Etikettarkiv: Alice Babs

I den svenska jazzsångens CD-spelare: Mimi Terris

Mimi Terris
Flytta hemifrån
(Calibrated Music)

Mimi TerrisPå sitt nya album ”Flytta hemifrån” har Mimi Harris skapat sin egen nisch inom svensk jazzsång. Ja, det är som om hon placerar hela Sveriges kvinnliga jazzsånghistoria i nutiden.

Hon har inte bara gjort och sjunger egna låtar med svenska texter utan det musikaliska resultatet har blivit som en sammanfattning av all kvinnlig svensk jazzsång, både utan och inom citattecken.

Alice Babs och Monica Zetterlund, kvalitetsschlagersångerskan Ulla Billquist och de tidiga jazzrefrängsångerskorna Sonia Sjöbeck och Britt-Inger Dreilick är bara några som – nej, inte hörs men anas – i Mimi Terris sång.

Musiken och texterna rymmer nog också influenser från både Olle Adolphson och Povel Ramel. Vad sägs om raderna med de oväntade rimorden ”fastän jag gett upp och lämnat skutan / som jag leva må förutan” ur sistaspåret ”Kärlekens bokslut”.

Jazzigt á la Ramel och Babs i till exempel inledande ”Flytta hemifrån” och ”En paradvåning”, medan ”I drömmen” är mer gammalmodigt schlageraktig, ”Varde ljus” har blivit en långsam svensk blues med känsla av vals, ”Skeden” är tuffare swingblues, ”Bessa” får väl kallas sambabossa och ”Tango i det djupa” är just en tango. Och så vidare.

Vardagsfyndiga texter som på Mimi Terris tunga går exakt ihop med tonerna. Hon anpassar också rösten till musikformerna och texterna, sjunger än med strävare och än med ljusare röst.

Variationerna poängteras av alla skickliga musiker som byter av på diverse instrument. Mina öron fastnar främst för Mattias Carlsons klarinett, Måns Perssons gitarr, Johan Olssons piano och Filip Runessons smäktande, suktande violin.

(Lira 2015)

Återhört i CD-spelaren: Alice Babs (1924-2004)

Alice Babs
Illusion
(Vax Records)

Illusion+coverVem är jag att säga emot Duke Ellington? Men jag kan inte rå för att jag aldrig uppskattat Alice Babs som internationell jazzsångerska.

När hon sjunger jazz på engelska låter det i mina öron som andrahandsjazz. Hon träffar tonerna exakt och sjunger så vackert, men det svänger ju 0! Jazz på engelska är inte hennes språk, gånger 2.

Har jag fel? Lyssna och döm själv av inledningsspåret ”Song For The Dreamer”. Tur för mig att just det spåret är det enda av amerikansk/engelsk jazzkaraktär.

Albumet ”Illusion” innehåller tidigare outgivna inspelningar från ett par radioprogram 1966. Också avslutande ”Forgotten Wind” sjungs på engelska men har ändå mer av svensk folkton än jazz.

Övriga låtar sjunger Alice Babs på svenska och då är hon både som bäst och som mest sig själv. Ja, unik.

När hon framför melodier av holländaren Jules de Cortes melodier, som titelspåret ”Illusion”, med svenska texter av Eric Sandström blir resultatet svensk kvalitetsschlager och populärsång – eller jazzsång på svenska. De svenska vokalerna, som är stummare och liksom långsammare än engelska, ger henne tillräckligt med tid att polera tonerna till ädelstenar.

Reinhold Svenssons tonsättningar av Signe Hassos texter, till exempel ”Där bor en konung” och ”Sjöng bäcken” har hämtat inspiration från folkvisor och ballader. Hon passar lika bra i den traditionen: Alice Babs är en utmärkt svensk konstfolksångerska.

Ackompanjemanget poängterar stämningen av svenska folk- och vistoner – den amerikanska jazzen finns med till max en tredjedel. Georg Riedel, även kontrabas, har arrangerat samtliga låtar och bland de övriga cirka tjugo musiker finns till exempel Jan Johansson, piano, Arne Domnerus, klarinett/altsax, och Egil Johansen, trummor.

Extra kul att höra den oftast elförstärkte Rune Gustafsson kompa på akustisk gitarr.

PS. När jag skrivit det här ser jag i DN att Georg Riedel tycker att albumets första låt är särskilt bra. Också han hör uppenbarligen något som jag inte kan höra. Men vad?

(Lira 2007)

Alice Babs
As Time Goes By
(Vax Records)

AS TIME AliceJag har alltid tyckt att Alice Babs är bäst när hon sjunger på svenska och förenar swing med schlager. Medan hon som internationell jazzsångerska på engelska haft en olycklig vilja att förfina och därmed kastrera jazztraditionen genom att avvika från både rytmik och melodik, förvandla jazz till konstmusik.

Också senaste samlingen på skivmärket Vax med äldre Alice Babs-inspelningar, gjorda 1960 till -69, innehåller några spår med konstmusikaliska skalövningar. Till exempel de inledande/avslutande tonerna i ”How Deep Is The Ocean” och hela ”No Word Blues”, där hennes ordlösa sång inte har mycket med blues att göra.

Men i några – för mig – häpnadsväckande spår visar Alice Babs också att hon kunde vara en riktig bra jazzsångerska. Kanske beror det på jazzmusikerna, allra mest Arne Domnérus Big Band men också Bengt Hallbergs trio och kvartett, som driver på rytmerna och inte ger utrymme för Alice Babs att lämna jazzgenren.

Det fräna, tuffa storbandsblåset i förstaspåret ”Stormy Monday” tvingar henne att nästan bli R&B-sångerska. Också Bengt Hallbergs bluestunga piano i ”Many Tears Ago” håller kvar Alice Babs i jazzgenren – lockar henne att göra något personligt inom genren – och när Hallberg byter till orgel i ”More Understanding Than A Man” drar sången åt gospel.

Här finns dessutom en märklig låt, ”If I Could Be With You Tonight”, där Alice Babs spinner som en sexig katta á la Marilyn Monroe.

Extra bonuskul att höra Svend Asmussen, som gästsolist i storbandet, spela elförstärkt fiol med wah wah-pedal.

(Lira 2009)

Den stora svenska jazzsångboken

Den här krönikan börjar på fjolårets jazzfestival i Ystad.

Jag skyndade mellan scenerna och fick höra den ena svenska jazzsångerskan efter den andra – för Sverige har ju främst kvinnliga jazzvokalister – framföra standardlåtar ur ”The Great American Songbook”. De sjöng samma låtar också, mest populära var ”Love For Sale” och ”Speak Low”.

Nej, inga namn, det har inget med ämnet att göra. Men liksom automatiskt hade jag i anteckningsblocket börjat lista låtar till en alternativ repertoar för svenska jazzvokalister.

I recensionen till Ystads Allehanda muttrade jag också nåt om ”hört det förut” och ”jazzmusikaliska coverband”. Vilket jag fick däng för av läsarna. Jag var inte nådig, hävdades det. Fast nu är det inte min uppgift att vara nådig utan en kritiker ska skriva ärligt och uppriktigt.

”Faktakalendern 2013” innehåller en förteckning över ”Berömda jazzmelodier” – alltså (främst) amerikanska standardlåtar som många jazzmusiker spelat och många jazzvokalister sjungit. Här finns till exempel “Love For Sale” (men faktiskt inte “Speak Low”), “All Of Me”, “Cheek To Cheek”, “Come Rain Or Come Shine”, “Fly Me To The Moon”, “Just One Of Those Things” och “The Way You Look Tonight”.

Gå in på Spotify och kolla inspelningarna med nämnda låtar. Se vilka jazzvokalister som sjungit in dem. Slutsats: Dessa låtar ska aldrig mera sjungas (eller spelas)!

——————————————————————————————————————–

Porträtt Foto Birgitta Olsson litenBengt Eriksson började som popskribent och kritiker i ungdomstidningen HEJ! hösten 1968, jobbade med Musikens Makt på 70-talet och var med och startade Schlager 1980. Han lyssnar på all bra musik (oavsett genre) fast är särskilt förtjust i gamla musikaler, Jackie DeShannon och Fela Kuti, har Andy Warhol och Marie-Louise Ekman som favoritkonstnärer, hävdar att ”Festivitetssalongen” är den bästa svenska långfilmen och att krimi och poesi är de främsta litteraturformerna.                        Foto: Birgitta Olsson.  (Observera förresten den välvalda badstrandslektyren!)

——————————————————————————————————————————-    
Åkej, om du som svensk jazzvokaliskt tror dig kunna personliggöra en av låtarna = mäta dig i originalitet, känsla, in- och utlevelse med jazzsångens största Artister – då och endast då ska du sjunga låten igen.
Ytterligare sådär 25-50 låtar – utanför ”Faktakalenderns” förteckning – bör också undvikas.

Vad ska en svensk jazzvokalisk sjunga? Skriva egna låtar, typ en jazzsinger/songwriter?

En gång, tror det var apropå Kurt Elling, kom Magnus Eriksson (inte släkt) och jag att prata om jazzsång. ”Det är fusk att sjunga eget”, sa Magnus.

Min åsikt är att det kan vara en räddning i nöden. Inte lätt att göra nya bra låtar heller men svårare ändå att – ännu en gång – nytolka en standard som alla jazzlyssnare känner igen och vet hur den ska gå.

Jag hävdar en tredje ståndpunkt eller den gyllene medelvägen. Sjung svenskt!

Faktiskt ända från 20-talet har Sverige haft en tradition, ibland starkare och ibland svagare, med jazzsång på svenska slash svensk jazzsång. Anslut till den! Återuppta den svenska traditionen! Gör som tidigare svenska jazzsångare: hämta material utanför jazzgenren. Det kan vara folk- och nyare visor, svenska poplåtar och amerikanska/internationella melodier med svenska texter.

Vem blir dagens Beppe Wolgers? Sätt igång att skapa och fyll upp ”Den stora svenska jazzsångboken”!

Många svenska pop- och andra låtar skulle passa perfekt som jazz. ”Stockholm blues” (”Humdrum Blues” på svenska av Wolgers) och ”Visa vid vindens ängar” (Mats Paulsson) var de första titlarna jag skrev i blocket där på Scala i Ystad. Barbro Hörberg har gjort jazziga visor med evigt liv, ”Till de ensamma” (Mauro Scocco) är ju redan en jazzballad, ”Blues i Sverige” (Tomas Andersson Wij) vill jag gärna höra med jazzkomp och Peter LeMarcs souliga pop kan bli soulig jazz.

Sångspråket behöver inte heller vara svenska (även om jag föredrar det). Gå in på Spotify igen och hör Gavin Mikhails avklädda pianocover på Eurovisionlåten ”Euphoria”, tänk till en jazztrummis och dito basist plus ett jazzsolo på saxofon.

Också mycket att hämta längre bak i svensk jazzhistoria – som Ulla Billquists jazzschlager ”Gatans serenad”, någonting ur Alice Babs svenska swingrepertoar, Östen Warnerbrings låt om Thore Ehrlings orkester och jag som älskar musikalen ”My Fair Lady” kunde väl ännu en gång få höra ”I dina kvarter” med en ung svensk jazzsångerska?

(Lira 2013)

I CD-spelaren: Nina Ramsbys nujazzsång

Nina Ramsby
Ludvig Berghe trio
Varsågoda och tack
(Moserobie)

Nina Ramsbnys nya CDLiksom klassisk och avantgardistisk jazzsång på samma gång. Då- och nutid förenas i Nina Ramsbys sång och Ludvig Berghes piano.

De är huvudpersonerna – båda två – de sjunger och spelar i duett – medan trummisen Daniel Fredriksson och nye basisten Kenji Rabson blir ett förstärkande komp, både av rytmer och stämningar.

Mest en känsla men samsångspelet känns mer naturligt på Ramsbys – och Berghes – nya, andra album. Nu bygger de vidare utifrån grunderna på debuten. Kanske lite mindre entusiasm men fler erfarenheter.

Sången och musiken är lugnare.

Om man vill kan orden och melodierna sammanfattas som ömma, spröda kärleks- och livsvisor. Det finns mörker förstås – som alltid i livet – men ljuset lyser igenom och upp så att längtan, hopp och tro blir hör- och synbara.

Det smärtsamt vackra förstaspåret ”Här i ljuset” illustrerar exakt vad jag skrev.

Redan där glider Ludvig Berghes pianotoner in i andhämtningar och pauser, blir en del av… ja, av sången. Som ett vidareberättande, en kommentar och ett påpekande.

Redan där tar Nina Ramsby också fram sin andra röst – klarinetten – och låter den förtydliga vad orden inte förmått uttrycka. Typ en ton säger mer än hundra ord.

Ungefär likadant kan jag skriva om vartenda spår.

Den ena sången efter den andra fastnar i mig: ”Som en vän”, ”Min ros”, ”Du biter ihop”, ”Vi samlas kring hopp” och inte minst den personligt gospelaktiga ”Upp till den höjd”. Det är som om Nina Ramsby (med- eller omedvetet?) länkar ihop hela den kvinnliga svenska vokaljazzens historia – från Alice Babs över Monica Zetterlund och Nannie Porres och fram till sig själv.

Jazz, visor, schlager och pop, svenskt och amerikanskt, förenas i hennes sånger och röst, liksom i deras. Själv bidrar hon med en lika enastående som egenartad rytmisk tajming och sin speciella tonträffsäkerhet. Vissa tonföljder tror jag inte ens jag hört förut.

Nina Ramsby kommer att gå till svensk jazzhistoria, bredvid de ovannämnda.

(Lira 2013)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)