Tag Archives: Sjöbo

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Sjöbo biblFinns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Lund biblNej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Malmö elån

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

södertälje biblTill råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Annonser

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Osterlen_flagga.eps

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

328a82d2d3-Osterlen_vimpel 3

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

ÖsterlenbokJa, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

1-elfstrands-i-sjobo-eriksson

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

2-bruksforemal-hos-dennis-erikssonBruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

3-prydnadsforemal-hos-dennis-erikssonPrydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

elfstrand-urnor-erikssonPS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Axel och Albert Elfstrand liten

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Elfstrand 2 liten

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Elfstrand 1 liten

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Elfstrand 4 liten

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Elfstrand 3 liten

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

Ture Sventon i Sjöbo

Privatdetektiven Ture Sventon, sekreteraren fröken Janton och vännen herr Omar var ute på sin årliga temmeltestturné.

Sjöbo stod i tur. Den flygande mattan landade på parkeringsplatsen vid Café Sockergrisen. Dags att provsmaka Skånes första temmelwrap.

temmelwrapNästan lika god minsann som Konditori Rotas temlor! utbrast Sventon.

Temmelwrap från Sjöbo.

Enligt min ringa mening, sa herr Omar, smakar det smaskens. Fröken Janton slickade sig om mun och ville ha en temmelwrap till.

Sen lyfte mattan igen – nu mot Malmö, där trion Sventon, Janton och Omar skulle provsmaka en falafeltemla.

PS. Rapport från årets tidigare nedslag: palt-, korv- och hamburgertemlorna godkändes inte.

Tillägg för er som undrat: Café Sockergrisen är alias för ett verkligt konditori, liksom Konditori Rota.

(Kortare i Ystads Allehanda 2015)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)

Sjöbo (pop)konstmuseum

Sjöbo konstmuseum har fått ännu ett nytt verk. Det hänger strax innanför ytterdörren, på väggen till vänster. Konstnären heter Rene Gagnon och verket kan beskrivas som en kommentar till ett verk av en konstnär som kallar sig Mr Brainwash. Den senare gjorde ett kollage med Barack Obama som Stålmannen, medan bilden i Sjöbo visar Obama som ”The Dark Knight”, alltså Läderlappen.

Rene Magnon ObamaRene Magnon: Barack Obama som ”The Dark Knight”. 

I Sjöbo finns både en konsthall och ett konstmuseum. De ska inte blandas ihop. Sjöbo konsthall drivs av kommunen. Det jag kallar Sjöbo konstmuseum är ett initiativ av en privat samlare i samarbete med Region Skåne. Så kan det beskrivas, eftersom samlaren bidrar med konsten och vårdcentralen i Sjöbo upplåter väggarna (samt hyllor och golv vad gäller skulpturerna).

För rätt många år sen nu började en av läkarna, Lars-Olof Tobiasson, ta med sig delar av sin konstsamling till vårdcentralen. Vägg efter vägg har fyllts med olika sorters popkonst – från klassiker som Andy Warhol och Roy Lichtenstein till dagens popkonstnärer. ”Rätt fullt överallt nu”, säger Tobiasson. ”Men sjukgymnastiken har frågat om jag kan hänga upp mer, där inne finns det plats.”

andy-warhol-red-lenin

Andy Warhol: ”Red Lenin”.

”Pop Konst Design” hette en utställning som nyligen visades på Moderna Museet i Stockholm. Utställningen gick från tidigt 1950-tal till början av 70-talet. I några recensioner skrev kritikerna om popkonst som en historisk konstform som nu har försvunnit. Jag blev smått irriterad. Det är ju inte sant. Tvärtom!

”Popkonsten är den mest livskraftiga konstriktningen på senare år”, säger Lars-Olof Tobiasson, konstmuseichef i Sjöbo. Det räcker att vandra genom vårdcentralen och titta – vilket jag gör varje gång jag har oturen att behöva anlita en läkare – för att få en aning om det. Går man sen – vilket jag också gjort – ut på nätet och letar efter fler verk av samtida popkonstnärer så häpnar man!

Steve Kaufman Batman

Steve Kaufman: ”Batman”.

Bara tryck och kopior! Inga originalverk! Vissa bilder är inte ens signerade! Så invänder nog somliga konstkritiker. För min del tycker jag att det är en demokratisk finess. Att köpa en tryckt bild av Gagnon eller faktiskt Warhol kostar inte alls särskilt mycket. För att citera popkonstsamlaren Tobiasson: ”Också Miro gjorde affischer för att många skulle kunna ta del av konsten.”

Sjöbo konstmuseums permanenta utställning visar att popkonst blivit ett bredare begrepp än det var på 60-talet. Dagens popkonst rymmer tecknade serier, affischer, målningar, olika tryck, fotokollage, graffiti med mera. Det finns också många bra bilder att se och popkonstnärer att upptäcka på väggarna.

Michael Bedard On Thin Ice

Michael Bedard: ”On Thin Ice”.

Om man vet vilka som gjort bilderna, för många är ju osignerade. Jag skulle vilja ha skyltar med namn, titel och år vid varje bild! ”Per Olsson, vårdcentralens chef, har bett mig att göra skyltar”, svarar Tobiasson. ”Men jag får ju aldrig tid!”

Några av mina favoritbilder är Jacques Tardis serieruta med privatsnoken Nestor Burma i Paris och de bägge osignerade målningarna – ja, det ser ut så men också de är tryckta – av Läderlappen och Robin. Jag frågar Tobiasson: konstnären heter Steve Kaufman, en av Warhols assistenter. En annan favorit – ankan i ishockeymålet – har gjorts av Michael Bedard. Och där får jag syn på ännu en Barack Obama-bild: ett kollage av Emek med presidenten som slagit knock på motståndaren i boxningsringen.

Nu är jag ute på nätet och letar…

Rene Magnons Campbell´s Graffiti Spray

Nyss nämnde Michael Bedard har gjort många bilder med ankor. Som ”Starducks” (istället för Starbucks) med en massa ankor som sitter på caféet och promenerar på gatan utanför. Den vill jag ha! Oj, ett signerat tryck kostar ju bara 88 dollar på ebay.

Rene Ragnon: ”Campbell´s Graffiti Spray”.

Jag blir också förtjust i bilderna Mr Brfauinwach Heinz Ketchup Spraymed ”Campbell´s Graffiti Spray” (av Rene Gagnon) och ”Heinz Ketchup Spray” (Mr Brainwash), alltså sprayfärgburkar som anknyter till Warhols soppburkar; en kommentar genom konst- och samhällshistorien.

Mr Brainwash: ”Heinz Ketchup Spray”.

”Min hustru arbetar på Ystads lasarett”, berättar Lars-Olof Tobiasson. ”Jag har hängt konst där också, i laboratoriets väntrum.” Aha, tänker krönikören: en Ystadfilial. ”Jag gjorde ett New York-rum med bilder”, säger Tobiasson och nämner Yvonne Jacquette, en av popkonstens fåtaliga kvinnor som nu kan ses i Ystad.

Det lockar mig att gå ut på nätet igen och kolla: Yvonne Jacquette har gjort en lång rad bilder där New York-motiv varieras i olika färger, stämningar och ljus.

Yvonne_Jacquette,_Empire_State_Building_II,_2009

Yvonne Jacquette: ”Empire State Building”.

PS. Några – men inte alla – av dessa bilder hänger på väggarna i Sjöbo (pop)konstmuseum / vårdcentral (det här var exempel på bilder jag hittade på nätet av de olika konstnärerna).

(Ystads Allehanda 2013)