Etikettarkiv: Kommun

Så har ytterligare några år gått i Sjöbo

Säkert femton, kanske tjugo år sen jag senast såg filmen, hade den på ett VHS-band som kom på avvägar. När jag återser den efter alla dessa år så känns det som att se en annan film. Jag gör nya iakttagelser.

Tidigare var det innehållet – berättelsen om året som gick i en liten skånsk kommun – som steg fram i förgrunden. Så är det förstås fortfarande: människorna är filmens huvudpersoner. Men när den nu kommit på DVD så stannar jag upp och betraktar olika sekvenser i filmen, spolar tillbaks och ser om scenerna flera gånger.

Sjöbofilmen omslagSå vackert filmat. Naturscenerna, som följer årstidernas växlingar i Sjöbo kommun, är så bildsköna. Fågelsträcken mot den föränderliga himlen. Kaninen som springer för livet över åkern undan jägarens skott. Och kameran ligger kvar: kaninen får springa långt och länge, blir allt mindre för att till sist rädda sig in i skogen.

Omslag till DVD-utgåvan (2013).

Scenen är förstås symbolisk också i en film som börjar med att skildra det dagliga livet i den lilla kommunen och långsamt övergår till att vara en film om himma och borta, vi själva och dom andra, alltså kommunens invånare kontra ”främmande” flyktingar och den folkomröstning om flyktingmottagning som hölls 1988 och skulle göra Sjöbo till en riksökänd kommun.

Dokumentärfilmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” gjordes året före folkomröstningen och premiären skedde 1988 i anslutning till valdagen på Florabiografen i Sjöbo. Dvd-utgivningen är inte minst en hyllning till en av Sveriges främsta dokumentärfilmare, Ebbe Gilbe (1940-2008) på Österlen. Han regisserade, Gunnar Källström filmade och Kjell Tunegård stod för ljud och klippning.

Att filmen hade premiär på Flora var givet – det är ju den biograf som finns i Sjöbo – men valet av premiärsalong kan också vara symboliskt med tanke på Florahusets bruna historia från andra världskriget.

Likadant i intervjuerna, när människorna talar. Bild och ljud ligger kvar och inväntar medan människorna tänker efter, tar en paus, tystnad. Först om en stund fortsätter någon att prata. Tempot känns långsamt, nästan slow motion. Men det blir synonymt och ett med berättelsen. Filmens tempo var livets tempo i Sjöbo kommun 1987.

När den visades på TV så anmäldes filmen till Radionämnden. Många Sjöbobor blev arga, de tyckte att filmen förlöjligade Sjöbos invånare. Det tyckte inte jag, inte då och det tycker jag ännu mindre idag. ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo” är raka motsatsen: en öm film. Gilbe, Källström och Tunegård har stor respekt för de människor som medverkar. De kan prata fritt och länge utan att någon reporter lägger sig i och styr.

Sjöbofilmen affischDet blev inte heller – vilket påståtts – en film som tar ställning för den ena sidan. Nej, filmen handlar nästan inte alls om flyktingar och den kommande folkomröstningen.

Filmaffischen (1987-88).

När det demonstreras utanför kommunhuset så hörs slagord och syns plakat från både Nej- och Ja-sidan. Dåvarande centerpolitikern Sven-Olle Olsson får uttrycka sina åsikter om framtidens svenskar som inte längre kommer att vara ”blonda och blåögda”.

Om filmen har någon egen tendens så är det förvåning över att så många – och olika – människor kan rymmas i en liten kommun där livet går framåt med en timme per dag. Gamla, medelålders och unga, fattiga och (ny)rika, oisolerade trästugor och en inomhus swimmingpool, de som lever i tiden som varit och de som befinner sig i en kommande tid, de som hör hemma på landsbygden och de som ser sin framtid någon annanstans.

Här finns en klassisk scen – alla som såg filmen för cirka 25 år sen måste fortfarande minnas den – där en gammal man kämpande i motvinden på cykel möter den lokala byggmästaren i sin sportbil.

En lantbrukare och en biografmaskinist på Flora, ett syntpopband, Hans-Hans i Lövestad (bygdens köpman), greveparet Ramel på Övedskloster och tränaren för Klasaröds BK. Samt, ja, några invandare. En nygift polska lär sig mödosamt svenska.

Ur detta uppstod och växte det som skulle kallas främlingsrädsla. Varför skedde det? Hur var det möjligt? Det är den fråga som med förvåning ställs i filmen ”Så går ett år – Tiden i Sjöbo”.

(Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Odemokratisk sotning

Diskussionen om sotningsupphandlingen på Österlen med omnejd verkar aldrig ta slut. Jag vet inte hur många samtal jag haft med folk som stoppat – och fortfarande stoppar – mig på gatan och undrat/r vad som händer och vad de ska göra.

Eftersom jag förstått att alla inte läst de artiklar – både andras och mina – som skrivits i Ystads Allehanda om det så kallade ”sotningskriget” så lägger jag ut mina texter på bloggen. Tre stycken, hittills. Här kommer den första.

OBS! Det handlar inte bara om sotning och sotningsupphandling utom om mycket mer: om politik, demokrati och människor.

____________________________________________________

Under vinjetten ”Sotningskriget” har ni i YA kunnat läsa om upphandlingen av brandskyddskontroll och sotning i kommunerna Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad. Ett ämne för en kulturkrönika? Svar: Ja!

Det handlar om mycket mer än sotning, nämligen om begreppet demokrati. Var ska politiska beslut tas? Hur långt ifrån en kommun kan beslutsfattande läggas? Kan beslut överflyttas från kommunpolitiker till tjänstemän utanför kommunen?

Demokrati innebär både rätten att välja politiker och kunna ställa politikerna till svars. Det ska vara möjligt för kommuninvånarna att ha insyn i politiska beslut. Men ju längre utanför kommunens fullmäktige, styrelse och nämnder som beslut tas – desto mer försvåras insynen, desto färre kommunpolitiker är ansvariga.

Var går den gräns där demokrati blir odemokrati?

Lundquist

Skorstensfejarmästare Lundquist AB är – enligt upphandling – den nya sotaren på Österlen med omnejd.

Upphandlingen av sotning sköttes av Sydöstra Skånes Räddningstjänstförbund (SÖRF) – ett gemensamt förbund för kommunerna i sydöstra Skåne. Besluten togs/skulle ha tagits av SÖRF:s direktion, där det sitter några politiker från varje kommun. Jo, en märklig formulering: givetvis ska besluten fattas av SÖRF:s högsta politiska organ! Problemet är att det inte går att få klara besked om vilka beslut som tagits och vilka som tog dem.

Jag har ringt tjänstemän och politiker, fått SÖRF:s räddningschef Tom Setterwall att skicka offentliga papper om upphandlingen. Det räcker inte. Det krävs en Janne Josefsson som jobbar i en månad för att reda ut det här.

Berth Andersson (socialdemokratisk representant för Ystad i SÖRF:s direktion) suckar: ”Fruktansvärt. Det här måste revisionen titta på.” Jan-Erik Johansson (representant för moderaterna i Sjöbo) är mer kritisk ändå. ”Ett givet beslut” som redan hade tagits ”från tjänstemannahåll. De demokratiska spelreglerna har inte funnits med som det är tänkt.” Inte heller SÖRF:s ordknappa beslutsprotokoll ger besked om vad som hänt på direktionens möten.

Fem företag deltog i upphandlingen, bland annat Skorstensteamet i Skåne AB, som tidigare skötte sotningen, och Skorstensfejmästare Lundquist AB, som vann upphandlingen. Skorstenfejare Hans Lundquist erbjöd en ny sotningsmetod, som innebär att sotning sker underifrån med ett redskap som liknar en bläckfisk och följer med i rörböjningarna. Sotningen blir extra effektiv.

Skorstensteamet

Skorstensteamet i Skåne AB är den gamla sotaren som allt fler begär egensotning för att kunna behålla.

Enligt Lundquist, som säger att han kommit och sotat direkt efter förre sotaren och fått ut mängder med sot. Ingvar Asplund på Skorstensteamet undrar varför det har hänt att Lundquist fått gå upp på taket och sota på gammalt sätt, för att allt sot inte kom ut med hans nya metod?

Hur ska en skorstensägare kunna veta vem som har rätt? Något märkligt med upphandlingen också: Kan SÖRF ha bestämt sig för att den nya sotningstekniken är överlägsen utan att fråga de övriga i upphandlingen om de kan sota på samma, nya sätt? Liksom infört ett nytt kriterium – i efterhand.

Den nya upphandlingen resulterade i ett stort antal ansökningar om ”egensotning” (vilket betyder att man kan använda den förra sotaren) från fastighetsägare i alla fyra kommunerna; småhus och större fastigheter, från koja till slott. Även politiker i SÖRF:s direktion (?) har skickat in ansökningar…

SÖRF kontrar med att kräva en extra brandskyddskontroll om man envisas med att använda den förra sotaren, alltså Skorstensteamet. Extrakontrollen görs av den nya sotaren (?), Skorstenfejarmästare Lundquist, och gäller även själva sotningen (många ?-tecken blir det).

Håkan Sten, sotningsexpert på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), ifrågasätter lagenligheten. En brandskyddskontroll ska, enligt Sten, enbart gälla teknisk status. ”Det finns olika sorters obstruktion, med- och omedveten”, säger han. ”Det här är obstruktion mot lagstiftningens syfte.”

Själv vill jag veta vem/vilka på SÖRF som tog beslut om en extra brandskyddskontroll (= extra kostnad för konsumenten). De politiker jag pratar med förnekar att de fattat ett sådant beslut. Och nu har Tom Setterwall, räddningschefen, gått på semester. Jag ställer frågan till Mats Svensson, tillförordnad chef, som skickar ett mejl med rubriken ”Troliga och kanske möjliga svar på dina frågor.” Hans svar: ”Möjligtvis är det kanske Räddningschefen tillsammans med Direktionen som har fattat detta beslut.”

I Simrishamn, Tomelilla och Ystad är sotningsprotesterna individuella. Här i Sjöbo protesterar hela kommunhuset. I skrivögonblicket hör jag att det ska bli ett extra möte om SÖRF:s upphandling av sotning.

”En hel del att ifrågasätta. Upphandlingen har inte gått till som vi brukar göra i Sjöbo. Vi är ju till för kommunens invånare – det ska inte vara terapi för räddningstjänsten”, enligt kommunalrådet Stefan Lundgren (m).

(Ystads Allehanda 2013)