Österlen.

Bland romanerna, vid sidan om de som nämns i krönikan, bör också ”Gryningsflickan (1986) samt ”Änglar och rebeller” (1995) nämnas. ”Stigen utmed stranden” (2014) är en minnesbok som Tomas, Mikael och Peter Löfström sammanställt med texter av sin pappa Inge Löfström. Det var där, med pappan, som resandet, skrivandet och Österlen-intresset föddes hos sonen Tomas.

Hemsida

Tomas Löfström hade/har också en hemsida med mycket information om sina böcker och artiklar samt – missa inte! – hans teckningar och målningar. Sök / klicka på: Tomas Löfström tr@nsit

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Mellan progg och politik

Anders F mejlade en recension ur Hifi & Musik som jag faktiskt hade glömt att jag skrivit av albumet ”Vem har satt mina änglar i bur? (Volym 1)”, utgivet 1979. Där hävdar jag att nu – i betydelsen först nu – har han blivit politisk.

Men hej och nej. Som jag skrev och tyckte! I så fall, om sångtexter måste vara raka, tydliga och lättbegripliga för att kallas politiska, så borde väl det följande albumet, Rapport från ett kallt fosterland (1980), ha passat ännu bättre för att förklara honom politisk.

VPK och Cadillac! Vad säger ni freaks om den kombinationen?
VPK och Cadillac! Det är en hisnande tanke liksom revolutionen (”VPK och Cadillac”, 1980)

Fast bäggedera hade varit – och är – ju alldeles fel. Revaxör och revision: Anders F Rönnblom har väl alltid varit politisk.

Vad betyder orden/begreppen politik och politisk – för dej och mej och alla? Nej, det går inte att svara på eller rättare sagt blir svaren olika beroende på vem man frågar. Ingen har tolkningsföreträde när det gäller att definiera vad som är politiskt, i handling, på papper eller i mun. (Tommy Rander får säga vad han vill, vilket han också skulle ha gjort på 70-talet.)

Som vanligt är det både och – jag står bredvid men är ändå med (Grand Hotel, 1994)

Anders F boxomslagSkivmärken: Decca, Epic, Tyfon, Mercury, Wave och Hawk. Stora och mindre, internationella och svenska – men inga så kallade musikrörelsebolag. Medvetet? Omedvetet? Bara blivit så? Jag har aldrig frågat och aldrig brytt mej heller, inte ens på 70-talet då skivmärket kunde vara viktigare än musiken och även budskapet, ibland.

Medan jag befann mej inuti den progressiva musikrörelsen men var så uppstudsig att jag fick hålla mej hårt fast för att inte bli utslängd så stod Anders F strax utanför gränsen – så nära att han kunde se in men också se sej omkring.

Försökte han ta sej in? Ville han vara med? Om han försökt, hade han släppts in? Och om hans släppts in, hur mycket hade han fått göra avkall på? Man kan t o m fråga sej om det verkligen var mer politiskt på in- än utsidan…

Det är inte snön som faller… Det är nån annan tröst (”Det är inte snön som faller”, 1980)

Många – de flesta (?) – som på ett konstnärligt sätt kommenterat livet, samhället och politiken har varit solitärer. Konst passar illa i politiska bojor. En konstnärs uppgift är att betrakta världen med fasettögon och skildra det som då blir synligt. Friheten ger konsten dess politiska funktion. Solidariteten finns i otroheten.

Anders F Rönnblom förhöll sej till musikrörelsen som rocktidningen Schlager förhöll sej till musikrörelsetidningen Musikens Makt. Intervjuades han någonsin av/i Makten? Recenserades hans skivor? (Fyll i svaret här Anders: Vet ej, men troligen inte.).

När Schlager startat 1980 fick Anders F genast beställning på en jullåt (utgiven på en bonussingel till prenumeranterna), som blev en av hans bästa låtar och dessutom är politisk redan i titeln. För inte kan väl uttrycket Det är inte snön som faller… leda tankarna åt annat håll än ett?

Jag ser en vietnames som just har fått en ny protes (”Mamma hjälp mig”, 1971)

Jan Hammarlund, som räknas till musikrörelsen, sjöng om Willys hus på sin första singel (1971). Anders F Rönnblom, som inte räknades dit, nämnde Ramlösa Kvarn på sin första LP (också -71) och döpte sin andra efter samma mytologiska kvarn.

I mina öron och mitt hjärta ligger kvarnen och huset i samma samhälle, bara en bit ifrån varann. Liksom Heartbreak Hotel/Brustna Hjärtans Hotell, omtalat av såväl Elvis som Blå Tåget, måste vara det där halvrisiga hotellet vid samhällets torg som numera mest har luggslitna, rätt nergångna gäster.

Både Willys hus och Ramlösa Kvarn är tillflyktsorter – ”säkrade hus” – för människor med (Anders ord) ”trasiga drömmar”. Var börjar den solidaritet, som blir politik, om inte i omtanke, känsla och omsorg för dem som inte passar in i samhället och utvecklingen eller vad det heter.

Och jag vet att… Oh, la-la-la…
Jag har formats om av livet uppå Tarschan Boulevard (”Tarschan Boulevard”, 1978)

Det går att hämta citat från varje album och nära nog varje låt: uttryck som gripit tag och fastnat i mej, förflyttat mej till ett annat perspektiv, fått mej att tänka och tänka på nytt.

Som med en annan Dylanlåt (ja, det är väl Bob Dylans fel och förtjänst alltihop) kan jag försöka tyda hela låten och texten, vara med men ändå inte kunna följa med, inte riktigt begripa men ändå förstå, liksom i grunden, så att sången blir ett samtal mellan Anders F och mej och Anders F.

det finns två sorters människor, dom fria och dom fångna… och sen har vi alla dom som inte vet var dom står (”Pappersmugg”, 2004)

Var står han då politiskt, rocksångpoeten Anders F Rönnblom? Mer exakt…Ingen aning och som om det skulle ha någon betydelse. Det är inte var han står när han sjunger som betyder något – utan var jag hamnar när jag hör honom sjunga.

Rubriken till den här texten kan tyckas märklig: Mellan progg och politik. Inte min rubrik utan det var Anders F som skrev så – en fingervisning? – i ämnesraden på ett svarsmejl när jag föreslog en text om hans balansgång på gränsen till progg och politik.

Rubriken är ju riktig – helt sann. Men var inte progg = politik? Jo. Stod Anders för någon annan sorts politik, som riktade sej mot proggen? Nej. Allt som han skrivit och sjungit kunde eller borde ha hört hemma i musikrörelsen. Fast vilken tur att han aldrig kom med i ”rörelsen” utan sjöng som om han var med fast utifrån, genom ett halvöppet fönster så det hördes in.

Anders F:s låtar fick en politisk betydelse mellan sej och oss, som var med: mellan (vår) progg och (sin) politik. Just där kan konstnären bli en viktig, poetisk och politisk samhällskommentator: mellan politiken och politiken.

(Tyckt, tänkt & skrivet till F-boxen, 2004)