Konstiga tanke, men tänk om Jan Hammarlund och Alf Robertson fick en son

David Ritschard
Brobrännaren
(Rootsy)

I mitt huvud sitter minnet av att Jan Hammarlund använde gruppnamnet Maces Spring (hemort för countrytrion Carter Family) vid sitt framträdande 1970 på första Gärdesfesten. Jo, det finns country i Hammarlunds sång och sånger, plussar man sen på med Alf Robertson så uppstår David Ritschard.

Ingen kopia, varken av den förre eller senare. Men Ritschards ljusa röstläge rymmer en del av det hammarlundska tonfallet och ”Inte här (när jag är här)” – en countrylåt om att jobba på en ”diner mellan Malmköping och Flen” – är Robertson upp i många dagar och låtar. Formuleringen ”Det är jag som vänder deras järpar” med det följande titelomkvädet ”Jag är inte här (när jag är här”) kunde inte ha skrivits bättre.

Till en annan låt, mer elektriskt rockiga ”Röd”, har Ritschard lånat några rader från Hammarlund. Låtens allt mer politiska knorr, så att säga, liknar nästan en countryrockversion av Knutna Nävar. Nej, David Ritschard döljer inte var han står politiskt. Han ansluter både till Alf Robertsons samhällskritik och Jan Hammarlunds direkt politiska sånger.

Musikvideo med låten ”Röd”.

Nämnda spår är några favoriter på ”Brobrännaren”, hans albumdebut som soloartist. Fast plattor har han gjort förut, flera album med bluegrassbandet Spinning Jennies och honkytonk på en EP med David Ritschard & Krokodiltårarna. Han sjöng upp sig under en längre tid så att han nu sjunger bättre och ja, vackrare än någonsin.

Ett par låtar, ”Hammarbyhöjden revisited” och ”Som en Hank Williams refräng”, har hämtats från Spinning Jennies men är så omgjorda – långsammare, mer smäktande – att de knappt känns igen. Bra, nu också. Men bättre? En smaksak. Ännu ett favoritspår: ”Fånga gårdagen” – en stilla, sentimental countryballad med den ensamme mannen på krogen i centrum.

”Brobrännaren” är svensk country med ett utvidgat countrykomp – elgitarr, pedal steel, fiol, piano, munspel, hammond, trumpet, klarinett, bakgrundskör med mera – som får musiken att bli mer ändå.

(Publicerat i Hifi & Musik 2019)

Den svenske Dantes resa genom Ingenmansland

Jag bor i Ingenmansland. På Sveriges baksida. I en håla. Mitt i ingenting. I Fulsverige. Nej, inte Fulsverige, så kan han väl ändå inte betrakta den här vackra delen av Sverige och Skåne?

Alla beskrivningar har hämtats från den omtalade boken ”Ingenmansland – Ett år på Sveriges baksida” (Leopard), där kulturskribenten Dan Jönsson likt en Dante snarare än Ulysses gjort en odyssé genom Sverige.

Under ett år har Dan Jönsson rest till en svensk plats i månaden – som Flen, Ullared, Ånge, Urshult och Säffle, till sist också stockholmsstadsdelen N. Hammarbyhamnen. Lika illa ställt överallt, lika illa som med Jönsson.

Resan startade, förstås, vintertid. Men oavsett månad börjar beskrivningen av samhällena på liknande sätt:

”Det är fredagskväll… det snöar.” (Flen) ”Jag är egentligen inte här. Inte på riktigt.” (Ullared) ”Så mycket att se är det verkligen inte.” (Haparanda). ”Vissna björkar. Tomma busskurer.” (Sandviken)

Eller när han hamnat i Angered utanför Göteborg.

Sommar, sol, värme. Lukt av hav. En man med namnet Dennis på underarmen gör en storslagen gest över sommarlandskapet och utbrister: ”Är det inte fantastiskt!” Jönssons kommentar: ”Fantastiskt, jag vet inte.”

Han gör mig så irriterad. Jag känner mig så förolämpad.

Vad hade Jönsson upplevt – om ordet kan användas – ifall han besökt Vollsjö, ”mitt” lilla samhälle? Gått i snöstormen – naturligtvis hade han kommit hit i det väderlaget – längs Storgatan, sett omålade fönster och dörrar, rappningen som faller från vårt hus.

Konstaterat, så som han skrev om Fredrika: ”Hur fort går det att döda ett samhälle?”

Nej, nu överdriver jag. Men jag tror inte han knackat på och upptäckt flerbarnspappan som mödosamt renoverar sitt hus, gitarrbyggaren i ett annat hus, en klassisk violinist som kör långtradare. Eller undrat: Vad kan dom ha för sig i det stora huset med vindmöllan?

Dan Jönsson medarbetade i Dagens Nyheter. Men DN skar ner på frilansbudgeten och nu kämpar han för sin överlevnad.

Han reser och läser, i väskan finns nutids- och globaliseringskritisk litteratur, (minst) en bok för varje ort: Robert E. Lane, ”The Loss of Happiness in Market Democracies”, Adam Smith, ”The Wealth of Nations”, Karl Marx, ”Värde, pris och profit”, och så vidare.

Sverige och livet filtreras genom det han läser.

Jag måste fråga om Jönsson är fackligt organiserad, medlem i Journalistförbundet/Frilans Riks? Han behöver nämligen en kurs i ämnet frilansjournalistik.

Jönsson verkar tro att han är ensam om att ha förlorat en stor uppdragsgivare. Men det är han inte – det vet alla som arbetat frilans längre än Dan Jönsson. Det verkar ju så skönt att ha en större del av sin inkomst från ett och samma håll men i morgon kan det vara ödesdigert.

Så är det att jobba som frilansjournalist. Det tar slut. Det tar alltid slut. Du är inte unik, Jönsson. Ett – gott – råd: Lägg inte alla artiklar i samma påse.

Ofta har jag tänkt skriva en bok som Dan Jönssons – fast raka motsatsen.

Han och jag är raka motsatser. Han ser inte. Han hör inte. Han känner inte. Verkar inte leva i livet utan i litteraturen. Sitter i sin ”förläggning” och läser hellre än att gå på upptäcksfärd.

Som när jag kom till Kisa, Hjo, Gränna och Finspång eller vart jag än kommer. Jag fick syn på ett café, en affär, en skylt för vad som helst. Spännande! Vilka lever här! Bor? Arbetar?

Varje ort har något unikt. På varje plats levs livet. Det vanliga = det ovanliga. Överallt finns fantastiska människor: spännande, annorlunda, kreativa.

Jönsson är inte nyfiken.

Jag blir ju förbannad. Att han inte ser människorna. Vill han se människorna?

Utgångspunkt: Jönsson mår alltså dåligt. Då måste alla må dåligt lika dåligt som han, stå lika handfallna inför sitt fortsatta liv.

Också Jönsson möter spännande människor. Till exempel Ronny i Grängesberg, som hävdar att han ska vara kvar i sitt loppisantikvariat i tjugofem år.

”Lycka till!” önskar Dan Jönsson och bryr sig inte mer om Ronny.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2012)