”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Kristian Lundberg & Crister Enander
Hat & bläck
En dialog om klasshat, litteratur och människans värde
(h:ström)

Kristian Lundberg och Crister Enander skrev brev till varann. När breven nu har samlats i boken ”Hat & bläck” får korrespondensen ännu en deltagare. Jag (samt var och en som läser boken) kan delta i diskussionen.

Först titeln: Det ålderdomliga ordet ”bläck” syftar förstås på Lundbergs, Enanders och även mitt dagliga arbete: litteratur, kritik, debatt. Att ordet ”hat” finns i titeln tål däremot att funderas på.

Begreppet ”hat” har på senare tid både poängterats och devalverats. Det talas, för att ta några exempel, om näthat, kvinnohat (som även delas upp i feministhat) och klasshat.

Jag tycker mig se att det hat- och hotfulla språkbruket, ibland på och över gränsen till lagbrott, sprider sig från nät till papperstidningar. Samtidigt som den hårda, tuffa kulturkritik, som alltid funnits, också börjat benämnas ”hat”.

”Det goda hatet”, skriver Crister Enander. ”Ja, jag vill kalla det så.”

Enander, liksom Kristian Lundberg, menar klasshat. Underklassens, arbetarnas och trasproletärernas hat. Den förtrycktes hat mot förtryckaren. Detta hat skiljer alltså ut sig? Ett gott hat? Vad jag kan intyga är att det är svårt att undvika: klasshatet ärvs och följer med i packningen på den så kallade klassresan.

Lundberg, Enander och jag bär på samma hat, liksom andra resenärer som aldrig kommit av klasståget bortåt-uppåt. Vi känns igen på vår plötsligt uppblossande vrede inför orättvisor. Men frågan är, vilket Enander också undrar: ”Vad ska vi göra med vår vrede?”

Som Lundberg skriver: ”Jag hatar Fredrik Ekelund för hans konservatism, Torbjörn Flygt för hans bristande klassanalys, Björn Wiman för hans pissliberala hållning.”

Enander kallar Anders Ehnmark för en av decenniernas ”skickligaste kappvändare” och menar att Per Svensson haft ”äregiriga dagdrömmar om inflytande och feta lönecheckar och flotta titlar” som mål.

Är detta att göra det bästa med sin vrede? Rikta vreden åt rätt håll?

Också jag har känt av medelklassens blickar uppifrån och ner, till vardags och från första gången jag steg in på en kulturredaktion. Vem är han? Vad gör han här? Vem släppte in byrackan?

Men jag får allt svårare, det är väl åldern, att hata människor. System kan jag hata, det återinförda svenska klassamhället, människor som medvetet utnyttjar andra. Men alla övriga?

Ja, Lundberg och Enander hatar också den svenska ”vänstern”, både 70-talets och dagens. Deras vrede drabbar så många att jag undrar: Vilka vänner blir kvar bland fienderna?

Det står ”dialog” i bokens undertitel. Men Lundberg och Enander skriver i duett, de framför samma åsikter med olika röstlägen. Ifrågasättandet – detta nödvändiga uttryck för solidaritet – får läsaren stå för.

Om Crister Enander, främst kritiker och debattör, skriver hur det känns så skriver Kristian Lundberg, främst författare och poet, så det känns. Omöjligt att inte drabbas längst ner i den sorg som gränsar till klasshat, den klasskramp som gränsar till klasskamp, när Lundberg skriver:

”Jag minns första gången jag såg en hemlös i Malmö. Jag minns första gången jag såg någon rota i papperskorgarna efter tomburkar. Jag minns första gången jag såg en 18- eller 19-åring i kön till natthärbärget.”

Lundberg, Enander och jag har snarlika bakgrunder och yrken men inte samma bildningsgång. Det visar sig i vår – olika – syn på dagens svenska kultursidor.

Lundberg menar att gränsen passerades när Kvällsposten publicerade en text om… smurfar. Enander skriver om den ”kulturrelativism” som innebär att ”kulturbegreppet dräneras på bärande och substantiellt innehåll” med citat från Göran Palm på 70-talet som exempel.

De sätter litteraturen högst. Litteraturen verkar ha skrivit deras liv.
Medan mitt liv spelades upp – vrålade, skrek, dunkade – i öronen.

Min första kultursidestext handlade om rockmusik, min andra om kriminallitteratur – ”deckare” – tror jag. I över 40 år har jag skrivit om sånt som kallas populärkultur. Jag var med och drog igång ”kulturrelativismen”.

Fast jag menar – jag hävdar bestämt – att vad det handlar om är att föra in och förankra även folkliga kulturyttringar – arbetarklassens kultur – i dagspressens kulturbevakning.

”Hat & bläck” är en tanke- och känsloväckande bok.

Jag läser, nickar instämmande och kommer med invändningar. Jag deltar gärna i samtalet. Om jag får. Om jag inte räknas som representant för ”en kulturjournalistik i Smurfarnas tecken. Om smurfar. Av Smurfar. För Smurfar”.

Och därmed räknas ut.

(KB/YA/TA 2013)

I CD-spelaren: Elin Larsson för tredje gången!

Elin Larsson Group
Growing Up
(Playing With Music)

Lugnet betonas den här gången. Musiken går långsammare, den låter majestätisk om man så vill. Nu handlar det mer om styrka. Om kraft. Och mod, kanske. Och stolthet.

Möjligen kan musiken, i enlighet med skivtiteln ”Growing Up”, också beskrivas som mer vuxen.

Genast i förstapåret ”Falling Into Pieces” kommer följande bild i huvet: en protestantisk kyrka med en liten orkester någonstans i New Orleans.

Så låter det: lite svalare och lugnare men ändå snarlikt en new orleansk begravningsorkester. Den där känslan av gospel och koral – oviss, ödesmättad förväntan – som återkommer i flera spår på nya albumet med Elin Larsson Group.

Elin Larssons saxofon och Kristian Perssons trombon kompletterar varann ännu mer magnifikt än tidigare, både när de spelar ihop och klangen från de två blåinstrumenten växer och breddas till en hel blåssektion och när saxofonen tar ett solo under tillrop från trombonen.

Eller snarare stannar Elin Larsson upp för att berätta en historia med saxofonen, som fortfarande rymmer så många tankar, känslor och toner – från flöjtaktigt ljusa till grövre, mörkare. Kristian Perssons trombon kan också spela solon – hör ett fint exempel i ”Prayer” – men mer fundersamma, som tankar.

Samspel är nyckelordet för hela ELG.

De övriga tre – Henrik Hallberg, gitarr, Niklas Wennström, bas, och Johan Käck, trummor – spelar så tajt med blåsarna att det är ett underord. Som en enda kropp, det känns som om man måste bända loss delarna för att skilja musikerna åt. Jag gillar särskilt när Hallbergs rockiga orkestergitarrtoner klirrar ihop med blåstonerna.

Närheten – ja, intimiteten – känns och märks nog allra mest när hela gruppen börjar stöka till musiken i bland annat ”Hal”.

Men inte röja och knappast spräcka; eventuellt skulle ordet kunna vara samspräck. Typ en livfull diskussion mellan nära vänner.

(Lira 2013)

Med digitala vingar

Det är nya tider nu.

Ja, nya tider har det förstås varit länge. Men just det senaste året verkar allt fler ha börjat leva i den nya digitala tiden. Internet – med nätsidor, bloggar, facebook och twitter – har blivit en daglig del av många människors liv.

Jag märker det på mina musikrecensioner. De får digitala vingar.

Det kan börja med att Ystads Allehanda lägger ut en konsert- eller skivrecension på tidningens nätsida. Artisten, musikgruppen eller en beundrare får syn på recensionen och om jag skrivit positivt så finns strax en länk på facebook, twitter eller artistens hemsida.

Recensionen får en ny funktion som jag inte hade i tankarna när jag lyssnade och skrev: mina positiva ord förvandlas till marknadsföring.

Om jag inte var så förtjust i det jag hörde kan det komma protester, både mer försynta och ilskna angrepp, på facebook eller per mejl, oftast från hängivna beundrare men också (inte så ofta men det har hänt) från artisten själv.

Foto: Birgitta Olsson

Jag tycker det här är bra och kul. Fast också lite irriterande.

Det är ju alltid irriterande när någon eller några lägger sig i ens arbete. Men om jag genom en recension lägger mig i artistens eller musikgruppens arbete, så är det ju klart att jag får stå ut med att publiken och/eller den recenserade lägger sig i mitt.

Kritikerns ord – positiva, negativa eller både… och – får ett längre liv. Recensionen blir en del av en diskussion och debatt, för och emot. Att ens ord tas på allvar och anses värda att diskutera och inte bara nonchalera, det måste ju (väl?) vara drömmen för såväl en musikrecensent som alla andra skribenter.

Fast det finns ett par saker som kan göra mig lite småsur.

För det första: anonymiteten.

Förr i tiden kunde journalister ha en signatur, numera undertecknas alla (eller de flesta) recensioner med kritikerns namn. Jag är namngiven, offentlig, alla läsare vet att just jag har skrivit. Då tycker jag att de som kommenterar på till exempel YA:s nätsida ska (våga?) underteckna med sina namn.

Det andra är när artisten eller artistens beundrare ifrågasätter recensentens… nej, inte kompetens utan snarare yrkesheder. Som att jag snabbt skulle slarva ihop en text och inte bry mig om vad som står i recensionen!

En anledning till att jag skriver om musik är att jag – långt innan jag själv började skriva – läste recensioner och annan musikjournalistik. Recensenterna orienterade mig i musikens stora värld, hjälpte mig att upptäcka musik som jag annars aldrig skulle ha fått höra.

Så försöker jag arbeta som recensent: vara en stigfinnare genom musikvärlden.

För att klara av det måste man = jag vara ärlig. Det duger inte att sno ihop en recension och slänga ur sig ett omdöme. Varje ord jag skriver och varje åsikt jag uttrycker ska jag kunna stå för när det kommer i tryck – och långt därefter.

Att uttrycka åsikter om musik handlar om att beskriva upplevelser och känslor. Det finns inga rätt och fel. Allt är rätt. Allt är fel. Jag har rätt. Du och alla andra har också rätt, om ni tycker något annat.

Vi är olika individer med olika upplevelser och åsikter.

(Ystads Allehanda 2012)

Kriget på skivspelaren

Trettioåriga Kriget
Krigssång (CBS 1976)
Omslag: Johan Gullberg (teckningar efter Thomas Johanssons fotoförlagor)

Hårdrock? Kunde ha blivit det, om de spelat hårdare och högre. Som på det självbetitlade debutalbumet (CBS 1974), där Trettioåriga Kriget spelade speed metal innan den hårdrockformen fanns. I alla fall nästan.

Symfonirock? Kunde ha blivit det också, om klaviaturerna fått större utrymme. Sättningen anges som gitarr, basgitarr, slagverk och sång men lyssnar man noga så hörs också toner och klanger från bl a mellotron och minimoog. Till sitt kommande och tredje album, ”Hej på er!” (Mistlur 1978), skulle Trettioåriga Kriget också ta in en klaviaturspelare.

Folkrock? Javisst, det tycker jag. Inte om man jämför med engelska Fairport Convention eller svenska Kebnekajse men i melodierna finns ett släktskap med svenska folklåtar och visor och när folktonen möter rockmusiken så uppstår ett slags folkrock.

Progg? Absolut! Gånger två: både stavat med ”gg” som i den svenska musikrörelsen och med ”g” som i genren progressive rock. Trettioåriga Kriget spelade – eller spelar, för bandet har återuppstått och gjort några konserter – både progg och prog.

När jag ringer Olle Thörnvall, som skrev låttexterna, så vill han – först – inte att Trettioåriga Kriget ska placeras i musikrörelsen. Ärren är djupa. Han fick utstå mycket kritik för att skriva alltför poetiska = obegripliga texter.

I efterhand framstår kritiken som ännu mer lomhörd och ordblind. Vem kan missa vad t ex titelspåren ”Krigssång” och ”Krigssång II”, som täcker hela andrasidan på LPn, handlar om? Det börjar med en skildring av en människa som sitter i en gruva och hukar, rädd för att väggarna ska rasa, och slutar med en diskussion om politik, drömmerier kontra handling.

Robert Zima sjunger långsamt, förenar texter och melodier så de blir oskiljaktiga. Christer Åkerberg spelar hårdrockriff och ackord på elgitarren, från blues till ekvilibristiska löpningar. Stefan Fredins elbas går både egna melodiska vägar och spelar med i riffen. Dag Lundquist håller takten, fyller ut och skapar också stämningar med trummor och slagverk.

Ett par andra favoriter är den filosofiska sången ”Jag och jag och ”jag””, som sjungs till akustisk gitarr, och ”Mitt mirakel”, som skildrar det där ögonblicket, när man plötsligt, trots allt, trots livet, känner sig lycklig.

Poetiskt, till text och musik. Progressivt, till text och musik. Därmed, menar jag, blir det också politiskt till både text och musik. Det politiska budskapet både kompliceras, vilket är nyttigt, och fördjupas, vilket är nödvändigt.

”Krigssång” är ett enastående album, oavsett om man gillar den här sortens musik eller inte. Ur de ovannämnda influenserna destillerade Trettioåriga Kriget fram sin egen progressiva rockmusik.

__________________________________________
Av Trettioåriga Krigets album finns följande på CD: debuten ”Trettioåriga Kriget”, ”Krigssång” (bägge Mellotronen 2004 respektive 1992/2004) och ”Hej på er” (Mistlur 1978, MNW 2005). Som synes har ”Krigssång” återutgivits två gånger, senast med extraspår. De resterande LPna, ”Mot alla odds” och ”Kriget” (bägge Mistlur 1979 respektive 1981), finns ännu inte på CD.

”Elden av år” (Mellotronen 2003) är ett nyinspelat album med den återuppståndna gruppen medan ”Glorious War 1970-1971” (Mellotronen 2004) innehåller material från tiden före skivdebuten. På det sistnämnda hörs Olle Thörnvall på gitarr (efter att ha skadat ena handen övergick han till att bli gruppens textförfattare) och även ”extratrummisen” Johan Gullberg, som gjort omslag till flera skivor med Trettioåriga Kriget.

Basisten/sångaren Stefan Fredin bildade gruppen Fredin Comp. Trummisen Dag Lundquist driver inspelningsstudion Decibel och har gjort inspelningar (som tekniker och/eller musiker) med Adolphson & Falk, Staffan Hellstrand, Rolf Wikström, Hedningarna, Bo Kaspers, Ulf Lundell m fl.

Olle Thörnvall, idag en av Sveriges främsta essäister, har gett ut flera böcker, bl a ”Det nödvändiga livet” (1985) med essäer om rock´n´roll, ”Novellisten Gustaf Rune Eriks (1995), ”Det svarta puzzlet” (2002) om Bruno K Öijer, ”Nere vid 72:an (2002) om uppväxten i Saltsjöbaden och ”Lång historia” (2005) om tiden med rockgruppen Trettioåriga Kriget.

www.trettioarigakriget.com

(Ur boken ”99 proggplattor”, utguiven av Alfabeta 2006)