Category Archives: Kultur

3 ggr reselitteratur

London Karavan1) London Kort och gott ”London” (Karavan) heter en bok om min andra huvudstad i Europa där olika skribenter svarar för varsin text.

Dick Harrison skriver till exempel sin personliga Londonhistoria, Håkan Engström om öl och pubar, Michael Tapper om James Bond och film, Amanda Svensson om världens äldsta tunnelbana och – mest spännande! – Gabriella Håkansson om platser i London som inte finns (nu längre).

Paris Bucket2) Paris ”Filmälskarens guide till Paris” (Bucket List) av Eva Lindfors och Marie Öhgren lockar till (åter)upplevelse av min tredje europeiska huvudstad ”genom 158 filmer”.

Stiga in i bioduken och bli kollega med kommissarie Maigret/Jean Gabin på 36 Quai des Ofèvres, guidas av Carla Bruni i Rodinträdgården (”Midnatt i Paris”), fika med Julie/Juliette Binoche på Bistro Le Mouffetard (”Bleue”) och stå med Amélie (från Montmartre) på bron över Saint Martin-kanalen.

Berlin Black3) Berlin Peo Rasks ”Ett annat Berlin” med tillägget ”en udda reseguide” (Black Island) skulle kunna få Berlin att också bli en av mina städer i Europa.

Han besöker och beskriver udda, personligt valda platser och miljöer. Till exempel 70-talets prefabricerade Plattenbau-hus, Bertolt Brechts lägenhet, så kallade Café Achteck (stadens gröna pissoarer) och den nedlagda flygplatsen Tempelhof med nationalsocialistisk arkitektur.

(YA/KB/TA 2017)

Annonser

En av de längsta korta intervjuerna med Lydia Lunch

I logen eller snarare omklädningsrummet får jag – i en av de många pauserna – en intervju med Lydia Lunch, sångerska och låtskrivare i Teenage Jesus & The Jerks, och gör troligen – som Andy Schwartz, redaktör för tidskriften New York Rocker senare skulle säga – en av de längsta intervjuer som någonsin gjorts med henne.

Här kan ni läsa den i sin helhet, läs snabbt, ja snabbare ändå, för hon pratade lika snabbt som Teenage Jesus & Jerks spelade:

Speglas livet i New York i din musik?

– Inte alls. Musiken är varken särskilt newyorksk eller särskilt amerikansk. Den är inte alls beroende av generations- eller andra geografiska gränser. Det är rättfram, aggressiv efterkrigsmusik. Min musik speglar hur jag känner mig. Inte hur New York känner sig. Jag kanske stryper dig, närsomhelst!!!

LydiaLunch– Mitt band hör inte till nya vågen. Inte gamla vågen heller. Min musik är ingen våg alls. För att kunna tillhöra en våg måste man ha nåt gemensamt med andra band. Mitt band liknar inget annat band.

Hur känner sig publiken som hör din musik då?

Tog fram den här texten med anledning av att Lydia Lunch framträder på Garaget i Hammenhög den 31 augusti 2017. Foto: Creative Commons / Wikipedia / Starphuk den 2 december 2005

– Det beror på var vi spelar. Newyorkers är korkade och slöa. De låter sig inte hetsas upp. Men det är deras problem. I New York tar publiken ofta humor på allvar och allvarliga saker skrattar de åt. De kan inte skilja mellan humor och allvar.

Det spelar ovanligt många tjejer i de nya banden…

– Ja, det beror väl på ”Women´s Liberation” (stort leende)…

– Bradley! Ska vi spela nu?

Jo, nu är det visst dags för Teenage Jesus på scenen. Lydia Lunch har svart, kort och stretigt hår. Hårt sminkad. Vit blus och svart kjol.

Bradley spelar inte trummor. Han spelar trumma. En virvelkagge och en hi-hat är allt han har.

Gitarr-bas-trumma spelar/upprepar samma monotona rytm: ”DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU – DU –DU”. Likt en industrirobot som batteriet håller på att ta slut på. Texterna hörs inte men Lydia skriker gällt som om hon håller på att torteras.

Ingen låt är längre än en minut. Teenage Jesus spelar i tio minuter, sen går de av scenen. Där jag får ännu några snabba ord med Lydia Lunch.

Kort framträdande?

– Det är väl trenden i dessa dar?

Du har två band nu, Teenage Jesus och Beirut Slump. Vad är skillnaden mellan dem?

– Jag har tre band men ett av dem har inget namn ännu. Teenage Jesus handlar om hur jag känner mig fysiskt. Beirut Slumps musik är känslomässig. Långsam, mer deprimerande. Det är skillnaden – fysisk och psykisk musik.

(Ur artikeln ”Nätter i New York”, publicerad i Hifi & Musik / Funtime 1979 och tillgänglig i e-boken ”Ljudspår till verkligheten”, utgiven av Media I Morron I Dag 2015)

 

Tvåan minst lika bra som ettan!

Förväntningarna är stora efter förra och första gången (det var 2015) som Nicole Johänntgen presenterade sitt ”Sofia Project” på Ystads jazzfestival. Nu har hon satt ihop ”Sofia II” med sex kvinnliga musiker och sig själv som orkesterledare. Nya musiker från olika länder, ingen var med förra gången, förutom Nicole då.

Lite annorlunda jazzinstrument också. Nicole Johänntgens saxofoner spelar ihop med bland annat Sanskriti Shresthas tablatrummor, som både smattrande och bumpande inleder Johänntgens komposition ”Ystad I”. Hon kommer förresten från Nepal, sitter på en liten kudde på en upphöjning och spelar tablas.

2017-08-05_NIcole-3-1024x682

Gitarristen Charlotta Andersson i ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Så tillkommer trumset, spelat av Sophie Alloway (England), och kontrabas, spelad av Lisa Wulff (Sverige), innan Johänntgens saxofon börjar spela melodiska toner.

Nu enbart tabla och harpotoner, som Julie Campiche från Schweiz bearbetar med elektronik så att harpan inte låter som en harpa. Belgiskan Anne Niepold spelar liksom bredvid, en extralåt som jag tycker låter folkmusikalisk, på  knappdragspel och Charlotta Andersson (också Sverige) fyller på med tysta-tysta elgitarrklanger.

I en egen låt visar Niepold att jag hade rätt: nånslags folkmusik över gränserna mellan Belgien och Frankrike. Medan Andersson i sin låt,  ”Malmö”, lägger klirrande stämningar av elgitarrtoner.

2017-08-05_NIcole-4-1024x682

Saxofonisten Nicole Johänntgen och dragspelerskan Anne Niepold i  ”Sofia II”. Foto: Harri Paavolainen / Ystads jazzfestival

Och vilka solon: spröd harpa, för Campiche kan också spela sprött, Niepolds folkmusikjazzavantgardistiska dragspelsolo och Anderssons elgitarrsolo som går från ljust till distat på ett par toner. Samt Johänntgens saxsolon, än melodiska och vackra, än småbrökiga.

Genre: tidigare ohörd, varje musiker tar toner och rytmer med sig till sitt musikaliska hörn på jorden. Mer innehållsrikt och yvigare än förra gången. Lika bra? Ja, minst lika bra!

(Ystads Allehanda 2017)

Lyriksommar 3): Elis Burrau

Elis Burrau3) I samlingen ”Röda dagar” (10tal) fortsätter Elis Burrau att dikta i den ungdom där allt eller det mesta är tillåtet.

Vilka inspirationskällor som helst, så kallat lågt och så kallat högt.

Poesi som både diktar med och mot poesin.

Riva ner och bygga upp.

Dikten ”det här är dokument elva” kan vara Burraus poetiska program: ”jag vill skala bort alla manér / och ängsliga poser / för att komma åt / alla manér / och ängsliga poser…”

(Ännu kortare i YA 2017)

Lyriksommar 2): Göran Sonnevi

Sonnevi'2) Långdikterna i Göran Sonnevis nya, tjocka samling ”Sekvenser mot Omega” (Albert Bonniers) är både som en självbiografi och en novellsvit. Ibland som bikt och dikt.

Han diktar inåt (sig själv) och utåt (hela världen). Privatliv, samhälle, politik och gudstro som en enhet.

Och så rakt och direkt: ”A och W fann varandra i Bahgdad   Hon Kurd, han Arab   Deras kärlek övervann familjernas motstånd   De tvingades fly bort från krigen…” (ur ”Advent 2014”).

Kan dikt, liv och kärlek vara lättare – och svårare – att förstå?

(Kortare ändå i YA 2017)

Hubba Hubba HOP!

På Radio Malmöhus, dvs lokalradion i Malmö, hade jag under några år på 80-talet en programserie som hette ”Hubba Hubba HOP!” och innehöll precis vilken musik som helst i vilken ordning som helst, reportage om lokal och internationell musik och intervjuer med artister.

Några höjdpunkter, tyckte jag själv: snabbinspelade och snabbredigerade intervjuer med Rosie Flores och Plura Jonsson klara någon minut före sändningen, en mycket ung ADL (Adam) rappande till human beatbox och Henry Rollins deklamerande poesi, bägge i direktsändning.

Eller telefonintervjun med Steve Earle när han stod i köket på Hard Rock Café i Stockholm. Eller Donovan i telefon från Irland.

Plus recensioner av deckarromaner och tecknade seriealbum – förstås! – och reportage om Sveriges första seriemässa (fast just det var kanske i nästa, kommande programserie under rubriken ”Yoghurt”?) och Svenska Deckarakademins nomineringar/utdelningar till respektive års bästa deckarutgivning.

Anledningen till att jag minns och skriver det här just nu är att jag på YouTube hittade den låt som en tekniker klippte av och ihop – för hand på den tiden – till programmets signaturmelodi.

En kul fransk låt (dom brukar ju ha musikalisk humor i Frankrike): gruppen Les Sax Pustuls med ”La Danse du Marsupilami”.

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)