Etikettarkiv: Sydsvenskan

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Annonser

Skånskt facit över 2011

Årets deckare, folk- och världsmusik har jag redan listat. Men det finns mycket annat inom kultur och nöje att (åter)upptäcka från året som snart har gått…

T ex att 2011 års östskånska gallerier förstås är Galleri Wallner, nu etablerat på allvar i Simris, och Neon Gallery, som bommade igen i Brösarp för att öppna på nytt i Ystads gamla vattentorn. Fast min starkaste konstupplevelse var Gert Germeraad-utställningen i Kristianstads konsthall.

Skulpturer från Gert Germeraads ”Gestaposerie” på Kristianstads konsthall:  polska lantarbetare samt en rysk hjälparbetare med kolteckningar bakom. Foto: Bengt Eriksson. 

Årets litterära stad: Malmö. Några Malmöböcker som kom under året är ”Malmö: världens svenskaste stad” av Per Svensson, ”Jag är Zlatan” av Zlatan Ibrahimovic/David Lagercrantz, ”Maffiakrig: nio avrättade män och staden de levde i” av Tobias Barkman/Joakim Palmkvist och ”Och allt skall vara kärlek” av Kristian Lundberg. Men vilken bok skildrar Malmö som staden verkligen är?

Årets fotobok: ”Lowlands”. Martin Bogren har fotograferat uppväxtorten Skurup. Genre: foto noir.

Omslaget till Borgrens fotobok.

Årets kulturreaktionär: Inte ens den kulturkonservativa tidskriften Axess kan mäta sig med Ulf Lundell. Vilket betyder att också 2011 års skånska skulptur/byggnad är ”tornet” på Kivik Art.

Årets skånska proteströrelse (1): Bygg inga vindkraftverk (i alla fall inte här)!

Årets skånska protest (2): Vägra betala extra elskatt!

Årets tidningsuppköp i sista stund: Gota Media övertar YA-KB-TA från Sydsvenskan/Bonniers.

Årets deckarskribent: Helena Dahlgren, före detta ”bokhora” som finns på bloggen ”Dark Places” och Twitter. Årets deckarfestival låg så långt bort som i Harrogate, England. Dags för en skånsk deckarfestival, t ex i Malmö eller Ystad?

Årets rockklubb: Garaget i Hammenhög med Kajsa Grytt och Kebnekajse som de bästa konserterna.

Garaget i Hammenhög vilar inför nästa säsong.

Fler bra konserter var Gitte Pålsson (Scala), Otis Gibbs (Valnöt & Kaprifol), bob hund (Malmöfestivalen), Tonbruket (Ystad jazzfestival) och John Cale (Malmö opera).

Årets skånska plattor: Sångpoeterna Edda Magnason, ”Goods”, och Sarah MacDougall, ”The Greatest Ones Alive”, nu-punkarna Dalaplan, ”Feber”,

Skånsk-kanadensiskan Sarah MacDougall gjorde ett av året skånska album.

Hans Appelqvists filmmusik, ”Sjunga slutet nu”, proggvärldsfolkliga Alla Fagra, ”Vi är alla fagra”, svensk-senegalesiska Sousou & Maher Cissoko, ”Stockholm-Dakar”, Miriam Aïdas brasseskånska sång, ”Visans väsen”, och Christoffer Lundquists 60-talspopiga “Through The Window”.

Årets julskiva: Sondre Bratland, ”Jol i mi song”, sjunger folkligt religiöst med världens vackraste manliga röst.

Årets svenska julskiva: Jill Johnsons album ”Välkommen jul”, där hon sjunger en klockren duett med Stefan Sundström.

Ulf ”Masken” Andersson gjorde en julskiva 2011.

Årets skånska julskivor: Ulf ”Masken” Anderssons rockiga ”Blue Christmas” samt folkmusikalisk och afro-rytmisk sång med Lunds akademiska kör, ”En stjärna gick på himlen fram”, respektive Rejoice Gospel Choir, ”Wrappin´ Up”.

Årets lokala kulturlyft: Biografen Flora har digitaliserats. Filmer som ”Sherlock Holmes: A Game of Shadows” och ”The Girl with the Dragon Tattoo” kan ha premiär i Sjöbo samtidigt som i Stockholm.

Jultecken: Vägmaskinen (en grävskopa?) i Araskoga har fått sin julbelysning.

Julläsning: Som alltid ”Ture Sventon i Stockholm” och Semics årliga deckarnovellsamling, ”Jul på önskelistan”.

Självklar julläsning, varje år!

Juldryck: Beaujolais Village Nouveau (i år extrabra till lutfisken!) med Julmust Vintage Oak 2011, lagrad på Bourbonfat, som alkoholfritt alternativ.

(Ystads Allehanda 2011)

Folkfestjubileum i Malmö

Det bör ha varit våren 1971.

Då bodde jag i Sollentuna utanför Stockholm och stod och väntade på bussen vid tidningen Arbetarens redaktion på Sveavägen. I något sammanhang måste jag ha träffat Lars Åberg (alltså inte Lasse utan Lars, inte konstnären med mera utan den blivande journalisten), för när vi stötte på varann vid busshållplatsen så började vi genast att prata.

Han gick på journalisthögskolan i Stockholm men skulle nu åka hem till Malmö för att ordna en folkfest i stil med de bägge Gärdesfesterna sommaren 1970.

Och så åkte han hem till Malmö och gjorde precis det. Sommaren 1971 ordnades – eller rättare sagt, ordnade Lars Åberg – den första folkfesten i Slottsparken.

Avadå? Något särskilt med en utomhusfest där det spelas lite musik och teater? Nej, inte numera. Sen dess har folk- och musikfester arrangerats överallt i Sverige.

Men 1970-71 var det nytt och speciellt – och inte så lätt. Den första Gärdesfesten var illegal, den arrangerades utan tillstånd, och Folkfesten i Malmö var inte heller så populär hos kommunpolitikerna.

Polisen gav klartecken, när Lars Åberg skickade in en ansökan om att hålla en musik- och folkfest vid den så kallade Himlabacken i Slottsparken, men hos gatunämnden blev det stopp. Där kunde det ha tagit slut. Gatunämnden krävde en deposition på 5000 kronor, ifall gräset blev söndertrampat eller parken skräpades ner.

Det fanns inga pengar. Folkfesten räddades av den subversiva organisationen Rikskonserter (så får man väl kalla en statlig institution när den står på kulturens och invånarnas sida gentemot myndigheterna?) som ryckte ut och gav ett lån på summan. Liksom Rikskonserter tidigare bidrog med pengar till den illegala Gärdesfesten.

Den 21-22 augusti 1971 var det dags för den första folkfesten i Malmö. Det blev succé: under två dagar besöktes Slottsparken av 20 000 personer!

Mer om folkfesterna i Malmö – och den fortsatta kulturpolitiska kampen mot Malmös socialdemokratiska politiker – kan man läsa i Örjan Svedbergs bok ”Hoola Bandoola, om ett band, en tid, en stad” (Ordfront). Ja, läs den! Det är den bästa genomgång som gjorts av Malmö under det politiska eller progressiva 70-talet.

Hela 40 år har gått sen den första folkfesten i Malmö. Skulle 40-årsjubiléet kunna firas bättre än att låta folkfesten återuppstå i just Slottsparken? Och det gör den nu i helgen den 4-5 juni. Klart jag måste dit och kolla om folkfesten år 2011 är som den var 1971.

Då var det en ”proggfest”, enligt Sydsvenskan. Men jag undrar det.

Visserligen medverkade både Hoola Bandoola och Nationalteatern men också amerikanske folk- och bluessångaren Spider John Koerner, Grus i dojjan och Cornelis Vreeswijk, som sjöng ”Folkfesten åt folket” till John Lennon-melodin ”Give Peace a Chance”. Den första folkfesten i Malmö var nog precis vad namnet sa – en folkfest.

Och visst, fler än Lars Åberg jobbade för och med den första folkfesten. Men hade det alls blivit en folkfest utan honom? Kanske eller kanske inte. Lars Åberg tog initiativet. Han var, som man hade sagt idag, entreprenören. Jag tycker vi ska minnas det.

(Trelleborgs Allehanda 2011)

Om det svenska deckareländet

Följande debatt om kriminallitteratur, från svensk till utländsk, utspann sig på Rootsy. Det var Magnus Eriksson som satte rubriken.
___________________________________________

Magnus Eriksson:
2011-03-29 14:30
Ses vi där, Bengt?

Från massmail:

»VAD ÄR UNIKT MED
SVENSKA DECKARE?
Jan Broberg
Deckarexpert, författare, en av grundarna av Svenska Deckarakademin
Sara Kärrholm
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
och
Kerstin Bergman
Litteraturvetare, aktuell med Kriminallitteratur: Utveckling, genrer, perspektiv (Studentlitteratur 2011)
moderator
Anders Hammarqvist
Tidigare redaktör för Deckarspalten i Sydsvenskan, ledamot av Svenska Deckarakademin

Plats: Språk- och litteraturcentrum, entréhallen
Måndagen den 4 april 19.00
Inträde: 30 kr eller medlemskap i LLS 2010 (120 kr)
Förfriskningar • Serveringen öppnar 18.30«

Bengt Eriksson:
2011-03-29 20:33
Inte omöjligt, fast det var en rätt tråkig uppställning av folk.

Magnus Eriksson:
2011-03-29 21:58
Du får förgylla tillställningen. Fast Jan Broberg är alltid bra, eller hur?

Bengt Eriksson:
2011-03-29 22:38
Jan Broberg är klart godkänd. Men det här är väl mest för att göra reklam för Kärholms/Bergmans bok.

Magnus Eriksson:
2011-03-30 09:24
Det kan jag väl aldrig tro. Reklam betalar man för, här får mottagarna av reklamen i stället betala inträde. Så jävvlia kan di väl itte va’!

Bengt Eriksson:
2011-04-01 08:37
Apropå måndagsdebatten kanske.

erikssonskultursidor.wordpress.com/2011/04/01/i-deckarhyllan-willen-och-hellberg/

Magnus Eriksson:
2011-04-01 09:31
Om jag minns rätt salufördes Liselott Willéns nya roman som en deckare, till skillnad från de två tidigare. Jag har bara läst de två första, tyvärr. Den första ansåg jag vara mycket bra, och den hade en tydlig spänningsintrig – att denna sedan bjöd på en från thrillersynpunkt överraskande och kanske också genrenegerande upplösning är en annan sak. Jag minns ärligt talat inte Willéns andra roman särkilt bra. Det var en massa lajvande, men om den närmade sig kriminalromanen har jag inget minne av.

Vad jag undrar är vad den nya genrebeteckningen speglar. Har Liselott Willén den här gången skrivit en mer »regelrätt« och därmed lättkategoriserad kriminalroman, eller finns det starka likheter med den första, som jag har för mig hette »Sten på sten«? Om det förra, inget direkt att problematisera. Om det senare, speglar i så fall de skiftande beteckningarna ett förändrat komemrsiellt klimat, att det för något dussintal år sedan var lättare att sälja en roman med thrillerlikheter som psykologisk-realistisk nomrlaprosa men idag lättare att sälja det som en kriminalroman? Eller har Willén slagit in på ett tydligare deckarspår?

Jag anser att Ingrid Frimanssons öden var tänkvärda, och kanke belysande i sammanhanget – eller kanske irrelevanta. Hon skrev några romaner med tydliga thrillerelement runt 1990, »Handdockan« var en av dem. De fick alltid positiva recensioner i Svenskan av en insiktsfull skribent, i övrigt uppmärksammades de nästan enbart av lokal- och regionalpress; stockholmstidningarna skrev knappt om dem. Sedan slog hon helt in på krimialspåret och blev, i mina ögo, en sämre författare. Fast jag unnar henne stålarna, eftersom hon tidigare hade varit så underskattad.

Men, hur är nu med Liselott Willéns nya bok?

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:11
Jag vet inte var du drar gränsen för deckare, jag använder benämningen enbart som ett enkelt ord som får de flesta som läser några slags kriminal- och spänningsromaner att veta att det kanske kan vara nåt för dom. Och ibland driver jag med både deckar- och icke-deckarkritiker genom att använda ordet. Willén skriver väl varken mer eller mindre deckare nu än förr; jag minns att jag recenserade hennes första roman som en deckare, den också. Andra får dra gränserna, jag är ingen gränsdragare. Inger Frimanssons »Handdockan« räknade/räknar jag nog som en deckare den också i min breda syn på begreppet/ordet.

Men eftersom det nu börjar bli så kort sagt så jävla mycket skitsnack om »deckare«, så fort ordet nämns så hoppar nån fram och hävdar att då måste vara dåligt, så vore det kanske nu dags att låna in det danska ordet krimi.

Att det skulle vara lättare att sälja om det står deckare eller kriminalroman på omslaget vill jag ha bevisat innan jag tror på det. Många inbillar sig att ska man sälja så ska man skriva en deckare – vet inte hur många gånger som diverse skribenter suckat inför mig och sagt att man skulle ta och skriva en deckare och tjäna lite pengar. Mitt eviga svar: Skriv en annan skönlitterär roman istället, då är chansen större att boken säljer.

Magnus Eriksson:
2011-04-01 11:25
Vad jag tänkte på var förlagets presentation i Svensk Bokhandel, där Liselott Willéns första roman, liksom Frimansson runt -90, var med på de icke närmare definerade sidorna »Skönlitteratur« och inte heller hade ordet »Kriminalroman« eller liknande stämplat på skyddsomslaget. Några år senare presenterades Frimanssons böcker på sidorna »Kriminallitteratur« elelr dyl och hade också ordet på skyddsfliken. Det var där jag funderade på hur Willéns senaste bok behandlats. Och hur den förhåller sig till den första, och möjligen oxå den andra som jag som sagt inte minns särskilt tydligt.

Bengt Eriksson:
2011-04-01 11:37
Jag tycker som sagt att Willén skrivit »deckare« hela tiden. Men jag tycker ju å andra sidan att man också kan placera Ola Nilsson på en gren på deckarträdet. Jag tror snarare att det är genrebegreppet som vidgats. Det finns ju flera svenska författare som nu menar att de skriver deckare men som tidigare hävdade att i en deckare måste det vara en detektiv, privat- eller polis-.

Så härmed, kanske: krimi.

Bengt Eriksson:
2011-04-05 00:15
Var var du?

Magnus Eriksson:
2011-04-05 03:11
Styrelsemöte i brf-föreningen. Hade glömt det. Missade jag nått?

Bengt Eriksson:
2011-04-05 07:46
Se Kvällsposten idag.

Magnus Eriksson:
2011-04-06 07:05
Det var många vackra nålstick och även en eller annan florettstöt. Du citerar Jan Broberg på två ställen. Jag håller naturligtvis med Broberg om att det enda unika med den samtida svenska deckaren är att den är så usel, medan du sympatiserar med hans andra refererade tanke att böckerna säger en del om det svenska samhället av idag, eller kommer att göra det om tjugofem år (om jag minns rätt, jag skriver ur minnet).

Den första idén behöver vi inte dryfta igen. Vi har motsatta åsikter, och det finns ingen anledning att tjata vidare om det. Dock undrar jag över den andra idén. Den svenska deckarens (jag använder för enkelhets skull det ordet som paraplybeteckning) raison d’être tycks vara just samhällskritiken (Läckberg är ett undantag, när hon säger att hon vill underhålla).

Men jag undrar: hur ser du på samhällskritiken och -analysen i de nya svenska deckarna? Var finns sanningsvärdet: i den konkreta analysen och gestaltningen av maktrelationer, brott och mentalitet? Eller mer indirekt i romanerna som vittnesbörd om sätt att tänka (då även författarnas)? Eller på något något sätt? Du har någon sagt till mig att du ser många deckare närmast som stämningslyrik (eller något i den stilen); skulle en sådan syn kunna tolkas i någon form mentalitetsanalytisk riktning som säger något om upplevelsen av samhällstillståndet ? Anyway, jag undrar över hur du ser på de här frågorna.

Bengt Eriksson:
2011-04-06 09:25
Jag skrev 1500 tecken om en debatt på en timma och tio minuter plus några frågor från publiken. Det var mycket som sas som inte kom med i min text. T ex sa också Broberg vill jag minnas (nu skriver jag ur minnet) att det skrivs allt färre samhällskritiska svenska deckare.

Jag håller inte med om det heller, lika lite som när det brukade sägas att på 80-talet blev konsten (den målade alltså etc) opolitisk och när Björn Afzelius sa att det inte längre skrivs och sjungs politiska sånger. 80-talet var en mycket politisk tid inom svensk konst (och konsten är fortfarande samhällsskildrande/politisk) och jag vågar hävdar att det gjorts fler politiska låtar efter musikrörelsen än under.

Det finns två tendenser i Sverige idag, 1) att jämföra med 70-talet, är inte kultur på 70-talsvis, så är den inte politisk, 2) detta gäller yngre generationer: sätta likhetstecken mellan politik och politiska partier, andra framförda åsikter är inte politisk/politiska.

Men samhället förändras och med det sättet att skildra samhället. Jag hävdar definitivt att dagens svenska deckare också är samhällskildrande, därmed samhällskritiska, därmed politiska. De bägge kriiminalforskande kvinnorna i Lund verkar tycka att dagens svenska deckare inte är politiska för att författarna inte tar tydlig politisk ställning – men att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det. I mina ögon, fast det kräver ju – vilket jag tycker är sympatiskt – att läsaren tar ställning, själv.

Det här samhällskildrande/kritisk a/politiska sättet att skriva deckare omfattas av i stort sett alla svenska deckarförfattare, inkl Läckberg. Hon går ju ofta bakåt historiskt i sina böcker och jag minns inte vilken av böckerna det var men det finns en som mycket bra – och »politiskt« – skildrar historiska förhållanden i Sverige.

Om man ska tro på deckare, på författarnas bilder av Sverige? Ska man tro på Stieg Trenters bilder av Sverige och Stockholm? Delvis, samma svar i bägge fallen. Det är ju fiktion, det är påhitt, men så påhittiga att de helt lämnar Sverige är inga svenska deckarförfattare. Vad och hur de än skriver så blir resultatet olika speglar av Sverige i nutid. Det går inte att skriva en deckare i Sverige om Sverige utan att Sverige finns med, kort sagt.

Kan man lita på den bild av dagens Sverige som förmedlas i media? Lika lite, lika mycket. Deckarläsarna är inte dumma, det tror i alla fall inte jag, de kan nog se och jämföra sitt eget liv, det Sverige de lever i med både fiktionens och medias Sverige.

Bilden av Sverige i svenska deckare är ju allt: från beskrivning av gator, mat, vilken sorts kaffe som dricks, kläder, vilka personer som är med, hur poliskåren ser ut, kriminaliteten – allt allt blir pusselbitar när man läser om böckerna om 25 år, bitar att puzzla ihop till en Sverigebild, då.

För övrigt tycker jag inte ämnet i måndags var det mest intressanta som kunde diskuteras (och dessutom saknades kanske den viktigaste jämförelsepunkten i debatten: hur unika, lite eller mycket, svenska deckare är förstår man bäst om man läser utländska, t ex italienska och franska. Hur mycket liknar och oliknar de deckare från Sverige?).

Intressantare deckarlitterära frågor att ta upp är t ex den nya amerikanska arbetarlitteraturen, som skrivs av deckarförfattare, och svensk country noir, vad betyder den för skildringen av och synen på svensk landsbygd.

PS. Skrev snabbt, måste göra annat. Om något var svårt att begripa så säg till.

Bengt Eriksson:
2011-04-08 18:22
Dog den här diskussionen?

Magnus Eriksson:
2011-04-09 05:18
Åtminstone för mig ställdes den tillfälligt åt sidan. Men nu är jag tillbaka i sadeln. Du skriver att den svenska deckaren är samhällsskildrande och därmed samhällskritisk, ungefär. Vidare att dess samhällskritik kräver att läsaren själv tar ställning.

»Att beskriva ett samhälle, skildra människor och låta romanpersoner kommentera samhällsfenomen kan vara lika politiskt det«, skriver du också. Jag håller med om att det kan vara (eller »är«) lika politiskt som att entydigt formulera en samhällskritik idé. Men jag är tveksam inför idén att svenska deckarförfattare gör det. Du beskriver närmast den polyfona roman som Bakhtin urskiljde i Dostojevskijs oeuvre, där olika språk, ideologier och idéer ställdes mot varandra utan att harmoniseras till någon entydig romanens egen ideologi. Dostojevskijs romaner var dock både mångstämmiga och tydliga i sin ideologiska tendens, som jag ser det.

De svenska deckarna tycker jag snarare skriver sin idé direkt och grällt på läsarens näsa. De är vanligen konspiratoriska i sin världsbild. Brotten är medvetna och ofta begångna av moraliskt korrupta människor i samhällets topp. I ett svenskt sammanhang är Sjöwall och Wahlöö stilbildare vad gäller den världsbilden.

Det är också en bild som är genretypisk. Deckaren har traditionellt vilat på den kluriga gåtan, som detektiven (eller den som träder i detektivens roll) löser. Brotten är noggrant planerade, och det gäller för detektiven att vara intelligentare än brottslingen. Detta kunde skapa roande underhållning, även om Hedenius också hade fog för sin kritik att det innebar ett förtingligande av döden. Enligt vissa forskare, t ex Jim Collins, innebar det också en samhällskritisk idé, i det att de klassiska pusseldeckarna hävdade en alternativ ekonomi, baserad på kompetens och inte på börd (Lord Peters skicklighet som detektiv gjorde att han intog sin plats i samhälleliga processer, inte hans adelstitel).

Den vanligare uppfattningen är dock att dessa böcker alls icke var kritiska i sin bild av samhället, utan starkt konservativa. Den formulerades av en trotskistisk kritiker som Ernest Mandel, och den var polisromanens raison d’être från subgenrens födelse på, låt oss säga, femtiotalet. Även den hårdkokta deckaren vägleddes alltsedan Raymond Chandlers programskrift (vad den nu hette) av ett samhällsavslöjande syfte; Marlowes uttalande om de ruttna dofterna hos de rika är ett typiskt exempel.

I den diskussionen uppskattar jag fortfarande Bo Lundins essä »Salongsbödlarna« som vände på perspektiven när pusseldeckarens försvarare såg sin egen subgenre som mer »kultiverad« ( ett hemskt ord) än de råa amerikanska deckarne. Vad Lundin visade var ju i korthet att pusseldeckarens hjältar vägleddes av samma moral som den av alla (även den hårdkokta deckarens apologeter) föraktade Mickey Spillane, en författare jag själv anser underskattad (där har jag och Broberg rakt motsatta åsikter).

Som jag ser det bär den samhällskritiska och realistiskt syftande polisromanen med sig en icke-realistisk barlast från den klassiska deckaren, dess syn på brottet. Vi vet att de flesta brott begås på stundens ingivelse. De begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner. Deckarens master-criminal finns sällan utanför romanerna. Ofta är polisromanens samhällskritik knuten till denna syn på brottet, och det innebär som jag ser det ett närmast fetischistiskt vältrande i konspirationstänkande.

Det är en tendens som jag är kritisk mot, men visst finns det också många exempel på motsatsen. Tendensen är dock så stark att den innebär att en världsbild där överheten per definition är korrumperad och brottslig skrivs läsaren på näsan. Visst kan man hävda en sådan, men den innebär också att man fjärmar sig från ambitionen att ge en realistisk bild av brottet. Vi kan också se det som ett förtingligande av de reella brottsoffren.

Kritik av kapitalismen förutsätter inte heller att kapitalisten, eller den höge tjänstemannen, automatiskt görs till incestförbrytare, mutkolv eller knarksmugglare; alltså tillskrivs den typen av brott som dominerar boulevardpressens sensationalistiska rapportering om tillståndet i Sverige för dagen. Genom att reproducera den världsbild som kolporteras av slaskpressen blir många deckare snarare bekräftande än reellt genomlysande, eller samhällskritiska. Även de »psykopatiska« mördare vi möter i många deckare bekräftar den vrångbilden; för närvarande ser vi ju en vidrig demonisering av psykiskt sjuka människor genom slaskpressens användning av psykisk sjukdom som generell förklaring av brott.

Kunde man då se detta som ett genredrag som läsares ser igenom för att bortom schablonerna kunna urskllja en djupare art av kritik? Det skulle man kunna hävda, och man kan också hävda att deckarläsarna inte är korkade. Men blir det alltför mycket garbage in, kanske det till slut också blir garbage out?

Janne Josefsson berättade för mig, när jag träffade honom efter ett avsnitt av SVT:s »Debatt« där jag diskuterat deckare och han något om pressetik i brottsrapporteringen (han hade blivit orättmätigt beskylld för rasism, om jag minns rätt), att han fick tillbringa en hel del tid när han föreläste på olika journalistutbildningar med att poängtera inför unga, väsentligen manliga studenter att svenska tjänstemän vanligen inte var mutkolvar, att de flesta riksdagsmän inte våldtar sina döttrar och att anstaltschefer vanligen inte är förbrytare, ungefär (innebörden var den, även om exemplen formulerades i andra ord). Han såg alltså ett exempel på att de svenska deckarna spred en förvrängd verklighetsbild till sina läsare, annars hade han inte sagt detta till mig; det var ju bland annat den kritiken jag framfört i programmet.

För mig handlar inte dessa förvrängda verklighetsbilder om samhällskritik, utan om genrekonventioner. Dagens svenska deckare refererar inte till konkreta samhällsföreteelser i sin beskrivning av politiska och kriminella skeenden. De refererar till den genrekonvention de själva skapat. Det blir alltså en inomlitterär referens som förstärker genredogmen, men inget säger om något annat än just denna genreidé.

Ed McBain excellerade i konspirationstänkande, inte bara i sin blld av mästerbrottslingen »The Deaf Man«. Mina två favoriter i hans produktion är dock »Runaway Black« (först utgiven under en annan pseudonym) och »He Who Hesitates«. I den första hör en svart man ett skott. Han vet inte varifrån skottet kommer, och han vet inte om något brott begåtts, men han springer. Ty han vet att han som svart kommer att bli misstänkt om han befinner sig i närheten av en plats där ett brott möjligen begåtts. I den andra begår en man på tillfälligt besök i Isola City ett mord på stundens ingivelse. Ingen misstänker den lite sävlige och blyge utsocknes, och han kommer undan. Men där blev genretrycket för starkt, uppenbarligen. Ed McBain lät gestalten komma tillbaka i en senare roman där han i fyllan började skrävla om att han begått ett mord och klarat sig undan. Då greps han. Det är alltså böcker som avviker från mönstret, och som därigenom kan säga något om det samhälle vi lever i, eller som några andra just levde i.

Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk. PÅ den punkten tar författarna ställning, om inte för ett politiskt program så för en tolkning och en världsbild.

Bengt Eriksson:
2011-04-09 11:04
»Jag påstår dock inte att överheten är snäll. Men genom att kolportera den ensidiga bilden av överhetens moraliska korruption och den konspiratoriska brottsligheten ger den samtida svenska deckaren i allt väsentligt en verklighetsbeskrivning som blir självbekräftande, inte samhällskritisk.«

Jag känner inte igen den beskrivningen av den svenska kriminallitteraturen. Om något säger något av beskrivningen stämmer så passar den snarare in på den nya anglosaxiska noir-litteraturen (där dessutom just denna sorts skildring »överhet« ju är, som du väl nämner, en hårdkokt tradition).

Det verkar som om du ser en sak i deckarna och jag något helt annat – och utifrån det vi ser (vad annars?) har vi åsikter om dom. Vad man läser in i deckare kan nog också beror på vad och hur mycket man läser i det gigantiska deckarutbudet (obs! detta skriver jag inte för att påpeka att jag kanske läser fler deckare, också jag läser ytterst få titlar av alla i det årliga fullständigt otroliga internationella deckarutbudet).

Den psykotiska mördaren? Hur vanlig är han i detta stora utbud? Beskrivs verkligen – genomgående – alla höga tjänstemän som »incestförbrytare, mutkolvar eller knarksmugglare«? Och överheten – hela som kollektiv – som moraliskt korrupt? Och är brottslingen alltid någon typ ovannämnda? Jag skulle vilja påstå att brottslingar, större och mindre, i dagens kriminalromaner – då menar jag inte bara i Sverige utan också internationellt – kan beskrivas just som så att de flesta brott – precis som du skriver om verkligheten – »begås av människor på botten av samhället, och de drabbar människor som oftast befinner sig i socialt och ekonomiskt utsatta positioner«.

Jag tycker det verkar som om du sett vissa »tendenser« i de kriminalromaner du läst, förstorat dessa tendenser för att du ogillar dem pga din samhällssyn och nu hävdar att dessa tendenser är genomgående för – alla – eller de allra flesta – svenska deckare. Jag tycker kort sagt du har fel, jag ser och läser inte in det du gör när jag läser deckare. Jag ser tvärtom en utveckling mot allt fler individuella kriminalromaner, både i betydelsen att de skiljer sig åt allt mer och även att deras skildring – och därmed kritik – av samhället fokuseras på individer; inte kollektiv.

Realistiskt är ett konstigt ord, det har väl ändå inte jag använt hoppas jag? Få kriminalromaner är realistiska, de är fiktion. Men inom denna fiktion beskrivs samhällen, människor, tecken i tiden osv. Deckare är en genre som måste förhålla sig till verkligheten för att bli läsbar, för att inte säga läsvärd. Det är en blandgenre med fiktion och »fakta«, om vartannat. Ska man läsa deckaren som samhällskritisk – det var inte riktigt så jag skrev utan jag skrev snarare att eftersom en deckare måste vara samhällsskildrande så blir den per automatik samhällskritisk i sitt möte med läsaren – men om man ska göra det, läsa kriminalromaner som samhällskritiska romaner, då krävs det en hel del av läsaren.

Det är en krävande genre, som många gånger bygger på en underförstådd dialog med läser, förutsättningar som läsaren måste känna till och gå med på. T ex det här med personbeskrivningar som det brukar klagas på av icke-deckarläsare. Här finns en överenskommelse med läsaren att i en deckare krävs ingen CV på fem romansidor för att presentera en person. Jag brukar bara något ironiskt säga att det är lika svårt att lära sig att läsa en deckare som att lära sig att tycka om poesi. Å andra sidan har jag sen tidig ålder tyckt att poesi är den enklaste litteratur av alla. Dessutom: den litteraturform som deckaren – den riktigt bra deckaren – har mest gemensamt med.

Den här diskussionen skulle lämpa sig väldigt bra och betydligt bättre i bokform, då man kunde ha tid att ta fram exempel på det man talar om, den tiden har jag inte riktigt på Rootsy. En genre som det finns så många – olika – åsikter om, den kan inte vara helt igenom usel och eländig. Det är min åsikt.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 19:05
Ett par påpekanden i hast, jag kanske får skäl att återkomma till saken:

– med talet om realism avser jag genrens anspråk på att ge en verklighetsbeskrivning. Genren, eller snarare anspråket, »realism« står inte i motsats till fiktionen. Det är just en stil, ett anspråk och en historisk genre. För egen del anser jag naturligtvis att realismen inte står närmare den utom-textliga världen än den medeltida herdedikten. Båda är litterära stil- och språkval underkastade samma språkliga distanseringsmekanismer;

– min samhällssyn tycker jag inte du skall göra för mycket av, annat än möjligen i den bemärkelsen att jag utifrån min traditionellt borgerliga kultursyn hävdar möjligheten av icke-ideologisks styrd konstnärlig värdering. Det är bland annat därför jag avskyr den nya, politiska borgerlighetens kultursyn, eller rättare sagt dess kulturella analfabetism, eftersom den kommit att hävda en genomideologiserad och aktivistisk syn på kulturen, mer i linje med den sämsta sjuttiotalsvänsterns kultursyn än en borgerlig sådan. Det var talande att Ohly fick försvara kulturens egenvärde i Almedalen år 2009, inte bara talande utan en skam för dagens borgerlighet. Att jag ser ett visst mönster i de samtida svenska deckarna, och möjligen överbetonar det, beror alltså inte på en mindre misstänksam inställning till överheten. I det avseendet är jag en dålig lutheran;

– kanske har du rätt i att något hänt de senaste fyra-fem åren med den svenska deckaren. I så fall: tacksam för tips på böcker som inte är komiskt konspiratoriska och psykologiskt infantila;

– jag förstår inte din syn på lyriken som en enkel, rentav en enklare genre än deckaren. Menar du att Stieg Larssons romaner är mer komplexa än t ex »Anabase«, »An Ordinary Evening in New Haven« eller »The Waste Land« (för att ta några personliga favoriter)? Eller att »Ulysses« och »Terra Nostra« är mer omedelbart begripliga än en bok av skojarna Sjöwall & Wahlöö, för att gå över till prosaexempel;

– jag har aldrig skrivit att deckaren är »helt igenom usel och eländig«. Skälet till mitt engagemang är ju att jag är en gammal deckarläsare; jag har ju till och med fått pris av Deckarakademn för min deckarkritik, och du vet att jag de senaste åren skrivit uppsatser om både Stephen Booth och Megan Abbott. Vad jag vänder mig mot är den samtida svenska deckaren, även om det nu är ett halvdussin år sedan jag läste näst intill hela produktionen varje år. Jag antar att den norska deckaren kan föras in i resonemanget också. Jag har visserligen bara läst Anne Holt och Jo Nesbø, men jag fann båda ytterligt usla. De anses ju annars vara oerhört bra.

Bengt Eriksson:
2011-04-11 20:53
Det är lätt att läsa poesi, min personliga åsikt. Det verkar vara svårt att läsa deckare, också min personliga åsikt efter att på senare år ha läst diverse kommentarer om deckargenren.

Jag tror inte man kan/ska bortse från läsarens/kritikerns samhällssyn, den lär nog påverka oavsett om man vill eller inte.

Använd gärna begreppet realism, om du vill. Jag avstår, jag har svårt med det begreppet när det handlar om fiktion.

Högst läsvärda svenska deckare/krimi, förra året och i år:

Ola Nilsson: »Änglarna«
Christoffer Carlsson: Fallet Vincent Franke
Anders De La Motte: »[geim]«
Therése Söderlind: »Norrlands svårmod«
Olle Lönnaeus: »Det som ska sonas«
Amanda Hellberg: »Döden på en blek häst« (fast den här är nog inte för dig)

Om du inte hittat ngt bra norskt så testa Gert Nygårdshaug (enbart på norska) som inte liknar ngn annan deckarförfattare.

Och det där att få pris från Deckarakademin… Det har ju jag också och jag vet inte jag, hur ska man ta det? Jag är sällan överens med Svenska Deckarakademien om något som helst och jag tyckte det var uppfriskande med de bägge unga deckarforskarna i Lund. Så inlästa är dom nog inte tycker jag det verkar som men dom var desto mer entuisiastiska – verkade tycka om att läsa deckare!

Bra början det, dags för generationsskifte i synen på kriminallitteratur.

Magnus Eriksson:
2011-04-11 23:08
Tack för tipsen, Therese Söderlind blev jag intresserad av när romanen kom, men sedan glömde jag bort den.

Samhällssynen är en del av en samlad erfarenhetshorisont som påverkar förståelsen, men det är aldrig så enkelt att konstnärlig värdering direkt bestäms av politisk ideologi, annat än hos kulturella analfabeter som blott söker bekräftelse på sin egen ideologi i det de läser, ser eller hör.

Priset från Deckarakademin är väl inte så mkt att tala om, annat än för att understryka att jag faktiskt gillar genren.

Och, om poesin, anser du verkligen att det är lättare att läsa Eliot, Stevens och Perse än Stieg Larsson?

Bengt Eriksson:
2011-04-12 10:57
Du får gärna lägga ut den på bloggen.

Vad gäller förhållandet mellan poesi och deckare kommer vi nog inte längre. Jag har läst något tusental deckare, skulle jag tro. En varannan vecka i snitt i fyrtiofem år? Några år har jag läst stora mängder, andra år bara några enstaka -jag skulle tro att jag landar på ett sådant snitt take or give ett par hundra. Men jag har aldrig, eller nästan aldrig, haft problem med den omedelbara tillägnelsen, även en flerskiktad sådan i somliga fall, av en deckare. Undantag, som jag kommer ihåg på rak hand, är några av Jan Ekströms slutna rummet-gåtor där jag fortfarande kan undra hur han fick ihop det hela. Däremot har jag brottats i decennier med mina favoritpoeter.

Jodå, visst gillar jag deckare. Jag minns att Anders Hammarqvist, som är en hedersman, lite försynt frågade Peter Luthersson när denne en gång för ett tiotal år sedan besökte sin redan då gamla arbetsplats Sydsvenskan hur det var med mig och deckarna egentligen. Han hade hört sägas att »M.E. gillade deckare, men kunde det verkligen stämma?« Peter skrattade och svarade att visst gör han det, annars skulle han inte bråka så mycket mer er (alltså deckarkritiker och -författare) som han gör.

Deckarförfattare som jag idag håller högt: Mickey Spillane, Megan Abbott, Jan Ekström, H K Rönblom, Vic Suneson. Ekströms och Sunesons böcker har jag gjort snygga inbindningar av och läser om med jämna mellanrum.

Författare som jag slukat under perioder, men inte läst på decennier: Agatha Christie, Raymond Chandler, Dashiell Hammett, Ed McBain.

Deckarförfattare jag läste med nöje igår, men tröttnade på efter några böcker: Stephen Booth, Lesley Horton, Denise Mina, Peter Robinson – ja du märker, de brittiska författare som Minotaur gav ut. Men en mättnadskänsla inställde sig efter en handfull böcker av respektive.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 16:59
Och världens mest överskattade deckarförfattare: Sjöwall & Wahlöö.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 17:06
Oj, mer än Läckberg. Men då gör jag det, vid tillfälle, lägger ut debatten.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 17:31
Läckberg är väl snarast underskattad. Hennes förmåga att berätta en historia med början, mitt och slut på ett infantilt språk har knappast uppskattats efter förtjänst. Enligt ryktet skulle Sjöwall & Wahlöö däremot ha skrivit väsentliga romaner, när de i själva verket bara var ett par träiga epigoner.

Bengt Eriksson:
2011-04-12 21:04
Vad skiljer en »epigon« från en traditionsbärare? Vad är t ex Jill Johnson, för att tala countrymusikaliska och en av dina favoriter: en epigon? Hur många epigoner har det inte funnits och finns inom både blues och country, då? Eller om de nu är/har varit traditionsbärare.

Sjöwall/Wahlöö skrev i en tidigare skapad kriminalundergenre, planterade om polisromanen i Stockholm och Sverige, fick sina polisromaner att bli, i efterhand, precis som Broberg sa och jag höll med om, deckare som berättar om tiden som var.

Ytterst få deckarförfattare har skapat nytt utan de skriver vidare; som både tidigare och eget. De ansluter till den historiska kulturtraditionen där nyskapande inte var det viktigaste utan att just skriva i traditionen. Det lite speciella med romaner under deckarparaplyet är att författarna – ändå – och samtidigt – som de skriver i traditionen – nyskapar (i detta lilla och egna).

Den som kräver fullständig originalitet och totalt nyskapande kan väl inte gilla vare sig deckare eller country? Men det handlar inte detta, varken country eller deckare handlar om detta, utan om andra saker.

Magnus Eriksson:
2011-04-12 23:19
Jill Johnson är inte någon av mina favoriter, men jag respekterar henne. Hon arbetar i en tradition på ett meningsfullt sätt. Hon tillför personlighet i sina tolkningar av det givna. Man kan också arbeta i en tradition utan att tillföra någonting, blott lita sig mot föregångarnas lagrar. Då blir det lätt kitsch. Dale Watson är en exponent för den hållningen. Problemet med Sjöwall & Wahlöö var att de plagierade Ed McBain och sedan tillförde femtio kilo beskäftighet. Rhea Nilsen var en sanningssägande hjältinna, Kollberg en sanningssägande hjälte, men de speglade bara författarnas politiska idioti parad med ett grundmurat förakt för läsarna som inte antogs begripa av egen kraft, utan måste ha allt förklarat av i fiktionen lämpligt utplacerade språkrör. Och snacket om att säga något om sin tid: på vad sätt sade Sjöwall & Wahlöö mer än Jan Ekström eller Vic Suneson om sextio- och tidigt sjuttiotal?

Magnus Eriksson:
2011-04-13 09:11
Kanske bör jag förtydliga, min aversion mot Sjöwall & Wahlöö har inte att göra med att de var politiska idioter, utan att de predikade sina dumheter i deckarens form. I de tidiga romanerna fanns en gestaltningsvilja, men den fick vika för en programmatisk inriktning där ingen läsare fick sväva i tvivelsmål om romanernas ädla syfte, vilket naturligtvis gick långt bortom alla deckare som skrivits tidigare – inkl de Ed McBain-deckare paret stal friskt från, dock utan att någonsin erkänna inflytandet. Den avslutande delen »Terroristerna«, som väl främst skrevs av Sjöwall efter Per Wahlöös död, är också en av de uslaste romaner som skrivits på svenska språket.

Och vari bestod det omtalade brottet, alltså socialdemokratins förräderi mot arbetarklassen? Paret formulerade sina idéer i mitten av sextiotalet (»Roseanna« kom väl 1965?), men deras anspråk bakom svitens samlingstitel har traderats okritiskt, som om socialdemokratins brott mot arbetarklassen var ett historiskt faktum. Jag undrar för egen del vari detta brott bestod och hur det kunde identifieras 1965.

Visst kan man skriva bra romaner även utifrån hjärnspöken (Don DeLillo, Thomas Pynchon, Joyce Carol Oates, Ernst Jünger, Dostojevskij) men i fallen med riktiga författare brukar hjärnspöket identifieras och diskuteras som en integrerad del av det konstnärliga uttrycket. I fallet Sjöwall & Wahlöö förs inte den diskussionen, utan de betraktas som kvalificerade samhällsanalytiker.

Jag har alltså inget mot samhällskritik, men i en så stram form som deckaren utgör bör den vara integrerad i skeende, personteckning och konfliktmönster, inte beskäftigt formuleras av alltfler kommenterande grekiska körer; även Gunvald Larsson sällades till den skaran förutom de nämnda gestalterna.

Lustigt förresten att så många manliga svenska deckarförfattare säger sig inte läsa andra deckare. Vi vet också att somliga av dem har en ytterst pretentiös syn på sitt eget skrivande, att de i själva verket skriver tidlösa mästerverk som på sin höjd har en ytlig likhet med deckargenren. Roligare då med kvinnorna som bildar nätverk där de läser och kommenterar varandras manus – för att, som de själva säger, bli bättre författare.

Vad säger du som deckarälskare om att så många manliga deckarförfattare envist hävdar att de aldrig läser deckare?

______________________________________________

Och så vidare.

Ja, så här håller det på. Diskussioner mellan Magnus Eriksson och mig har en tendens att pågå hur länge som helst och hamna både utan- och innanför ämnet. Diskussionen kan säkert ha tillförts fler inlägg vid det här laget. Om du hängt med så här långt och vill hänga med ännu längre så gå in och kolla på Rootsys forum.

Erikssons kultursidor sätter stopp för deckardebatten här och nu.

Magnus Eriksson är litteratur- och musikkritiker i främst Svenska Dagbladet men även på Rootsy och i Lira.



Bengt Eriksson är journalist, krönikör och kritiker i bl a LO Tidningen, Kvällsposten, Ystads Allehanda, Hifi & Musik och Lira samt på Rootsy och dessutom ansvarig för Erikssons kultursidor.

Årets svenska deckardebutant: Olle Lönnaeus

– Jättekul! Jag blev väldigt glad. Det är ju ett fint pris och ett erkännande av att romanen är bra. Och det känns extra bra också för att ”Det som ska sonas” är min första roman.

Så svarar Olle Lönnaeus, journalist på Sysvenskan och deckardebutant, när jag ställer den obligatoriska frågan: Hur känns det att ha fått Svenska Deckarakademins debutantpris?

– Men deckare? tillägger Lönnaeus. Var går gränsen till deckargenren? När jag skrev så tänkte jag inte på ”Det som ska sonas” som en deckare. Jag skrev en spänningsroman med politiska undertoner, trodde jag.

– Miljön är ju Tomelilla, där jag växte upp. Jag ville skriva en berättelse om det lilla samhället och brott är ett bra sätt att dramatisera ett skeende. Det var därför som debuten blev en spänningsroman.

– Vissa tycker att det är en mörk och dyster roman. För några veckor sen var jag i Tomelilla och pratade om boken. Då fick jag frågan varför jag gjort en så mörk skildring av Tomelilla.

– Det finns fler berättelser att skriva om Tomelilla men jag skildrar samhället genom romanpersonerna. De blev utstötta, står lite utanför samhället. De har en mörk syn på Tomelilla. Min berättelse skrevs utifrån deras perspektiv.

– Men nog finns det också humor i boken? säger Lönnaeus.

Intervjuaren och deckarläsaren Eriksson bor inte i Tomelilla men väl i den skånska kommunen Sjöbo, blott några mil därifrån. Stämningarna från romanens Tomelilla kan jag känna igen också i Sjöbo.

– Läsare i andra små svenska samhällen har hört av sig och sagt precis så. Inte bara i Skåne utan de kan bo i Sveg eller Vetlanda. De känner igen stämningen. På alla små orter finns nog en liknande rädsla för det okända och nya.

Var det inte svårt att byta från journalistik till skönlitteratur? Det går ju inte att använda samma prosa, journalistsvenskan, om man skriver en roman.

– Som journalist vill man ju skriva sant och relevant. Man ska vara pålitlig. Om man skriver en roman på samma sätt så blir det övertydligt, man skriver folk på näsan. En skönlitterär författare ska bara antyda och väcka frågor hos läsaren. Så det tog lite tid. De första versionerna av ”Det som ska sonas” blev för övertydliga. Jag fick skriva om.

Ja, det tog två år för dig att skriva debutromanen. Men nästa roman ska komma redan till hösten 2010! Också en spänningsroman med politiska undertoner?

– Jag vet inte om jag hinner skriva klart till nästa höst, men det är ambitionen. Det blir en spänningsroman i samma miljö men med andra huvudpersoner. Berättelsen om journalisten Konrad Jonsson känns avslutad. Däremot kan några bipersoner komma med också i nästa bok.

En sista fråga: När jag läste och recenserade ”Det som ska sonas” så undrade jag om man verkligen kan köra in i Tomelilla med bil på det sättet som Konrad Jonsson gör i bokens inledning.

– Du fick nog in en poäng där, säger Olle Lönnaeus. Jag ville att skildringen skulle vara verklighetstrogen men samtidigt är det ju en roman. Några gånger avvek jag från realismen för att visa att boken är skönlitteratur.

(Ystads Allehanda 2009)

Texter om kärlek och musik

Vi som är musikintresserade och bor inom Sydsvenskans spridningsområde missar förstås inte Lennart Perssons  numera veckoliga texter om olika låtar ur populärmusikhistorien. Ett urval har samlats i boken ”Sånger om kärlek” (Modernista).

Lennart Persson

Lennart Persson i skivaffären Musik och Konst (på 80-talet nån gång). Foto: Birgitta Olsson

 Varför valde du att ta med texter om just kärlekssånger?

– Jag tvekade länge, visste inte vilket urval jag skulle göra. Det var min tjej som sa att jag skulle ha kärlekssånger som tema. För då skriver jag bäst, tycker hon, när jag skriver om kärlek. Strax blev det lättare att välja också, en del texter gick genast bort. Och så kan nästa samling heta Sånger om allt annat än kärlek.

– Kärlek finns ju i mitten av allt liv. Det är kärleken vi jagar efter, sörjer och jublar över. Det finns dessutom många sorters kärlek. En text handlar om ”This Land is Your Land” av Woody Guthrie. En sång som inte skildrar ett kärleksförhållande mellan två människor utan mellan en människa och ett land.

Borde inte boktiteln hellre ha varit till exempel Kärlekstexter till sånger? (Ingen bra titel men ungefär så.)

Du skriver om en av rockens kåtaste inspelningar,  ”Great Balls of Fire” med Jerry Lee Lewis, en av de mest  drabbande, sorgliga och även mest befriande kärlekssångerna, ”Love Hurts” med Gram Parsons & Emmylou Harris, en av de ömmaste och ömkligaste kärlekssånger jag vet, ”The Lady Came from Baltimore” med Tim Hardin, en kampsång för kvinnors rätt till kärlek och sexualitet, ”Woman´s Love Rights” med Laura Lee, och så vidare.

Ändå finns den största kärleken, tycker jag, i dina texter, i ditt sätt jag att sätt att skriva om och hylla något som ju brukar anses så simpelt som snabblyssnade poplåtar på ett par minuter plus.

– För mig är musik både den enklaste och mest högtstående formen av kultur. Sånger knyter ihop länder, människor, tankar. En låt kräver så lite och ändå kan den förändra ens liv. Och gör det också, en gång och en gång till. 

– Du har väl hört allt? säger folk. Nej, det finns alltid en ny låt som jag inte hört och som kan förändra mitt liv, ännu en gång. Jag skulle kunna fortsätta att skriva om låtar varenda vecka i 100 år!

Visst hände det något med musikskribenten Lennart Persson på 80-talet? Minns inte vilken tidning det var men plötsligt började en av dina texter om någon skiva att leva och grep tag i mig.

Lennart ler och säger: 

– När jag började skriva på 70-talet så brydde jag mig inte så mycket om hur jag skrev. Då var det viktigast att ge tips på bra musik. Det är fortfarande viktigt men också skrivandet har blivit allt mer viktigt. 

Feber omslagTill boken ”Sånger om kärlek” har Lennart Persson sett över och ”rättat” tidningstexterna samt kompletterat med skivtips. Texter som han skriver till Sydsvenskan kan i sin tur vara en bearbetning av någon tidigare recension.

– Allting ska vara så jävla kort nu för tiden. Det har hänt att jag hämnats på en ”oförstående” redaktör som tvingat mig att korta ner. Som skivrecensent blir man allt mer en haiku-poet. Man tvingas rensa i varenda mening för att hinna säga något.

– I Sydsvenskan har jag fått möjlighet att skriva lite längre och utveckla en tanke. Även om Sydsvenskan-texterna också blivit kortare.

(Publicerat i Kvällsposten 2004)