Tag Archives: Amerikanskt

Lyriksommar 1): Anne Sexton

sexton-dummy1) Amerikanskan Anne Sexton diktade bokstavligen om att ”Leva eller dö” (Ellerströms; övers: Jenny Tunedal och Niclas Nilsson ) i den samling från 60-talet som först nu finns på svenska.

(Var)dagliga funderingar som öppnar sig och blir slukhål, ja, gravar. Ett skämt på rimmade rader håller den skrämmande/lockande döden på (o)kontrollerbart avstånd.

”När jag var sex år / levde jag på en kyrkogård full av dockor…” skriver Sexton i dikten ”Den tiden”. I en annan, ”Själv 1958”, undrar hon: ”Vad är verklighet?”

(Något kortare ändå i YA 2017)

Sång- och basduett

Kristin Korb
Autoseum, Simrishamn

Det börjar tamt och försiktigt. Men Kristin Korb spelar och sjunger upp sig allt mer. När hon vid slutet av konserten framför jazzstandarden ”Green Dolphin Street” som solonummer, alltså inget komp utan endast kontrabas och sång, är hon som allra bäst.

En nära, samverkande duett mellan bas och röst, som både sjunger med och utan ord. Lite grann av samma känsla som när en jazzpianist också börjar sjunga. Vilket får amerikanskan Kristin Korb, bosatt i Danmark, att bli en speciell jazzbasist såväl som en speciell jazzsångerska.

Hon blandar mer och mindre kända standardlåtar – bland annat ”You´re Blasé”, ”Flamingo” och ”Cheek To Cheek” fast också James Browns ”I Feel Good” blandas in och blir jazz – med egna kompositioner, som väl kan beskrivas som lite ungdomligare och piggare melodier i den amerikanska jazzsångskolan.

Som ”Finding Home”, ”Something To Celebrate” (ännu utan text) och “A Letter Home” – tre egna låtar, så nya att de kommer med först på nästa album.

Kristin Korb spelar och sjunger ”You´re Blasé” vid en annan konsert, i Haugesund 2013.

På skivorna kan Kristin Korb låta lite för fin och polerad. Hon sjunger med många fler känslor på scen, använder olika röstlägen och uttryck. Friskt vågat och därmed mycket mer vunnet, kunde man säga. Hon spelar bas som hon sjunger: mjukt och melodiskt, håller rytmen och improviserar solon.

Det blir också annorlunda jazzmusik när kontrabasen står i centrum, både för sången och övriga musiker: Magnus Hjorth vid pianot och Snorre Kirk bakom trummorna. Följ basen – så spelar de!

Hjorth är en finurlig jazzpianist som aldrig springer iväg alltför långt från ackorden och melodierna i sina solon, lägger aviga rytmer och målar tangenterna blå. Snorre Kirk gör väl mer sitt jobb, ser till så det svänger, men han har sin egen trumstil: mycket pukor och vispar, ibland spelar han med händerna.

Jag vet inte om den här trion kommer att spela på Ystad jazzfestival i sommar. Men sångerskan och basisten Kristin Korb står på programmet. Missa inte den spelningen om ni missade henne i Simrishamn!

(YA 2014)

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

edda-magnason-sakta-vi-går-genom-stanNej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

Rock- och poppionjär: Lonnie Donegan

Platsen: Royal Festival Hall i London. Året: 1952.

Tony Donegans jazzband ska spela tillsammans med Lonnie Johnson, en svart bluesgitarrist och sångare från USA. Men en konferencier råkar slinta med tungan och presenterar dem som ”Tony Johnson och Lonnie Donegan”.

Därmed var musikern Lonnie Donegan – född i Skottland, uppvuxen i östra London – döpt. Ännu så länge spelade han alltså jazz. Om ett par år skulle han utnämnas till ”skiffel-kung”.

skifflebook chas mcdevittLonnie Donegan blev medlem i Chris Barbers jazzband. Han spelade banjo och gitarr. Och när det var dags för en paus i dansmusiken, som ju jazz var på den tiden, gjorde han ett eget framträdande. Han sjöng och spelade något som han kallade ”skiffle”.

Rekommenderad bok (1) för den som vill läsa mer om skiffle: ”Skiffle – The Definitive Inside Story” av Chas McDevitt.

Låtarna hämtades från USA: blueslåtar (mest), country och amerikanska folksånger. Men Donegan skrev nya texter och sjöng på engelsk cockneydialekt. Han tog med sig bluesen upp på music hall-scenen: presenterade Leadbelly för George Formby. Han förvandlade blues och country till folksånger från East End i London.

Också sättet att sjunga är importerat från USA men förädlat i England. Lonnie Donegan är en enmans country-duo. Han har två röster: den ena är mörkare, den andra hoppar plötsligt upp i falsetten. Han sjunger duett med sej själv! Han sjunger närapå tvåstämmigt med sej själv!

skiffbok mike deweFörsta succén, ”Cumberland Gap” (1956), följdes av en rad hit-låtar: ”Rock Island Line”, ”Puttin’ On The Style”, ”The Battle Of New Orleans”, ”My Old Man’s A Dustman”, ”Does Your Chewing Gum Lose Its Flavour (On The Bedpost Over Night)?”, ”Have A Drink On Me”…

Rekommenderad bok (2): ”The Skiffle Craze” av Mike Dewe.

1962 tog det slut.

– Samma vecka som Beatles gick upp på engelska topplistan med sin första singel, ”Love Me Do”, försvann jag från topplistan. Det kan inte ha varit en tillfällighet, har Lonnie Donegan sagt.

Nej, snarare var det symboliskt. ”Sönerna” tog vid efter ”pappa”. Alla, säger alla, engelska ungdomar som på 60-talet bildade popband hade hört Lonnie Donegan på radion och sett honom på TV. Han var idolen och ”läromästaren”.

Paul McCartney-kompositionen ”When I’m Sixty-Four” hade kunnat finnas på Lonnie Donegans repertoar. Ray Davies (från popbandet Kinks) och Pete Townshend (Who) fortsatte – i Donegans anda – att omvandla amerikansk rock- och popmusik till en e n g e l s k musiktradition.

När engelske popsångaren/skådespelaren Adam Faith på 70-talet skulle producera en LP med sin ungdomsidol ställde flera Donegan-fans – t ex Ringo Starr (Beatles), Ronnie Wood (Rolling Stones) och Elton John – upp och kompade.

Två nyutkomna Donegan-samlingar – ”The EP Collection”(See For Miles; en CD) och ”Putting On The Styles” (Sequel; tre CD i en box) – fick mej att minnas och utbrista i ovanstående lovord. Vem kan höra, vem kan förstå att dessa inspelningar är mer än trettio, snart fyrtio år ”gamla”?

Lonnie Donegan var/är – det finns inget annat ord – unik!

(Femina 1993)

Före rock och pop: skiffle

Olika artister
Great British Rock´n´Roll
The Original Rock´n`Roll Recordings 1948-1956

Olika artister
Great British Skiffle
The Original Recordings 1948-1956

Lonnie Donegan
Just About As Good As It Gets!
The Original Skiffle Recordings 1953-1956
(alla Smith & Co)

RocknrollDen dubbla CD-samlingen med ”British Rock´n´Roll” lever tyvärr inte upp till titeln. Istället för att betona det ”brittiska” har man dokumenterat de tidigaste uttrycken för ”rock´n´roll” i 50-talets Storbritannien.

Resultatet är en samling för engelska öron, som tycker det kan vara kul att höra inhemska jazzmusiker försöka anpassa sig till den nya rockmusiken. Åkej sång och musik – men det låter mer jazz än rock och så undrar jag vad en amerikansk sånggrupp som Deep River Boys har här att göra.

SkiffleFast en artist lyfter sej över alla andra: Tommy Steele. Jojo, jag vet att han brukar ringaktas i rockhistorien. Men hör så personlig han är och hur engelsk han låter, dessutom egna originallåtar.

Tommy Steele representerar den rock´n´roll som till själva musiken var brittisk/engelsk. Vilken bra samling med ”British Rock´n´Roll” det hade kunnat bli om man fokuserat på just det brittiska, börjat med Tommy Steele och kompletterat med Cliff Richard, Vince Taylor, Adam Faith, Billy Fury, Terry Dene, Johnny Kidd & The Pirates med flera.

Donegan

Jag ville minnas att skifflegrupper som Vipers, City Ramblers och Ken Colyers var mer personliga. De spelar åkej men är inte så värst personligt, svårt att skilja den ena från andra. Fast här finns också ett undantag: Lonnie Donegan.

Lyssna! Alla andra engelska skifflare bleknar bort – när man har hört Lonnie Donegan.

Som sej bör har Donegan också ägnats en helt egen dubbelsamling.

Kort skifflehistorik: tre ackord, akustiska gitarrer, hemmagjord bas (hink och långborste med ett snöre), tvättbräda (som man spelade på med fingerborgar och borste) och skrålande sång.

Nej, musikformen skiffle togs inte på allvar när den kom från England till Sverige på 50-talet. I efterhand kan man säga att skiffle var en föregångare till både progg och punk. Spela själv!

På den här dubbla CD-samlingen med inspelningar från 1953-56 dokumenteras hur Lonnie Donegan – ordagrant – uppfann skiffle genom att blanda influenser från jugband, blues och folksång.

Amerikanska tradlåtar, vita och svarta, behandlades och förvandlades av Donegans röst, som var så ljus att den gick upp i falsett och så rytmisk att den blev atletisk, och inte minst av hans cockney-dialekt från Londons östra delar.

I Lonnie Donegans mun föddes den engelska rock- och poptradition som Ray Davies, Pete Townshend, Joe Strummer och många, många framtida kompositörer/musiker skulle ansluta sej till och utveckla.

(Hifi & Musik 2007)