Marie Modiano diktar och sjunger

Marie Modiano
Pauvre chanson
(Nest & Sound)

Marie Modiano
En enkel visa och andra dikter
Övers: Magdalena Sørensen
(Grate)

Betyg: 4/5

Marie Modiano är poet både med och utan prefixet sång-. Även dotter till Nobelpristagaren i litteratur, fransmannen Patrick Modiano, och gift med Peter von Poehl, sångare, musiker och kompositör från Sverige.

hm_be_4_19_folklikt_Marie ModianoAlbumet ”Pauvre chanson” (på svenska ”en enkel”, ”fattig”, ”dålig” eller ”liten simpel visa”) spelades in och mixades i bland annat Stockholm, Malmö, Berlin och Paris. För produktionen svarade maken Peter, även gitarrer. Bland andra Martin Hederos, piano/orgel, och Dan Berglund, kontrabas, medverkar.

På hennes hemsida kan man läsa att hon sjunger som en blandning av fransyskorna Colette Magny och Françoise Hardy. Den jämförelsen stämmer så bra att jag snor den rakt av. Någon annanstans läste jag att låtarna och musiken är en kombination av pop, chanson och exotica (turistaktig världsmusik) från 60- och 70-talen.

Vill säga: franska visor med popinfluenser samt småputtrigt av latin- och afro-rytmer (och nog från en del andra håll). Fiolarrangemangen får musiken att bli lite mer sofistikerad och mondän, ibland en känsla av jazz- och filmmusik i arren.

Det låter bra. Marie Modiano halvsjunger och halvpratar, typiskt franskt. Orden bildar melodierna. Än mer rytmiskt, som i ”Guérir ma colère”, än lugnare, som i ”L´Indiana”.

hm_be_4_19_folklikt_bokomslag Marie ModianoCD:n ”Pauvre chanson” aktualiseras i Sverige av att diktsamlingen ”En enkel visa och andra dikter” nu översatts och getts ut här.

Låttexterna – till exempel titelspåret/dikten ”En enkel visa”, ”Perfekt & defekt”, ”Kärlek baklänges”, ”Sorgens svarta hund” (till denna har Patrick Modiano skrivit låttexten/dikten) och ”De glömdas återvändsgränd” – kan i boken läsas som poesi. Vilket, om ni ursäktar, behövs i Sverige när det gäller sånger på franska.

Sångdikterna är faktiskt mer poetiska och symbolfyllda än övriga skriftdikter. Marie Modiano noterar, berättar och diktar om sin lille son, om Paris, Köpenhamn, Malmö och Stockholm. Hon nämner gator och platser, målar bilder – ja, knäpper foton – så platserna syns. Igenkännbart, poetiskt och melodiskt.

Ett slags dikter/sånger på resa. Betyget är gemensamt för skiva och bok.

(Publicerat i Hifi & Musik nr 5 2019)

Annonser

Erikssons spellista mars-april 2019

Nu bör nya numret av Hifi & Musik vara ute med Sveriges kombinerade bredaste och bästa skivrecensionssidor.

Som alltid (eller oftast) satte jag också ihop en spellista med exempel från dom CD jag recenserar i numret samt lite annat jag lyssnat på under mars-april.

Här är den – som en försmak på numret:

Superpsychotechnofunkapunkadelicrap scratchmixsynth & boogie

Precis innan Grandmaster Flash tilldelades Polarpriset råkade jag skriva och mejla en krönika till det nummer av Hifi & Musik som finns ute nu om de LP-samlingsserier med titlarna ”Electro”,  ”Crucial Electro”, ”UK Electro”, ”Hip Hop Electro” och ”Hip Hop” som det brittiska skivbolaget Streetwave från 80-talet och framåt gav ut på skivetiketten Street Sounds.

Än idag lika fantastiska samlingar med nyskapande musik där svart och vitt, elektronik, funk och hiphop möttes och blandades.

Dom här samlingarna var grunden också när jag några år in på 80-talet gjorde en radioserie som döptes till vad jag tyckte var en exakt beskrivning av det som hände i den här musiken, nämligen Superpsychotechnofunkapunkadelicrapscratchmixsynth & boogie. Den bästa, skickligaste och mest musikaliske radiotekniker som fanns, Bosse Nilsson på Sveriges Radio i Malmö, hjälpte mig att klippa ihop ihop en, två, tre, fyra fem låtar – ja, hur många som helst – exakt i takten så att alla dessa låtar blev som en ny låt utan att någon kunde höra att det ju var ihopklippt.

Under en låt, säg refrängen ”It´s like a djungle sometimes it makes me wonder how I keep from going under” till ”The Message” med Grandmaster Flash & The Furious Five (1982), kunde man = jag dessutom lägga någon skiva med afrikanska trumrytmer.

Mer om Electro-samlingarna och musiken alltså i nya numret, 3/2019, av Hifi & Musik. Här nedan: klicka och lyssna på den Electro-spellista jag satte ihop på Spotify medan jag skrev krönikan…

 

Erikssons spellista jan-febr 2019

Snart kommer Hifi & Musiks första nummer för i år med Sveriges bredaste skivbevakning. Eller?

Här är en spellista i förhand. Innehåll: smakprov på några spår från varje platta jag recenserar i nya numret samt några låtar från andra från skivor som inte fick plats på mitt utmätta skivutrymme.

Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

BE 70tal

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Biblioteket – en makthavare. Del 2: Det gallrade biblioteket

”Oj!” utbrister Maja Ricci när jag undrar hur länge hon varit bibliotekarie. ”Det är många år.” Hon gick ut biblioteksskolan 1987 och kom för fjorton år sen till Sjöbo bibliotek.

Maja Ricci har titeln bibliotekssamordnare, vilket jag översätter till chef på biblioteksgolvet. ”Jo, så kan man beskriva det”, säger hon och tillägger att det även finns en verksamhetschef för bibliotek, kultur, fritidsgårdar med mera (tjänsten är obesatt i väntan på att den nya verksamhetschefen ska börja efter nyår).

YA:s kulturkrönikör har flera gånger återkommit till biblioteksverksamheten i Sjöbo, särskilt tagit upp och kritiserat gallringen av biblioteksböcker. ”Ja, det har jag sett”, kommenterar Maja Ricci (med ett leende). Även idén till dagens krönika uppstod genom en iakttagelse – av en krympande avdelning.

Oftast lånar man ju genom självservice men för en tid sen var det något som inte fungerade. Så jag gick fram med boken till lånedisken, blickade åt höger medan jag väntade på min tur – och häpnade. Vart hade alla hyllorna med musiklitteratur tagit vägen? Tittade igen: de hade reducerats till en liten hylla med ett fåtal musikböcker.

”Inte längre så många som lånar den typen av litteratur”, säger Maja Ricci. ”Nödvändigt också att gallra inför ombyggnaden av Sjöbo bibliotek. När biblioteket ska bli meröppet måste hyllorna vara lägre – besökarna ska kunna se att ingen gömmer sig bakom en hylla – och färre böcker får plats.”

Bibliotekshylla gallradSjöbo biblioteks gallrade deckarhylla. Foto: Blenda Automatique

(Fast nu har ju ombyggnaden flyttats fram ett år! En bibliotekskund kan ju undra, oavsett vilka som ska hållas ansvariga, om inte gallringen började lite tidigt?)

Ännu en utgångspunkt för krönikan är tidningen Författarens höstnummer som har temat ”Osynliga makthavare” = bibliotek och bibliotekarier. Christer Hermansson, kulturchef i Strängnäs, avslutar sin artikel med en uppmaning till alla biblioteksbesökare.

”Nästa gång du går till ett bibliotek”, skriver han, ”tycker jag… att du ska fråga bibliotekarierna: Hur känns det att ha en sådan makt över litteraturen? Att bestämma vilka författares böcker som ska få finnas i ett bibliotek?”

Maja Ricci invänder: ”Men vi har inte hela makten. Det finns en bibliotekslag. Där det står att biblioteken ska ta särskild hänsyn till barn och unga, människor med funktionshinder, andra språkområden och minoritetsspråk. I Sjöbo satsar vi också på det vuxna lärandet.”

Vilken funktion ska biblioteket ha i en kommun av den här storleken, som Sjöbo eller Skurup, Tomelilla och Simrishamn? (Medan Ystad ju är större.)

”En mötesplats med medierna i centrum”, svarar Maja Ricci. ”Det är därför vi längtar efter det ombyggda biblioteket med större barn- och ungdomsavdelning, fast evenemangsplats, så vi slipper plocka undan hyllor vid arrangemang, och fler mötesrum för både föreningar och politiker, som vill ha medborgardialoger.”

Hon tillägger: ”En demokratisk tanke som ska prägla biblioteksverksamheten.”

När du säger ”medier”, vad innefattar det? Svar: ”Böcker, ljudböcker, digitala böcker, filmer och även databaser bör väl räknas hit.” Och ekonomin, det finns pengar att köpa in böcker? ”Det har inte varit någon neddragning av biblioteksanslagen, i Sjöbo finns ingen sådan trend.”

Hur sköts inköpen av böcker? ”Vi gör ett eget urval. Det gäller att följa med i vad som är aktuellt, både inom samhällsdebatt och skönlitteratur. Höstutgivningen är viktig. Liksom dialogen med besökarna, många böcker köper vi efter inköpstips från låntagare.”

Därmed återgår samtalet till inköpens motsats: gallring av låneböcker. Maja Ricci hävdar – kraftfullt – att det jag skrev i en tidigare krönika var fel. ”Inga böcker ur den lokala samlingen har gallrats bort. Om det ser glesare ut beror det på att en del skånska böcker ställts på andra hyllor och vissa lokala böcker finns nu i förrådet.”

Jag hävdar att det inte stämmer – inte till 100 procent. Som en av mina böcker (alltså skriven av en lokal författare med Skåne som ämne och vissa sidor ännu mer lokala): den kan numera lånas på ett enda skånskt bibliotek (utanför Sydöstskåne).

Det måste ha blivit fel, enligt Maja Ricci. Nu när biblioteken i sydöstra Skåne (Sjöbo, Skurup, Tomelilla, Simrishamn, Ystad) samarbetar ska ingen bok gallras om den inte finns hos något av de övriga biblioteken. Fast hon tillägger: ”Vi har ingen bevaringsplikt.”

Vad är lokal litteratur? Hör skön- och facklitteratur, skriven av folk i Sjöbo kommun, till det lokala? ”Böcker om lokala människor och platser är förstås lokal litteratur. Däremot böcker av lokala författare…” Maja Ricci tvekar.

Men om något bibliotek ska vara intresserat av att bevara dessa ”lokala” böcker, så att de finns tillgängliga för utlåning, måste det väl vara det lokala biblioteket?

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Bibliotekshylla lokal

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)