Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Seriestadens grundare: Gunnar Krantz

Vi träffas förstås på Malmös nya museum för tecknade serier. Nej, det där var ett försök att förverkliga mina framtidsförväntningar i förväg (återkommer till detta). Tar om från början: Som den konstnär han är har serietecknaren Gunnar Krantz och jag stämt träff på Malmö konsthall.

Närmare bestämt i kaféet, där vi genast i kaffekön börjar prata om praktik kontra teori.

– De är lika viktiga. De hör ihop.

– Det speciella med Malmö högskola är kombinationen av teori och praktik. Det hålls seriehistoriska föreläsningar men de studerande får också prova på att teckna serier, på papper och digitalt.

– Liksom det är viktigt att Serieskolan både undervisar i serieteckning och ger branschorientering åt blivande serietecknare. Vilka arbetsmöjligheter finns? Vad ska man ta betalt? Hur startar man ett företag? Vad innebär upphovsrätten?

– Också jag, för att kunna vara lärare, måste ha kvar min förankring i det praktiska arbetet. Alltså fortsätta att teckna serier.

Gunnar Krantz. Foto: Cherister Järeslätt.

Säger Gunnar Krantz, tidigare lärare på Serieskolan i Malmö och nu universitetslektor i visuell kommunikation på K3 (institutionen för Konst, kultur och kommunikation) vid Malmö högskola.

Sen går samtalet åt ett mer personligt håll – till Gunnar Krantz själv, serietecknare och konstnär. Ja, det är väl samma sak. Nej, vi är inte helt överens om det.

– Tecknade serier kan vara konst, menar Krantz och tar ”Vin och vatten” – ett seriealbum från 2008 – som exempel.

– Där målade jag med akvarell. Serierutorna kunde varit målningar. Jag har ju också utbildat mig till konstnär – i måleri – på bland annat konstskolan Forum i Malmö.

Aktuell Gunnar Krantz-box med två samlingsalbum.

Såväl målningar och skulpturer som seriealbum är konst, hävdar intervjuaren. Det handlar bara om olika konstnärliga uttrycksformer.

Å andra sidan: när skrev en svensk konstkritiker om ett seriealbum? Konstkritiker verkar tycka att tecknade serier aldrig är konst.

– På 90-talet nådde svenska serietecknare – ja, svensk seriekonst då – plötsligt ut till en väldigt stor publik. Serier uppmärksammades i media – men inte av konstkritikerna.

– De vill höra till en inre krets som kan och förstår mer än allmänheten. Kritikerna tycker att konst ska inte alla kunna förstå sig på. Det är förstås nonsens.

Att vi träffas just nu beror på den nya, stora och tunga Gunnar Krantz-boxen med två retrospektiva samlingsalbum, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden” (Optimal press). Vikt: 5,5 kg.

Ruta ur albumet ”Alger” (1986).

Boxen (serier, foton, texter med mera) följer Krantz från albumserien ”Alger” (1986) och framåt. Man ser hur tecknarstilen skiftat genom åren, från franskinspirerad fotorealism till streckteckningar typ telefonklotter, svartvitt och färg.

– Hur jag tecknar beror på vad jag vill berätta. Berättelsen hittar sitt eget uttryck. När jag tecknar självbiografiskt – men genom en annan person – måste den personen bestämma uttrycket.

– Efter att ha blivit klar med ett projekt – en serie, ett album eller flera – så går jag vidare. Jag vill inte fastna i det repetitiva, i en enda stil.

Krantz-boxen når inte fram till idag utan slutar 1998, då Gunnar Krantz myntade ordet och begreppet Seriestaden. I samband med utgivningen av serieantologin ”Allt för konsten” (också Optimal) – sju av tio medverkande bodde i Malmö – ordnade Krantz vad han kallade ett ”PR-konvent” på kulturcaféet Inkonst i Malmö.

När Lund utnämnts till Popstad så kunde väl Malmö vara Seriestaden? Det fick bli namnet på serieevenemanget.

Självporträtt: Gunnar Krantz, 15 år.

Hur många serietecknare fanns i Malmö då?

– En dryg handfull.

Hur många finns idag?

– Ingen aning, det är omöjligt att räkna Malmös alla serietecknare.

Namnet kom alltså innan Malmö blivit en seriestad. Året efter, 1999, startade utbildningen i serieteckning på Kvarnby folkhögskola och år 2000 drogs Serieskolan igång på allvar av Fredrik Strömberg (då serierecensent i Arbetet, nu bland annat redaktör för Seriefrämjandets tidskrift Bild & Bubbla) tillsammans med serietecknarna Tony Cronstam och just Gunnar Krantz.

Under åren har uppskattningsvis plus 100 nya serietecknare utbildats på Serieskolan. Några av de mest uppmärksammade: Niklas Asker, Malin Biller, Sara Granér, Liv Strömquist, Daniel Ahlgren, Fabian Göransson, Knut Larsson…

En stor del av Seriestaden – Kvarnby folkhögskola/ Serieskolan och organisationen Seriefrämjandet, seriekollektiven C’est bon och Seriestudion – finns idag samlad i kulturhuset Mazetti på Bergsgatan. Det enda som fattas är väl ett seriemuseum?

– Ja, det vore ju skoj! utbrister Gunnar Krantz.

– Jag ångrar att jag inte sparade någon teckning från varje elev på Serieskolan, tillägger han.

Omslag till samlingsalbumet ”Från Superangst till Seriestaden” av Gunnar Krantz.

– Efter de serieutställningar som jag satt ihop så vet jag att tecknade serier lockar stor publik. Inga kända serienamn behövs heller, det är själva serierna som lockar. De flesta – alla – har ett förhållande till tecknade serier.

Var i Malmö ska ett seriemuseum placeras? Intervjuaren föreslår Arbetethuset (som väl står halvtomt?) på andra sidan gatan till seriecentret på Mazetti.

– Antingen Västra hamnen eller Möllevången, funderar Gunnar Krantz. Jo, någonstans vid Möllevången blir nog bäst.

Namn Gunnar Krantz.
Ålder 50 år.
Född I Stockholm, kom till Kivik som treåring och har även bott i Kristianstad, Stockholm och Malmö, från1988.
Utbildning Studerat till målande konstnär i Kristianstad, Stockholm och på Forum i Malmö.
Gjort Tilldelades seriepriset Urhunden för debutalbumet ”Alger” (1986) och har gett ut många seriealbum i olika tecknarstilar, varit kursansvarig på Serieskolan i Malmö och lektor i design på högskolan för Design och konsthantverk i Göteborg, ställt ut serier och annan bildkonst på museer och gallerier.
Idag Universitetslektor i visuell kommunikation på K3, Malmö högskola och fortfarande serietecknare.
Aktuellt Retrospektiv samlingsbox med två album, ”Med största möjliga allvar” och ”Från Superangst till Seriestaden”.
Speciellt Myntade begreppet Seriestaden redan innan Malmö blivit en seriestad
Hemsida www.seriekonst.se

Fiktion eller fakta?

Ferdinand von Schirach
Brott och Skuld
Övers: Lena Hammargren
(Albert Bonniers)

Litteratur eller fakta? Noveller eller noteringar? Fiktion eller verklighet? Sant eller påhitt? Trovärdigt eller otroligt?

Genren är definitivt krimi. Men skriver den tyske advokaten Ferdinand von Schirach som en skönlitterär författare eller som en domstolsnotarie?

I böckerna ”Brott” och ”Skuld” har von Schirach samlat redogörelser för brottsfall han stött på under sin tid som försvarsadvokat.

Ferdinand von Schirach: ”Brott”.

Får, bör och ska en advokat göra så? Ja, skulle en advokat kunna lämna ut sina klienter på det här sättet?

I alla fall något måste väl von Schirach ha dragit ifrån och istället lagt till något annat för att inte människorna ska pekas ut och deras brott vara igenkännbara?

Fast några berättelser är så speciella – sådana händelser kan knappast ha inträffat flera gånger – att det borde räcka med att läsa bara några rader för att kunna ta reda på exakt vilka människor och vilket brottmål det måste handla om.

T ex berättelsen om syskonen Theresa, som är – eller var – en ung, lovande cellist, och Leonhard, mer av en slarver. Systern dränkte sin bror – av barmhärtighet.

Likadant med läkaren Fähner, som efter 40 års äktenskap slog ihjäl hustrun med en yxa, den allt märkligare museivakten Feldmayer, som plötsligt dängde en staty i museigolvet så den sprack i över 200 skärvor, respektive Michalka, som började sitt liv som övergiven baby i en plastbalja, aldrig fann sig till rätta i Tyskland utan flydde till Etiopien, där han kunde leva som en lycklig människa. Trodde han…

Samtidigt som berättelserna är så otroliga att de måste vara sanna. För sånt här kan – eller snarare vågar – ingen deckarförfattare hitta på. Om vissa av dessa berättelser varit plotten i en kriminalroman så hade kritikerna utbrustit att den där deckaren var inte ”trovärdig”.

Ferdinand von Schirach: ”Skuld”.

Oavsett vilket – ”true” eller ”untrue crime”, verkliga eller påhittade brott – har Ferdinand von Schirach författat alternativt tecknat ner berättelser som är lika spännande som en kriminalroman eller kriminalnovell. De flesta innehåller en deckargåta, fast gåtan handlar framför allt om det straff som brottslingen eventuellt bör få.

Ja, högst eventuellt. I många brottsfall menar von Schirach, både advokaten och människan, att brottslingen inte bör straffas. Livet har varit straff nog.

Sorgsna berättelser om trasiga människor vars desperata handlingar – i många fall – påtvingats dem av det lika oberäkneliga som obevekliga livet. Ferdinand von Schirach redogör sakligt för människors livsförhållanden, vilket får hans empati att framstå ännu tydligare och kännas ännu starkare.

Nyckelordet är medkänsla – för klienterna i de brottmål där han varit försvarsadvokat och för hela mänskligheten. Mellan raderna uppstår också diskussionen om fiktion kontra verklighet, hur det ena påverkar det andra och hur svårt det är att dra en skarp gräns.

Som Ferdinand von Schirach sa i TV-programmet Kobra:

– Det är alltid lika svårt att säga vad som är ”true crime”. Mina noveller är kanske 15 sidor långa, medan en polisutredning kan omfatta tusentals sidor. Men var ligger sanningen? I utredningen eller de 15 sidorna? Det märkvärdiga är att när du gör litteratur av det så är den sannare än både utredningen och livet självt.

(LO Tidningen, numera Arbetet, 2011)

Jag skriver regelbundet i Arbetet / på arbetet.se om krimi och dess förhållande till samhället och verkligheten. LÄNK till allt jag skrivit hittills.

I april 2013 kommer en ny bok av Ferdinand von Schirach på svenska, ”Fallet Collini”. Det påstås att den här gången har von Schirach skrivit skönlitteratur; en roman, fiktion.

Erikssons årsbästa 2012 (i spontan oordning)

Under 2012 har jag varje vecka valt ut ”Veckans CD” till arbetet.se (ibland publicerat också i papperstidningen Arbetet).

Vilken sort musik som helst, från sångpoeten Leonard Cohen till sundamusik från Indonesien, från finsk folkmusik på kantele med Kardemummin och fadosång med Carminho till nu-punk med Dalaplan och politisk rock med Nike & Röda Orkestern. Osv, osv…

Som avslutning på året har jag nu satt ihop en spellista på Spotify med titeln ”Erikssons årsbästa 2012 (i spontan oordning)”.

Läs mer om årsgenomgången HÄR – med länk till Spotifylistan.

Arne Lang, dokumentatör av Ystad i ord och bild

Arne Lang
Alla tiders Ystad
Kavalkad om en stad
(Kabusa)

Invånarna i Ystad med omnejd ska vara glada och tacksamma för Arne Lang.

För drygt fyrtio sen, 1963, kom han till Ystad från Kristianstad. Sen dess har Lang dokumenterat sin nya hemstads historia och invånare: avlyssnat anekdoter, grävt i tidningslägg och fullmäktigeprotokoll.

Forskningsresultaten, vilka i ordets bästa betydelse förtjänar att benämnas populärvetenskap, publicerades tidigare på Arbetets lokalsida och återfinns numera i Ystads Allehanda under vinjetten ”Alla tiders Ystad”.

Bor du i eller besöker Ystad och ser en äldre gråskäggig man med block och penna framför något gammal hus så är det nog Arne Lang. De – verkligen! – fina färgillustrationerna tecknar och målar han själv.

I ”Kavalkad om en stad”, som förvånansvärt nog är Langs första bok, finns ett litet urval av hans många texter om och teckningar av Ystad. (Bara i YA har han hittills cirka 70 gånger bidragit till tidningens kvalitet.)

Levande, både atmosfär- och kunskapsrikt. Så enkelt och lättillgängligt, lekande lätt och underhållande. Vilket är bland det svåraste en skribent kan företa sig: förmedla fakta så att man bara läser och njuter och inte kan sluta och plötsligt är spränglärd. Hur gick det till?

Bara en av Arne Langs fina teckningar av Ystad i då- och nutid.

Blädder och plock på måfå:

Arne Lang skildrar bland annat Pilgrändshuset från 1490-talet (det äldsta av korsvirkeshusen), den troligen Leipzig-inspirerade teaterbyggnaden från 1894, den magnifika porten till Folkets park (grundat 1845 av en – obs! – liberal arbetarförening, socialister var portade), Per Helsas gård (Nordens äldsta kringbyggda korsvirkeskvarter), Birgittakapellet (inte alls sakralt men Karl XII bodde där 1715-16), klostret från 1267, Enkans sal i Supgränd (Ystads första Folkets hus där den tidigaste arbetarföreningen bildades 1885) och inte minst Sveriges första latinskola.

Nej, nej, lundensare. Glöm det! Det pluggades latin i Sverige cirka 100 år innan Lunds universitet byggdes. Det var i Ystad, kring 1530, på Latinskolan vid Mariakyrkan.

Tro mig, det är ett gott råd: Ta Langs bok i handen, gå och titta själva! Mycket av det gamla finns faktiskt kvar och bevarat i dagens Ystad, även om somligt rivits sen Lang tecknade av det.

I förbifarten förmedlas dessutom en mängd rolig – och viktig – kuriosa. Som att Sveriges första telefon fanns i Ystad. År 1879 (blott tre år efter att telefonen uppfunnits) kopplades Jerngjuteriet ihop med chefen Kemners bostad.

(Kvällsposten 2004)

PS. Arne Lang har avlidit. Han blev 86 år.

En kanske inte helt vanlig dag i kommunfullmäktige

Det är en helt vanlig torsdagkväll. I en helt vanlig svensk stad, Malmö, ska kommunfullmäktige ha ett helt vanligt sammanträde. Men till detta fullmäktigesammanträde infinner sig också Douglas Andrée.

Andrée är konstnär men inte medlem i KRO (Konstnärernas Riks Organisation). Därför har Malmö kommun inte släppt in honom i den kollektiva grafikverkstad som finns i stan.

Nu har Andrée som protest gjort ett kollage som föreställer Ulla Sandell (s), kommunalråd och ansvarig för kulturen, som Madame Bizarre i korsett och höga läderstövlar och med en piska i handen. Ulla Sandell ska tala på kommunfullmäktigesammanträdet och Andrée har tänkt överlämna ett exemplar av kollaget.

Till sammanträdet kommer också Anny Skåning, journalist – eller rättare sagt snart före detta journalist på tidningen Arbetet. Tre timmar tidigare har hon från den 1 september sagt upp sig för att hon inte tillåtits skriva om Sandell och kulturpolitiken i Malmö.

Kommunfullmäktiges ordförande, Arne Lundberg (s), får syn på Andrée och rusar upp för att avhysa honom. Lundberg får hjälp av en vaktmästare och ger sig då istället på Skåning.

Han snor in henne i ett draperi och Skåning får en smäll så hon börjar blöda.

En fotograf från Sydsvenska Dagbladet (lib), Thomas Löfqvist, börjar fotografera Lundberg och Skåning.

Då rusar Roland Lundberg (m), kommunfullmäktiges vice ordförande, mot Löfqvist och försöker slita av honom kameran. Under handgemänget får Löfqvist ett svullet öga och ett sår i pannan.

Efteråt ångrar Arne och Roland Lundberg ingenting.

De visste inte att Skåning var journalist utan trodde att hon var en sympatisör till Andrée – en bråkmakare. Inte heller visste de att Löfqvist var fotograf på Sydsvenska Dagbladet. Han kunde ju ”lika gärna ha varit en frilansfotograf som ville ta lite skandalbilder till vilken press som helst”, som Roland Lundberg uttryckte det.

Däremot är Arne Lundberg arg för att Sydsvenska Dagbladet refererat och publicerat en bild på händelserna i fullmäktige. Han kräver att tidningsledningen ska ge honom en offentlig ursäkt.

När Lundberg inte får det, funderar han på att tryckfrihetsåtala Sydsvenskan.

Moderata samlingspartiet tar avstånd från partibrodern Roland Lundbergs agerande.

Fotografen Thomas Löfqvist polisanmäler Roland Lundberg.

Journalisten Anny Skåning polisanmäler Arne Lundberg.

Södra frilansklubben i Journalistförbundet protesterar mot Roland Lundbergs uttalande om frilansande fotografer.

När Arne Lundberg någon vecka senare ska invigningstala på den internationella fotomässan i Malmö lägger samtliga närvarande fotografer ner sina kameror och vägrar att fotografera honom.

Och – som om det inte räckte – så har bandspelaren som alla fullmäktigesammanträden spelas in på för att det ska vara lättare att skriva protokoll och som aldrig tidigare strejkat – jo, den har förstås strejkat just under tumultet i kommunfullmäktige. Just då är det alldeles tyst och blankt på bandet…

PS. På förekommen anledning meddelas att ovanstående inte är satir.

(Schlager 1982)