Category Archives: Skräck

Hubba Hubba HOP!

På Radio Malmöhus, dvs lokalradion i Malmö, hade jag under några år på 80-talet en programserie som hette ”Hubba Hubba HOP!” och innehöll precis vilken musik som helst i vilken ordning som helst, reportage om lokal och internationell musik och intervjuer med artister.

Några höjdpunkter, tyckte jag själv: snabbinspelade och snabbredigerade intervjuer med Rosie Flores och Plura Jonsson klara någon minut före sändningen, en mycket ung ADL (Adam) rappande till human beatbox och Henry Rollins deklamerande poesi, bägge i direktsändning.

Eller telefonintervjun med Steve Earle när han stod i köket på Hard Rock Café i Stockholm. Eller Donovan i telefon från Irland.

Plus recensioner av deckarromaner och tecknade seriealbum – förstås! – och reportage om Sveriges första seriemässa (fast just det var kanske i nästa, kommande programserie under rubriken ”Yoghurt”?) och Svenska Deckarakademins nomineringar/utdelningar till respektive års bästa deckarutgivning.

Anledningen till att jag minns och skriver det här just nu är att jag på YouTube hittade den låt som en tekniker klippte av och ihop – för hand på den tiden – till programmets signaturmelodi.

En kul fransk låt (dom brukar ju ha musikalisk humor i Frankrike): gruppen Les Sax Pustuls med ”La Danse du Marsupilami”.

Vägen till dammsugerskorna

Det visas en retrospektiv utställning med Gittan Jönsson – årets Henry Mayne-stipendiat – på Tjörnedala konsthall. Nu hade Gittan bjudit in till en sopp- och pratkväll.

2) Gittan pratar Eriksson

Gittan Jönsson visar och berättar om utställningen. Foto: Bengt Eriksson.

Hon börjar med att prata om linjer; om linjen som den naturliga handlingen då någon får en penna i hand. När hon flyttade till Österlen, berättar Gittan, syntes linjen i naturen. Gårdarna blev toner och linjen blev musik.

Hon ber oss titta på en målning från – och av – Berlin, där hon nu är deltidsbosatt. Järnvägsspår och U-Bahn: så många linjer det finns i Berlin.

1) Självporträtt, Mark-fix 1977 ErikssonSjälvporträtt (1977).

Linjen återkommer i alla (eller de flesta) målningar, från 70-talet och framåt. Hon själv syns också i samtliga målningar.

Allt blir självporträtt, yttre och inre. Porträtt av en människa och konstnär som lever i och reagerar på livet, samhället, världen.

Utställningen utgår från ett självporträtt i olja, gjort 1977. Gittan, snart 30 år, står i en lägenhet i Stockholm, på ena väggen en affisch för den eritreanska befrielserörelsen och på den andra en egen målning, på golvet ett piano och en värmefläkt, tror jag, för att visa att det var en rivningslägenhet.

15) Dammsugerskan som Nefertite Eriksson12) Dammsugerskan hemma hos F. Bacon, akryl på trä Eriksson

Dammsugerskan som Nefertite och hemma hos Francis Bacon.

En hel konsthallsvägg innehåller en massa små självporträtt (blyerts, kulspetspenna, tusch, etsning) från 1968-2013.

Som om Gittan inte litar på att hon syns i konsten, ens för sig själv. Men, som sagt, Gittan Jönsson syns tydligt också i alla målningar och porslinsfiguriner som blivit hennes kända tema: Dammsugerskan.

16) Henry Maine, akryl och screentryck på trä 2013, glöm ej foto Mark Goldsworthy Erksson

Dammsugerskan städar i Henry Maynes ateljé. Foto samtliga målningar av dammsugerskan: Mark Goldsworthy.

Även detta började med en linje: skidspåret. Gittans pappa åkte Vasaloppet 42 gånger och hennes mamma dammade alla pokalerna.

Därför fick dammsugerskan också 42 uppdrag. Med tiden har uppdragen utökats: Det finns ju så många ställen som behöver städas!

Gittan Jönsson placerar dammsugerskan i andra – fast manliga – konstnärers verk.

8) Porslinsdockorna ErikssonDet kan, för att nämna några, vara Francis Bacon och Picasso eller, lämpligt nog för den här utställningen, Henry Mayne. Dammsugerskan städar också i världspolitiken – som när hon på en stor ny målning (2012) i form av Nefertite tagit med sig sin dammsugare till Tahrirtorget i Kairo.

Dammsugerskorna som porslinsdockor/figuriner går till attack. Foto: Bengt Eriksson.

(Arbetet 2013)

In i och ut ur landskapet

Land(e)scape
Gunnar Berg, Eddie Tjeno Ericsson, Elin Kristine Johansson, Jonas Larsen, Carsten Nilsson, Lena Pettersson, Pekka Sarnus, My Svennberg och Anna Örtemo
Tjörnedala konsthall, t o m den 30 augusti
Utställningen visas utomhus och är öppen dygnet runt

Även i sommar hålls en extra utställning i naturen kring Tjörnedala konsthall. Årets utomhusutställning har fått det lite fyndiga alternativt putslustiga namnet ”Land(e)scape”. Nio medlemmar i ÖSKG (Östra Skånes Konstnärsgille) svarar för lika många konstnärliga kontrollpunkter med skulpturer, installationer och/eller iscensättningar som verkar med eller mot naturen. Med karta i hand går jag runt och tittar…

2 SD-svampar liten

Eddie Tjeno Ericsson: ”Som svampar ur jorden”.

Först på det som inte finns, det vill säga som jag inte trodde fanns. Vid kontrollpunkt nummer 1 (med titeln ”Förstoring”) tittar jag och ser några träd och en uttorkad liten å. Jag går närmare och bokstammarna förstoras i mina ögon, som när man förstorar och blåser upp ett fotografi.

Ett konstverk som verkligen skapas av betraktaren. Lite smart, tyckte jag. Men när jag frågar inne på konsthallen så får jag reda på att det är fel. Istället ska jag böja huvet bakåt och blicka en bit upp i ena boken. Jo, men där, till häften dolt i grönskan, syns ett armband modell uppförstorat av Gunnar Berg.

Eddie Tjeno Ericssons flugsvampar (nr 2), fast inte röda och vita utan blåa med gula prickar, växer enligt titeln just ”Som svampar ur jorden”. Det går väl knappast att missförstå. Elin Kristine Johanssons dukade bord, ”Create, away” (3), får jag däremot fundera mer och längre över.

3 Pilbåge liten

Carsten Nilsson: ”275 m”.

Ett bord med både en stor och en liten duk, kniv och sked, en skål och en vedtrave bredvid bordet. Det är en vacker installation som förmedlar känslan av värme. Men mer? Sen då? Allt material till konst hämtas ur naturen – utan natur skulle ingen konst finnas. Ska jag tänka så?

Pekka Sarnus (4) har placerat ett par mindre skulpturer av järn respektive betong (en kan vara en liten triumfbåge) och – som jag skrev i min i recension i Ystads Allehanda – små vita plåtgubbar i en rabatt. Han kallar dem ”Migration” och ”Integration”. Men hur mycket jag än tittar och hur mycket jag än vill förstå… Nej, tyvärr, det gör jag inte.

(Rättelse från Sarnus, när han läste tidningen: Har vill inte kännas vid de ”små vita plågubbarna”. Några sådana ingår inte i hans utställda verk. Hmmm. Men vem har då placerat dem där? För det var ju inte så att jag hittade på – de stod/står i rabatten. Och ingen besökare kan/kunde tro annat än att de ingår i utställningen. Har de flyttats bort nu?)

1 fyrkantigt liten

Anna Örtemo: ”Fyrkant”.

Carsten Nilssons stora pilbåge (5) är magnifik med en pil som riktats sydösterut. Fast hur ska titeln, ”275 m”, tydas? Att en skjuten pil når så långt eller en positionsangivelse, där landar pilen? Jag tror hela ”Land(e)scape”-utställningen hade kunnat växa en bit till om papperet med utställningskartan innehållit några citerade meningar från varje konstnär. Nej, inga förklaringar av verken men ändå några ledtrådar.

Lena Petterssons ”Blått en dag” (6) är ett annat exempel. En stor blå matta med en rund, vit ring. På mattan finns som en stiliserad båt eller fisk av armeringsjärn. (Fast min första, snabba tanke gick till bangolf.) Vid mattan står en skylt med ett målat, otydligt budskap. Dekorativt och vackert.

Anna Örtemo har gjort en ”Fyrkant” (7) gånger tre. Dockhusaktiga små villaträdgårdar med planteringar och staket runt om, (åter)skapad och inhägnad natur. Eller inne- och utestängda människor, en samhällsdesignad befolkning i gated communities.

4 daggfångare liten

My Svennberg: ”Daggfångare”. Samtliga foton: Bengt Eriksson

På en gräsmatta har My Svennberg satt ut en rad med ”Daggfångare”: rosa ställningar med vågräta band där daggen ska fångas och fastna. Vid behov, om inte luften är tillräckligt fuktig, går det att låna en likaså rosa plastflaska och spreja vatten på daggfångarna. Som en hyllning till naturens minsta lilla viktiga under och väldigt häftigt: spreja rikligt och stå nära, ja, närmare ändå, tätt-tätt intill, och betrakta de STORA dropparna.

Sist (nr 9) tar Jonas Larsen med besökarna på en smal och halkig stig, in i och långt ner i skogen. Ingen titel, en hemlighet. Fast nu har ju YA:s kulturreporter, Ulf Mårtensson, redan beskrivit det som göms längst där inne och nere som en ”gyllene kratta”. Men nej, inte är det väl en kratta? Så ser det inte ut i mina ögon. Jag tror att jag låter det förbli en hemlighet…

(Ungefär så här i Ystads Allehanda 2015)

För ett demokratiskt internet

Tänk om Bob Dylan eller Jimi Hendrix bodde bortåt Lövestadhållet?

Patrik Fältström, som jag sitter i bilen för att besöka, har kallats såväl IT-världens Dylan som Hendrix. Som någon sa: ”Det var väl han som uppfann e-mejl?” Men ”Paf”, som han kallas, är ändå en okändis.

För vad de arbetar med och gör, de som ägnar sig åt IT och internet, det sker i en annan, parallell värld som de flesta inte har en aning om. Att datorn startar på morgon och jag kommer ut på nätet räcker för mig.

På väg österut med sikte på Kullamöllan, eftersom Patrik Fältström också är ordförande i den förening som svarar för underhållet av möllan strax söder om Lövestad. Ja, där syns möllan, då tar jag av till höger. Vid ett stort bord – med en av husets katter utsträckt mitt på – sitter vi en lång stund och liksom förpratar.

Om att flytta från Stockholm till Skåne, köpa ett hus av en tillfällighet, bo på landet men nära hela världen, en timma till Kastrup och inte ens det till Sturup, jobba hemma vid datorn.

”Jag tycker om att sova i min egen säng”, säger han. ”Nu kan jag ha ett möte någonstans i Europa, flyga ner på morgon och hem på kvällen. Det gick inte från Arlanda.”

Patrik Fältström 2 Foto Janwikifoto Creative Commos

Patrik Fältström, föreläser på KTH. Foto: Janwikifoto / Creative Commons.

Patrik Fältström är numera ”Head of Research and Development” på företaget Netnod i Stockholm. Måndag-tisdag befinner han sig där, resten av veckan i Skåne och är nåbar via datorn.

Det är lite kul. IT-gurun Fältström har inget bredband utan är uppkopplad via radiomast. ”Bredbandet når inte hit. Men det fungerar bra. Jag har ju ett företagsabonnemang och betalar en slant för det.”

Det började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och har följts av en imponerande CV. Själv fäster jag mig vid att det var han som fick Mac- och PC-datorer att klara av att kommunicera med svenska bokstäver (prickarna ställde till problem).

”Det handlade om att kunna skicka bilagor”, förtydligar han. Nu ägnar han sig bland annat åt arabiska bokstäver, för att förenkla så jag själv begriper.

”Det finns andra som är mer tekniskt kunniga idag”, säger Patrik Fältström. ”Jag valde en annan väg…”

Ja, en nog så viktig väg och funktion, som kan beskrivas med orden: Internet och annan digital kommunikation som arbetsmöjlighet och socialt samkväm. Underrubrik: Ett demokratiskt internet.

Patrik Fältström är sin – och vår – egen inofficiella IT-minister utan portfölj och parti. Han var rådgivare åt de tre senaste svenska regeringarna av olika politisk färg, satt i den IT-politiska strategigruppen, IT-rådet och Digitaliseringsrådet.

Nuvarande regering har däremot inte hört av sig.

”Jag har aldrig arbetat direkt åt en minister utan med tjänstemännen. Nu pratar jag med några riksdagspolitiker som råkar vara miljöpartister, eftersom Kulturdepartementet visar störst intresse för IT-frågor”, säger han. Och tillägger: ”Den första regering jag arbetade för var den amerikanska. Det var 1997 och då gällde det .com-domänen.”

Patrik Fältströms budskap, ideologi eller bara sunt vett går ut på att ”det bästa är om vi samsas om den passiva infrastukturen”. Det innebär att det inte ska dras dubbla bredband av flera företag utan att den som drar bredbandet måste hyra ut det till andra operatörer på samma villkor.

Målet, om vi hoppar över en timmas diskussion om teknik och politik hemma hos Patrik Fältström, är till exempel att man ska kunna driva företag i Lövestad och Vollsjö lika väl som i en större stad. Hur går det med din framtidsvision? undrar jag.

Svar: ”Långsamt.”

Vi pratar lite om DAB också, något annat som engagerar Patrik Fältström. Ska Sveriges Radio lägga ner FM-sändningarna, den radio vi lyssnar på idag, och få oss att köpa nya digitala DAB-apparater istället? Hans svar: ”FM-nätet ska finnas så länge det behövs, inte läggas ner i förtid.”

(Krönika i YA 2015)

Barbro Svenssons livsshow

Lill-Babs 60 år på scen
Medverkande: Lill-Babs, Lotta Bromé och Benneth Fagerlund
Ystads teater

En iscensättning av boken ”Barbro” från i fjol. Som en blandning av ett radio- eller tv-program, en krogshow utan krog och ett kulturellt samkväm. Tre kandelabrar, två barstolar vid ett bord och ett piano är all rekvisita.

Lill-Babs sjunger till komp av pianisten Benneth Fagerlund och mellan sångerna samtalar radioprataren Lotta Bromé med Lill-Babs eller snarare Barbro Svensson. Svårt att hålla upp tempot, då. Det går halvbra före men bättre efter pausen.

Brottstycken ur Lill-Babs/Barbros liv, upp- och nergångar, de senare mest i privatlivet, passerar revy. Släktens starka kvinnor, pappan som var periodare, ”de många männen”, musikern Simon Brehm som hon började sjunga med som 15-åring. Mycket handlar om Lill-Babs kontra Barbro, artisten och människan.

Lill-Babs

Hon berättar att Åke Falck, vid uppsättningen av ”Annie Get Your Gun”, lärde henne att – på samma gång – sjunga och berätta en text. Fast det hade hon ju alltid gjort, från start.

Lill-Babs har ingen fantastisk röst. Hennes storhet som artist består av förmågan att identifiera sig med och just berätta en sångtext, så att den enklaste schlager fylls med liv, blir verklig och sann.

Hon låter Barbro ta plats i Lill-Babs sång. Och så är hon. efter ”60 år på scen utan comeback!” otroligt proffsig.

Som när hon i hit-medleyn – ”Gröna granna sköna sanna sommar”, ”Tuff brud i lyxförpackning”, ”Itsy Bitsy Teenie Weenie Yellow Polka Dot Bikini”, April, april”, ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran” med flera – utnämner recensenten till Klas-Göran, tar mig i handen, ser mig stint i ögonen och undrar varför jag inte ringt på nu… ja, 50 år?

Bäst är Lill-Babs, 76 år, när hon till lugnare, mer kabaret- och chanson-aktiga melodier sjunger och berättar texter av till exempel Lars Forssell, Barbro Hörberg eller Beppe Wolgers som direkt eller indirekt handlar om henne själv. Som ”Vinden i min själ” (en Wolgers-text) nästan sist i programmet.

(YA/KB/TA 2014)

Nils Nilsson, den stenknackande konstnären

Röset med märkligt formade stenar och på toppen ett skulpterat stenhuvud med krona som majestätiskt höjer sig uppåt en klarblå himmel.

”Var?” undrade någon, när jag la ut ett foto på facebook och skrev bildtexten ”I skulpturparken”. En annan föreslog: ”Påskön”. Ja, nästan så man kunde tro det. Men jag kvistade faktiskt inte över till Påskön nu i söndags utan gjorde endast en biltur i trakten.

En ”skulpturpark” är det kanske inte riktigt heller utan en skulpturträdgård. I sommar så fridsam och skön igen – för några år sen började trädgården återskapas med växter och blommor från tiden – att den förtjänar namnet Edens skulpturträdgård. Så ville Nils Nilsson att den skulle vara: som Edens lustgård i Bibeln. Tyvärr har Jordanfloden sinat och rinner idag som blott en rännil genom Eden.

1) Stenröset med Erik den helige

Stenröset med Erik den helige.

Hallsbergs stenar brukar trädgården – mer prosaiskt och ganska oförskämt – också kallas. Dags att upphöja ”stenarna” till vad de är: skulpturer. Liksom det är dags att ge Nils Nilsson från Hallsberg, några kilometer norr om Lövestad och Heinge, i Färs härad och Sjöbo kommun, sina välförtjänta titlar: skulptör och konstnär, kanske författare också eller berättare.

Vid enskifte i Heinge by
vi drefs ut till sten moras o dy
År aderton hundra tjugofem
Hallsberg blef vårt nya hem
För detta namn ej annan norm
än bergets läge namn och form
Jag var då i mitt sjuende år
Hur här såg ut i minnet står…
(Ur texten på ”Familjetavlan”)

Antalet stenar anges till 13. Men det beror lite på matematiken. Det nämnda röset består av ett flertal stenar, både utan och med motiv och inskriptioner. Huvudet med kungakrona är Erik IX – eller Erik den helige – och längre ner finns Gustav Vasa och Gustav II Adolf. Enligt ett foto från 1800-talets slut verkar det ursprungligen ha funnits ännu fler skulpterade figurer.

3) Lots hustru 2

Lots hustru.

Det här är min favorit, tillsammans med den skulptur som fått namnet Lots hustru. Där syns hennes noga utmejslade ansiktsdrag och under huvudet en skrynklig stenkjol som symbolerar tidens ”snaror och fåfänga”. Statyn i detta skånska Eden bör vara inspirerad av den halitpelare, som kallas just Lots hustru, på Sodomberget i Israel men kunde också vara ett verk av någon samtida skulptör. Forntida och modernt, på samma gång.

1825 genomfördes enskifte i byn Heinge. Familjen Nilsson tvingades lämna sin fädernegård och tilldelades mark utanför byn. Hallsberg låg inte bara ensligt utan marken var tydligen full med stora stenar. Åtminstone skulle sonen Nils, sju år, minnas det så livet igenom.

4) StamtavlanStamtavlan.

Nils Nilsson ärvde gården efter sin far. Han fick nio barn, sju av dem dog. Även hustrun dog tidigt. När hans son gifte sig lämnade Nils i sin tur över gården och flyttade ner till det så kallade undantaget, vid ån och kvarnen, tvåhundra meter därifrån.

Det var då, efter 1875-76, alltså långt fram i livet, som Nils Nilsson började skapa sina stenskulpturer.

Stenarna (grotte-, meteor-, sjöbottna- eller järnsten) hade han nog hittat i marken. Hans redskap var enkla kvarnhackor som hanterades med mästerligt resultat. Den första stenen är en stamtavla över släkten, från 1697 och framåt. På den andra berättar Nils om sin far och minnet av tvångsflytten till Hallsberg – och om behovet av att tro på Gud, för att stå ut.

O, tänk – då Adam och Eva
i lustgård Eden gått,
med Gud i sällhet lefva,
om de i lydnad stått
Af ormens list förfördes
till brott emot Guds bud,
Guds avbild då förstördes
de flydde för sin Gud.
(Ur en av texterna på Örtagårdsstenen)

Övriga tavlor/skulpturer har religiösa motiv och texter, vissa är helt fyllda med texter och bilder. Som stenen med ”Örtagårdsminnen”, där Nils Nilsson återberättar historien om Adam och Eva i Edens lustgård. En annan sten inspirerades av Uppenbarelseboken och i mynningen till Jordanfloden – en grävd bäck – står en sten med en uthackad karta över det heliga landet.

5) Bibelsten

Bibelsten. Samtliga foton: Bengt Eriksson.

Små, små figurer och detaljer, både fram och bak på stenarna och även på sidorna; egentolkade Bibeltexter på prosa men ofta också fint rimmade med inbyggda melodier, likt psalmer och gamla folkvisor. Livsskulpturer som i en självbiografi över Nils Nilssons dagliga, vemodiga liv och eviga tankar, hans hoppfulla tro. Ett dokument över en tid som gått och en fantastisk skulpturträdgård.

Nils Nilsson (1818-1896) var en stor skulptör och konstnär. Han borde lyftas fram, minnas och hyllas – mycket mer!

1) Läs. Gå in på hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening (www.farsharadshembygdsforening.com), klicka på länken till Hallsbergs stenar och läs mer om Nils Nilsson.

2) Lyssna. Skånes Taltidning gjorde för något år sen ett reportage om Hallsbergs stenar och Nils Nilsson. På Hembygdsföreningens hemsida går det att lyssna på reportaget.

3) Titta. För ytterligare några år sen gjordes en film med titeln ”Rundvandring bland Hallsbergs stenar”. Filmen har lagts upp på Youtube och även denna kan nås via hemsidan för Färs Härads Hembygdsförening.

(Ystads Allehanda 2014)

Olssons galleri: Jennifer Saxell

Jennifer KvP 5 b liten

Jennifer Saxell i samband med utställning på Galleri Max 2007. Foto: Birgitta Olsson