Finn Zetterholm som en mer blandad sångpoet

Finn Zetterholm
Månens alfabet
(Tama)

Finn Zetterholm är främst känd från 60- och 70-talen, både som trubadur ”i trotzåldern” med kompanjonerna Bengt Sändh och Staffan Atterhall och som vissångare på egen hand.

Ofta fräcka texter till typiskt svenska vismelodier. Han har även samarbetat med Marie Selander, Pierre Ström och Rune Andersson.

På albumet ”Månens alfabet” – som väl får kallas come back, hans förra album kom 1998 – återkommer Zetterholm som en mer blandad sångpoet.

I ”Virginia” (inspirerad av författaren Virginia Woolf) låter han som en svensk Leonard Cohen i sällskap med Cornelis Vreeswijk och i ”Svalor i december” har Vreeswijk stämt träff med Bob Dylan på Highway 61.

Mitt favoritspår – ”Balladen om Jesus”, som kommer tillbaka via Öresundsbron – är mer av den gamle vissångaren. Fast med pumpande orgel bakom sången.

Också ”I min spånplattesäng” har en humoristiskt knorrig text som påminner om vissångaren Zetterholm men nu med countrykomp. Andra låtar hämtar influenser från Grekland, Spanien och Sydamerika.

Ofta lätt nostalgiskt, alltid dock med glimten i ögat och blicken både bakåt och i nutid. Gitarristen David Carlson har producerat och arrangerat, lika bra som omväxlande och sammanhållet.

Det måste ha krävts finkänsla för att först bejaka och sen också hålla ihop den musikaliska spretigheten.

(Hifi & Musik 2017)

I CD-spelaren: Arabisk sång i malmöitisk exil

Tarabband
Ashofak Baden
(Kap Syd)

En musikalisk beskrivning av Tarabband?

Kanske arabisk sång i malmöitisk exil. Eller svensk-arabisk musik.

Här finns något visaktigt – samtidigt som den arabiska sången färdas hela vägen hit och tillbaka till Irak.

Nya albumet ”Ashofak Baden” inleds som allra starkast – med titelspåret.

Tarabbands sångerska, Nadin Al Khalidi, har skrivit en text om ett yazidiskt par i norra Irak som tog en sista selfie på varann, innan kriget skiljde dem åt.

Bilden av människorna – både i den här sången och i varje sång, deras flykt och längtan, till varann och hem igen – placeras framför mina ögon och öron, trots att Nadin sjunger på arabiska. (I CD-häftet finns översättningar till engelska.)

Nadin Al Khalidi, som även spelar stränginstrumenten saz och mandol, har skrivit samtliga texter. Hon driver på musiken, ja, hela Tarabbandet, med sin vackra, intensiva röst.

För melodier/musik svarar olika medlemmar i bandet: Gabriel Hermansson, gitarr/mandola, Romain Coutama, elbas, och Filip Runesson, fiol. De resterande medlemmarna, Valter Kinbom och Amar Chaoui, bidrar med diverse handtrummor och rytminstrument.

Småbubblande arabiskt och lite afro tror jag också att Coutamas elbas lägger till, medan Runessons fioltoner gråter, längtar och hoppas.

(Hifi & Musik 2016)

I CD-spelaren: Irma Schultz Keller

Irma Schultz Keller
Sånger från gläntan
(Katarina Församling & Blå Rymd)

Mitt nyckelord: tröst. Eller mer högtidligt: frid.

Irma Schultz Keller har valt ordet glänta som utgångs- och vilopunkt för sin nya skiva – som i albumets titel, ”Sånger från gläntan”, och namnet på en dikt, ”Gläntan”, hon tonsatt av Tomas Tranströmer.

Hon har satt musik till dikter av Karin Boye och Ylva Eggehorn också. Fast de flesta sångerna är egna.

Stilla, sprött och vackert. Och trösterikt, hennes sökande efter den glänta som kan ge tröst blir min tröst.

Till exempel sången ”Håll om mig”. Skildrar den sökandet efter Gud eller mänsklig närhet, ett desperat inre eller en naturkatastrof i Stockholm? Hon framför den så fint, både vädjande och hoppfullt.

Psalm? Gospel? Amerikana? Visa? Allt men ändå inte.

Sången och musiken kommer djupt inifrån Irma Schultz Keller. Jo, hon är troende numera. ”Som fjärilen”, framförd med Katarina Kammarkör, är en annan vacker sång där sökandet fortsätter.

Ända sen systrarna Irma och Idde Schultz på tidigt 80-tal var med i gruppen Zzzang Tumb har de hört till mina favoritsångerskor. Irmas album ”Sånger från gläntan” gör mig, kort sagt, så glad.

(Hifi & Musik 2015)

Årets Manifestnominerade i kategorin ”Folk” (2)

Sousou & Maher Cissoko
Africa Moo Baalu
(Aliya Connection)

Afrikanska visor. Så kan det skånsk-senegalesiska paret Sousou & Maher Cissokos nya album ”Africa Moo Baalu” (på svenska ”Afrikas stora ledare”) rubriceras.

I mina öron blir deras sång och musik som en vidareutveckling av de mjuka melodierna och likaså varma, mjuka mångrytmerna från Casamance i Senegal.

Det visaktiga poängteras av att Sousou ofta ställer ifrån sig koran och spelar gitarr ihop med Mahers solstrålsklingande 21-strängade kora, då smyger också en aning av svensk vistradition in i musiken.

En och ibland två musiker (på kontrabas och afrikanska handrytminstrument) kompletterar. Inte fler än så. Ett tajt sound och en gruppkänsla, som ett akustiskt folkafroband.

Allra bäst och vackrast är Sousous och Mahers gemensamma sång. Så nära, intimt och skönt.

De sjunger på woluf (och kanske fler afrikanska språk), franska, engelska och svenska. Sånger ur och om livet, Afrika och världen, det lilla och det stora, livet som kan vara både bistert och vackert.

(Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Thyra Karlsson ggr 2

Triakel
Thyra
(Playground)

Thyra Karlsson
Sångarporträtt
(Caprice)

”Tusen tankar”, som hämtades från Thyra Karlsson (1912-2001), fanns med på Triakels debutalbum (utgivet 1998). Visan återkommer när trion nu hyllar traditionsbärerskan från Jämtland med hela sitt nya album ”Thyra”.

Samtliga 14 visor + en har hämtats från henne, som fick dem från sin pappa. Fast innan dess hade de nog sjungits av många stämband och förändrats från mun till öra, både texter och melodier.

Skillingtryck, barnvisor, sånglekar, skolsånger, andliga sånger och någon schlager. Thyra Karlsson sjöng dem till cittra, medan Triakel har sin egen folkmusikaliska sättning: Emma Härdelin, sång (och fiol), Kjell-Erik Eriksson, fiol, och Janne Strömstedt, tramporgel.

Resultat (i bägge fallen): musik i en brytningstid, landsbygd möter stad och vistraditionen förnyas.

Emma Härdelin sjunger som hon brukar: berättande och betraktande, lite på avstånd. Men ibland är det som om hon blir så gripen att hon inte kan låta bli att stiga in i texten. Häftigt att höra! I ett femtonde, extra spår sjunger och spelar Thyra själv.

Ännu häftigare att det statliga skivmärket Caprice nu också på albumet ”Sångarporträtt” har samlat 28 inspelningar med Thyra Karlsson från Svenskt Visarkiv. Hon sjunger melodier från hela sin breda, ovannämnda repertoar, både till cittra och utan komp.

Och hon sjunger så annorlunda – mot Emma Härdelin, alltså.

Thyra Karlsson lever sig in sångerna. Varje sång blir Thyras sång, som om hon själv hade gjort den.

Glatt eller sentimentalt, sorgligt eller skämtsamt, beroende på text och melodi. Alltid med sprudlande sångglädje. Jag blir så glad! Verkligen på tiden att detta gavs ut på skiva.

Sist kommer ett par låtar med Triakel, vilka också finns på trions eget album. För jämförelsens skull, antar jag.

(Lite olika versioner här och var, bl a i Hifi & Musik 2014)

Så kan Taube och Ferlin också framföras

Göran Fristorp / Kringkastingsorkestret
De bästa sångerna
(Daworks)

Också är nyckelordet. Evert Taube och Nils Ferlin hör jag gärna i mer robusta tolkningar som lyfter fram texternas smärta och mörker. Men jag lyssnar gärna också på Göran Fristorps tolkningar som istället betonar skönheten. Det ena måste inte utesluta det andra.

Fristorps nya album ”De bästa sångerna” innehåller hans favoritsånger ur karriären, både egna kompositioner och andras – som ”Calle Schewens vals” (av Taube) och ”Syner i lövsprickningen” (Ferlins text i Leif Strands tonsättning).

”Klassisk Fristorp” är albumets extratitel. Det stämmer bra. Med symfoniska arrangemang och ackompanjemang av norska radions stora orkester förvandlas Fristorps vissång med gitarr till lättklassisk musik och sång.

Favoritspår: hans egen melodi ”Jag var en vandrare” med text av Beppe Wolgers. En exakt balansgång mellan visor och klassiskt, skönt och vackert med en liten sorgkant.

(Hifi & Musik 2014)

I CD-hyllan: Monica Magnason

Edda Magnason
Monica Z – Musiken från filmen
(Universal)

Nej, jämför inte!

Monica Zetterlund hämtade toner ur hela kroppen medan Edda Magnason sjunger med stämbanden.

Men sjunga kan hon, det vi vet ju. Dessutom har Edda M många år på sig att skaffa all den livserfarenhet som Monica Z sjöng in i varje ton och ord.

Albumet innehåller ljudspåret till filmen där Edda Magnason har den sjungande huvudrollen som Monica Zetterlund.

Maffiga inspelningar med storband och stråkar under ledning av pianisten Peter Nordahl. Låtar som ”I Can´t Give You Anything But Love”, ”O va en liten gumma kan gno” och ”Bedårande sommarvals” speglar hela Monica Z: amerikanskt och svenskt, jazz, revykuplett, visa och pop.

Eddas röst närmar sig Monicas, för att sen dra sig undan och sjunga som sig själv. Hon testar det jazziga och provar svenska ord i mun.

Resultat: både kärleksfull och personlig minnessång.

(KB/YA/TA 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Katarina Hallberg tolkar Karin Boye

Katarina Hallberg
Min hud är full av fjärilar
Modesty Music

Både högtravande och sprött.

Så brukar Karin Boyes poesi tonsättas. Som om tonsättare och artist haft så stor respekt att de inte kunnat ta sig in i dikterna.

Katarina Hallberg, som till albumet ”Min hud är full av fjärilar” har tonsatt tolv Karin Boye-dikter, gör något helt annat.

Hon identifierar sig så totalt med dikt-jaget att hon passerat den poetiska formen och tonsatt – blottlagt – innehållet. Hon sjunger – agerar – ja, är – det liv som dikterna skildrar och ifrågasätter.

Visor, folkmusik, country och nog lite konstmusik blandas med hjälp av Jonas Bleckman, cello, och Lasse Sörlin, gitarr, till en egen sångform.

Katarina Hallberg drar ut på vokalerna och ibland trallar hon, får de rimmade men ojämna raderna att bli melodiska och nynnbara.

Hör bara på den kända dikten ”Ja visst gör det ont / när knoppar brister”. Första gången du lyssnar så kommer du att bli förvånad – kanske chockad? – för det är svårt att ens tänka sig att den kunde tonsättas och sjungas på det här sättet.

Så annorlunda, gripande och bra. Och det är likadant rätt igenom hela albumet!

(Olika versioner i Hifi & Musik och KB/YA/TA)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Liksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)