Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Odemokratisk sotning

Diskussionen om sotningsupphandlingen på Österlen med omnejd verkar aldrig ta slut. Jag vet inte hur många samtal jag haft med folk som stoppat – och fortfarande stoppar – mig på gatan och undrat/r vad som händer och vad de ska göra.

Eftersom jag förstått att alla inte läst de artiklar – både andras och mina – som skrivits i Ystads Allehanda om det så kallade ”sotningskriget” så lägger jag ut mina texter på bloggen. Tre stycken, hittills. Här kommer den första.

OBS! Det handlar inte bara om sotning och sotningsupphandling utom om mycket mer: om politik, demokrati och människor.

____________________________________________________

Under vinjetten ”Sotningskriget” har ni i YA kunnat läsa om upphandlingen av brandskyddskontroll och sotning i kommunerna Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad. Ett ämne för en kulturkrönika? Svar: Ja!

Det handlar om mycket mer än sotning, nämligen om begreppet demokrati. Var ska politiska beslut tas? Hur långt ifrån en kommun kan beslutsfattande läggas? Kan beslut överflyttas från kommunpolitiker till tjänstemän utanför kommunen?

Demokrati innebär både rätten att välja politiker och kunna ställa politikerna till svars. Det ska vara möjligt för kommuninvånarna att ha insyn i politiska beslut. Men ju längre utanför kommunens fullmäktige, styrelse och nämnder som beslut tas – desto mer försvåras insynen, desto färre kommunpolitiker är ansvariga.

Var går den gräns där demokrati blir odemokrati?

Skorstensfejarmästare Lundquist AB är – enligt upphandling – den nya sotaren på Österlen med omnejd.

Upphandlingen av sotning sköttes av Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund (SÖRF) – ett gemensamt förbund för kommunerna i sydöstra Skåne. Besluten togs/skulle ha tagits av SÖRF:s direktion, där det sitter några politiker från varje kommun. Jo, en märklig formulering: givetvis ska besluten fattas av SÖRF:s högsta politiska organ! Problemet är att det inte går att få klara besked om vilka beslut som tagits och vilka som tog dem.

Jag har ringt tjänstemän och politiker, fått SÖRF:s räddningschef Tom Setterwall att skicka offentliga papper om upphandlingen. Det räcker inte. Det krävs en Janne Josefsson som jobbar i en månad för att reda ut det här.

Berth Andersson (socialdemokratisk representant för Ystad i SÖRF:s direktion) suckar: ”Fruktansvärt. Det här måste revisionen titta på.” Jan-Erik Johansson (representant för moderaterna i Sjöbo) är mer kritisk ändå. ”Ett givet beslut” som redan hade tagits ”från tjänstemannahåll. De demokratiska spelreglerna har inte funnits med som det är tänkt.” Inte heller SÖRF:s ordknappa beslutsprotokoll ger besked om vad som hänt på direktionens möten.

Fem företag deltog i upphandlingen, bland annat Skorstensteamet i Skåne AB, som tidigare skötte sotningen, och Skorstensfejmästare Lundquist AB, som vann upphandlingen. Skorstenfejare Hans Lundquist erbjöd en ny sotningsmetod, som innebär att sotning sker underifrån med ett redskap som liknar en bläckfisk och följer med i rörböjningarna. Sotningen blir extra effektiv.

Skorstensteamet i Skåne AB är den gamla sotaren som allt fler begär egensotning för att kunna behålla.

Enligt Lundquist, som säger att han kommit och sotat direkt efter förre sotaren och fått ut mängder med sot. Ingvar Asplund på Skorstensteamet undrar varför det har hänt att Lundquist fått gå upp på taket och sota på gammalt sätt, för att allt sot inte kom ut med hans nya metod?

Hur ska en skorstensägare kunna veta vem som har rätt? Något märkligt med upphandlingen också: Kan SÖRF ha bestämt sig för att den nya sotningstekniken är överlägsen utan att fråga de övriga i upphandlingen om de kan sota på samma, nya sätt? Liksom infört ett nytt kriterium – i efterhand.

Den nya upphandlingen resulterade i ett stort antal ansökningar om ”egensotning” (vilket betyder att man kan använda den förra sotaren) från fastighetsägare i alla fyra kommunerna; småhus och större fastigheter, från koja till slott. Även politiker i SÖRF:s direktion (?) har skickat in ansökningar…

SÖRF kontrar med att kräva en extra brandskyddskontroll om man envisas med att använda den förra sotaren, alltså Skorstensteamet. Extrakontrollen görs av den nya sotaren (?), Skorstenfejarmästare Lundquist, och gäller även själva sotningen (många ?-tecken blir det).

Håkan Sten, sotningsexpert på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ifrågasätter lagenligheten. En brandskyddskontroll ska, enligt Sten, enbart gälla teknisk status. ”Det finns olika sorters obstruktion, med- och omedveten”, säger han. ”Det här är obstruktion mot lagstiftningens syfte.”

Själv vill jag veta vem/vilka på SÖRF som tog beslut om en extra brandskyddskontroll (= extra kostnad för konsumenten). De politiker jag pratar med förnekar att de fattat ett sådant beslut. Och nu har Tom Setterwall, räddningschefen, gått på semester. Jag ställer frågan till Mats Svensson, tillförordnad chef, som skickar ett mejl med rubriken ”Troliga och kanske möjliga svar på dina frågor.” Hans svar: ”Möjligtvis är det kanske Räddningschefen tillsammans med Direktionen som har fattat detta beslut.”

I Simrishamn, Tomelilla och Ystad är sotningsprotesterna individuella. Här i Sjöbo protesterar hela kommunhuset. I skrivögonblicket hör jag att det ska bli ett extra möte om SÖRF:s upphandling av sotning.

”En hel del att ifrågasätta. Upphandlingen har inte gått till som vi brukar göra i Sjöbo. Vi är ju till för kommunens invånare – det ska inte vara terapi för räddningstjänsten”, enligt kommunalrådet Stefan Lundgren (m).

(Ystads Allehanda 2013)

Noteringar om deckaråret 2012

Årets deckarland (1)
Utan tvekan Danmark. Längesen så många – och bra – danska deckare kommit på svenska. Allra bäst: Sara Blædel, ”De bortglömda” (Massolit; övers: Ninni Holmqvist) och Jussi Adler-Olsen, ”Journal 64” (Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen). I Danmark gavs det ut ännu fler bra deckare – som Erik Valeurs ”Det syvende barn” och Jesper Steins ”Uro” (bägge Politiken) samt inte minst sista delen i Ole Frøslevs krimiserie om andra världskrigets Köpenhamn, ”Haltefanden” (People’s Press).

Deckarlandet (2)
Från deckarlandet Frankrike – där författare skriver över gränsen mellan kriminal- och annan skönlitteratur, blandar fantasteri med realism – kom flera märkliga böcker: Virginie Despantes lesbiska noir ”Apokalyps baby” (Bonniers; övers: Anna Petronella Fredlund), Tatiana de Rosnays litterära pusseldeckare ”Colombes granne” (Sekwa; övers: Emma Leonard) och Fred Vargas polis- och vampyrroman ”Okänd kontinent” (Sekwa; övers: Cecilia Franklin).

Årets nordiska deckarlandskap
Från strax söder om Kiruna och Haparanda sträcker sig landet, som kan kallas Sameland, genom Tornedalen och Finland till Kautokeino och Tromsø i Norge. I denna – för de flesta – okända geografi utspelar sig flera av årets bästa svenska kriminalromaner: ”Till offer åt Molok” (Bonniers) av Åsa Larsson, ”I tystnaden begravd” (Lind & Co) av Tove Alsterdal och ”Kautokeino, en blodig kniv” (Ordfront) av debutanten Lars Pettersson.

                                           

 

 

—————————————————————————————————————————–

Allra bäst i Sverige: Kristina Ohlssons både svenska och internationella thriller om terrorism och dess grogrund, ”Paradisoffer” (Piratförlaget). Spännande rätt igenom, trovärdig ner till varje kommatecken.

Bäst i Skåne
Jonas Berghs personliga noir-skildringar av Malmö och Borstahusen i boken ”Mord” (Recito) samt Stefan Castas natur- och civilisationsthriller ”Under tiden” (Opal), väl mest för ungdomar men också jag läste med skräck och nöje.

Mest nyskapande
Engelsmannen David Peaces hårdkokta deckare är så språkligt nyskapande att de borde vara oöversättbara. Men 2012 kom till och med två av dem på svenska: de första delarna i Yorkshire-kvartetten, ”1974” (Modernista; övers: Rebecca Alsberg), respektive Tokyo-trilogin, ”Tokyo år noll” (Coltso; övers: Peter Samuelsson).

Årets deckaröversättare
Ovannämnde Peter Samuelsson, som lyckats obegripligt bra med David Peaces språkexperimentella noir om Tokyo strax efter andra världskriget.

Mörkast
Nämnde David Peace samt George Pelecanos, som med ”Andelen” (Modernista; övers: Hans Berggren) inlett ännu en noir-serie om Washington DC bortom Vita huset, och Antti Tuomainens skildring – mitt emellan Raymond Chandler och Blade Runner – av framtidens Helsingfors, ”Helaren” (Forum; övers: Marjut Hökfelt).

—————————————————————————————————————–

Mörkast i Sverige                                                                                           
Håkan Östlundh skrev en regnig, novemberkall noir, ”Laglöst land” (Forum), om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

Historiska brott (1)
Med Set Mattsson, som debuterade med polisromanen ”Ondskans pris” (Historiska Media) om Malmö vid andra världskriget slut, har Sverige fått en historisk deckarförfattare av internationell klass.

Historiskt (2)
I ”New Yorks gudar” (Norstedts; övers: Jessica Hellén) skriver Lyndsay Faye – likt en amerikansk Charles Dickens – om irländaren Timothy Wilde som polis på Manhattan i mitten av 1800-talet; fattigdom och svält, barnprostitution, religiösa motsättningar och rasism.

Årets bästa översatta
Delad plats mellan David Peaces Tokyo-noir och Denise Minas lika mörka skildring av poliser, gangstrar och politiker i dagens Glasgow, ”Gudar och odjur” (Minotaur; övers: Boel Unnerstad).

Kriminell skräck och fantasy
Framtidens svenska deckare skapas vid gränsen mellan kriminellt, skräck och fantasy – som i Amanda Hellbergs övernaturliga ”Tistelblomman” (Forum), Nene Ormes urban fantasy ”Särskild” (Styxx), Anders Fagers skräckroman ”Jag såg henne idag i receptionen” (W&W), och – framför allt – Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens nog så kriminella serie om häxorna i Engelsfors, årets bok heter ”Eld” (R&S), för både vuxna och ungdomar.

Årets kriminalpjäs
Hans Alfredsons bok ”En ond man” och filmen ”Den enfaldige mördaren” – med Alfredson själv som den onde mannen – förenades av Dennis Magnusson/Dennis Sandin till den lika kriminella och gripande pjäsen ”Den enfaldige mördaren” på Helsingborgs stadsteater.

 

————————————————————————————————————–

Återutgivning                                                                                                                      Maj Sjöwall pratar på bokmässor och tar emot internationella deckarpriser, nya Beck-filmer spelas fortfarande in. Sjöwall Wahlöö verkar ha evigt liv. Nu har Piratförlaget återutgivit de tio titlarna i Sjöwall Wahlöös polisserie ”Roman om ett brott” (1965-75).

Trend
När äldre deckare återutges eller kommer i pocket så förses de med förord. Till exempel har Henning Mankell, Roslund & Hellström, Jo Nesbø, Åsa Larsson, Leif GW Persson, Arne Dahl, Jens Lapidus, Håkan Nesser, Liza Marklund och Anne Holst har skrivit förord till Sjöwall Wahlöö. Vilket fördjupar (om)läsningen.

I Sjöwall Wahlöös fotspår
Anders Roslund & Börge Hellström, ”Två soldater” (Piratförlaget), fortsätter att skildra samhället med lika kritiska ögon som Sjöwall Wahlöö. Dessutom: en deckarförfattande duo.

Rysmys i Sverige
Den Maria Lang-doftande deckarformen lever kvar i till exempel Kristina Appelqvists skildringar, i år ”De blå damerna” (Alfabeta), av det mysigt kriminella Skövde.

Utländskt rysmys
Elly Griffiths ”Känslan av död” (Minotaur; övers: Gunilla Roos), som utspelar sig i engelska Norfolk, samt Louise Pennys ”Mörkt motiv” och ”Nådastöt” (bägge W&W; övers: Charlotte Hjukström), vilka utspelar sig i den kanadensiska byn Three Pines, doftar av Agatha Christie. Men framflyttat till idag.

Årets Perry Mason
Michael Connellys senaste Michael Haller-deckare, ”Det femte vittnet” (Norstedts; Övers: Patrik Hammarsten), är som en pastisch på legenden Perry Mason. En domstolsskicklig advokat, en undersökare och en pådrivande sekreterare. Fast så här skulle aldrig en Perry Mason-historia ha slutat.

Årets återkomst
Den svenska politiska thrillerns nestor och mästare, Sven Westerberg, återkom efter sex års väntan (och längtan) med ”Onsala, höstvinden och T.S. Eliot” (Tre Böcker). Mycket mer innehållsrik än sina blott 160 sidor.

Årets och tidigare års mest bortglömda
Med sjätte titeln, ”Livstid” (Idus), avslutar Ulla Bolinder sin serie med fiktiva dokumentärromaner. Inte likt någonting annat i svensk deckarutgivning!

Tecknade deckare
Dennis Gustafsson gav ut sitt tredje seriealbum, ”Spöket på hotell Vega” (Albumförlaget), om privatdetektiven Viktor Kasparsson i Helsingborg och Dennis Erikssons berättelse om ”Yngve Öman” (Nilleditions) är tecknad Norrbotten-noir. Den första tecknade serieromanen om Lisbeth Salander, ”Män som hatar kvinnor del 1” (Norstedts; återberättat av Denise Mina, tecknat av Leonard Manco/Andrea Mutti och översatt av Peter Sparring) finns nu också på svenska.

———————————————————————————————————————

Deckarfilmer
Benedict Cumberbatch som Sherlock Holmes i dagens teknologiska London (tv/dvd), nya Arne Dahls-serien (tv/dvd) – ett gruppdynamiskt drama om olika sorters människor som arbetar så bra ihop just för att de är olika – och regissören Måns Månssons hatkärleksfulla uppgörelse med filmdeckargenren i ”Hassel – Privatspanarna” (bio/dvd).

Deckarfakta
Michael Tappers tegelstenstjocka, faktasprängda – fast ändå lättlästa – doktorsavhandling ”Snuten i skymningslandet: svenska polisberättelser i roman och film 1965-2010” (Nordic Academic Press) är ett spännande årslångt projekt att ta sig igenom. Karl Berglund har under arbetet på sin deckaravhandling skrivit boken ”Deckarboomen under lupp: statistiska perspektiv på kriminallitteratur 1977-2010” (Uppsala universitet) och kemiprofessorn Olle Matsson gav ut ”En dos stryknin” (Atlantis) om giftmord inom och utom deckarlitteraturen.

Årets deckarland (3)
Glöm inte heller Italiens ortsspecifika deckare: Gianrico Carofiglios ”Skälig misstanke” (Forum; övers: Ulla Trenter) om advokaten Guerrieri i staden Bari, Donna Leons ”En dunkel död” (Forum; övers: Ing-Britt Björklund) om kommissarie Brunetti i Venedig och Andrea Camilleris ”Utflykten till Tindari” (Modernista; övers: Barbro Andersson) om kommissarie Montalbano på Sicilien.

(Kvällsposten 2012)

I deckarhyllan: Gotland noir

Håkan Östlundh
Laglöst land
(Forum)

”Laglöst land” – sjätte titeln i serien om kriminalinspektör Fredrik Broman med flera vid polisen i Visby – är Håkan Östlundhs bästa deckare. Ja, har någon skrivit en bättre Gotlands-deckare?

Mer av thriller, den här gången, och mindre av polisroman: en regnig, novemberkall noir om Gotlands glesbygd, bortom politikernas Almedalen och turisternas sommarhus.

En Gotland noir, som trots geografin blivit så allmängiltig att ”Laglöst land” kan handla om vilken svensk landsbygd som helst.

Miljöerna är autentiska. Med undantag för Rums – orten där öns ”banditer” finns: de kreativa småfixarna som ordnar allt från polska svartsnickare till HB, smuggelcigaretter och annat röka.

Det handlar om att överleva trots få jobb och små odds.

Ungdomarna Viktor och Rafael säljer estniskt amfetamin på nätet. Deras sätt att överleva – och med tiden kunna ta sig ifrån Gotland. Också starten för en kriminell kedjereaktion som leder till att ett lik hittas i en kommunal vattencistern.

”Laglöst land” är en djupt moralisk skildring av hur det kan gå om man tar steget från livets gråzon över till yrkeskriminalitet. Och samtidigt full av solidaritet med de människor som samhällsutvecklingen förpassat till ett ”laglöst land”.

(Kristianstadsbladet/Ystads Allehanda/Trelleborgs Allehanda 2012)

Malmös moderna konstmuseum

Liksom Malmö opera är Skånes opera skulle Malmö konstmuseum bli ett konstmuseum för hela regionen.

Och nu är det dags att Malmö konstmuseum, som finns men ändå inte finns, får en fysisk plats. Just nu finns också – och äntligen – chansen. Så ta den nu!

Uppmaningen riktas såväl till politikerna i Malmö (kanske också i Region Skåne?) som till Göran Christenson, chef för det konstmuseum som Malmö både har och inte har. Låt mig börja idag och gå bakåt.

Moderna museets nya chef, Daniel Birnbaum, struntar nu i det löfte som den förra chefen, Lars Nittve, gav när Malmö kommun år 2009 lät Rooseum bli en filial till Moderna museet i Stockholm. Filialen skulle vara självständig, ha en lokalt ansvarig med rätt att ordna egna utställningar.

Moderna museet i Malmö på Rooseum. Foto: Åsa Lundén.

Men i dagarna har Magnus Jensner, chef i Malmö, sagt upp sig. Stockholm övertar ansvar och beslutsrätt. Inga fler egna utställningar utan Rooseum-filialen ska visa konst från Moderna museets samlingar.

Ett löftesbrott mot Malmö kommun och ett svek mot malmöborna och skåningarna. Rätt oförskämt också. Lantisarna ska buga, niga och tacka för att Moderna museet transporterar sitt konstlager ner till oss så vi får se lite bra konst.

Jovisst, den nya utställningen ”Scenbyte” innehåller klart sevärd och i flera fall världskänd konst. Men budskapet är att Malmö kommun inte kan ha någon egen intressant konstsamling. Om ordet ”modern” syftar på sam- och nutid så har Malmö faktiskt en mycket mer modern konstsamling att visa.

Rooseum skulle aldrig ha överlåtits. Redan då framfördes farhågor om att så här kunde det sluta. Malmö kommun lät också bygga om och renovera Rooseum åt Moderna museet för cirka 43,5 miljoner.

Fel och dumt. Till och med dubbelfel. För det andra dumma beslutet – eller ställningstagandet – stod Göran Christenson, chefen för det obefintligt befintliga konstmuseet. Nej, tack! sa han till Rooseum.

Malmö konstmuseum är idag inrymt i Malmö museum. Lokalerna är för små. Omöjligt att visa ens en bråkdel av Malmö konstmuseums stora samling – cirka 30 000 verk! – med äldre konst av till exempel Carl Fredrik Hill och framför allt samtidskonst.

Tack vare privata donationer kan Göran Christenson köpa konst för mellan 3 och 4 miljoner per år. Vilken han gjort de senaste 20 åren!

Moderna museet i Malmö, fasaden. Foto:  Åke E:son Lindman

Men konstsamlingen förvaras i ett magasin, osynlig för allmänheten. Därför kämpar Don Quijote Christenson för att konstmuseet ska få ett eget hus. Förgäves.

Vet inte hur många förslag på ombyggnader och nya husbyggen som politikerna ratat. Kommer det att byggas ett nytt hus åt Malmö konstmuseum under Göran Christensons, Ilmar Reepalus och min livstid?

För liten utställningsyta, blott 809 kvadratmeter. Mindre yta än de 1000 som konstmuseet har i Malmö museum. Så har Christenson sagt om Rooseum. Men 1000 + drygt 800 blir ju nära nog en fördubblad utställningsyta.

Varför inte visa äldre konst på Malmö museum och ha samtidsutställlningar på Rooseum? Bättre dubbelt upp än inget alls, eller? Byt nu ståndpunkt Christenson! Ut med Moderna museet och in med Malmö konstmuseum på Rooseum. Kräv det!

(Ystads Allehanda 2011)

Malmö Konstmuseum = Rooseum?

Två av nedanstående punkter har fallit bort = ordnat till sig och förklarats sen jag skrev den här texten. Nu återstår endast den första punkten. Dags – alltså – att tänka om!

*

Malmö Konstmuseum har vernissage på söndag för en utställning med delar av museets spännande – ja, unika – samling med rysk konst från 1900-talets första hälft. Just delar av samlingen…

På Sydnytt hörde jag att konstmuseichefen Göran Christenson beklagade sig över de alltför små lokalerna. Där finns inte plats att ställa ut hela samlingen. Många av museets ryska konstverk står fortfarande kvar i källaren utom sehåll för besökarna.

Nog har jag hör det förut?

Och varje gång som Christenson (eller någon eventuellt konstintresserad politiker) suckar över Malmös gamla trånga Konstmuseum så undrar jag vad de menar. Egentligen.

Deras klagosång är sann men innehåller inte hela sanningen och blir därför ”en vit lögn”. De döljer – vilket måste vara medvetet – att Malmö ju har en konsthall som står tom, alltså Rooseum.

Varför hävdar Christenson med flera att det saknas möjlighet att ställa ut mer av Malmö Konstmuseums samlingar? Såvitt jag förstår kan det finnas tre svar:

1) Man vill inte påpeka att Rooseum står där och dessutom står tomt. Det skulle kunna riskera att planerna på att bygga ett nytt konstmuseum i Malmö förhalas ännu mer. (Eller kanske inte alls blir av?)

2) Någon punkt i avtalet med familjen Roos förhindrar Malmö kommun att använda Rooseum som temporär – eller permanent – lokal för kommunala konstutställningar.

3) Rooseum har misskötts så att huset blivit otjänligt för konst. Dessutom har Rooseum stått tomt så länge nu att det kan finnas risk för mögelbildning. Dags att skicka dit en mögelhund?

(Kvällsposten 2007)