Etikettarkiv: Blekinge

Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

po-tidholm-laget-omslag-634x1024Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Annonser

I CD-spelaren: Bagge tolkar Martinson

Martin Bagge & Trio Isagel
Vägen ut
(Footprint)

Martin BaggeMartin Bagge kunde – ja, borde – undervisa i tonsättning av dikter.

De flesta poeter diktar ju rytmiskt men sällan melodiskt. Bagge är däremot en mästare på att tonsätta sådana svårtonsatta dikter.

Han pressar aldrig in raderna i en melodi utan skapar melodier inifrån poesin. Att han skulle betona ett ord fel bara för att ordet ska passa i melodin är otänkbart.

Albumet ”Vägen ut” – som med sitt tjocka texthäfte också är årsbok för Harry Martinson-sällskapet – innehåller tonsatta Martinson-dikter.

Martin Bagge förenar – så just mästerligt! – folklig och konstnärlig vissång. Trio Isagel (Mats Edén, fiol, Josef Kallerdal, bas, och Tina Quartey, slagverk) placerar visorna i folkmusiken men speglar också Harry Martinsons äventyrslystnad, längtan bort och iväg.

Några inspelningar gjordes dessutom i Nebbeboda skola i Blekinge, där pojken Harry var skolelev.

För att välja ett enda favoritspår: sjömansballaden ”Gamle Tommy”, där Dan Berglund sjunger duett och Sigmund Groven spelar stämningsfullt på munspel (liksom han gör i flera andra visor/dikter).

Harry Martinson (1904-78) själv sjunger sjömanslåten ”Böljerna de rullar” i en gammal upptagning.

(Hifi & Musik 2014)

I CD-spelaren: Cherry Tess

Cherry Tess and her Rhythm Sparks
Roc-a-Chicka
(Enviken)

Som en speedad version av Wanda Jackson och Brenda Lee.

Så låter Cherry Tess, egentligen Therése Möller från Blekinge. Hon sjunger, ropar och skriker så rösten glider upp i ett ooooooh!

En blandning av amerikanskt och nya låtar i rockabilly-stil, skrivna av gitarristen Per Månsson. Några gånger har Tess/Möller haft ett par egna fingrar i låtarna.

Titelspåret ”Roc-a-Chicka” tolkas smått sensationellt – mycket bättre än originalet! Cherry Tess förenar rock, pop och lite schlager vid skiftet mellan 50- och 60-talet. Ja, vad hon än tolkar – ”You’re Driving Me Mad”, ”The Wobble”, ”Gotta Lotta That” – så personliggörs låtarna, tempot drivs upp med hjälp av musikerna.

Flera riktigt bra nya låtar också – från en typisk rockabilly som ”Baby I’m Gone” till en lugnare, lite soulgospelaktig ”It’s A Sin”. Nämnde Månsson spelar lika tufft som flyfingrat på elgitarren och Peter Barrelid hackar fåtoniga rockackord på pianot.

(Ystads Allehanda 2011)

Playtones vann! Jajamensan!

Jag var faktiskt inte hemma i lördagskväll och såg Dansbandskampen på TV (får titta på nätet och reprisen).

The Playtones från TV-presentationen.

Men nog blev det ett resultat i min smak – om så varenda en med anknytning till Blekinge, i och utom länet, den här gången ringde minst 35 gånger per kvinna och man. (Skulle inte förvåna mig om Thomas Deutgen sprang bakom scen och körde sin mobiltelefon på repeat; fast så får väl inte en jurymedlem göra?)

Men var var jag då i går kväll? Jag trotsade vädret, körde genom snön till Ystad för att se och höra Michael, Jennifer, Tessa och Mattea Saxells julkonsert i Klosterkyrkan. Mycket bra! Minst lika bra som deras julalbum.

Åter till Dansbandskampen…

På Rootsy. nu – en nätsida för rootsig musik (främst country och countryaktigt) pågår en smärre diskussion om Playtones värde som dans- kontra rock- och countryband. Gå gärna in och delta i debatten.

Också om Dansbandskampen – som TV-program och tävling – finns det åsikter på Rootsy och tidigare dessutom om kvalitén på låten ”Fairytale”. Här följer mina åsikter om diverse, något omskrivet från Rootsy:

Ja, Dansbandskampen – som TV-program och tävling – borde vara upplagd på ett helt annat sätt. Både vad gäller vilka låtar som banden ska spela, att juryn är medagerande på det sättet att jurymedlemmar hjälper dansband att komma med i kampen och banden förbinder sig att ge ut skivor på bestämda skivbolag.

Public service? Tja. Det handlar ju om att locka tittare, public service handlar inte om mycket annat än att locka tittare numera. Public service-TV bryr sig inte ens om programmen görs enligt fackliga avtal eller inte.

 

Boppín´ Steve i dansbandsversion på TV.

De flesta svenska dansbandslåttexter är ”urusla” – i betydelsen inget vidare poetiska i ordvalet – så varför skulle inte Playtones kunna sjunga en dålig text? Melodin var väl sådär, en rätt åkej rocklåt. Mycket rock & roll har så där åkej melodier. (Detta syftar förstås på den nya Playtones-låten ”Sofie” – kolla på SvT Play!)

Och (svar på ett annat diskusskonsinlägg på Rootsy) Playtones är inget nytt bandnamn, det »nya« är att repertoaren ändrats något men faktiskt inte så mycket den heller.

Jag tycker det var kul att Playtones vann för att det ändå visar att det går att ha en lite större personlighet som dansband, bygga sin musik på en lite mer musikaliskt medveten grund. För det har Playtones: det är Jerry Lee Lewis och rock & roll i grunden, vad de än spelar. Och den medvetna blandningen av rock & roll och country – samtidigt – gillar jag också.

Plus att jag ju häcklats här i Rootsy för att jag tyckt att ”Fairytale” (länk till finalversionen på SvT Play) är en bra låt. Playtones gjorde den nästan som jag också skrev att den borde göras, fast snabbare. Och så blev den bra, det blev den – med Playtones.

Boppin´ Steve är influerad av Jerry Lee Lewis, visst. Men på sitt soloalbum bevisade han att Jerry Lee är just en influens – sen har han en egen personlighet, också. Den Boppin´ Steve–platta (som jag tidigare lagt ut en recension av på Erikssons kultursidor) rekommenderas!

Plus att versionen av ”Carina” alltså förra årets dansbandssegrarlåt med Larz-Kristerz ju var … ja, bättre än originalet! (Kolla också den på SvT Play!).

PS. Har inte Playtones-basisten en blå – ja, blå! – keps också? Snacka om traditions- och stilmedvetenhet.

Playtones till Dansbandskampens final!

Och nu när alla i och från Blekinge har röstat minst 10 gånger per kvinna och man: Wow, liksom.

The Playtones gjorde – faktiskt – en lysande version av ”Fairytale” som countrystomp.

The Playtones (före Dansbandskampen)

Eftersom The Playtones från Kallinge lockade varenda Blekingbo (även i förskringringen) att rösta både en gång och två, tre och fyra gånger så gick bandet ju gick vidare i Dansbandskampen i lördag. Strax letade jag upp ett par skivrecensioner från i fjol, före dansbandstiden. 

The Playtones bör väl fungera bra på dansbanan också. Owe Thörnqvist-låten ”Dagny” hade i det nervösa TV-sammanhanget råkat få en rätt skum rytm medan Lill-Babs ”Älskade ängel” fungerade desto bättre. Riktigt, riktigt bra! Ja, titta och hör själv när The Playtones lirar låten på TV

Och här är en länk till dansbandskrönikören Michael Nystås, som må ha koll på dansband men rock & roll vet han inte mycket om.  

—————————————————————————-

Boppin´ Steve and The Playtones
A Tribute to Jerry Lee Lewis
(Enviken Records)

Som Boppin´ Steve – egentligen Stefan Jonasson – uttrycker det i cd-häftet: ”Genom Jerry Lee Lewis skivor lärde jag mig att spela både rock´n´roll och country!”

Därför har han gjort ett hyllningsalbum med flera av de låtar som för alltid är förknippade med Jerry Lee Lewis, givetvis ”Great Balls Of Fire och ”Whole Lotta Shakin´ Goin´ On men även andra låtar som Jerry Lee tolkat på sitt eget pianohamrande sätt, t ex ”Oh Lonesome Me”.

Det är en kul platta.

Både Jerry Lee och Boppin´ Steve hörs i framförandet. Boppin´ Steve har skalat av Jerry Lees redan avskalade boogiestil, spelar ännu kantigare och spetsigare. Han låter yngre, kan slå och hamra som en punkare på pianotangenterna. Det blir mycket boogie – och en del punk – också i countryspåren.

Bland kompmusikerna märks bl a Harmonica Sam och den fingerfärdige elgitarristen Fredrik Rosén, vilka inte minst i avslutningsspåret ”Honky Tonk Rock´n´Roll Piano Man” visar vad de går för. Ja, verkligen!

———————————————————————————

Harmonica Sam with The Domestic Bumblebees
Rocker No 1
(Enviken Records)

Harmonica Sam, egentligen Samuel Andersson, har också gjort ett album i eget artistnamn. Rock´n´roll med munspel, på gränsen mellan svart och vitt, R&B och rock, afro- och anglo-amerikanskt.

Harmonica Sam sjunger också. Han har en smått märklig förmåga att anpassa rösten efter låtmaterialet, kan både sänka röstläget och bli som en bluessångare och hicka rockabillyljust.

Mindre kända låtar ur främst den svarta rock´n´roll-historien blandas med nya. Sam har själv gjort det instrumentala titelspåret, där han med munspelet bevisar att han är låttiteln. Även Tobias Einestad, bas, och framför allt Fredrik Rosén, gitarr, har gjort några låtar som förhåller sig till rockens klichéer på ett eget och udda sätt.

Jo, elgitarristen Rosén finns med också på den här plattan och får stort utrymme att visa vilken fenomenal rock´n´roll-gitarrist han är. 50-talets elgitarrstil, där jazz mötte den nya rocken, är grunden och sen lägger Rosén till och till och till…

Och vid pianot: Boppin´ Steve.

(Snarliknande recensioner i Ystads Allehanda och Hifi & Musik 2008)

Det kulinariska Blekinge

Ann-Mari Williamsson och Helena Grännsjö foto)
Kulinariska utflykter i Sverige trädgård. En Blekingekokbok.
Eget förlag

Kulinariska utflykterInget förlag ville ge ut boken. Ämnet var för smalt och målgruppen för liten. Näringslivet och turistmyndigheten i Blekinge var inte intresserade. Inte heller ville någon kulturfond eller stiftelse skjuta till pengar.

Till sist bidrog Blekinges landshövding med 30.000 kronor till en fotodokumentation av festmaten på Residenset i Karlskrona.

Men det var allt. Och det räckte inte långt. Så Ann-Mari Williamsson fick själv satsa – håll i er! – 800.000 kronor för att trycka boken ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård”. Upplaga: 4.000 exemplar.

– Jag tänkte, säger hon, att säljer inte boken så får jag väl gå från hus och hem.

Nu kan Ann-Mari pusta ut – och bo kvar. Genom flitiga besök i snart sagt alla bibliotek och bokhandlar i Karlskrona med omnejd har hon lyckats sälja så många böcker att ekonomin gått ihop.

Och fattas bara! ”Kulinariska utflykter i Sveriges trädgård” är ju en högst speciell Blekingekokbok. Här finns inte blott en massa recept utan Ann-Mari Williamsson och fotografen Helena Grännsjö följer dessutom maträtterna bakåt till råvarorna: presenterar odlare (från grönt, frukt och bär till flodkräftor och lax) och andra lantbrukare (Highland Cattle, lamm, struts och vildsvin), fiskare och bagare i dagens Blekinge.

– Mat kan jag. Och jag har ju skrivit en del artiklar. Men någon författare är jag inte. Jag har försökt använda talspråk, som när jag berättar och pratar. Du är inte den första som sagt att när man läser boken så känns det som att sitta brevid mig i bilen och åka runt i Blekinge.

SillAnn-Mari Williamsson är hushållslärare i botten. Hon har bland annat arbetat i Foodias provkök i Staffanstorp och som lärare på KF:s Vår gård i Saltsjöbaden.

Sill i Blekinge. Foto: Helena Grännsjö

Efter att ha varit borta från Blekinge i drygt 26 år återvände Ann-Mari för att driva restaurang Krutviken och Wämö kaffestuga i Karlskrona. Nu efter pensioneringen håller hon i representationsluncher och middagar på landshövdingens residens.

Och så har Ann-Mari Williamsson alltså skrivit en bok om kulinariska utflykter i hemlänet.

Enligt förordet ska maten i Blekinge vara ganska lik den i grannlänen. Men det är väl blygsamt och inte riktigt sant. För visst finns det speciell Blekingemat…

– Det speciella med Blekinge är sjön och skärgården. Man har ätit mycket fisk och även sjöfågel (lom, svärta, sjöorre och ejder). Här är det, också idag, tillåtet att skjuta sjöfågel på ett friare sätt.

– Jag vill gärna ha en ung fågel, om jag ska laga till den. Men förr fick man väl skjuta och äta vad man kunde.

Med sötsur sås till…

– Ja, det har man. Eller hade. Både till stekt sill och sjöfågel, antagligen för att ta bort smaken av tran. Fast på min fars matbord fanns alltid en flaska matättika, som han hällde på sillen.

Ännu en smått märklig specialitet från Blekinge: ålakroppkakor.

– Det var väl likadant här. På öarna hade man inte så mycket fläsk – däremot var det gott om ål. Då använde man den i kroppkakorna.

– Apropå kroppkakor, fortsätter Ann-Marie. Traditionen att göra kroppkakor – gråkroppkakor, som vi kallar dem – på riven potatis kommer uppifrån Oskarhamn och Kalmar, fortsätter längs kusten och så går det en gräns strax före Ronneby. I Skåne och inne i Blekinge gör man istället kroppkakor på kokt potatis.

ParfaitNågon efterrätt som är speciell för Blekinge?

– Måste väl vara björnbär. Det finns många stengärdsgårdar i Blekinge och där trivs björnbären. Ja, också Småland har ju björnbär och stengärdsgårdar – men här tillkommer kusten och den kombinationen är björnbären extra förtjusta i.

Parfait. Foto: Helena Grännsjö

Vad äter du helst själv då, av allt som kan tillagas med Blekinges råvaror?

– Jag tycker ju om kött också. Inte minst det nya köttet: struts, vildsvin och biff på Highland Cattle, det är nåt extra. Ändå är det fisk som jag tycker allra bäst om.

PS.
På vägen mellan ordbehandlaren och den tryckta artikeln har ännu mer hunnit hända.

Ann-Mari Williamsson, nyligen utsedd till ”Årets Blekinge-ambassadör”, har låtit trycka en andra upplaga av sin kulinariska Blekingebok. Till sommaren trycks också en karta med vägbeskrivningar till de kulinariska utflyktsmålen. Och vill man inte resa med egen bil så ordnas guidade bussturer under juli månad. Guiden heter förstås Ann-Mari Williamsson.

(Delvis olika versioner i bl a Kvällsposten och Ystads Allehanda 2003)