I CD-spelaren: Fanny Gunnarsson Quartet för andra gången

Fanny Gunnarsson Quartet
Mirrors
(Havtorn)

fanny-gFanny Gunnarsson Quartet, som på nya sitt nya album tar det stora steg framåt som jag hoppades och trodde skulle komma, är en av få jazzgrupper med ett eget, personligt sound. Men hur ska jag kunna beskriva det mina öron hör?

Det börjar i alla fall med Fanny Gunnarssons musik och piano. Hon har komponerat samtliga låtar – utom en.

Hennes piano flödar och porlar, som en pågående ström av stilla toner och små rytmer, likt ett livsflöde, en målad akvarell av dagar som går. Eller kanske, för att anknyta till skivtiteln/titelspåret ”Mirrors”, en musikalisk spegel av livet?

Ur detta stiger sen också tonerna från Karolina Almgrens sopransax; tyst och stämningsfullt till att börja med, så starkare, mer intensivt och expressivt. Kristian Rimshult och Hannes Olbers stöttar med bas och trummor, bygger på och markerar.

De spelar sig upp ur Gunnarssons musikflöde, presenterar sina instrument men stannar ändå kvar i stämningen.

Fanny Gunnarsson sjunger också, mycket starkare och säkrare, ja, mer självsäkert, än på kvartettens debutalbum. Men fortfarande melodiskt och lågmält, sökande, flödande och flytande framåt på tonerna.

Förresten melodiskt, sången kan smyga iväg och omelodiska toner bråkar med de melodiska.

Ett av sångspåren är en personlig, mer stillsam och öm, längtansfull och drömsk tolkning av Björks låt ”Aeroplane”. Dessutom spelar Gunnarsson helt andra rytmer och det skapas en annan ljudbild än hos Björk.

Piano, saxofon och sång blir som tre röster i en sjungande, spelande, samtalande kör. Kort sagt väldigt flott och mycket bra, eller hur jag ska uttrycka det?

Just det här spåret, omtolkningen av Björk, tror jag säger en del om var Fanny Gunnarsson Quartet befinner sig på jazz- eller snarare musikkartan. Och för den delen var ung svensk jazz befinner sig idag.

(Lira 2017)

Herr Holm och fröken Karin

Ingvar Holm
Fröken Karins Världshistoria
ORD möter TON möter BILD
(Carlssons)

Så är också bokens titlar: först kommer konstnären Karin Sverenius (numera med tillägget -Holm) och utifrån henne breddar och öppnar sig bokens vindlande text, precis som en essä ska vara, till att dessutom handla om, skriver Holm i bokens prolog, ”musikens möjligheter att uttrycka vad inte litteraturen kan, om bildkonsten unika konkretion jämfört med andra konster och mycket annat”.

Ett ungt sätt att skriva, nyfiket och upptäcktslystet, liksom utan – och utom – gränser och regler. Och romantiskt, inte minst romantiskt.

Jag, som har ett mjukt, sentimentalt hjärta, uppskattar Ingvar Holms närmast tonårssvärmiga skildring av det första – eller var det andra? – mötet med Fröken Karin i samband med ”Allkonstakademien” på Österlen. Han kallar henne så, Fröken Karin, det blir som en gammeldags uppvaktning.

Att förälskelsen och kärleken är så påtagliga förlåter att maken skrivit en hyllningsbok om och till sin hustru. Om förlåter nu är rätt ord, för Karin Sverenius-Holm är en makalös konstnär som förtjänar denna stora praktbok.

ingvar-holmMånga andra namn ur konst, litteratur och musik – som Wille Weberg, Ola Hansson, Hjalmar Gullberg, Arne Jones, Picasso, Ulla Viotti, John Lennon, Lena Cronqvist, Jean Bolinder och Göran Greider, för att bara nämna några i ingen ordning alls – passerar revy. Men det är precis vad de gör: andra artisters verk, oavsett konstart, blir bollplank för Fröken Karins konst.

Det kan också beskrivas så här: varje konstnärligt uttryck lever vidare som en – nej, inte efterapning men – influens hos andra konstnärer. Ett slags konstnärlig livsdialog.

Här ges ett bra exempel på detta, när Ingvar Holm beskriver hur John Everett Millais 1800-talsmålning av den drunknande ”Ofelia” fick svenska efterföljare och uttolkare i form av Erik Lindegren (poesi), Birgit Åkesson (dans) och Karl-Birger Blomdahl (musik). Poeten Gösta Oswald, som 1950 drunknade utanför Visby, blir en svensk parallell till Ofelia.

Men viktigast är ändå Karin Sverenius-Holms egna målningar. De är ordagrant egna. Bara att bläddra i boken och se – ja, fästa blicken på – alla hennes målningar, så många, på sida efter sida, är minst lika svindlande som att läsa texten.

De flesta målningar är från slutet av 90- och framför allt 2000-talet – de senaste årens produktivitet har ju varit otrolig – men utgångspunkten är de tidiga porträttmålningarna från 70- och 80-talen.

Så noggrant gjorda, så levande, i tryck på papper kan jag nästan få för mig att vissa av dem måste vara fotografier. Titta bara på den lilla flickan som blåser på en utblommad maskros! Eller se de öppna fönstren på en vägg i lasarettets barnavdelning i Malmö! Autentiska, som riktiga fönster med verkligt liv utanför.

Den här minutiösa tekniken tar Karin med sig också till sina övriga och senare målningar. När hon vill, det bör påpekas. Det är som om motivet bestämmer teknik och stil. Eller stunden, själva målningsögonblicket.

Här finns flera närmast fotorealistiska målningar: självporträtt, fiskedon, en sil och av Ingvar Holm, Gösta Vitestam och Fritiof Nilsson vid ett restaurangbord som är överfullt med vin- och spritbuteljer.

Men det finns också impressiva – snarare än impressionistiska – självporträtt, där konstnären fångat sig själv i stunden och känslan. Liksom ”Porträtt av Edgar Allan Poe” och katedralmålningarna från Chartres och Quimper, så mångtydigt otäcka, så kännbart drabbande.

En av mina favoritmålningar, de blåa dubbelkatterna i fönstret, placerar sig mitt emellan.

I ett kapitel skriver Ingvar Holm om ”magisk realism” – utan att definiera begreppet. Så kan man också karaktärisera vissa målningar av Karin Sverenius-Holm, om man just låter bli att definiera.

Även färgerna växlar. Hon kan måla med klara, direkta färger med var sin tydliga plats på tavlan. Men färgerna kan också vara mörkare, mer grumliga och gå i varann.

(Ystads Allehanda 2010)

Kvinnornas folksång från fäbodarna

Så här skrev jag när jag i Hifi & Musik recenserade årets folkmusikaliska Manifestprisvinnare…

Ulrika Bodén
Te berga blå / To The Blue Mountains
(Dimma)

ulrika-bodenTema: ensamhet.

Halva året gick kvinnorna för sig uppe på fäbodarna: vallade kor, får och getter, lockade på dem med vallrop och sjöng, kom på ord och melodier när de, som det står i CD-häftet, ”mjölkade, ystade, höll rent i fähus och stugor, diskade mejerikärl, gjorde upp eld, letade försvunna kor, bar ved, vatten och en och annan kalv som inte orkade gå själv”.

Vilket slit! Men vid storhelger kom spelmän och byns ungdomar upp på besök. Det blev dans och fest!

Denna fäbodkultur – vallmusiken – dokumenteras, vårdas och värnas av sångerskan Ulrika Bodén på albumet ”Te berga blå”. Samtidigt som hon bygger ut och på traditionen, nyskapar och personliggör.

Ulrika presenterar kulturen från fäbodarna som både historisk och levande. I CD-häftet kan man, faktiskt, läsa att i jämtländska Klövsjö finns än i dag fäbodar i drift.

Trots att fäbodkulturen var ensam har albumet blivit allt annat än enformigt. I inledande ”Kosviten”, som sjungs a cappella, sammanförs korop från olika vallerskor. I så atrt säga titelspåret ”Te boern å berga blå” – en ”kauklåt” omgjord till marsch – medverkar förutom Ulrika, sång och dulcimer, även Emma Ahlberg, 5-strängad fiol, Niklas Roswall, moraharpa, Daniel Fredriksson, moraoud, och Petter Berndalen, trummor, klockor och symbaler.

I ”Langt ifrån bögda” – en sång om festliga tillfällen med spel och dans – medverkar också Ahlberg och Roswall samt Daniel Ek, harpgitarr. Fast allra häftigast tycker jag det blir i ”Ut på betet”, där sångerskan Bodén med slagverkaren Berndalen skapar folkmusik av den ojämna rytmen från en ledarkos klocka.

Ulrika Bodén har gjort en kvinnoskiva – och en ovanlig sådan – som jag tror måste bli årets folkmusikalbum.

(Hifi & Musik)

Gerthel och Björling

Oavsett vilken sorts tenor som en klassisk tenor är, så kan vissa av dem nå upp till höga c. Andra kan det inte eller förmår sällan att göra det. Varken Jussi Björling eller Olav Gerthel blev kända för att kunna sjunga de högsta, ljusaste tonerna. De var inte heller tenorer av samma sort: Jussi var en dramatisk tenor medan Olav Gerthel alltså var en lyrisk. Trots detta jämfördes Olav Gerthel och Jussi Björling av journalister och recensenter. Och så konstigt var det kanske inte ändå, eftersom de åtminstone delvis – med- eller omedvetet från Gerthels sida – hade samma repertoar.

Så låt mig ha fräckheten att fortsätta jämförelsen …

olav-gerthelMalmö Stadsteater hade 1957 premiär på La Bohème med Olav Gerthel (som Rodolphe), Ethel Mårtensson (Mimi), Musetta (Astri Herseth) och Nils Bäckström (Marcel). Också detta blev en succéföreställning – den här gången både för Olav Gerthel och hela uppsättningen. Men tydligen ville ledningen ändå ha extra dragkraft: Jussi Björling togs nämligen in för att gästsjunga = ersätta Gerthel i ett par föreställningar av Bohème.

”Jussi Björling var inte bra”, säger Sten Sjöstedt. ”Hans sång nådde inte ut. Det är en stor scen i Malmö. En svår scen att sjunga från. Jussi kanske missbedömde det, inte visste var han skulle stå på scenen. Olav Gerthel var en bättre Rodolphe. Han sjöng bättre, Olavs sång nådde ut. Olav Gerthel var dessutom både sångare och skådespelare.”

”Olav Gerthel alternerade med Jussi Björling”, säger Otto Kern. ”Eller rättare sagt, Jussi kom ner två kvällar och sjöng. Vi blev förvånade över att han hade en så liten röst. Ja, Jussi hade en tät röst men Lasse nådde ut med rösten väl så bra.”

”Jag upplevde också Jussi Björling när han kom ner till Malmö Stadsteater för att göra ett gästspel i Bohème”, säger Carlhåkan Larsén. ”Lite tidigare hade jag varit i Stockholm och sett Jussi, då var han bra. Men i Malmö var han inte i toppform. Han använde inte heller scenkostymen utan hade med sig sin egen, blåa Bohème-kostym. Tala om stjärna.”

”Olav Gerthel var en ensemblemänniska också, kunde spela teater ihop med den övriga ensemblen. När det gällde Jussi Björling så behövde man inte vara van vid teater för att se att han inte hade någon rollgestaltning. Han sjöng och när han sjöng bra så sjöng han kanske bäst av alla. Men Olav Gerthel både sjöng och spelade teater”, säger Larsén.

Det sista påpekade också Curt Berg – fast mer brutalt – när han i Dagens Nyheter recenserade La Bohème på Malmö Stadsteater: ”Olav Gerthel sjöng Rodolphe mycket bra, men vad han gjorde ännu bättre var människan Rodolphe. Detta blev som gestaltning mycket varmare, vackrare, klarare än exempelvis Jussi Björlings småfeta poet. Jag har aldrig sett en bättre Rodolphe.”

Jag vet, så här får man inte göra: jämföra Jussi med någon som helst. Jussi Björling är helgonförklarad. Den som vågar ha en något avvikande åsikt väcker ilskan hos hans envetna fan club. ”Sjunger Olav Gerthel ´O helga natt´ vackrare – ja, t o m bättre – än Jussi Björling?” provade jag att skriva på twitter och facebook. Svaret blev ett omedelbart ramaskri.

Ingen av Olav Gerthels skivinspelningar – ett par 78-varvare, flera EP-skivor och en LP – är tillgängliga på CD. Några av dem finns utlagda på YouTube och på Spotify kan man höra en handfull inspelningar ur Hoffmans äventyr och Sköna Helena från Malmö Stadsteater. EP:n från 1956 med Olav Gerthels insjungning av ”O helga natt” tillsammans med Karlskoga Kammarkör lyckades jag hitta via auktionsajten Tradera.

Hör Olav Gerthel sjunga ”O helga natt”.

Jag lyssnade och blev … helt betagen. Det är ordet. Olav Gerthel sjunger precis som de citerade recensenterna skrev om honom på scen: lyriskt och vackert, lätt och flödande. Om man nu tänker sig den märkliga tanken att jag inte hade varit musikjournalist och recensent idag – utan på 50-talet. Jag har precis fått den här EP:n (dito) för recension och ska skriva om den i någon tidning. Vad hade jag skrivit? Vad hade jag gjort?

Jag skulle skriva att Olav Gerthel börjar försiktigt, liksom sjunger in sig i melodin. Jag skulle nämna det mjuka och varma i hans röst. Att han sjunger så tydligt att varje ord hörs, både vokaler och konsonanter. Han sjunger i nära samklang med den ackompanjerande orgeln och när han höjer rösten, tar i lite mer, och lite mer ändå, då sjunger han ändå så mjukt och varmt. Skönheten följer med in i styrkan.

Efter detta skulle jag nog jämföra med facit, alltså Jussi Björlings tolkning av ”O helga natt”. Han tar i mer, redan från början. Han sjunger bra förstås. Men sjunger han inte mer kraftfullt än vackert, muskulöst på bekostnad av det sköna? Och när Jussi tar i som mest, mot slutet, då har inte styrkan och kraften långsamt vuxit fram utan blir ett plötsligt utbrott; inte ett crescendo utan en tornado.

Jussi Björling sjunger toner, tar fram så mäktiga toner han kan ur sin stora röst. Och den är stor, den är kraftfull. Olav Gerthel sjunger både toner och ord, formar tonerna så att orden får plats i dem, glömmer aldrig att förmedla innehåll och budskap. En dramatisk kontra en lyrisk tenor. Nej, de borde inte jämföras. Men det var inte jag som började, det gjorde 40- och 50-talens recensenter. Det är en smaksak vem man föredrar. Men Jussi Björling har fått evigt liv. Olav Gerthel är bortglömd. Det är, som jag skrev inledningsvis, inte rättvist. Det var min poäng.

(Ur boken ”Olav Gerthel – Från Mozart till Vårvisan”, utgiven av Arx Förlag 2015)

— GOD JUL 2016 och GOTT NYTT ÅR 2017! —

jul-gosta

GOD JUL & GOTT NYTT ÅR!

önskas alla vänner och bekanta,
i verkliga livet och på nätet.

Legenden Zetterberg behärskar alla sorters blues

Konsert
****

Sven Zetterberg hade influensa när han besökte Ystad. Men det märktes inte, enligt YA:s recensent. Med sången, gitarren och munspelet – och inte minst sin kunskap om blueshistorien – bekräftade Zetterberg att han är en svensk blueslegend.

Blueskväll
Artister: Sven Zetterberg med band, HPD och Sir Jay Åsling.
Var: Ystads teater.
När: 26 februari.

Bäst: Sven Zetterbergs rent otroliga rutin, skicklighet och bluesmusikaliska bredd.

Trist: Åskådare som inte har vett att hålla tyst utan pratar sönder musiken för andra i publiken.

Sir Jay Åsling, även konferencier, inleder med soloblues på plåtgitarr och bandet HPD fortsätter med vad som kan kallas hybridblues.

Jag trodde att bandets namn, en förkortning av Hopplockade delar, syftade på att medlemmarna kommer från olika håll men det måste vara den spretiga musiken som åsyftas.

Pelle ”Trazan” Jonasson spelar jazziga trummor, Pelle Holmberg vräker hårdrock på elgitarren och countrylåten ”Busted” finns på repertoaren. Inte dåligt men svårt att greppa vad HPD vill med sin musik.

Klipp med Sven Zetterberg från hans X-mas-turné december 2016.

Efter paus är det dags för den svenske blueslegenden Sven Zetterberg, nu 64 år. Han har rest i över åtta timmar med ett försenat tåg från Stockholm och dessutom drabbats av influensa. Vilket inte märks, förrän han talar om det.

Jo, kanske att han sjunger lite skrovligare än vanligt. Tempot är det inget fel på. Zetterberg drar igång med en snabb slide-version av ”Rollin´ and Tumblin´”. Plåthylsan på fingret får elgitarren att skrika och gnissla á la Elmore James.

Musikerna i bandet (trummor, elbas, elgitarr, klaviatur) kompar med en och samma bestämda rytm. Ett jäkla drag! Sen byter Zetterberg till en annan elgitarr och spelar innerliga bluestoner: precis så få toner som krävs och varje ton fylld till brädden av exakt känsla.

Han tar fram munspelen också, sjunger och spelar som när han på 70-talet debuterade som ung bluesartist med gruppen Telge Blues.

Snabbt och lugnt. Blues, lite soul och blues med soul. Någon gång rhythm & blues med ett ben över gränsen till rock´n´roll.

Alla dessa bluesstilar som han går igenom, som om han vill redovisa hur många sorters blues det finns, och som han behärskar så väl med rösten, gitarren och munspelet. Kul när det plötsligt hörs en aning av Bill Haley och i ”Hillbilly Blues” följer det ena Chuck Berry-riffet på det andra.

Pianisten Matti Ollikainen drar ett solonummer typ Jerry Lee Lewis på trippelspeed och gitarristen Thomas Hammarlund spelar flera fina, mer fundamentalt bluesiga solon.

Sven Zetterbergs gammelmanskostym får jag inte glömma. Även den är en hyllning till bluestraditionen. De svarta amerikanska bluesfarbröderna hade kostym när de på 60-talet turnerade i Europa och introducerade bluesen för mig och andra vita tonåringar.

(YA 2016)

Julsång från Checkpoint Hyllie

En mamma och en pappa
med fyra barn
på väg från Aleppo
till vadå?

Över land och hav
och land igen
på väg från Aleppo
till vadå?

Inga pass
inga papper alls
på väg från Aleppo
till vadå?

November månad
snö och kallt
på väg från Aleppo
till vadå?

Stjärna, stjärna
på himlen där
säg mig var närmaste
krubba är

(2015-16)