Etikettarkiv: Singer/songwriter

Sensationell Bellman

Peter Collin
Vivat, klang!
Carl Michael Bellman
(Ladybird)

Collin BellmanPeter Collin gick in på ett antikvariat och hittade ”Fredmans testamente”, en samling med Carl Michael Bellmans efterlämnade dikter (utan melodier alltså) som Johan Gabriel Carlén satte ihop 1861.

Collin började tonsätta och har nu gjort melodier till cirka 100 dikter. Av dem finns tretton på albumet ”Vivat, klang!”.

Direkt placerar sig Peter Collin bland de främsta Bellman-tolkarna – som Fred Åkerström, Peter Ekberg Pelz och Pierre Ström. Hans uttryck i rösten kan ibland påminna om Åkerström.

Spännande texter som ofta diktar vidare från epistlarna och blir mer personliga och, låt säga, än mer bellmanska. Hvar skall jag födan taga är till exempel ett lyriskt självporträtt.

Collin sjunger och spelar genom tiden från Bellman och framåt. Några melodier låter som varianter på bellmanskt lånegods nerifrån Europa, annat är högst modernt.

”Det spädaste ögat knappt skådar sin dag” blir som en Paul Simon-ballad och melodin till ”Gif rum, hwad är på färde” kunde köras både som rock och sjungas av någon nutida singer/songwriter.

Mats Schuberts klaviatur, Göran Erikssons fiol och även Fredrik Dahls trummor drar musiken åt helt olika – och oväntade – håll. Peter Collin spelar själv akustisk gitarr.

Alltså, det här albumet är sensationellt!

(Hifi & Musik 2017)

 

Ny sångpoesifavorit: Louice Ottosson

Louice Ottosson 3 kultrusidan

Louice Ottosson i det kvinnliga singersongwriter-tältet på Stockholms folkmusikfestival vid Hässelby slott igår. I-phone-fotat av Bengt Eriksson

Det går – som tur är är – aldrig över. Jag blir fortfarande lika glad och varm i hjärtat när jag har lyckan att få höra en ung och ny och för mig tidigare ohörd personlighet i musiken. De tar ju aldrig slut, det växer alltid upp nya musikaliska personligheter och det finns inget bättre, inget härligare att så att säga höra dem födas, resa sig upp, börja gå och springa…

Oj, vilka personliga låtar hon gör, Louice Ottosson. Hennes sånger liksom bara börjar och fortsätter och tar vägen var som helst såväl i texterna som rytmerna och särskilt i melodierna. Singersongwriting möter jazz som hos en – fånig jämförelse men föreslå bättre själv då – ung, kvinnlig Mose Allison från Norrköping (Göteborg och Stockholm). Ja, hon spelar elpiano också, med ett jädra rytmiskt driv.

Hör själv i nedanstående inspelning från Engelen i Stockholm tidigare i år. Louice Ottosson framförde också då, fast där med kompband, bästa låten från igår: ”Mitt andra hem”.

I CD-spelaren: Cœcilie Norby

Cœcilie Norby
Silent Ways
(Act)

Cecilie NorbyCœcilie Norby moderniserar och personliggör jazzsången genom att handplocka material ur Den nya populärsångboken.

Albumet ”Silent Ways” innehåller tolkningar av favoriter från en genre som Norby benämner singer/songwriter-melodier. Låt mig ta ”Hearts And Bone” (av Paul Simon) som praktexempel på allt som får albumet, både hennes sång och musikernas samspel, att bli – ordagrant – sensationellt.

Simons melodi och originalinspelning är ett nav som Cœcilie Norby avviker ifrån och ibland återbesöker. Likt en blott anad förstastämma som hon ändå sjunger duett med. Norby gör som historiens främsta jazzvokalister: hedrar melodin genom att låta den passera genom sin egen (jazz)uppfattning, sin kropp och sitt liv.

Lars Danielsson spelar underskönt, melodiskt men också rytmiskt, på basen. Leszek Możdżers pianotoner svävar in i ljudbilden som lätta jazzfjärilar. Robert Mehmet Ikiz spelar trippelsnabbt på trummorna och får musiken att svänga som en tyfon bakom Norbys stilla sång och lilla sväng. Nguyên Lês spetsiga elgitarr tränger igenom som en asiatisk rosenbuske.

Medan gästsaxofonisten Marius Neset zzzzzzzurrrrrar tystlåtet men intensivt som en humla.

Typ så – fast varierat på olika sätt – kan de flesta spår beskrivas. Jazz men inte jazz. Nej, det är inte jazz men det är ändå jazz. Alla har jazzen så djupt förankrad i sig att de inte behöver tänka på den utan kan spela och improvisera precis som de vill – var och en – och det blir jazz.

Cœcilie Norby jazzifierar R&B-låtar som ”Papa Was A Rolling Stone”, sångpoesi som ”Winter Lady” (Leonard Cohen), rockigare sångpoesi som ”Like A Rolling Stone (Bob Dylan) – ja, till och med den låten klarar hon – och rockballadpoesi som ”Have You Ever Seen The Rain” (John Fogerty) med samma självklarhet.

Två egna låttexter – titelspåret (till musik av Wolgang Haffner) och ”Hymnen” (musik av Lars Danielsson) – bryter av: den första är en böljande jazzballad och den andra har varm folkton.

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Maria Eggeling

Maria Eggeling
Bikini
(www.mariaeggeling.com)

maria-eggeling-bikini-300x269Maria Eggeling, bosatt i Ystad, har själv beskrivit sin musik som folk/pop/jazz (fast i annan ordföljd).

Hon är ombytlig, verkar inte kunna bestämma sig för i vilken genre hon ska skriva, sjunga och spela. På engelska kan musiken hamna i jazz, pop och singer/songwriter, medan låtar på svenska ofta har mer av vistradition.

Kul att Maria presenterar så mycket av sig själv, samtidigt som albumet blivit alltför splittrat.

Det börjar också lite sökande och anonymt. Låten som klistrar snabbast fast i öronen, den folksångaraktiga ”Fare thee well”, kommer allra sist.

Avklätt komp med få och udda instrument, till exempel trummor, elbas, cello och piano eller endast altsax och guitalele.

Andra favoriter: ”Abos”, där Maria skapar en stilla, andäktig stämning med orgel, gitarr och conga bakom sin sång, och ”Noten”, en svensk låt med sång till jazztriokomp, det vill säga Marias eget piano samt kontrabas och trummor.

(Ystads Allehanda 2012)

Alla dessa gitarrer med sina olika ljud

Hur kunde det gå så här? Ska försöka reda ut det, jag tar det från början. Måste ha varit 1958-59. Jag var elva, tolv år. Före Beatles men Elvis Presley, Tommy Steele, Little Gerhard och Rock-Ragge fanns ju.

Jag fick en gitarr i julklapp, en akustisk av märket Rondo. Tillverkad av det kända svenska gitarrföretaget Levin men Rondo var en gitarr av billigaste sort, svårspelad och lät inget vidare. För inte kan det varit jag som var svårspelade och lät illa?

Jo, så var det nog. Jag ville spela ”Tutti Frutti” och ”Teach You To Rock” men på ABF-kursen envisades läraren med ”Sjösala vals” och visackord á la du-dutt-dutt, du-dutt-dutt. Gitarren fick stå tills det var dags för Beatles och Bob Dylan.

Då hade jag blivit 15, skulle börja gymnasiet. Jag ville göra egna låtar, spela gitarr som dom. Så jag stannade inne hela sommarlovet för att lära mig spela, spela, spela. Sen åkte jag till Gottfrid Johanssons affär i Gamla stan och köpte en ny, fast begagnad gitarr.

En så kallad orkestergitarr, som vägde ett ton och ett märkligt val, orkestergitarr spelas i jazzband och jag skulle åka på lördagsturné genom Stockholm: från Kingside (Kungsholmen) till Kingside (Farsta) och Kingside igen (City) som en av 100 svenska Dylan-kopior.

Diverse gitarrer m m: Foto: Bengt Eriksson.

Rondogitarren försvann. Orkestergitarren (märket Framus) finns kvar. Längs vägen tillkom en akustisk Ibanez och en röd elektrisk Fenderkopia. Det var allt, tills nyligen. Plötsligt står 12 gitarrer (stål- och nylonsträngade samt en tenorgitarr), en mandolin och en ukulele i sina ställ på golvet.

Nog den anonyma gitarren, kanske en Gibson men nej, det är det nog inte och i vilket fall så är den i dåligt skick, som satte fart på = ställde till det. Hur kom den in i huset? Plockade lite på den och tänkte: Så här kan alltså en gitarr också låta?

Dags att unna sig (man blir ju snart pensionär och då finns det tid att sitta och spela) en Martin. Ingen av de dyraste utan modellen 00-15, lite dovare klang och direkt ur skogen. Vilken lukt: som ett träd! Bör väl påpeka också att Gibson och Martin är de vanligaste gitarrmärkena för en singer/songwriter som jag.

Sen blev det en ”fattigmans-Martin”, en Tanglewood, och ännu en prisvärd Martin, mitt i mellan-varianten DX1. Nu var jag på gång, varje nyinköpt gitarr föder ännu ett gitarrinköp. Varje gitarr är nämligen en individ som låter som sig själv – och ingen annan.

En tenorgitarr, med blott fyra strängar mot sex stycken på en vanlig akustisk, skulle man ha. Det blev en nästan-Levin, vill säga en begagnad Goya från 60-talet, gjord av Levin för amerikansk marknad. Klingar ljust och vackert och hur svårt kan det vara att ta ett gitarrackord när det bara finns fyra strängar? Mycket svårt, man får vara långfingrad.

Nu står jag och kollar Blocket, Tradera och alla auktionsfirmor i Skåne på datorn mest varje dag. Jag har fastnat för Levin, köpte tre stycken från 30- till 60-talen. Två stålsträngade som låter ur-country och en med nylonsträngar och smal hals, ovanligt för nylongitarrer. Inte dyra heller, från 500 till 1000 spänn.

Mandolinen är också en Levin, ända från 20-talet. En mandolin har åtta strängar men jädrar så lätt det är att ta mandolinackord.

(Ystads Allehanda 2012)

Olssons galleri: Arlo Guthrie i Malmö

Arlo Guthrie i Malmö, januari 2012. Foto: Birgitta Olsson.

Också förstås foto: Birgitta Olsson.

Dito. 

Länkar:

Vill ni höra Arlo Guthrie, här är en Spotify-lista med Arlo och närstående.

Första gången jag träffade Arlo Guthrie var 1970, länk till den intervjun som jag gjorde för Tidningen Vi.

När jag träffade och intervjuade Arlo Guthrie för andra gången nu i januari 2012 så skrev jag till LO Tidningen / Kultur (publicerad i pappersupplagan). Genast intervjun hamnar på LO Tidningens nätsida lägger jag ut en länk.

Brittisk-amerikanska CD-växlaren

Eliza Carthy, ”Neptune” (Hem Hem/Border), är den främsta av Storbritanniens yngre folksångerskor. Fast så ung är hon inte längre utan rösten har blivit allt mer innehållsrik och erfaren. Vilket även gäller när popsångerskan Eliza Carthy komponerat, spelar (fioler/gitarrer) och sjunger.

När Eliza sjunger pop blir hon mycket mer än en folkpopsångerska. På nya albumet finns influenser från alla (o)möjliga håll.

”War” vandrar från Paul McCartney-reggae till Kurt Weill och Balkan. ”Britain Is A Car Park” går från engelsk folksångskör till Barcelona-rytmer á la Manu Chao. ”Write A Letter” är en ”art song” där brittisk/ amerikansk folksång möter pop. ”Romeo” kunde vara den bästa sången i en ny musikal.

Och hör Eliza som torch-sångerska i soulaktiga ”Revolution”. Vilken känsla och kraft.

Bella Hardy och Lucy Ward är mina favoriter av de riktigt unga, mer traditionella brittiska folkångerskorna/sångpoeterna.

På sitt tredje album, ”Songs Lost & Stolen” (Navigator/Border), svarar Bella Hardy själv för texter och melodier. Fast skillnaden är inte så stor mellan att tolka traditionella låtar och skriva nya i traditionen.

Hardy är mycket traditionell även som singersongwriter. ”The Herring Song” och ”Rosabel” kunde ha varit flera hundra år gamla, både till melodierna och texterna, där döden är livets dagliga följeslagare. I ”Walk It With You” (med Kris Drever på slidegitarr) blandas folk, blues, country och pop. ”Written In Green” blir närmast folkrockabilly.

Lucy Ward, som är yngst, har gjort en sensationell debut, ”Adelphi Has To Fly” (också Navigator/Border), med både traditionella och egna sånger. Vad som är vad hörs knappt.

Hon sjunger i traditionen men personligt, lite lillgammalt med en flickung men ändå sträv röst. Den traditionella öppningslåten ”The Fairy Boy” sjungs nästan a cappella – enstaka pianotoner kompar – och så personligt att den kunde varit hennes egen. ”Alice In The Bacon Box ”är hennes egen sång – komp av banjoplonk – men låter traditionell.

Framför allt, så inlevelsefullt och vackert hon sjunger. Tänk en engelsk Sofia Karlsson.

Ladda ner debuten med brittiska duon A Band of Buriers från http://decorativestamp.org/album/a-band-of-buriers (pris: bestäm själv).

Endast ukulele eller akustisk gitarr och cello. Manande sånger, lugna och stilla men pådrivande. Grov sång men inte så grova röster som Leonard Cohens. Det kan påminna om honom. England och USA möts mitt på Atlanten, så kan det också låta.

Frank Fairfield, ”Out On The Open West” (Tomkins Square/Border), kommer inte från England, inte heller från Appalachernas countrydistrikt. Nej, Fairfield är född i Kalifornien. Men hans sång och musik låter som om den kom från 1800- eller till och med 1700-talet.

Säg 1853 steg Fairfield av Amerikabåten och sökte sig söderut, där han nu har en liten farm. Efter dagens slit tar han fram fiol eller gitarr, lirar och sjunger någon gammal låt: en urblues eller en fiollåt hemifrån England (eller varför inte Sverige, det kan också likna svensk folkmusik).

Pokey LaFarge, ”Middle of Nowhere” (Free Dirt/Border), är en annan smått märklig amerikan, som med gruppen The Big City Three gräver i USA:s musikhistoria.

Folk, country, ragtime, jugband och lite swing med och utan western samt blues. Året kan vara, säg, 1932. Pokey sjunger autentiskt också, som genom en megafon eller en primitiv mikrofon. Sången är ljus, rösten liksom spricker i högtalaren. Också det akustiska gitarrljudet är typiskt för den tiden.

(Hifi & Musik 2011)

I CD-spelaren: musik mot hemlöshet

Olika artister
Orkanen
(Orkanen/Aluma)

Tidningen Alumas försäljare köper dubbel-CD:n för 20 kronor och säljer den för 80, behåller 60 och övriga 20 kronor går till ett projekt mot hemlöshet.

Utmärkt initiativ, inte minst för att skivorna innehåller bra och förut outgiven musik från Malmö med omnejd. Låtarna varvas med korta inlägg från hemlösa, så ingen glömmer hur kort sagt j-a bra vi andra har det.

En mängd band och artister, mer och mindre kända: Edda Magnason, Sweet Mary, A Camp, Lotta Wenglén, Promoe & Timbuktu, Erika Rosén…

Mina favoriter blev snabbt Nisse Hellberg som singersongwriter med akustisk gitarr, ”Sanningen om oss”, Mikael Wiehe som också spelar akustisk gitarr i, tror jag, antireligiösa ”Hem igen”, popbandet Gaby and the Guns med en av sina bästa låtar, ”Rosen i parken”, Peps som är ruffare än vanligt i ”Persson för Persson” och inte minst den spännande popsångpoeten Christine Owman, ”Circles”.

Bonus: reggaelåt med Manu Chao.

(Ystads Allehanda 2011)

Men vem är Anders Osborne?

När Anders Osborne var 17 år tog han båten från Visby till New Orleans.

Dit ringer jag för att prata med honom. Första gången svarar han inte (trots att vi bestämt intervjutid). Inte andra gången heller, inte tredje, inte… Vid femtonde försöket lyfter Anders luren. Han låter förvånad när han hör att det är dags att bli intervjuad.

– Var det idag du skulle ringa? Vid den här tiden? Trodde det var i morron…

Anders Osbornes senaste album, ”American Patchwork” (2010).

Det här skriver jag inte för att jag blev sur utan för att det både säger något om Anders Osbornes musik och livstempot i New Orleans. Stämningen är loj, laidback. Samtidigt är det hett, funkigt och fuktigt.

– De flesta dar är det 40 graders värme. Nära 100 procent fuktighet i luften. Livet levs långsamt. Man bryr sej inte så mycket. Det är bäst att vara inomhus och sitta under fläkten.

– Tänkte på det i vintras, när jag kom hem till New Orleans efter att ha besökt Haiti och Kuba. Egentligen bor jag inte i USA, tänkte jag. New Orleans är inte en amerikansk stad utan den nordligaste staden i Karibien.

När den 17–årige Anders Osborne, som växte upp på Gotland men är född i Uddevalla, lämnade Sverige så reste han inte direkt till USA. Han liftade runt i Europa och spelade på gatorna. Stannade i Grekland, fortsatte till Israel och Egypten. Kom till USA en första gång, bodde kortare tider i New York, Kalifornen och New Orleans, och vände sen tillbaka till Europa och Asien.

Till sist hamnade han i USA och New Orleans, ännu en gång. Det är 12 år sen nu.

– Jag kände mej genast hemma här. Förut bodde jag mitt i French Quarter. Nu har jag flyttat lite längre ut, till Bay St John, där de första immigranterna la till med kanoterna.

– Sen fick jag reda på att farfar hade bott i New Orleans. Han var sjöman, gick till sjöss när han 14–15 år. Farfar skickade bilder, telefonnummer och adresser till barer och restauranger. Jag har en del släkt i Lafayette. Det är inte så långt härifrån.

Anders Osborne. Foto: Jerry Moran (från MySpace-sidan).

Nya albumet, ”Living Room«, är faktiskt Anders Osbornes femte album. Han debuterade 1990 med ”Doing Fine” och har sen också gjort albumen ”Break The Chains” (1994), ”Which Way To Stay” (1995) och ”Live At Tipitina’s” (1998). Ska ”Living Room” bli hans genombrott? Kanske, kanske inte. Han är värd det, fast jag minns ju att jag trodde och tyckte likadant 1994, alltså när ”Break The Chains”kom.

Musikblandningen är densamma. Men för varje ny platta har Anders Osborne blivit allt skickligare på att avväga och blanda de olika musikaliska ingredienserna. Musiken på ”Living Room”låter som titeln: som om musikerna suttit i Anders vardagsrum och lirat (med avstängd fläkt). Spelglatt och avslappat med bubblande rytmer.

Som bäst skulle jag – utan att ta i – vilja jämföra Anders Osborne med Corey Harris, Keb Mo’, Daniel Lanois, David Lindley, Ry Cooder… (En av dem, Keb Mo’, medverkar också på Anders platta, liksom han medverkar på Keb Mo’s senaste.)

Blandningen är neworleansk, men det är ingen New Orleans-blandning (även om musiken kompletteras med afro–latinska gaturytmer, blås och en sousaphone istället för bas). Om ni förstår nyansskillnaden…

(Gör ni det inte, så följer här en kort förklaring: liksom andra musiker i New Orleans blandar Anders Osborne många olika musikinfluenser och rör om i musikgrytan med stora slevtag, men visste jag inte att han bodde i New Orleans, så kunde hans musik lika gärna ha fått mej att associera till Texas.)

– Jag är väl nån slags singer/songwriter. Det är grunden: amerikansk folksång, blues, jazz. Men jag har svårt för att kategorisera musik, säger han.

Också från Anders Osbornes MySpace-sida.

– Jag tycker om musik som innehåller en känsla av melankoli, men jag tycker också om den råa styrkan. Musik som lyckas kombinera dessa bägge uttryck – lyckas blanda ödmjukhet och melankoli med känslan av att man är oslagbar – sådan musik är oemotståndlig.

– Hemma, när jag växte upp, delade vi aldrig in musik i olika kategorier. Jazz, som farsan lyssnade på, och Clapton. Det var ingen skillnad. Samma sorts musik. Bägge var… äkta eller sanningsenlig musik. Den genren vill jag tillhöra – den sanningsenliga musikgenren.

(Också Anders Osbornes pappa är musiker. På sidan 96 i ”Stora Popboken”av Hans Olofsson finns en bild av 60–talsbandet The Craftones Combo från Uddevalla. På taket till turnébussen sitter bandets trummis, Ralph Dahlqvist, pappa till Anders. Efter poptiden blev han jazztrummis.)

Anders Osborne spelar både akustiska och elektriska gitarrer. När jag berömmer gitarrspelet blir Anders tyst.

Hur ska han ta det? Om jag jämför honom med snabba gitarrsprinters, så tar han det inte som beröm. Om jag däremot menar det jag menar, nämligen att han förmedlar känslor och erfarenheter från ett hjärta till ett annat, då tackar han så mycket.

– Det finns ju bara tolv noter. Man kan inte trixa så mycket mer med dom. Men samtidigt finns det ingen gräns för vad man kan göra med dessa noter.

– Som musiker kan man inte låtsas. Man måste vara den man är, uttrycka sina egna känslor och erfarenheter. Musik är det naturliga sättet att kommunicera, mycket naturligare än att kommunicera med ord.

– Min gitarr samtalar med lyssnarna – men det är inte hjärnan som talar via gitarren utan hjärtat och själen. Jag spelar inte gitarr med fingrarna eller hjärnan utan plötsligt börjar själen att spela.

Anders jämför med Nusrat Fateh Ali Khan, den islamske sufi–sångaren från Pakistan som dog för något år sen.

– Han tog musiken till en annan nivå, säger Anders. En helt annan nivå. Känsla och logik, tillägger han, är två skilda begrepp.

En okänd musiker från ett litet land i Europa kommer till USA och slår sej till råga på allt ner i New Orleans där det redan måste vara överfullt med musiker – har det inte varit svårt att försörja sej på musiken?

– Fram till för fyra, fem år sen var det svårt. Då spelade jag musik på gatan. Men nu är det åkej. Jag har kontrakt med Polygram, åker till Nashville ibland och sitter där och skriver låtar.

– Till för ett år sen spelade jag mycket på klubbarna i New Orleans. Det finns många klubbar här, 30–40 stycken. Större som Tipitina’s och House of Blues, med plats för 1000 personer. Men också jättesmå hak där det bara får plats något hundratal.

– För musiker är New Orleans en fantastisk stad. Ena kvällen kan man spela med amatörer på ett bröllop i en förort. Nästa kväll sitter man backstage och jammar med Aaron Neville.

Anders Osborne. Foto: Wikipedia Commons / Derek Bridges.

För att återkomma till det nya albumet: även om jag inledningsvis beskrev musiken som avspänd och spelglad, så är ”Living Room”också ett sorgearbete. Eller kanske snarare en mot–kraftsamling. Sångerna ”Boxes, Bills and Pain”och ”Two Times”vilka jag antar handlar om honom själv), ”Home Coming”och ”That’s All”(bägge måste handla om farfar) är några
exempel.

– Det har varit en del problem i privatlivet. Separation från en kvinna jag varit tillsammans med länge. Cancer i familjen. Droger.

– Min älskade farfar, som stod mej så nära. Han dog. Och jag har tagit mej ur ett drogberoende. Jag har hållit på med droger i 15–20 år. Det är bland annat det som jag sjunger om.

Ditt artistefternamn, Osborne, varifrån har du fått det? frågar jag. (Men en liten aning har jag ju…)

– Namnet kommer från farfar, säger Anders. Osborne var min farfars efternamn.

Så din väg genom livet – kalla det öde – är egentligen helt naturlig och logisk. Musiken ärvde du från pappa. Din längtan till(baka till) New Orleans kom från farfar.

– Ja, det stämmer. Det har jag faktiskt inte tänkt på, men så är det ju.

(Intervjun har i delvis annan form varit publicerad i Lira 1999.)

Nytt i CD-spelaren: Sarah MacDougall

Sarah MacDougall
Across the Atlantic
(Copperspine/Plugged)

Det måste ha varit plus 15 år sen. Min dotter lockade mig att gå på en folkfest i Malmö där ett par av hennes kompisar, Sara och Sarah, skulle spela.

Några större förväntningar hade jag väl inte men gick dit ändå och föll direkt för de här bara sååå lovande tjejerna. De skulle ju definitivt bli något med tiden…

Och nu har i alla fall den ena, Sarah MacDougall, blivit det.

Sarah bor numera i Vancouver, Kanada. Hon är en singersongwriter som turnerar på bägge sidor om Atlanten och nu gjort sitt första riktiga album.

Hon sjunger med djup men ändå ung röst – jo, jag känner igen henne – till egen akustisk gitarr, dobro, fiol, klarinett, piano, elgitarr med mera. Snabbare och lugnare låtar men alltid stark melodikänsla, folksång och sångpoesi på väg mot både art song och country.

Titelspåret ”Across the Atlantic” är skrivet som ett resebrev från Malmö: ”I´m home once again in this cold Nordic town…”

(Ystads Allehanda 2010)