Tag Archives: Spotify

Erikssons internationella jullista ständigt uppdaterad

Min internationella jul-Spotifylista, också förstås uppdaterad inför julen 2017.

Annonser

Erikssons svenska jullista ständigt uppdaterad

Min svenska jul-Spotifylista, förstås uppdaterad också inför julen 2017. 

I musikbokhyllan: vägvisare till fado

Ulf Bergqvist
Fado
En vägvisare till musiken och musikerna
(GML Förlag)

Ulf Bergqvist FadoJag kan inte tänka mig att någon i Sverige vet mer om portugisisk fado än Ulf Bergqvist. I tidskriften Lira fortsätter han envetet att recensera nya fadoskivor. (Sen kan det vara ett lite helsike att få tag på vissa rekommenderade album – men det är en annan sak.)

Nu har Bergqvist också gett ut en grundläggande bok om portugisisk fadosång och musik, från traditionen in i nutiden. ”En vägvisare till musiken och musikerna”, som titeln så exakt lyder.

Kunnigt och intressant. Och trots all faktakunskap: inte det minsta svårläst.

Samt – det är ju viktigast – lyssningslockande. Alltså en perfekt bok för den svenska publik som upptäckt Portugals fadotradition genom nya sångerskor som Cristina Branco och Mariza.

Just kapitlet ”Den nya fadon” – där Bergqvist påpekar att den inte är så ny – är extra intressant för mig, som tycker om när traditioner lever vidare genom nya generationer, tankar, liv, åsikter och influenser.

Också spännande – och kanske förvånande – att hälften av de åtta ”Röster om fadon idag” som intervjuas – Ricardo Ribeiro, Pedro Moutinho, Marco Rodrigues och Rodrigo Costa Felix – alltså är män.

I Sverige har flera av de nya, yngre fadosångerskorna blivit kända och hörda. Men hur många av oss har hört en enda av ovannämnda fadosångare?

Som sagt: lyssningslockande och alla fyra finns på Spotify, upptäckte jag precis…

(Hifi & Musik 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Erikssons Eurovisionfavoriter

1) Jean Paul Gaultier. Varför ska man kunna gå, stå och röra sig i klänningar? Räcker väl med att de är vackra som skulpturer.
2) Norge. Bra melodi, fint arrat med högljudda trummor och mjukspelta syntar, vacker sång av Margaret Berger. Samt kvällens snyggaste klänning.
3) Frankrike. Modern chanson – rock plus fransk tradition – med sångerskan Amandine Bourgeois.
4) Ryssland. Faktiskt en riktigt bra ballad med Dina Garipova.
5) Finland. Aldrig fel med politik och kyssar. Men vem tusan kom på Krista Siegfrids kombo av kjol, benband och skor?

Nära toppen: Ungern. Bye Alex-låten var för klurig, klipsk och smart för Eurovision.
Öronspray, som botar både sår och inflammation, lär behövas efter bara någon månads lyssnande på Emmelie De Forests danska vinnarlåt.

Länk till Spotifylista med Erikssons Eurovisionsfavoriter.

(Ystads Allehanda 2013)

Gårdagens och morgondagens kultursidor: från kulturkritik till kulturjournalistik

Det kan inte hjälpas att följande måste bli högst personligt och subjektivt. Men sturskt nog tror jag att erfarenheterna från mitt yrkesliv som kulturjournalist kan ge ett visst perspektiv åt den debatt som Anders Mildner inlett (den 15/2) om den förändrade kulturkritikerrollen.

Enligt Mildner ”försvinner kritikern”. Just nu alltså, på grund av nätet. Ett allt större överflöd av kultur är tillgängligt blott ett tangentklick bort och ”tipsautomatiseringen” riskerar att göra kritikern överflödig.

13_www.kristianstadsbladet.se

Men ursäkta, detta började väl inte nu? Såväl tidningarnas kultursidor som kritikerrollen har ju förändrats – kontinuerligt – ända sen jag skrev min första text till en kultursida. Det var på hösten 1968.

Då måste man vara poet för att bli kulturredaktör på en svensk dagstidning – åtminstone sågs det som en merit. Detta nämns som en historisk markör: Hur många av dagens kulturredaktörer har gett ut en diktsamling?

Diskussionen om framtidens kulturkritik/er måste placeras i ett större sammanhang, både vad gäller tid och journalistik.

Även om dagstidningarnas kultursidor hade börjat bredda sig till populärkultur redan 1968 så har kultursidornas stora förändring skett genom integreringen av så kallad hög- eller fin- och så kallad låg- eller populärkultur.

DN

Jan Karlsson har inte rätt för sig när han (26/2) påstår att pop- och rockjournalistik skulle vara mer lättviktig än akademisk agitation, vilket jag antar innefattar litteratur-, konst- och klassisk musikkritik. Av en bra rockkritiker krävs lika stor ämneskunskap och – minst – lika god formuleringsförmåga som av en litteraturkritiker. Punkt.

Kritiken i kulturjournalistiken. Kritikern i kulturjournalisten. Det är vad nu- och framtiden handlar om för kritikerrollen. Att kritikern är och måste vara en del och roll – av flera – för en kulturjournalist; inte något fristående, speciellt och specifikt.

Under ganska många trygga år har ett antal kritiker haft fasta avtal med stora dagstidningar. De kunde försörja sig som kritiker. Under dem har det funnits en annan kritikerkår som regelbundet sålt texter till landsortens kultursidor.

SvDNu är det – till största delen – slut med detta. Det finns flera anledningar: tidningarnas försämrade ekonomi, kultursidornas minskade utrymme och – framför allt – prioriteringen av kulturjournalistik framför kulturkritik. De flesta kritiker som förlorat sina regelbundna uppdrag är akademiker – inte journalister.

På ett individuellt och personligt plan är det förstås sorgligt, men jag är inte så säker på att det måste vara dåligt – varken för dagens tidningsläsare eller framtidens kritik.

När halvgamla journalister med rädsla i rösten muttrar att det utbildas för många nya journalister, så brukar jag svara: Vem är för många? Det kan ju vara jag eller du som ska ersättas av någon ny och bättre…

När journalistelever, också med framtidsrädsla, undrar om de vågar satsa på journalistik, så brukar jag utbrista: Åh, om man vore 20 år igen! Vilken spännande tid! Allt är både omöjligt och möjligt. Framtiden får man skapa själv. Man kanske skulle bli kulturjournalist?

aftonbladet

Att professionell kritik inte skulle behövas längre när det finns automattjänster och mängder med nätsidor/sajter om musik, litteratur med mera – det tillåter jag mig att tvivla på eller åtminstone återstår det att se.

Kommer Spotify att satsa på en kvalificerad och dyr musikredaktion? Hur många nätsajter, som drivs av stort intresse men oavlönat och på fritiden, kan bli mer än nördiga, så att man litar på urvalet av kultur och därmed de åsikter som framförs?

Det är viktigt: kulturkritik ska vara så kunnig att den går att lita på.

Framtidens kulturkritiker måste vara kulturjournalister, som behärskar kulturjournalistikens alla områden: intervjuer, bakgrunds- och andra artiklar, krönikor och debatter, recensioner och tipsspalter, skriva kort och längre.

De måste arbeta för nät och papper, dagspress (om den finns) och tidskrifter, både kultur- och kommersiella, kanske göra radio också, kombinera bättre arvoderade jobb med sämre (och oavlönade), driva egna bloggar, hålla föredrag och ge ut e-böcker med lång, analyserande kulturkritik.

Alltså: framtidens kulturkritiker = kulturjournalister måste vara om sig och kring sig om de ska få nåt i sig och på sig.

Expressen etc

Som av en händelse liknar detta hur jag har jobbat under mina år som kulturjournalist, inte för att jag sett in i framtiden eller ens tänkt på det utan för att det varit enda sättet att både kunna skriva om det jag vill och försörja mig (och oss).

Liksom Anders Mildner tycker jag det är märkligt att kulturkritiker och även kultursidesredaktörer – detta gäller också andra journalister och hela tidningsvärlden – iakttar hur mediaverkligheten förändras utan att förändra sig själva. Tidningsartiklar läggs på nätet, någon sätter ihop en Spotify-lista, en annan länkar till YouTube. Det är väl allt.

Varför använder sig så få – om ens några? – av interaktionen mellan papper och nät för att fördjupa och bredda kritiken/journalistiken? Möjligheterna är ju fantastiska – ja, oändliga.

(Kristianstadsbladet 2013)

Även Tomas Lidbeck gjorde ett inlägg i debatten (den 20/2).

Anders Mildner, som inledde debatten, fick också slutreplik (7/3). 

Midsommarnattens erotiska leenden

Sommarnattens leenden affischRättvik? Men det är väl på Ystads teater som advokaten Fredrik Egerman och hans unga hustru Anne sitter i en loge och ser skådespelerskan Desirée Armfeldt (och Desirée ser Fredrik)? Varför talas det om Rättvik i musikalen?

Affisch till ”Sommarnattens leende” på Malmö opera.

Så tänkte jag i lördags, när Malmö opera hade premiär på Stephen Sondheims musikal ”A Little Night Music” eller ”Sommarnattens leende”.

Inte bara den svenska titeln som hämtats från Ingmar Bergmans film utan som Bergman sa till Sondheim efter att 1974 ha sett ”A Little Night Music” på Broadway: ”Er pjäs har inget gemensamt med min film, den råkar bara ha samma handling.”

Mitt minne av musikalen (jag hade aldrig upplevt den på scen före uppsättningen i Malmö) är sången ”Send In The Clowns”. En av de bästa musikalmelodier jag hört och en favoritsång alla kategorier sen Judy Collins sjöng in den på skiva 1975.

Men låt mig ta det från början, vilket i det här fallet bör vara William Shakespeare. (Eller kanske inte?) Den smittande melodin och kommande musikalpremiären fick mig att starta ett privat litet kulturprojekt: Jag letade fram pjäsen ”En midsommarnattsdröm” och skickade efter en dvd med filmen ”Sommarnattens leende”.

Sommarnattens leende filmaffischTeaterkritikern Leif Zern menade att Bergman var inspirerad av Shakespeares ”En midsommarnattsdröm” (1594-96) när han skrev och regisserade ”Sommarnattens leende” (1955).

Affisch till Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Efter att ha samläst/samtittat så ställer jag mig tveksam, trots att Ingmar Bergman som ung (redan 1941 och -42) gjorde ett par uppsättningar av Shakespeares pjäs.

Kärlek och erotik. Ja, sex. Otrohet och partnerbyten. Visst, men vart tog Puck vägen? Inspireras av ”En midsommarnattsdröm” och missa Puck? Det är väl inte kammarjungfrun Petra som ska vara Puck?

Eller Puck kanske är Bergman själv? För jag tror att han, som oftast, hämtade mest inspiration ur sitt eget liv.

Filmen utspelar sig vid sekelskiftet 1900.

Herr och fru Egerman åker hästdroska till teatern i Ystad. Kul att se, eftersom Ystads teater ser likadan ut idag. Det promeneras i Ystad också.

Klipp från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”.

Men inte så lätt att upptäcka på exakt vilka gator som filmen spelades in. Iakttagelser: kanonerna på Skansgatan och ankdammen vid Klostret. Godset, där de kärleksduellerande paren tillbringar en helg, är Jordberga slott mellan Anderslöv och Klagstorp.

Nästa del i mitt projekt: sången ”Send In The Clowns”.

På Malmö operas nätsida kan man höra och se Gunilla Backman framföra en tam version med svensk text. Även om hon inte kan mäta sig med Judy Collins och Frank Sinatra så hade hennes framförande förbättrats betydligt på premiären.

Trailer till Malmö operas uppsättning av ”Sommarnattens leende”.

När man strulat till livet och inte lyckas reda ut det, då hjälper det inte att gråta utan det enda man kan göra är att försöka skratta åt sin dumhet. Det är vad ”Send In The Clowns” handlar om, för mig. Många (vad sägs om Grace Jones och Zarah Leander?) har tolkat på sitt sätt.

Jag gick in på Spotify och letade upp alla inspelningar jag kunde hitta, från originaluppsättningen på scen till rytmiska och jazziga, melodiska och konstmusikaliska, till och med funkiga och experimentella.

midsummer_nights_sex_comedyNu återstår sista delen av kulturprojektet: Jag ska också köpa en dvd med Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy” (se här, redan i titeln återkommer anknytningen till både Shakespeare-pjäsen och Bergman-filmen).

Affisch till Woody Allens film ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

På Malmö opera anade jag nämligen att Dennis Sandin, regissören, varit mer inspirerad av Woody Allen än Sondheim och Bergman när han regisserade scenen vid det stora matsalsbordet på Jordberga. Den replikväxlingen – syrligt ironisk – var ju allensk. Måste kolla om det stämmer…

1) Hyr eller köp och se på dvd: Ingmar Bergmans långfilm ”Sommarnattens leende”.
2) Åk och upplev: Stephen Sondheims musikal ”Sommarnattens leende” på Malmö opera. (Spelas t o m 23 mars 2013.)
3) Lyssna och jämför: Vem av Shirley Bassey, Judy Collins, Grace Jones, Zarah Leander, Frank Sinatra, Barbra Streisand, Sarah Vaughan med flera tolkar ”Send In The Clowns” allra bäst? Länk till Spotify-lista på YA:s nätsida.
4) Läs (eller se): Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”.
5) Se efterföljaren (finns på dvd): Woody Allens pastisch och hyllning, ”A Midsummer Night´s Sex Comedy”.

(Krönika i Ystads Allehanda 2013)