Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Biblioteket – en makthavare. Del 1: Den lokala samlingen

Min hustru och jag hade åkt för att se premiären av Trelleborgsrevyn. Innan föreställningen fikade vi på ett café vid Trelleborgs gågata och där i ett fönster låg en liten bok med lång titel: ”Svenska folkets underbara öden IX. Den sociala och kulturella utvecklingen från Oskar I:s tid till våra dagar samt De politiska förhållandena under Karl XV:s, Oscar II:s och Gustaf V:s regering 1859-1923”.

Utgivningsår: 1925. Författare: historikern Carl Grimberg. Jag bläddrade och stannade vid namnet Nils Månsson. Förstås, kan tilläggas. ”Ljusets bonde”, som han kallats, är ju granne med oss. Vi bor i Vollsjö och han bodde på den lilla gården Skumparp 1 strax utanför vår grannby Frenninge. Därav också smeknamnet ”Skumpen”.

Så lite jag ändå känner till om Nils Månsson (1776-1837), tänkte jag. Trots att han står staty (uppförd 1937 och gjord av skulptören Anders Olsson) utanför Nils Månsson skola (invigd 1837) i Frenninge, till vilken han samlade in pengar och även själv bidrog ekonomiskt. Och trots att det 1987 var nypremiär för det lokalhistoriska festspelet ”Ljusets bonde” och Föreningen Skumpen årligen delar ut ett pris till ”Årets skump”.

Nils Månsson blev riksdagsman, stred för tryckfrihet och allmän folkskola (hur mycket han bidrog med i frågorna har historien i efterhand blivit oense om). Årtalen och uppgifterna tillkom i min krönika efter att jag pluggat på, bland annat besökt Vollsjö bibliotek och lånat den bok av Enoch Ingers, också med titeln ”Ljusets bonde”, som gavs ut hundra år efter Nils Månssons död.

Sjöbo bibliotek: lokalsamlingen. Foto: Blenda Automatique

Boken fanns på hyllorna för lokal litteratur. Och där var det nog som krönikan (egentligen skulle den uteslutande ha handlat om Nils Månsson) fick en första knuff i en annan riktning. För jag stod där och tänkte att visst har Vollsjöbibliotekets lokala samling minskat i omfång? Tidigare var väl hyllorna fler och längre?

Sen for jag in till huvudbiblioteket i Sjöbo, där det skulle finnas några gamla filmer om Nils Månsson, Skumparp och nämnda teaterföreställning. Genast jag såg hyllorna med skylten ”Lokalsamling” blev jag stående, stirrande och smått häpen. Och lite ilsk. Men avdelningen har ju krympt! Så få hyllor med så få böcker!

Måste gå och fråga vid lånedisken… ”Det kan finnas fler böcker i förrådet”, blev beskedet. Här och nu började krönikan att omformulera sig själv och definitivt gå åt ett annat håll. För så här – ”i förrådet” – kan det inte få vara. Biblioteksböcker ska stå på hyllorna, synas och vara lättillgängliga.

Flera märkliga filosofier har passerat genom svensk biblioteksverksamhet, från att Enid Blyton och Tvillingdetektiverna inte fanns (på biblioteken alltså) till dagens biblioteksfilosofi att böcker som inte lånas ska inte stå på hyllorna (utan i värsta fall säljas och försvinna). Löjlig fråga men ändå: Hur ska böcker kunna lånas om de inte finns på hyllorna?

Som bibliotekarier brukar säga när jag muttrar: Bibliotek är inga arkiv. Mitt svar: Joo, det är de visst det.  De ska – också – vara arkiv, inte minst hyllorna med skylten ”Lokalsamling”. Vem skulle annars köpa in och bevara lokala böcker, om inte biblioteken? Detta gäller inte bara Sjöbo och Vollsjö utan alla kommuner, samtliga folkbibliotek med filialer.

”Lokalsamlingen” borde utgöra navet i bibliotekets verksamhet – inte ha några få enstaka hyllor utan ägnas en hel avdelning, centralt placerad i biblioteket. En större lokalavdelning på huvudbiblioteket, mindre avdelningar på filialerna. Ur detta nav kunde ju studieorganisationer starta bygdecirklar och skolorna bedriva undervisning i lokalhistoria.

Visst kan man redan nu hitta intressant litteratur i Sjöbo biblioteks lokalsamling – som böcker om Elfstrands krukmakeri, järnvägslinjer och idrottsföreningar, Linnea Svenssons bok om uppväxten i Vollsjö på 30- och 40-talen, böcker om Sjöbo kommuns smärtsamma flyktinghistoria med mera.

Men mycket saknas också. Var finns dessa böcker? På vilka hyllor står de? Finns de alls på biblioteket? Ett nära exempel: Om en lokal skrönikör ger ut en bok med texter om Färs härad, bör den då inte finnas i lokalsamlingen? Men nej, boken återfinns under ”Bb” = blandat. Lokal skönlitteratur, prosa och poesi, ska också stå på lokalsamlingens hyllor. Med kända författare går det väl men de mindre kända, hur ska en låntagare annars hitta dem? När man inte ens vet namnet på författaren, att boken skrivits och getts ut.

Så att jag vill utbrista: Gör om! Gör rätt! Och passa er, ni övriga bibliotek i sydöstra Skåne, för jag ska minsann också åka och kolla hur ni sköter era lokalsamlingar… PS. Nils Månsson får det bli mer om en annan gång.

(Krönika i Ystads Allehanda 2018)

Punktera myten om Sjöbo!

Det talas nittiofyra – alltså 94! – olika språk i Sjöbo kommun! Så glad jag blev när jag hörde det. Ja, nu vet ni redan från start vad jag tycker. Till denna, nog så häpnadsväckande uppgift ska jag återkomma. Men dagens krönika börjar i en annan ände, den motsatta…

Sjöbo kommun, som jag bor i, ska anta en ny så kallad vision för kommunens utveckling fram till år 2034. Under hösten 2017 har det ordnats flera möten där invånare i olika delar av Sjöbo kommun kunnat framföra synpunkter till politikerna. Vad tycker kommuninvånarna om att leva här idag? Hur borde det vara i framtiden?

För ett par veckor sen var jag på ett sådant visionsmöte i matsalen på Vollsjö skola. Vi delades in i grupper för att diskutera vad som fungerar bra respektive sämre i kommunen och ge förslag på förbättringar inför framtiden. Någon vid bordet där jag satt, tydligen en företagare, nämnde Sjöboandan. Den måste bort, sa han.

När den här företagaren ringde till en ny affärskontakt utanför kommunen, då blev det tyst i telefon. Sjöbo… hördes det sen. Det är väl kommunen som hade folkomröstning om flyktingmottagning? Som inte vill ta emot flyktingar? Plötsligt, sa företagaren, kom samtalet att handla om något helt annat än affärer.

Nerför Storgatan, Vollsjö i Sjöbo kommun. Foto: Birgitta Olsson

Sjöboandan, invände jag. Den är ju död. Här i Sjöbo kommun, vill säga. Sjöbomyten, som det borde heta, lever däremot kvar utanför Sjöbo. Och så antecknade jag på en post it-lapp något av det jag uppskattar mest i dagens Sjöbo kommun: flyktingpolitiken. Sjöbo år 2017 är nämligen inte alls som Sjöbo var år 1988, när flyktingomröstningen hölls.

Sjöbo har blivit en annan kommun. Det är som om kommunen velat visa att den inte var sig själv den där gången 30 år tillbaka i tiden. Men myten om Sjöbo lever. Den är seglivad. Hur ska Sjöbomyten kunna punkteras? En av Sjöbos politiker, som satt med vid vårt bord på visionsmötet, nämnde siffran 90. Så många nationaliteter finns i dagens Sjöbo. Politikern tillade att här, på Vollsjö skola, kommer eleverna från 16 nationer.

Senare fick jag också den nämnda uppgiften om 94 språk. Exakt siffra spelar mindre roll. Viktigast är att det i dagens Sjöbo, som dementi av myten, bor människor från så många hörn på jorden. Efter att tidigare ha tagit emot 25 flyktingar per år, enligt avtal med Migrationsverket, placerades 65 flyktingar i Sjöbo under 2017. Det har, enligt kommunen, hittats bostäder åt samtliga.

Men protesteras det inte mot flyktingmottagandet? Nej, svaras det bland politiker och anställda på Sjöbo kommun. Några få arga telefonsamtal till kommunen, det är allt. Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan hjälper till med mottagandet, enskilda kommuninvånare hör av sig och undrar hur de kan hjälpa till. Det ordnas språkcafé på biblioteket och föreningen Yalla Sjöbo, där flyktingkvinnor lagar arabiska bufféer och driver catering, har blivit en succé.

Jag är emot att seriösa politiska partier samarbetar med partier som har flyktingfientlighet, främlingsrädsla och ja, rasism på programmen. Men jag får ändå erkänna att det tekniska valsamarbete som Alliansen i Sjöbo (M, C, L, KD) inlett med Sjöbopartiet (SJP) – det lokala parti som bildades efter flyktingomröstningen och så sent som 2014 motionerade om att avtalet med Migrationsverket skulle sägas upp – har fått knäpptyst på SJP.

Men Sverigedemokraterna då? Om SD i Sjöbo råkade jag i en diskussion med någon på Facebook. Personen i fråga slog mig i huvudet med siffran 20,75 procent. Så många av de som 2014 röstade i valet till kommunfullmäktige i Sjöbo valde SD:s röstsedel. (I riksdagsvalet var det ännu fler i Sjöbo som röstade på SD.) Det stämmer, svarade jag. Och ändå har SD faktiskt ingenting att säga till om i Sjöbo kommun.

Personen jag diskuterade med trodde jag skämtade, skönmålade eller ljög. Nej, fortsatte jag. Inte alls. Trots att Sjöbo är en av de kommuner där SD har flest anhängare så tror jag att Sjöbo också måste vara en av de kommuner där SD märks minst. Den person jag diskuterade med blev nu arg och skällde mig för oseriös.

Också detta hör till Sjöbomyten: De som vet mest och kan bäst bor ofta långt härifrån. ”Kunskapen ökar i direkt proportion till avståndet”, som någon uttryckte det. I verklighetens Sjöbo. där jag bor, är den styrande borgerliga Alliansen rätt så överens med oppositionen till vänster (S, MP, V) om den lokala flyktingpolitiken. SJP och SD hålls på behörigt avstånd.

”Det är historia nu”, säger en på kommunen om flyktingmotståndet. Och tillägger: ”Många flyktingar vill stanna kvar i kommunen, för i Sjöbo känner de inte av någon rasism.”

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Så lätt men ändå så krångligt

Följande krönika handlar mest om mina trakter, det vill säga Skåne. Men det jag skriver om är allmängiltigt, detta gäller hela Sverige. Hur är det med e-böcker på ditt närmaste biblibliotek?

*

En av Sveriges främsta skönlitterära författare gjorde ett kort besök i vårt kök. Hon är lite till åren och ser inte lika bra som förr. Vi pratade om böcker förstås och hon sa att hon hade svårt att läsa. Då föreslog jag, några år yngre, att hon skulle prova med e-böcker. På en läsplatta går det ju att förstora texten så det blir lättare att läsa.

Finns alla bokutgivningar som e-böcker? undrade hon. Inte riktigt alla, svarade jag. Inte ännu. Snart kommer nog alla böcker att finnas i e-boksformat. Det är ju så enkelt, lätt och smidigt också att ladda ner och låna e-böcker från biblioteket. Ett par, tre minuter, sa jag, så finns boken i läsplattan.

Men det var förhastat. Det skulle jag inte ha sagt. Även om det borde vara enkelt och lätt att låna e-böcker så har det blivit raka motsatsen: tillkrånglat och besvärligt. Eller inhägnat, det kanske är ordet.

Allt som behövs för att låna en e-bok: nätuppkoppling, läsplatta eller liknande, läsprogram för e-böcker. Samt ett lånekort. E-böcker har ju – till skillnad mot tryckta böcker – ingen geografisk begränsning. Var man än bor i Sverige och hur långt det än är till närmsta bibliotek så kan man låna de e-böcker man vill läsa.

Nej, tyvärr. Så är det i teorin – men inte i praktiken. Trots att e-böcker är geografiskt obundna måste e-låntagare både ha lånekort hos biblioteket i hemkommunen och låna e-böcker från just detta bibliotek. Dessutom har biblioteken och bokförlagen fångat in e-böckerna och placerat vissa av dem i en inhägnad och andra utanför.

En kostnadsfråga, i grunden. Inköpet av en, säger en, bok är enda kostnaden när det gäller tryckta böcker. Sen kan boken lånas ut hur många gånger som helst. E-böcker – däremot – måste ett bibliotek köpa ett exemplar av varje gång som e-boken laddas ner = lånas ut. Alltså: varenda gång en e-bok lånas ut måste biblioteket köpa e-boken på nytt.

Därför har biblioteken begränsat e-boksutlåningen. Några exempel: hos biblioteken i Skåne Sydost (ett samarbete mellan Simrishamn, Sjöbo, Skurup, Tomelilla och Ystad) ligger gränsen på två e-böcker per vecka, Malmö har samma gräns medan Lund tillåter tre e-bokslån per 28 dagar. I Trelleborg går det inte alls att låna e-böcker.

För att hålla budget (26.666 kronor per månad i Skåne Sydost) har biblioteken också ett tak för hur mycket en e-bok får kosta: upp till 20 eller 30 kronor (per köp/lån). Det går även att låna en del dyrare e-böcker, uppåt 100 kronor eller mer, som är nya och/eller efterfrågade.

Inköps- och därmed utlåningspriset för en e-bok bestäms av förlaget. Det är ju självklart, att ett förlag bestämmer priset på sin bok. Men det betyder också att förlagen styr biblioteksutbudet. Nya utgivningar som förlagen vill sälja som fysiska (ofta dyrare) böcker direkt till konsumenten får ett så högt pris att biblioteken måste tänka efter innan de lånar ut den som e-bok.

Tack vare e-boken ökar bibliotekens utbud. De flesta bibliotek lånar ut nästan alla böcker som går att få genom distributören Elib (och klarar prisgränsen på 20-30 kronor). Enda undantag kan vara böcker (också exempel från biblioteken i Skåne Sydost) som ges ut av ”Livets ord, Harlequin och vissa erotiska förlag”.

Några – få – bibliotek har en kvalitetsgräns. Till exempel i Södertälje, där man kvalitetsgranskar, väljer in och väljer bort e-böcker, titel för titel. Med resultatet att i Södertälje saknas många e-böcker som finns på bibliotek i andra delar av Sverige.

Lite av en chock. Några jag pratade med på andra bibliotek blev lika häpna. Som en utbrast: ”Det trodde jag upphörde för 30 år sen. Tidigare fanns ju bibliotek som inte tog in Maria Langs böcker.” Ja, nog är det anmärkningsvärt att en kommun inte ser e-boken som en läsfrämjande möjlighet utan år 2017 fortfarande låter bibliotekarier agera smakdomare.

Till råga på allt blir det ännu värre när en e-bok saknas hos kommunens bibliotek. En tryckt bok som inte står på bibliotekets hylla – den kan fjärrlånas från andra bibliotek. E-böcker kan inte fjärrlånas.

Till sist något positivt: Malmö stadsbibliotek har – som enda bibliotek i landet? – gjort det möjligt att skaffa lånekort direkt på nätet för att lika direkt kunna låna e-böcker från biblioteket. Där kan vi prata läsfrämjande. Ja, läsdemokrati.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

Öster om leden

Nog var det väl något färre som deltog i årets skånska litteraturrunda, då tänker jag både på författare och åhörare? Var inte Litteraturrundan också mer osynlig – på affischer och i dagspressen, och något riktigt program för 2016 trycktes väl inte – än tidigare år?

Rätta mig gärna om jag skulle ha fel! För jag tycker att en litteraturrunda, där författare kan komma ögon mot ögon med sina läsare, är en lika bra, intressant och spännande idé som påskens konstrunda. Det skulle vara synd om inte Litteraturrundan kunde fortsätta och permanentas.

Den nya Österlenflaggan.

2016 hade Litteraturrundan flyttats från våren till sensommar/tidig höst i september. En mer passande tid på året? Det kan ni svara bättre på än jag. Dessutom togs beslutet om årets litteraturrunda så pass sent att det blev bråttom. Inte minst för mig, som mitt i natten fick skriva en spontan rubrik till min medverkan på Vollsjö Mill.

”Öster om leden” satte jag som rubrik – och påstod sen att framträdandet skulle innehålla ”ord och några toner, prosa, dikter och sånger, egna och andras, från Färs härad och österut”. En formulering ur luften, hade ingen aning vad jag tänkte prata om. Men spontana utrop kan ofta vara, enligt min mening, väl så förankrade: tankarna och åsikterna har under lång tid lagrats och bearbetats i ens hjärna.

Så jag skrev snabbt ett slags programdikt, som jag tänkte inleda med:

Öster om leden
vilken led?
vilken led du vill
där börjar Österlen
(in my mind)

Därmed hamnade jag genast på osäkrad mark, typ ett österlenskt minfält. ”Österlen Anslagstavlan” heter en facebookgrupp där det med ojämna mellanrum uppstår hetsiga diskussioner om begreppet Österlen. Vad omfattar det? Var går gränserna? Nyinflyttade brukar ha de mest bestämda åsikterna om vad Österlen är och inte är.

Här behövs en försvarsadvokat, tänkte jag och gick till bokhyllan för att hämta ett antikvariatfynd: boken ”Detta är Österlen” av Inge Löfström från 1978. Till skillnad mot mig, som ju också är nyinflyttad, jag har bara bott här på gränsen till vad som brukar kallas Österlen sen 1973, så var Inge Löfström (1914–2011) född i Baskemölla, präst, journalist och författare med stor bygdekunskap.

”Ingen människa i sydöstra Skåne använde i äldre tider ordet Österlen”, skriver Löfström, ”som beteckning för bygden”. Han berättar att Österlen som namn på ett begränsat geografiskt område lanserades 1929 i en turistbroschyr och hittades på av John Osterman, Cimbrishamns-Bladets redaktör, och poeten Theodor Tufvesson.

Dito Österlenvimpel.

Österlen omfattade, till att börja med, häraderna Ingelstad och Järrestad. Tills Fritiof Nilsson Piraten påpekade att också Albo härad bör vara med och då blev det så. Ungefär som jag brukar retas i de hetlevrade Österlen-diskussionerna: Det som inte lever och växer – det förtvinar och dör.

”På östskånsk dialekt”, skriver Inge Löfström också, har vägar aldrig benämnts som ”led” utan ordet anger en riktning. ”Österlen” betyder österut och användes av folk i västliga skånska bygder. Äldsta belägget har hittats i Nicolovius skrift om ”Folklivet i Skytts härad” (1847) där ”österleden” syftar på trakten av Ystad.

Därför kunde jag med bästa lokala samvete på Vollsjö Mill under Litteraturrundan utnämna ”mitt” Österlen till det geografiska området öster om väg 13 mellan Sjöbo och Hörby och läsa en dikt av Nils Eklundh (1903-65), lantbrukare och bygdepoet från Bjälkhult.

Ja, jag vågade faktiskt sträcka ut gränsen till väg 104 och även läsa en dikt av den alldeles för bortglömda poeten Ellen Michelsen (1885-1959) från Torps gård utanför Öved. (Till henne får jag nog återkomma i en egen krönika.)

Inge Löfströms bok ”Detta är Österlen”går att köpa billigt på antikvariat. Gör det och studera! 

Och så avslutade jag med min egen, andra österlenska gränsdikt:

Österlen börjar,
som jag brukar säga,
längst bort i högra hörnet
av vår trädgård

Och det är inte bara
som jag säger heller,
det är rent vetenskapligt
(källa: Inge Löfström)

(Krönika i Ystads Allehanda 2016)

Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

Bruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

Prydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

PS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Elfstrands keramiska kulturarv

En krukmakares förutsättningar: lera och ved. Inom Färs härad fanns bäggedera.

Redan på 1700-talet etablerades krukmakerier i Röddinge, gissningsvis på grund av närheten till Fyledalens lera. Under 1800-talet fortsatte krukmakare och kakelugnsmakare, gesäller och lärlingar att slå sig ner i Färs. Krukmakerier har funnits i Fränninge, Lövestad, Heinge, Ry, Övedskloster, Södra Åsum, Sjöbo och Grimstofta.

Elfstrands krukmakeri, nu museum, i Sjöbo. I förgrunden sonen Alberts skojfriska keramik och på skåpet bakom pappa Axel Elfstrands strama urnor. 

Detta läser jag i boken ”Elfstrands krukmakeri i Sjöbo”, utgiven av Kulturen i Lund. Fast titeln borde ha varit ”Elfstrands krukmakeri i Grimstofta”. Idag en villastadsdel i Sjöbo tätort men när det mot slutet av 1800-talet började drejas krukor i vad som skulle bli Elfstrands krukmakeri hörde inte Grimstofta till Sjöbo utan var en by strax utanför.

Jag ska inte berätta hela historien om Elfstrands krukmakeri (läs mer i boken!), hur krukmakeriet hamnade i just Grimstofta, om tidigare krukmakare och gesällen Axel Gottfrid Andersson som bytte namn till Elfstrand när han övertog verkstaden 1899, om en av sönerna, Albin, som lär ha varit en lovande krukmakare men dog redan 1922, istället skulle en annan son, Albert, överta krukmakeriet efter sin far Axel, död 1944, och mor Elna, som svarade för glasyren och sålde keramiken på marknader i Kivik, Sjöbo och Hörby och som dog 1954.

Pappa Axels urnor. 

Albert Elfstrand arbetade fram till 1979, då han gick i pension, och bodde kvar på Grimstofta till sin död 1987. Elfstrands krukmakeri är idag ett museum som ägs och förvaltas av Sjöbo kommun. Så jag parkerar bilen och går först in i huset med verkstaden, där Maria Ekberg – en av dagens keramiker, bosatt i Hammenhög, som på flera sätt arbetar i Elfstrands anda – ställer ut.

Keramik av Maria Ekberg.

Också hon skapar bruksföremål som får hantverk att bli konst och som dessutom har en snarlik färgskala. Ekberg gör större och mindre baljor, äggakage- och andra fat, bringare, skålar, vitlöksrivare med mera i något ljusare gult, brunt och grönt.

Maria Ekbergs keramikbaljor.

Går ut igen genom verkstaden, som tyvärr inte lockar mig att stanna och titta närmare. Verkstaden lär stå som den var när Albert Elfstrand dog. Smutsigt alltså, som keramikverkstäder blir. Men när Elfstrands är ett museum ska det väl fungera för besökarna? Elfstrands verkstad känns mest som ett fornminne, inte som grunden till ett levande kulturarv.

Hur drejades krukor vid sekelskiftet 1900? Glasyr då och nu? Jag vill se en keramiker som sitter här, drejar och visar!

Stallet och gesällbostaden står, så tvingas jag nog skriva, och förfaller. Går förbi och in i boningshuset, både ett museum som visar hur familjen Elfstrand bodde och en utställningslokal för keramiken. Axels fina krus, fat, muggar och supkoppar i gult-brunt-grönt med sirlig dekoration (ofta blommor och blad) och Alberts grövre, mer egenartade fat, kitschiga figurer (smala eller tjockare spargrisar, en tomte väl och ska det vara en råtta?) samt hans specialitet: keramikkyrkor.

Men jag blir ändå besviken.

Fler elfstrandska keramiktallrikar, assietter och koppar. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Jag tycker det saknas föremål, för jag har ju sett på nätet att det finns mycket mer keramik från Elfstrands. Till exempel alla dessa kräftfat, som Axel Elfstrand verkar ha varit – nästan – ensam om att göra. Jag vill ha en hel monter med olika kräftfat! Det är ganska låga priser också på keramik från Elfstrands så Sjöbo kommun kan utöka samlingen för en högst rimlig penning.

Elfstrands krukmakerimuseum håller bara öppet under några sommarmånader (15 juni – 15 augusti) och då två ynka halvdagar i veckan. Axel Elfstrand – en av de främsta keramiker som Sverige haft – borde kunna locka horder med kulturintresserade, både sommar- och övrig tid. Här kunde visas en så omfångsrik Elfstrandsutställning att den blev omtalad i hela Sverige!

Jag är orolig. Det känns sorgligt. Politikerna i Sjöbo håller väl inte på att slarva bort det unika kulturarvet efter krukmakarfamiljen Elfstrand?

Läs mer
”Elfstrands krukmakeri – Berättelser i ord och bild om en 200-årig hantverkstradition i Färs härad i Skåne” (Kulturen Lund)
Christina Lindvall-Nordin: ”Skånsk allmogekeramik – Lergods under tre sekler” (Lerkvarnen 25)
Tom Möller: ”Krukmakare och kakelugnssmakare – Eldens gång från fyr till pipa” (Raster)

Mer allmogekonst
Efter Elfstrands fortsatte jag till Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp. Där finns mer Elfstrandkeramik – som små, små krus, en askkopp med en kitschig dragspelare och inte minst en visserligen rätt avskavd tallrik men med motiv av en pilevall. Det har jag aldrig sett förut! ”Nej, den är ovanlig”, säger Dennis Dahlqvist, konst- och designkritiker samt allmogemuseichef.

(Ystads Allehanda 2015)

Ture Sventon i Sjöbo

Privatdetektiven Ture Sventon, sekreteraren fröken Janton och vännen herr Omar var ute på sin årliga temmeltestturné.

Sjöbo stod i tur. Den flygande mattan landade på parkeringsplatsen vid Café Sockergrisen. Dags att provsmaka Skånes första temmelwrap.

Nästan lika god minsann som Konditori Rotas temlor! utbrast Sventon.

Temmelwrap från Sjöbo.

Enligt min ringa mening, sa herr Omar, smakar det smaskens. Fröken Janton slickade sig om mun och ville ha en temmelwrap till.

Sen lyfte mattan igen – nu mot Malmö, där trion Sventon, Janton och Omar skulle provsmaka en falafeltemla.

PS. Rapport från årets tidigare nedslag: palt-, korv- och hamburgertemlorna godkändes inte.

Tillägg för er som undrat: Café Sockergrisen är alias för ett verkligt konditori, liksom Konditori Rota.

(Kortare i Ystads Allehanda 2015)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

Stamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)