Lyriksommar 1): Anne Sexton

1) Amerikanskan Anne Sexton diktade bokstavligen om att ”Leva eller dö” (Ellerströms; övers: Jenny Tunedal och Niclas Nilsson ) i den samling från 60-talet som först nu finns på svenska.

(Var)dagliga funderingar som öppnar sig och blir slukhål, ja, gravar. Ett skämt på rimmade rader håller den skrämmande/lockande döden på (o)kontrollerbart avstånd.

”När jag var sex år / levde jag på en kyrkogård full av dockor…” skriver Sexton i dikten ”Den tiden”. I en annan, ”Själv 1958”, undrar hon: ”Vad är verklighet?”

(Något kortare ändå i YA 2017)

Susanna Risberg spelar jazzgitarr

Susanna Risberg Trio
(EhMM Music)

Susanna Risbergs elgitarrer har den där mjuka jazztonen. Nästan.

Hon spelar jazzmusik på elgitarr. Nästan.

Hennes gitarrtoner kan också ha en tuffare, mer ilsken och vassare spets, som sticker till. Där hörs en nyans av rockmusik.

Liksom de övriga i trion – Gustaf Hielm, elbas, och Jonathan Lundberg, trummor – ibland driver upp en rock- snarare än jazzpuls. Hör till exempel på ”River Phoenix”. Också Björn Risberg, cello, medverkar i några spår, fyller ut luften och trasslar till genreplaceringen lite mer ändå.

Susanna Risberg har gjort all musik. Hon spelar melodiskt och vackert eller snarare fint, nära melodierna även i improvisationer. Som om tonerna är tankar, funderingar på ett tema och ämne.

Men hon sjunger inte. Hon gjorde det förut – men inte nu. Kanske inte alls längre?

Det räcker mycket bra som det är så visst är det fräckt att vilja ha något annat och mer – fast jag kan ändå inte låta bli att undra hur Susanna Risberg Trio skulle ha låtit med sång…

(Hifi & Musik 2013)

I CD-spelaren: Nadja Eriksson

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot
(Egen utgivning)

Nadja Eriksson minns jag från en LP-skiva för längesen.

När kan det ha varit, redan på 80-talet? När jag återhör henne på ett nytt album så suckar jag, så synd att en förkylning fick mig att missa hennes föreställning i Skillinge.

Nadja Eriksson sjunger, spelar piano och komponerar. Hon gör det personligt och bra och utan att snegla åt något kommersiellt håll.

Pop och annan populärsång, klassiskt, visa, chanson och kabaret, jazz, andligt, några österländska influenser bland det västerländska. Inte var för sig utan så välblandat att resultatet blir Nadja Erikssons egen genre: melodiska, smått sentimentala sånger med texter ur hennes liv, likt dagboksblad med erfarenheter och funderingar.

Först tyckte jag att albumet var lite ojämnt men jag ångrar mig nog. Några spelningar senare har spåren vuxit ihop och blivit delar av helheten. Några favoriter: titelspåret, ”En bit av himlen” och ”Rovdjur”.

(Ystads Allehanda 2011)

Yoko Onos funderingar

Yoko Ono
Funderingar som jag gärna delar med dig
(Bakhåll; övers: Eiko och Yukiko Duke)

En av Yoko Onos specialiteter har varit att formulera en lika exakt som poetisk mening som både sätter fingret på och öppnar upp livet. Riktigt så är inte den nya boken, ”Funderingar som jag gärna delar med dig”, utan här flanerar och funderar hon sig igenom sitt – och våra – liv.

Boken skrevs efter att Yoko Ono höll ett föredrag i Tokyo för yngre japanskor och riktar sig till de unga kvinnor som inte fick plats på föreläsningen. Men det är att krympa målgruppen.

Yoko skriver inåt och utåt. Funderingarna sammanfattar hennes liv som kvinna och människa, 70 år plus, och blir därmed lika läsvärd för yngre som äldre, kvinnor som män.

Yoko Ono tänker och filosoferar vardagligdags på vad hon gjort och inte gjort, drar slutsatser och lärdom. Hon tänker på John (Lennon) förstås, allt annat vore orimligt, under livet och efter döden.

Hon måste – ändå – ”fortsätta framåt”. Men hur?

Yoko börjar välsigna sina fiender: ”Bless you, Jack. Bless you, Norman…” Det handlar inte om att få den andra personen – fienden – att ”älska dig” utan om att, som Yoko avslutar kapitlet, ”du blir en starkare och friskare människa genom att välsigna din fiende”.

Så det där jag hävdade – att hon inte skulle formulera sig så finkänsligt som tidigare – var nog fel.

Hon låter tankarna vandra – under rubriker som ”Ur den svages synvinkel”, ”Var inte rädd för någonting”, ”Det viktigaste är att börja med saker” och ”Att slå vakt om sina drömmar” – för att då och då, mot slutet eller mitt i, skriva en mening som limmar fast i hjärtat.

Till exempel: ”Om man vill något riktigt mycket, klarar man av att göra sådant man vanligtvis inte skulle kunna klara av”, ”Det man har skapat, lämnar en och arbetar sedan vidare på egen hand”, ”Det allra viktigaste för min hälsa är att förlåta och älska”, och så vidare.

Mumbo jumbo! utbrister någon. (Ja, några.) Fast det tycker inte jag (och Yoko).

Här finns en smart formulering även för klentrogna, egentligen syftar det på ”självhjälpsböcker” men orden kan också användas om Yoko Onos livsfunderingsbok: ”Om de inte passar dig, ska du inte… följa råden bara för att de står i en bok. ”

(Kvällsposten 2011)