Konstiga tanke, men tänk om Jan Hammarlund och Alf Robertson fick en son

David Ritschard
Brobrännaren
(Rootsy)

I mitt huvud sitter minnet av att Jan Hammarlund använde gruppnamnet Maces Spring (hemort för countrytrion Carter Family) vid sitt framträdande 1970 på första Gärdesfesten. Jo, det finns country i Hammarlunds sång och sånger, plussar man sen på med Alf Robertson så uppstår David Ritschard.

Ingen kopia, varken av den förre eller senare. Men Ritschards ljusa röstläge rymmer en del av det hammarlundska tonfallet och ”Inte här (när jag är här)” – en countrylåt om att jobba på en ”diner mellan Malmköping och Flen” – är Robertson upp i många dagar och låtar. Formuleringen ”Det är jag som vänder deras järpar” med det följande titelomkvädet ”Jag är inte här (när jag är här”) kunde inte ha skrivits bättre.

Till en annan låt, mer elektriskt rockiga ”Röd”, har Ritschard lånat några rader från Hammarlund. Låtens allt mer politiska knorr, så att säga, liknar nästan en countryrockversion av Knutna Nävar. Nej, David Ritschard döljer inte var han står politiskt. Han ansluter både till Alf Robertsons samhällskritik och Jan Hammarlunds direkt politiska sånger.

Musikvideo med låten ”Röd”.

Nämnda spår är några favoriter på ”Brobrännaren”, hans albumdebut som soloartist. Fast plattor har han gjort förut, flera album med bluegrassbandet Spinning Jennies och honkytonk på en EP med David Ritschard & Krokodiltårarna. Han sjöng upp sig under en längre tid så att han nu sjunger bättre och ja, vackrare än någonsin.

Ett par låtar, ”Hammarbyhöjden revisited” och ”Som en Hank Williams refräng”, har hämtats från Spinning Jennies men är så omgjorda – långsammare, mer smäktande – att de knappt känns igen. Bra, nu också. Men bättre? En smaksak. Ännu ett favoritspår: ”Fånga gårdagen” – en stilla, sentimental countryballad med den ensamme mannen på krogen i centrum.

”Brobrännaren” är svensk country med ett utvidgat countrykomp – elgitarr, pedal steel, fiol, piano, munspel, hammond, trumpet, klarinett, bakgrundskör med mera – som får musiken att bli mer ändå.

(Publicerat i Hifi & Musik 2019)

Peter Russbergs svenskamerikana

Alf Brorsson & Peter Russberg med Ulf Beijbom & Tommy Hellström
Farväl Sverige
En musikbok om svenskarna som korsade Atlanten för ett bättre liv
(Sound Like A Good Story)

CD med bok. Bok med CD. Smaksak vad man kallar det.

För bara något år sen, då CD-skivor fortfarande dominerade, hade utgivningen skett som ett album med extratjockt texthäfte.

Svenskamerikakännaren Alf Brorsson svarar för den skriftliga delen. Han berättar om svenskar som utvandrade: när och varför, hur det gick för dem i Amerika, var de hamnade och vad de arbetade med.

För musikdelen = CD:n svarar Peter Russberg. Som visar sig vara en riktigt personlig kompositör av amerikana.

Folksång, country, bluegrass och blues samsas i musiken; texterna skildrar svenskamerikanska levnadsöden och erfarenheter. Låtarna är samskrivna med artisterna/musikerna, för framförandet har Russberg överlåtit till andra.

Några favoritspår: ”Delaware” med The Temporary Band (inkl. Christina Post, ”Yellow Head” med Treehugger (inkl. Kristoffer Emanuelsson), ”Say Hello To Your Unborn Grand Children” med Dunderhead (inkl. Angelina Darland), ”Let Them Be Free” med Bottleneck John, ”From Orsa to New York” med John Henry och ”Don´t You Dare” med Lina Lönnberg.

Ja, så många bra amerikanaartister det finns i Sverige!

Lovisa Liljeberg både inleder och avslutar med – olika – svenskamerikanska versioner av ”Vi sålde våra hemman”.

(Hifi & Musik 2014)

Pingvinmusik

The Penguin Cafe Orchestra
A Brief History
(Virgin)

The Penguin Cafe Orchestra
A History
(Virgin,box med fyra CD)

1972 råkade engelsmannen Simon Jeffes (1949-1997)höra en musikkassett med det afrikanska instrumentet mbira (tumpiano). Jeffes, som förut hade spelat R&B och studerat klassisk gitarr, tyckte sig höra musikens ursprung, själva meningen med musicerandet.

Det förändrade hans musik och liv. Han beslöt sig för att förena den ”exotiska” folkmusikens mänsklighet med den västerländska konstmusiktraditionen.

Resultatet blev Penguin Cafe Orchestra, vars cirka 10 medlemmar (ibland färre, ibland fler) med gitarrer, ukulele, piano, spinett, harmonium, elbas, violin, cello, viola, oboe, munspel, dragspel, trombon, gummiband, slagverk och vad som helst spelade musik där genregränserna upphörde och klisterlapparna tog slut.

Musiken komponerade Jeffes genom att hålla öronen öppna för alla världsdelar och musikkulturer. De mest skiftande musikformer, toner och rytmer fångades och blandades i hans öron.

Zydecoblues på dragspel, kubanskt piano och bluegrass kompades av stråkkvartett och reggaebas. Även renässansmusik och en cover på den amerikanska ståltrådsgitarrlåten ”Walk Right In” fanns på repertoaren. Själv spelade Jeffes gärna ukulele, lika lekfullt som musikaliskt.

”Upphittad musik”, så kan månggenren kallas. Som i ”Music For A Found Harmonium” – ett stycke som för mig har blivit orkesterns signaturmelodi. På detta obetydliga lilla instrument, upphittat på en gata i Tokyo, komponerade Jeffes en melodi som låter så keltisk att den tagits upp av irländska folkmusikgrupper.

Både CD-samlingen ”A Brief History” och boxen ”A History” (fyra CD) innehåller inspelningar från 1976 till –95 samt extraspår från den piano-CD med Simon Jeffes som år 2000 utgavs postumt.

Till försiktiga lyssnare, som inte hört Penguin Cafe Orchestra tidigare, rekommenderas ”A Brief History”.

Det är så fiffigt uttänkt att man sen kan gå vidare till boxen utan att ett enda spår dubbleras. (Boxens studioinspelningar återfinns i live-versioner på enkelsamlingen och tvärtom.)

Kul extrapoäng: konstnären Emily Young, ansvarig för originalomslagens pingvinmålningar, är densamma som i låten ”See Emily Play” med Pink Floyd.

(Bl a publicerad i Stockholms Fria 2002)

PS. Bägge ovannämnda CD-utgåvor går faktiskt fortfarande att köpa, via Penguin Café Orchestras egen skivshop.

Plus att flera album (inklusive de ovannämnda) finns på Spotify.

På scen: Aoife O´Donovan

Aoife O´Donovan & Jacob Silver
Galleri Valfisken, Simrishamn

Tre unga lokala förmågor inleder.

Minna Brandt och Tuva Herou sjunger till piano och Helle Björnberg till gitarr. Lite trevande och sökande, säkert nervöst, men alla tre är så lovande att nog skulle de kunna bli sångpoeter och artister, om de vill.

Aoife (uttalas Ifa) O´Donovan, amerikanska med irländsk pappa, känd från ny-bluegrassgruppen Crooked Still, förvånar mig. Jag trodde det skulle bli mer country.

Också hennes sång överraskar. Hon sjunger mycket bättre på scen.
Jämförelsen med den mer kända countrysångerskan Alison Krauss blir nu helt logisk.

Nej, inte samma sångstil – inte alls – men Aoife är faktiskt en lika bra och desto mer mångsidig sångerska.

Aoife O´Donovan på scen i Sverige (fast inte i Simrishamn) tillsammans med både Jacob Silver, kontrabas, och gästande svensken Filip Jers, munspel, i låten ”Red and White and Blue and Gold”.

Hon spelar akustisk gitarr, en liten, gammal Martin som kan få varje gitarrägare att bli avundsjuk. Mest bara ackord, men rytmiskt och effektivt.

Hennes röst och kontrabasisten Jacob Silvers samspel är det viktiga. Han står för det instrumentala, spelar också solon på basen.

Både traditionellt och eget material, amerikanska folksånger, gospel, blues och lite jazz. De egna låtarna, som ”Glowing Heart” och ”Beekeeper”, är varken country eller irländska, mer i stil med de sånger som Joni Mitchell diktade och sjöng i början.

Intellektuella nutida folksånger eller helt enkelt amerikansk sångpoesi. Lite arty. Smarta kompositioner – ja, konstruktioner – som varieras i det lilla, minimalistiska.

Även traditionella sånger, till exempel ”Pretty Polly”, har omkonstruerats så att de låter både moderna och gamla.

Hennes egen ”Lay My Burden Down”, som just Alison Krauss sjöng in på skiva och förvandlade till en irländsk folksång, kombineras med en traditionell gospel.

Men nu lyssnar jag förgäves efter det irländska. Aoife O´Donovan framför ”Lay My Burden Down” som en fin, personlig amerikansk sångdikt.

Sist måste jag – ännu en gång – poängtera hennes mångsidighet.

I sin sångpoesi kan Aoife O´Donovan låta som en high school-student, när hon byter till gospel, blues eller jazz så förändras rösten, inte mycket utan lagom, så att hon blir en sångerska för just den genren. Hon ropar med rösten, när hon vill, och sjunger intimt, när hon vill det.

Ja, det märks väl hur förtjust jag blev?

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Punch Brothers

Punch Brothers
Who´s Feeling Young Now
(Nonesuch)

Tredje albumet med den amerikanska bluesgrassgruppen som varken spelar bluegrass eller oldtime. Instrumenten kan väl stämma (gitarr, banjo, mandolin och fiol samt sång) men musikerna vägrar att stanna kvar bakom bluegrassens stängsel.

Redan gruppens namn ger en ledtråd. Det kommer från novellen ”Punch, Brothers, Punch!” av Mark Twain. Vilket omsatt i musik betyder: amerikanskt, lantligt och busigt.

Mest egna låtar som börjar i traditionen och sen sticker iväg dit Punch Brothers får lust att bege sig. Akustiskt men tungt och tufft med ovanliga, fräcka och ibland råa ljud. Medan sången nästan är popig (mest sjunger Chris Thile, också mandolin).

“Sophisti-grass” är en genrebenämning som använts i USA. Alltså en krock mellan tradition och modernism, country och konstmusik.

Jodå, passar väl sådär i alla fall. Mest passar beskrivningen in på instrumentalspåret “Kid A”, där Punch Brothers tolkar Radiohead.

(Ystads Allehanda 2012)

Dolly Parton på Malmö stadion

Dolly Parton
Malmö stadion

Dolly Parton är professionellt naturlig alternativt naturligt professionell. Annars hade scenshowen kunnat bli outhärdlig.

Har man sett Dolly på scen förut, live eller via dvd/tv, så har man också sett och hört henne. Mellanpraten, ofta skämt om henne själv, det förbättrade utseendet och dumma blondiner (typ ”Jag vet att jag inte är dum” och ”Jag vet att jag inte heller är blondin”), måste ha återanvänts tusen gånger.

När ”Coat Of Many Colors” tillägnas hennes mamma och alla mammor och hon talar om mor och far som nu finns ”där uppe” och Dolly hoppas att de är stolta över henne, för det vill vi ju allesammans, göra föräldrarna stolta – ja, då är det millimeternära från att bli så patetiskt att det orsakar en översvämning av sentimentalitet.

Men aldrig att det blir det, för det är ärligt menat, det kommer från hjärtat.

Dolly Parton har återskapat sig själv som artist. Hon skapade artisten Dolly Parton av den lilla flickan från Smokey Mountain, förverkligade hennes – sina – drömmar. Artisten och människan är densamma. Kvinnan är den vuxna flickan, och den lilla flickan lever inuti Dolly.

Turnéaffisch.

Det är flickan som sjunger. Och det är märkligt: att Dolly Parton – trots all denna elektricitet och den höga ljudnivån, som får instrumenten att bli en tjock gröt av stadioncountry – kan sjunga så traditionellt och ursprungligt, förmedla så mycket ärlighet och verklighet, få alla sina levda år att höras.

Och samtidigt sjunga så tonsäkert och rent. Det var som om hon på Malmö stadion igår bjöd oss på ett glas källsbäcksklart vatten från bergen därhemma.

Välblandat låtval för alla i publiken men nog också för att Dolly Parton vill visa hela sin artistiska bredd.

Hon drar igång en allsång direkt med första låten, ”Two Doors Down”, sen blir det countryrock med ”Why’d You Come In Here Lookin´ Like That” och även ”Jolene” – kanske en kvinnoklassiker? – balanserar mellan pop och country. Dolly drar sig inte heller för att berätta hur länge sen det var hon skrev låten om kvinnan som försökte stjäla hennes man (och avslöjar därmed sin ”höga” ålder).

Hon kör ett gospelmedley med bland andra ”When The Saints” och ”Old Time Religion” och efter pausen inleds andra avdelningen med Elvis-aktiga ”Baby I´m Burnin´”.

I andra halvan kommer flera av de mest kända låtarna – som duettsångerna ”The Last Thing On My Mind” och ”Islands In The Stream”, ”9 to 5” förstås – då reser sig publiken upp – och balladen ”I Will Always Love You”, som hon sjunger allra, allra, allra vackrast.

Såg att några recensenter tyckte bäst om ”Little Sparrow”, som Dolly framförde nästan a cappella, endast kompletterad av elektriska gitarrljud och en körsångerska. Bra låt, som anknyter till gammelcountry och bluegrass. Men där jag satt på Malmö stadion (det kan ha varit annorlunda på andra sittplatser) lät det tyvärr inte så bra: sången pendlade mellan att låta för lite och alldeles för starkt.

Mina favoriter blev ett par andra självbiografiska sånger, den nämnda ”Coat Of Many Colors” och ”Backwoods Barbie”, titelspåret från nya albumet. Bägge anknyter till traditionell country och bluegrass, då dämpade sig musikerna och besegrade stadionljudet.

Det bör påpekas att många av de bästa låtarna har Dolly Parton också komponerat. Hon har en unik förmåga att få ihop lika enkla som personliga – ordet är geniala – låtar. Och detta oavsett om det är pop, som ”9 to 5” eller country, som än en gång nämnda ”Coat Of Many Colors”.

Många låtskrivare skulle stämma träff med Djävulen i vilken vägkorsning som helst för att kunna göra såna låtar.

(Ystads Allehanda 2008)

Akustisk och elektrisk folkmusik

Kebnekajse och Molly på rymmen
Garaget, Hammenhög

I lördags spelade världens bästa elgitarrist i Hammenhög. Ja, ordagrant: alla nationaliteter – alla genrer – utan konkurrens. Mer om detta senare.

Skånska förbandet Molly på rymmen – Jonas Jirhamn, akustisk gitarr, Ludde Olsson, fiol, och Pontus Blom, banjo – kunde vara hobos som tjuvåkt till spelningen på taket till Simrishamnståget. Ursäkta, men ni ser ut så.

Molly på rymmen, foto från Facebook. 

Äldre musik från Amerika, Irland och Sverige (mest Skåne kanske). Gammeltjo, oldtime och bluegrass, som Molly framför otraditionellt traditionellt. Eller personligt och oborstat. De inleder lite tveksamt, säger att de är ”nervösa”. Varför det?

Med hjälp av en entusiastisk publik spelar de upp sig och avslutar så där stämningsfullt och fartfyllt som Molly-spelningar brukar vara. Sånglåtarna är mina favoriter, som när alla tjoar i om den skånska ”Kråkan” från Ystad. Fast Molly på rymmen får en jädra fart också på den instrumentala kombinationen av en irländsk jig och reel.

Tungt, tufft och högljutt (lite väl volymstarkt till och med för Garaget i Hammenhög, särskilt när jag under första settet stod längs fram vid scenen). Men också melodiöst, ljust och mjukt – ja, sprött. Ingen i rockgenren kan spela så smekande ljuva elgitarrtoner som Kenny Håkansson. Hans speciella elgitarr av märket Malmberg kunde ägnas en särskild artikel.

Kebnekajse. Foto: Ditte Edin från en annan spelning.

Dubbeltrummisarna Pelle Ekman, trumset, och Hassan Bah, congas och timbaler, får rytmerna att pendla mellan bastant rock och bubblande afro. Dubbelbasisterna Göran Lagerberg, sexsträngad elbas, och Thomas Netzler, fyrsträngad, ger flyt åt musiken och en tung botten för solisterna. Som också är dubbla: Kenny på elgitarren och Mats Glenngård, elfiol.

På skiva kan jag tycka att Kebnekajse reducerar svensk folkmusik till enbart melodier och låter som ett folkrockigt instrumentalband á la 60-talet, säg The Shadows. Live händer så mycket mer! De svenska folkmelodiernas hitparad – med ”Horgalåten” som den allra mest kända – omvälvs av både hård och psykedelisk rock.

Och jag får erkänna också att det är svindlande att samtidigt se och höra Kenny Håkansson spela vackra folkmelodier i ett tempo som få fiolspelmän skulle hänga med i. Överallt på gitarrhalsen spelar han, gärna längst ner där tonerna är som ljusast och mest ljuva. Ibland kan han spela virtuost utan att ens röra ett finger. Han byter av med en oändlig rad gitarrackord jag varken sett eller hört förut.

Extra vackert när Mats Glenngårds elfiol spelar unisont med elgitarrens toner. Ändå är det 70-talspsykedelikan som så att säga gör det. Då och där fann Kenny Håkansson sin egen och inget mindre än unika elgitarrstil. Följdriktigt tänkte Kebnekajse avsluta spelningen med låten ”Resa mot okänt land” från sitt psykedeliska debutalbum, utgivet innan Kenny upptäckte svensk folkmusik. Fast det blir förstås en framapplåderad och inropad extralåt också, ”Polka från Alfta”.

Nostalgi är inget för mig. Jag ogillar när grupper återbildas för att göra covers på sina egna gamla hitlåtar. Kebnekajse spelar just nu. Det något helt annat. Jag tror faktiskt att bandet är bättre och fräschare idag, trots musikernas pensionärsålder, än på 70-talet.

(Ystads Allehanda 2011)

Dylan & son

Först en smula ”poptrivia”.

I Clinton Heylins bok ”Dylan – mannen, myten, musiken” (Wiken; övers: Håkan Olsson) kan man på sidan 227 läsa att Bob Dylan första halvåret 1972 befann sej på sin ranch i Arizona. Där skrev han en av sina mest kända sånger, ”Forever Young”, tillägnad sonen Jakob, som föddes året innan.

På sidan 229 i samma bok nämns en skivinspelning som sångaren Doug Sahm gjorde 1972. Bob Dylan, som också fanns i studion, spelar gitarr och klaviaturer. I en egen låt, ”Wallflower”, är Dylan en mycket hörbar körsångare.

Bob Dylan i ”Johnny Cash Show” på amerikansk TV 1969.

Efter detta är det dags att plocka fram Dylan-boxen ”The Bootleg Series Volumes 1-3”. På den andra CD-n finns Bob Dylans egen version av låten ”Wallflower – en mjukt gungande countryvals. Inspelningen, som gjordes 1971, gavs aldrig ut på skiva.

1971 föddes alltså sonen Jakob. Idag är Jakob Dylan, liksom pappa Bob, en sångpoet. Han gör texter och melodier, sjunger och spelar gitarr. Jakob har ett eget band också. Vad kallar han bandet, tror du? Jo, The Wallflowers.

Det nya och andra albumet med Jakob Dylan & The Wallflowers, ”Bringing Down The Horse”, kom i våras. Jag måste ha spelat CD:n hundra gånger! Längst inuti musiken hör jag någonting, riktigt vad vet jag inte, som uppmanar och lockar mej att lyssna om och om igen. Och ju fler gånger jag lyssnar, desto bättre blir musiken och desto vackrare och mer personliga blir sångerna.

Musiken kan sammanfattas som ”amerikana”: rock, folksång, country, blues, Ibland var för sej, men ofta går musikformerna in i och ut ur varann. Tillsammans med The Wallflowers spelar Jakob Dylan amerikansk musik som är mjuk som Bob Dylans inspelningar med The Band och spretigt elektrisk som t ex Dylan-albumet ”Highway 61 Revisited”.

Den självbetitlade debuten från 1992 är också hörvärd. Ett första försök, ja, nästan en demo inför ”Bringing Down The Horse”, men redan då hade Jakob Dylan gjort några rikigt bra låtar.

Jakob Dylan och Elvis Costello framför ”On Up The Mountain” i den senares TV-program.

I somras kom Dylan till Sverige – inte sonen Jakob utan pappa Bob. Den ”Never Ending Tour”, som inleddes 1989, hade fört Bob Dylan till Mölleplatsen i Malmö. Bland 7-8.000 andra stod jag i kvällsskymningen och hörde honom sjunga och spela sina gamla, välkända låtar.

Gamla – men förnyade. Som alltid hade han gjort nya arrangemang. ”Memphis Blues” och ”Like A Rolling Stone” var ännu mer elektriska och rockiga. Medan ”Tangled Up In Blue”, som framfördes i den akustiska avdelningen, snarast blivit country och bluegrass.

Dagen efter var recensenterna överens med varann, mej och – säkert – hela publiken. ”En klassisk spelning”, skrev Olle Berggren (Kvällposten). ”55-åringen har aldrig sjungit bättre på svensk mark”, utbrast Per Bjurman (Aftonbladet).

När jag stod där på Mölleplatsen, såg och hörde Bob Dylan, så kunde jag inte låta bli att tänka på hans son.

Nej, sångpoeten Jakob Dylan är ingen kopia av pappa – ändå är arvet från farsan ständigt närvarande i rösten, melodierna, texterna. Sättet att handskas med melodin, när rösten inte riktigt räcker till. Den ”nonchalanta” inställningen – en axelryckning men samtidigt på allvar.

Och så detta, som är omöjligt att beskriva, men som hörs, som finns där längst inuti musiken: känslan av att den här rösten – de här rösterna – har något viktigt att säga. Sångaren talar inte till utan med lyssnaren. Sången blir ett samtal med två människor, mellan två hjärtan.

Arv och personlighet. Förälder och barn. Pappa Bob och sonen Jakob. Dylan & son.

Skivor:

Bob Dylan: ”The Bootleg Series Volumes 1-3 (Rare & Unreleased) 1961-1991”, ”Highway 61 Revisited”, ”The Basement Tapes” (alla Columbia), ”Planet Waves” (Asylum) och piratskivan från konserten i Malmö.
The Wallflowers:  ”Wallflowers” (Virgin) och ”Bringing Down The Horse” (MCA)
Doug Sahm: ”Doug Sahm & Band” (Atlantic)

(Fönstret 1996)