Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

Kritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Odemokratisk sotning

Diskussionen om sotningsupphandlingen på Österlen med omnejd verkar aldrig ta slut. Jag vet inte hur många samtal jag haft med folk som stoppat – och fortfarande stoppar – mig på gatan och undrat/r vad som händer och vad de ska göra.

Eftersom jag förstått att alla inte läst de artiklar – både andras och mina – som skrivits i Ystads Allehanda om det så kallade ”sotningskriget” så lägger jag ut mina texter på bloggen. Tre stycken, hittills. Här kommer den första.

OBS! Det handlar inte bara om sotning och sotningsupphandling utom om mycket mer: om politik, demokrati och människor.

____________________________________________________

Under vinjetten ”Sotningskriget” har ni i YA kunnat läsa om upphandlingen av brandskyddskontroll och sotning i kommunerna Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad. Ett ämne för en kulturkrönika? Svar: Ja!

Det handlar om mycket mer än sotning, nämligen om begreppet demokrati. Var ska politiska beslut tas? Hur långt ifrån en kommun kan beslutsfattande läggas? Kan beslut överflyttas från kommunpolitiker till tjänstemän utanför kommunen?

Demokrati innebär både rätten att välja politiker och kunna ställa politikerna till svars. Det ska vara möjligt för kommuninvånarna att ha insyn i politiska beslut. Men ju längre utanför kommunens fullmäktige, styrelse och nämnder som beslut tas – desto mer försvåras insynen, desto färre kommunpolitiker är ansvariga.

Var går den gräns där demokrati blir odemokrati?

Skorstensfejarmästare Lundquist AB är – enligt upphandling – den nya sotaren på Österlen med omnejd.

Upphandlingen av sotning sköttes av Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund (SÖRF) – ett gemensamt förbund för kommunerna i sydöstra Skåne. Besluten togs/skulle ha tagits av SÖRF:s direktion, där det sitter några politiker från varje kommun. Jo, en märklig formulering: givetvis ska besluten fattas av SÖRF:s högsta politiska organ! Problemet är att det inte går att få klara besked om vilka beslut som tagits och vilka som tog dem.

Jag har ringt tjänstemän och politiker, fått SÖRF:s räddningschef Tom Setterwall att skicka offentliga papper om upphandlingen. Det räcker inte. Det krävs en Janne Josefsson som jobbar i en månad för att reda ut det här.

Berth Andersson (socialdemokratisk representant för Ystad i SÖRF:s direktion) suckar: ”Fruktansvärt. Det här måste revisionen titta på.” Jan-Erik Johansson (representant för moderaterna i Sjöbo) är mer kritisk ändå. ”Ett givet beslut” som redan hade tagits ”från tjänstemannahåll. De demokratiska spelreglerna har inte funnits med som det är tänkt.” Inte heller SÖRF:s ordknappa beslutsprotokoll ger besked om vad som hänt på direktionens möten.

Fem företag deltog i upphandlingen, bland annat Skorstensteamet i Skåne AB, som tidigare skötte sotningen, och Skorstensfejmästare Lundquist AB, som vann upphandlingen. Skorstenfejare Hans Lundquist erbjöd en ny sotningsmetod, som innebär att sotning sker underifrån med ett redskap som liknar en bläckfisk och följer med i rörböjningarna. Sotningen blir extra effektiv.

Skorstensteamet i Skåne AB är den gamla sotaren som allt fler begär egensotning för att kunna behålla.

Enligt Lundquist, som säger att han kommit och sotat direkt efter förre sotaren och fått ut mängder med sot. Ingvar Asplund på Skorstensteamet undrar varför det har hänt att Lundquist fått gå upp på taket och sota på gammalt sätt, för att allt sot inte kom ut med hans nya metod?

Hur ska en skorstensägare kunna veta vem som har rätt? Något märkligt med upphandlingen också: Kan SÖRF ha bestämt sig för att den nya sotningstekniken är överlägsen utan att fråga de övriga i upphandlingen om de kan sota på samma, nya sätt? Liksom infört ett nytt kriterium – i efterhand.

Den nya upphandlingen resulterade i ett stort antal ansökningar om ”egensotning” (vilket betyder att man kan använda den förra sotaren) från fastighetsägare i alla fyra kommunerna; småhus och större fastigheter, från koja till slott. Även politiker i SÖRF:s direktion (?) har skickat in ansökningar…

SÖRF kontrar med att kräva en extra brandskyddskontroll om man envisas med att använda den förra sotaren, alltså Skorstensteamet. Extrakontrollen görs av den nya sotaren (?), Skorstenfejarmästare Lundquist, och gäller även själva sotningen (många ?-tecken blir det).

Håkan Sten, sotningsexpert på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ifrågasätter lagenligheten. En brandskyddskontroll ska, enligt Sten, enbart gälla teknisk status. ”Det finns olika sorters obstruktion, med- och omedveten”, säger han. ”Det här är obstruktion mot lagstiftningens syfte.”

Själv vill jag veta vem/vilka på SÖRF som tog beslut om en extra brandskyddskontroll (= extra kostnad för konsumenten). De politiker jag pratar med förnekar att de fattat ett sådant beslut. Och nu har Tom Setterwall, räddningschefen, gått på semester. Jag ställer frågan till Mats Svensson, tillförordnad chef, som skickar ett mejl med rubriken ”Troliga och kanske möjliga svar på dina frågor.” Hans svar: ”Möjligtvis är det kanske Räddningschefen tillsammans med Direktionen som har fattat detta beslut.”

I Simrishamn, Tomelilla och Ystad är sotningsprotesterna individuella. Här i Sjöbo protesterar hela kommunhuset. I skrivögonblicket hör jag att det ska bli ett extra möte om SÖRF:s upphandling av sotning.

”En hel del att ifrågasätta. Upphandlingen har inte gått till som vi brukar göra i Sjöbo. Vi är ju till för kommunens invånare – det ska inte vara terapi för räddningstjänsten”, enligt kommunalrådet Stefan Lundgren (m).

(Ystads Allehanda 2013)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Bengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är läget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Den unika tidningen

Låt mig ta Ystads Allehanda, det är ju här jag skriver, som exempel.

Kommer YA att finnas om säg tio år? I vilken form kan tidningen överleva, på papper eller enbart på nätet? Som (nästan) daglig morgontidning eller kanske som weekendtidning?

Inte minst: om Ystads Allehanda blir kvar, vilket jag förstås hoppas, jag är ju inte bara skribent utan YA är min lokaltidning, vad kommer framtidens YA att innehålla?

Upplagorna sjunker. Kostnaderna stiger. Annonsintäkterna minskar. Tidningsägarna måste spara (för en utomstående kan det också verka som om avkastningskraven ökat bland tidningsägare). Personalen skärs ner. Tidningarna slimmas. Flera tidningar slås ihop och man delar på medarbetare och material.

Samma dystra utveckling – ja, avveckling – gäller för alla Sveriges dagstidningar. (Kan det finnas något undantag?) Resultatet blir allt sämre tidningar.

Internet är boven. Framför allt yngre generationer läser på nätet istället för att prenumerera på en morgontidning (eller köpa en kvällstidning). Dagspressen måste satsa på nätet, menar mediebranschens spåmän och kvinnor. Nätet är också framtiden.

Det kan nog stämma, beroende på hur långt in i framtiden man spår. Problemet heter pengar.

För det första: tidningarna har haft svårt att locka nätannonsörer. Det digitala går inte runt. För det andra: gratis är gott. Det är ju – eller har varit – gratis att läsa tidningar på nätet.

Engelska Guardian och amerikanska New York Times är ett par tidningar som börjat ta betalt, det kan vara för nedladdning på iPad eller läsning på nätet. Resultat hittills: inte tillräckligt bra. Även svenska tidningar, som Göteborgs Posten och Strömstads Tidning, har provat att stänga in delar av nätmaterialet bakom en betalvägg.

Går det att locka tillräckligt många som vant sig vid gratisläsning att betala för samma läsning? Om det går – går det tillräckligt fort? Svar: vem vet. Ingen kan annat än gissa, mer eller mindre kvalificerat men det är gissningar.

Vilken chanstagning – på liv och död – när Svenska Dagbladet nu ska slimma papperstidningen ännu mer för att istället satsa pengar på nätet. Det sparas där det fortfarande kommer in annonspengar – om än mindre – och satsas i flera betydelser på ett hopp in i ovissheten.

Ursäkta, men är det inte någonting som glöms bort, som aldrig eller sällan diskuteras? Nämligen journalistik. Innehållet.

Fullt möjligt att alla besparingar är nödvändiga men då bör det vara extra nödvändigt att diskutera exakt hur det ska sparas. Som när det på Tidningen Östran föreslås nedläggning av familje-, kultur- och insändarredaktionerna. Har man ens tänkt då?

Följande borde vara självklart: Vad som gör en tidning unik är det unika.
Det kan vara att materialet inte finns någon annanstans eller är bäst just här.

Vad som gör en lokal tidning unik är förstås det lokala. Om en tidning sparar genom att skära ner på lite av allt – istället för att satsa på det unika – kan resultatet inte bli annat än mindre av allt och därmed sämre.

Ska det vara ett sätt, oavsett papper eller nät, att behålla – och locka nya – läsare och annonsörer?

(Ystads Allehanda 2012)

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)