Dubbla utställningar med Elfstrands keramik

Sommaren 2016 kan vi som vill – och vem vill inte det? – åka och se två utställningar med Axel och Alberts, låt säga, sjöbokeramik: dels, som vanligt, på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo och dels, nytt för i år, på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp.

Kort resumé: Axel Andersson (1870-1944) övertog – det var 1889 – en krukmakarverkstad i Grimstofta strax utanför Sjöbo. I samband med detta byttes efternamnet till Elfstrand. Sonen Albert (1904-87) tog över och drev krukmakeriet ända fram till 1979, då han pensionerade sig.

Utmärkande för Elfstrandkeramik? Skickligheten, vad gäller Axel Elfstrand. Inte lika lätt att få tag på Axels keramik (kantstött, tappad i golvet och slängd, förmodar jag) men de föremål jag har sett är skickligt utförda: tunna, lätta arbeten. Sen följer personligheten – den fanns också hos Axel, även om inspirationen kunde hämtas ända från de gamla grekerna – och humorn, ja, burlesken, som kännetecknar den grövre keramikern Albert Elfstrand.

Jag gillar humorn. Det var den som fick mig att bli en amatörsamlare av Elfstrandkeramik. Tänk att öppna en låda med muggar eller äggkoppar som köpts på auktion och se att var och en är personligheter: lite olika storlekar och mönster, några lutar åt ett håll och några åt ett annat. Charmigt är ordet. Hantverk i betydelsen hand och konst.

Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo har dukat ett bord med (mest) nyinköpta föremål. Foto: Bengt Eriksson

I Sjöbo har Elfstrands krukmakeri, nu museum, dukat ett bord med (mest) nyinköpta tallrikar, fat, krus, muggar, kaffe- och äggkoppar (en av de senare med en liten söt blå fågel), kärl och grytor. Färger: grönt, blått, vitt och brunt. Finast – ett fynd! – är en tallrik med ett skissat motiv av det skånska landskapets pileträd.

Inför säsongen 2016 tog Sjöbo kommun nämligen fram lite pengar åt Alice Bindby och Anna Gunnert, museets guider, så Elfstrandutställningen kunde kompletteras. Ja, fattas bara! Skulle ju vara en skam om Elfstrands eget museum inte hade en representativ samling.

Cirka 100 föremål har köpts in från en privatsamlare och placerats lite överallt i familjen Elfstrands bostadshus. Leta efter fönstret med blå kärl. Lite ovanliga och nytillkomna för i sommar.

Bruksföremål hos Dennis Samtida Allmogemuseum. Foto: Bengt Eriksson

Förra året lovade Dennis Dahlqvist, överintendent på Dennis Samtida Allmogemuseum i Gärarp, att han sommaren 2016 skulle öppna en specialutställning med Elfstrandkeramik.

Dahlqvist höll sitt ord. I ett särskilt Elfstrandrum finns nu en hyllvägg med keramik av Axel och Albert Elfstrand.

Ungefär 100 föremål här också, som enligt Dahlqvist köpts in för under 10 000 kronor. Nej, Elfstrandkeramik har inget större ekonomiskt värde. Det tycker jag om – att värdet finns i själva föremålen; det hjärtat känner när jag betraktar dem. Och förstås att de utgör ett bevarat kulturarv från Skåne och Sjöbo.

Allmogemuseets utställning är mer av utställning, föremålen syns mer som föremål. Alltså sorterade i grupper och fack så man kan se hur många sorters keramik, mest bruks- men även prydnadsföremål, som drejades, glaserades och brändes i Elfstrands verkstad.

Det märks tydligt att till exempel supkopparna i en serie – eller ”serie” – är individer med skiftande form och utsmyckning. Andra föremål: varianter av kräfttallrikar (med en groda), ler- och vattengökar, en kyrka, muggar med personlig text, ljusstakar, svenska tomtar…

Prydnadsföremål hos Allmogemuseet. Foto: Bengt Eriksson.

Överintendent Dahlqvist vill gärna att jag påpekar (för Sjöbo kommun) att Allmogemuseet har en bättre samling än Elfstrands krukmakerimuseum. Men det tänker jag inte göra. För det är jag inte säker på. De konkurrerar inte utan kompletterar varann.

Även om det är lättare att studera varje föremål på Allmogemuseet så blir det ju extra stämnings- och värdefullt att se keramikföremålen hemma hos Elfstrand, i husen där keramiken tillverkades och familjen levde. Vardera utställning innehåller dessutom föremål som den andra inte har: en stående bondkvinna (hos Dahlqvist) och tre urnor (hemma hos Elfstrand).

Urnorna kom förresten guiden Bindby och jag att börja diskutera. Vi enades om att det – nog – är Axel som gjort dem. (Även om lurifaxen Albert både kunde datera fel med flit och signera lite olika.) Annars var vi inte helt ense. Alice Bindby menar att det är krukor för matförvaring. Men skulle de då, än idag, vara nästan helt utan skador? Jag tror de är just urnor, som beställts men kanske aldrig hämtades ut…

Och oavsett, de är vackra med sina snirklade mönster i brunt på ljusgult och grått.

(Ystads Allehanda 2016)

PS om Elfstrands urnor. Foto: Bengt Eriksson

Alice Bindby och Anna Gunnert, ansvariga på Elfstrands krukmakerimuseum i Sjöbo, åkte på studieresa till Kulturen i Lund. Där fann de, i Elfstrands arkivboxar, en notering som avgjorde diskussionen mellan Bindby och mig om Elfstrands vackra urnor.

Vi hade fel bägge två, fast hon hade lite mer rätt. Det är inga begravningsurnor utan så kallade potpurrikrukor = förvaringskärl för rosenblad (och andra doftrika blad).

(Också YA 2016)

PPS. Bägge museerna är nu stängda för i år. Missa inte att besöka dem sommaren 2017!

Thomas Alexanderson och Lena Viredius, lera och färg

BRÄNNORNA, ONSLUNDA Varför inte börja romantiskt?

Lena Viredius hade varit skådespelerska och musiker på bland annat Malmö dramatiska teater. Nu var året 1996 och hon hade sin första konstutställning på Galleri Väster i Malmö. Hon visade målningar, då som nu på påskrundan.

En av besökarna på utställningen var keramikern Thomas Alexanderson.

– Det var då Lena och jag möttes, säger Thomas.

Ateljé Brännorna stod klar år 2002. Sen dess bor och arbetar de här, i trakten av Onslunda och S:t Olof.

Thomas och Lena utanför Ateljé Brännorna.

I alteljéhuset ryms en förbutik, Thomas Alexanderssons väl tilltagna keramikverkstad med el- och gasugnar samt Lena Viredius målarateljé.

Det hörs på firmanamnet, som han kallar det, hur Thomas Drejare arbetar med lera (till skillnad mot Gunilla Sundström, som knådar leran och som YA också besöker i konstbilagan). Thomas drejar alltså och mer än så:

– Jag drejar mycket och jag tycker mycket om att dreja. Det är så mångfasetterat, så sensuellt att dreja och forma leran. Jag gick på Östra Grevie folkhögskola, berättar han, och så fort jag kom i kontakt med lera så… Oj, det kändes som om leran och jag var gjorda för varann. Jag blev totalt fascinerad av materialet.

– Det finns ett ögonblick, tillägger Lena, som jag tycker mycket om. När jag ser Thomas sitta vid drejskivan och dreja, skål efter skål. Han upprepar ett föremål, samma föremål, det ena efter det andra. Vilken total koncentration, en sådan precision. Ett magiskt ögonblick, det blir som musik.

Thomas pekar ut genom fönstret:

Thomas Alexanderson: Krus, saltglaserat. Bruksgods.

– Där har jag min vedugn. I en vedugn kan ännu mer hända än i andra ugnar, särskilt vid saltglasering.

– Jag börjar salta vid 1200 grader och sen eldar jag upp till cirka 1300 – det är topptemperaturen. Vilken sorts ved man använder, hur man lägger veden, när och hur man fyller på ny ved kan påverka, hur lågorna slår över föremålen, också vädret har nog betydelse. Saltmängden, askan, reduktionen, så många faktorer som spelar in.

Han pekar ut genom ett annat fönster. Mellan ateljé- och bostadshusen står två skulpturer, slanka och ett par meter höga, skruvade som en spiral eller just en skruv, den ena svart och den andra i mer skiftande färger. De är brända i vedugnen och saltglaserade. Skulpturerna har fått namnet Totem (som i pålar).

Sen 1976, då utbildningen på Östra Grevie var klar, har Thomas Alexanderson haft egna keramikverkstäder. Det tog längre tid för Lena Viredius att hitta fram till måleriet, åtminstone sitt eget.

Thomas A: Totem orange 218 cm hög, saltglaserad. Unikat.

– Jag har alltid varit fascinerad av bilder, hade tänkt gå på någon konstnärlig utbildning men kom in på teaterskola.

– Jag blev skådespelare. Visst är det underbart med teater, att få gestalta något som man kan leva sig in i. Men man får också vara med i sammanhang där man inte kan stå för helheten.

– Jag är autodidakt inom måleri. Det var en lång process innan jag vågade säga upp mig från en fast anställning som skådespelare och börja måla på heltid. Men jag är väldigt nöjd med beslutet. Nu kan jag fritt bestämma över mitt uttryck.

– Jag litar på min intuition, säger hon. Inga problem att hitta bilderna, behöver aldrig leta efter motiv. De växer fram inifrån. Det kan ju vara tunga saker som jag målar och berättar om på ett lekfullt sätt.

Lera Viredius har också börjat göra en annan sorts pannåer att måla på: pannåer av lera.

– Det beror på att vi bor tillsammans, säger keramikern Thomas.

– Men är det inte jag som ska berätta om det här, avbryter målaren Lena.

Lena Viredius: Ett annat kapitel 13×36 cm.

– Jag vill kunna bestämma också över mina pannåer, säger Lena. Leran har en annan struktur, en ojämn, mer skrovlig yta, säger hon och hänger en av lertavlorna på väggen, så det syns hur ljuset träffar olika på olika ställen på tavlan.

Thomas Alexanderson visar runt i verkstan, som är full med ännu så länge oglaserade lerföremål. ”Från jättestora saker ner till små äggkoppar”, som han säger. Både serier och unika föremål. Han tar en mugg och visar ett prickigt mönster som är resultatet av saltglasering. ”Det kallas apelsinskalsyta.”

Lena Viredius ska ha några lertavlor med på påskens konstrunda men de flesta målningarna är gjorda på masonitpannåer. Ungefär samma storlek som lertavlorna, ganska litet format, en smal rektangel vänd på höjden. Ett annat kapitel, som hon kallar de nya målningarna, innehåller filmrutor, skuggor av människor och tecken som liknar hieroglyfer.

– Det är ett slags självskrivande språk, säger Lena. När min dotter bodde hemma så hade vi ett sånt språk. Ingen annan kunde läsa det men när jag skrivit något tecken så visste hon att det betydde att jag var i tvättstugan.

Lena V: Vem är min mamma 60×50 cm. Samtliga bilder hämtade från www.thomasdrejare.com.

– Vissa motiv passar för en sorts pannå, andra för en annan. Nu har det blivit andra motiv än när jag målar på lera. För mig är de här målningarna som en dagbok, men det ser ju inte de som kommer och tittar.

Lena Viredius berättar att i sommar ska hon ställa ut tillsammans med Yvonne Bävman (också hon finns med i YA:s konstbilaga) på Eksjö museum. Redan under konstrundan kan man alltså få en försmak på den utställningen genom att besöka både Viredius och Bävman.

(Konstbilagan / Ystads Allehanda 2010)

Från lera till lera, förfinat och obearbetat

HANASKOG. Det står en lerklump i fönstret hemma hos den danske skulptören Steen Kepp, nu bosatt i Hanaskog. Ja, det är ordagrant en lerklump men Kepp har monterat den på en platta så nu måste väl den brända men annars obearbetade lerklumpen ha blivit en skulptur?

Kepp funderar på att ställa ut lerklumpen på ÖSKG:s samlingsutställning i Tjörnedala. Vad skulle besökarna tycka? Kommer de att betrakta den som en skulptur eller bara en lerklump?

Steen Kepp. Foto: Peggy Eklöf.

– Jag är inte intresserad av att göra ”fina saker”, säger han. Vas eller skrin, bruksföremål eller skulpturer, det är ingen skillnad. Jag gör inte ”ting”, jag skickar kärleksbrev.

Steen Kepp pratar om lera, brännugnar och temperaturer (1250, 1260 eller 1280 grader). Inte minst pratar han om den japanska yakishime-metoden, där ugnen vedeldas och bränningsprocessen fördröjs, olika uttryck och färger skapas genom att föremålen flyttas under bränningen, en bit ifrån eller tätt intill veden.

Nog kan det vara svårt att hänga med ibland men entusiasmen smittar. Kepp får reportern att bli mycket intresserad och ja, fascinerad av materialet: lera. För Kepp verkar leran vara ännu mer: så gott som hela livet. Man skulle till och med kunna säga att Steen Kepp är besatt av lera.

– Form och metod går hand i hand. Originalitet intresserar mig inte. Vad jag är intresserad av är den energi som går in i tingen.

Exempel på bruksföremål.

– En servis, en kopp eller mugg, ett skrin eller en kudde. Det är alltid samma process: en meditation, en dialog med föremålet. Men det är min dialog och den är privat. Jag måste vara noga med mitt språk, det går inte att fuska, leran har sin egen historia. Resultatet blir ett kontemplativt objekt, där energin transformerats till en förtrolig dialog.

Men förstår betraktarna allt detta? Kan de så att säga tolka rätt? Det tror Steen Kepp, åtminstone i Sverige, Danmark och Frankrike, de länder där han varit verksam.

– Symbolvärdet är gemensamt på en omedveten nivå. Det handlar om våra gamla grundvärden: fred, harmoni, balans…

Exempel på skrin.

Mest känd har Steen Kepp blivit för de keramiska objekt som han kallar skrin och kuddar, vita eller skimrande i olika färger. Lyfter man av locket från ett skrin så det är inte tomt – det bara ser så ut – utan fullt av det som skrinet innehåller och förmedlar: det meditativa, andliga alternativt mänskliga.

På bordet mellan Steen och mig står en rad små lerkoppar. Liknande men inte riktigt lika, lite olika bruna färger, lite olika form. Var och en är ett original. Kaffet dricker vi i ett par glaserade muggar på fot. Keramikern Kepp har fått mig att inse att också hans brukskonst, kopparna och muggarna, är kärleksbrev med samma innehåll och energi som hans konst, alltså skrinen och kuddarna.

Ännu ett skrin eller kudde?

– Det går inte att sälja bruksföremål, beklagar han. Jag har provat med klassisk keramik men ingen köper det längre. Ändå är det mycket svårare att dreja en servis. Det måste vara rätt form och får inte vara några fel i glasyren. När jag gör ett skrin så finns inga krav alls på resultatet.

Men visst blir det väl ändå något helt annat att dricka kaffe i en handgjord mugg, som bara finns i ett enda exemplar än i en massproducerad?

– Ja, det är väl klart, säger Kepp.

Han började med att måla – ”Det var längesen jag målade” – för att sen övergå till grafik. Steen Kepp visar mig en bok från 1970, tryckt i 60 exemplar, med dikter av Rimbaud. En kompis översatte till danska och Kepp illustrerade; de var väl sådär 18 år, i samma ålder som Rimbaud när han skrev dikterna.

Steen Kepp studerade i Nice och Vence, så kom han i kontakt med keramik och flyttade till den franska keramikbyn La Borne. Året var 1972. Redan ett par år senare, 1974, åkte han till Japan för att studera keramiktraditioner. Det blev en ”kick”, dit skulle han återvända flera gånger. Kepp pratar gärna och mycket om Japan, den japanska teceremonin och japanernas känsla för traditionell hushållskeramik.

– En japansk teceremoni är alltid likadan. Man ska göra så, precis så, och sen så, när man serverar te. Men när man gjort det, serverat och druckit, då kan man glömma det, då är det borta, det har det ingen betydelse längre.

Steen Kepps före detta brännugn i Frankrike.

Kepp berättar och visar foton på den tunnelugn han har – eller hade – i La Borne. Åren 2008-10 brände han där för sista gången. Nu ska ugnen få stå som den är, ramla ihop och återgå till jorden. Därmed är vi också tillbaka hos den ovannämnda lerklumpen (nere i källaren finns en hel hylla med liknande klumpar, block eller klossar av lera).

– Jag har börjat tröttna på skrinen och kuddarna, säger han. (Nej, var inte oroliga. Så trött att han slutat göra skrin och kuddar är han inte.) Jag har hållt på så länge att nu att det blivit så förfinat. En hysterisk finish! Det var nog därför jag började med det nya – med lerklumparna, den obearbetade leran.

Kepp reser till gamla lertag och gräver upp den sista leran – den som finns kvar, djupast ner i marken. Leran kommer upp i form av exakt de klumpar som finns hemma hos Kepp. Det enda han gör är att bränna dem.

Brukskonst; också vackert som en skulptur.

– Väldigt spännande! Raka motsatsen till mina skrin och kuddar. Här finns inget konstnärligt uttryck alls! Leran är som den är, den har legat där nere i flera miljoner år. Den är helt oberörd. Jag sätter in den i ugnen, det är allt jag gör. Jag återför leran till vad den var innan den blev lera – något massivt granitaktigt.

Vad tänker du visa på påskrundan?

– Jag tar nog ändå med några muggar, annars skrin och kuddar, någon lerklump. Men vad ska jag sätta för pris på lerklumpen i fönstret? Kan 7 000:- vara lagom?

(Skrivet till konstbilagan i Ystads Allehanda 2011)