För ett demokratiskt internet

Tänk om Bob Dylan eller Jimi Hendrix bodde bortåt Lövestadhållet?

Patrik Fältström, som jag sitter i bilen för att besöka, har kallats såväl IT-världens Dylan som Hendrix. Som någon sa: ”Det var väl han som uppfann e-mejl?” Men ”Paf”, som han kallas, är ändå en okändis.

För vad de arbetar med och gör, de som ägnar sig åt IT och internet, det sker i en annan, parallell värld som de flesta inte har en aning om. Att datorn startar på morgon och jag kommer ut på nätet räcker för mig.

På väg österut med sikte på Kullamöllan, eftersom Patrik Fältström också är ordförande i den förening som svarar för underhållet av möllan strax söder om Lövestad. Ja, där syns möllan, då tar jag av till höger. Vid ett stort bord – med en av husets katter utsträckt mitt på – sitter vi en lång stund och liksom förpratar.

Om att flytta från Stockholm till Skåne, köpa ett hus av en tillfällighet, bo på landet men nära hela världen, en timma till Kastrup och inte ens det till Sturup, jobba hemma vid datorn.

”Jag tycker om att sova i min egen säng”, säger han. ”Nu kan jag ha ett möte någonstans i Europa, flyga ner på morgon och hem på kvällen. Det gick inte från Arlanda.”

Patrik Fältström, föreläser på KTH. Foto: Janwikifoto / Creative Commons.

Patrik Fältström är numera ”Head of Research and Development” på företaget Netnod i Stockholm. Måndag-tisdag befinner han sig där, resten av veckan i Skåne och är nåbar via datorn.

Det är lite kul. IT-gurun Fältström har inget bredband utan är uppkopplad via radiomast. ”Bredbandet når inte hit. Men det fungerar bra. Jag har ju ett företagsabonnemang och betalar en slant för det.”

Det började på KTH (Kungliga Tekniska Högskolan) och har följts av en imponerande CV. Själv fäster jag mig vid att det var han som fick Mac- och PC-datorer att klara av att kommunicera med svenska bokstäver (prickarna ställde till problem).

”Det handlade om att kunna skicka bilagor”, förtydligar han. Nu ägnar han sig bland annat åt arabiska bokstäver, för att förenkla så jag själv begriper.

”Det finns andra som är mer tekniskt kunniga idag”, säger Patrik Fältström. ”Jag valde en annan väg…”

Ja, en nog så viktig väg och funktion, som kan beskrivas med orden: Internet och annan digital kommunikation som arbetsmöjlighet och socialt samkväm. Underrubrik: Ett demokratiskt internet.

Patrik Fältström är sin – och vår – egen inofficiella IT-minister utan portfölj och parti. Han var rådgivare åt de tre senaste svenska regeringarna av olika politisk färg, satt i den IT-politiska strategigruppen, IT-rådet och Digitaliseringsrådet.

Nuvarande regering har däremot inte hört av sig.

”Jag har aldrig arbetat direkt åt en minister utan med tjänstemännen. Nu pratar jag med några riksdagspolitiker som råkar vara miljöpartister, eftersom Kulturdepartementet visar störst intresse för IT-frågor”, säger han. Och tillägger: ”Den första regering jag arbetade för var den amerikanska. Det var 1997 och då gällde det .com-domänen.”

Patrik Fältströms budskap, ideologi eller bara sunt vett går ut på att ”det bästa är om vi samsas om den passiva infrastukturen”. Det innebär att det inte ska dras dubbla bredband av flera företag utan att den som drar bredbandet måste hyra ut det till andra operatörer på samma villkor.

Målet, om vi hoppar över en timmas diskussion om teknik och politik hemma hos Patrik Fältström, är till exempel att man ska kunna driva företag i Lövestad och Vollsjö lika väl som i en större stad. Hur går det med din framtidsvision? undrar jag.

Svar: ”Långsamt.”

Vi pratar lite om DAB också, något annat som engagerar Patrik Fältström. Ska Sveriges Radio lägga ner FM-sändningarna, den radio vi lyssnar på idag, och få oss att köpa nya digitala DAB-apparater istället? Hans svar: ”FM-nätet ska finnas så länge det behövs, inte läggas ner i förtid.”

(Krönika i YA 2015)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

På skivtallriken: Roland von Malmborg

Roland von Malmborg
Vårt klotrunda fosterland
(Globalist 1969)
Omslag: Roland von Malmborg

Två gånger har Roland von Malmborg legat på Svensktoppen. Besöken blev kortvariga: en vecka vardera för singellåtarna ”Vår värld skall gå under” (”Eve Of Destruction” med svensk text, RCA 1965) och ”Tumbalalaika” (en rysk-judisk sång, RCA 1966).

Debut-LPn, ”Räck din hand” (1966), kom också på det multinationella, för att använda ett ord som blev vanligt på 70-talet, skivmärket RCA. Det svenska skivbolaget Electra, som hade hand om RCA, gav en snabbkurs i hur förhållandena för en artist kan vara på ett större bolag.

På skivbolaget ville man att Roland von Malmborg skulle sjunga in en svensk version av ”The Ballad Of The Green Berets” (originalet hyllade amerikanska soldater i Vietnam). Han vägrade. När Roland ville skriva ett par verser om svenska förhållanden till ”Vår värld ska gå under” så vägrade skivbolaget. Det gick an att göra en allmän protest mot kärnvapen men att kritisera Sverige var inte kommersiellt. Dessutom försökte Electra få artisten att skriva på ett ”slavkontrakt”.

Så Roland von Malmborg beslöt att uppföljaren, ”Vårt klotrunda fosterland”, skulle han ge ut på eget skivmärke. Observera att året var 1969 och då var det mycket ovanligt att artister själva producerade sina skivor. Först 1971 gjorde Kjell Höglund, som blev symbolen för svenska hemmapulare, sin första LP, ”Undran”.

Roland slog på stort också: spelade in i Philipsstudion med komp av proffsmusiker, bl a Sture Åkerberg på kontrabas. Skivutgivningen kostade 10.000 (uppåt 100.000 i dagens penningvärde).

Roland von Malmborg var en protest- och vissångare, som skrev svenska texter och gjorde egna sånger men också hämtade melodier från var som helst i världen. Som han titulerar sig: ”världsmedborgartrubadur på 50 språk”. En svensk Pete Seeger snarare än en svensk Dylan.

Här sträcker materialet från Sverige till USA, Frankrike, Japan, Israel/Palestina och Indien. Också kombinationen av politik och andlighet skiljer honom från andra politiska sångare. En sång handlar om ”Ådalen 1931” och en annan har titeln ”Han föddes i ett stall”.

Under Electra-tiden hade Malmborg haft problem med att få översätta Bob Dylans ”Blowing In The Wind”. När han nu ville sjunga ”Masters Of War” så löstes det på ett kreativt sätt. ”Ni mördandets herrar, ni mästare i krig”… är nästan en rakt-av-översättning – men melodin är ny.

Han översatte också ”Desertören” av fransmannen Boris Vian. Det var oroligt. Skulle polisen komma. När poeten Jarl Hammarberg något år tidigare hängde upp en affisch med texten ”VÄGRA VAPEN VÄGRA DÖDA” så klassades det som uppvigling. Roland von Malmborg sjöng nästan exakt samma ord. Nej, den här gången hände inget.

________________________________________

Varken ”Räck din hand” eller ”Vårt klotrunda fosterland finns på CD. Inte heller LPn ”Vi kan leva utan kärnkraft” (Silence 1975), där Roland von Malmborg medverkar med sången ”Stoppa all kärnkraft”, har återutgivits. På CD-samlingen ”Blod, lik & tårar” (Caprice 1997), kan man däremot höra honom som positivhalare och sångare i skillingtrycken ”Järnvägsolyckan vid Lagerlunda” och ”Elvira Madigan”, i den sistnämnda med hustrun Gunnel Lavesson von Malmborg.

Roland von Malmborg har fortsatt att uppträda, både som vissångare och positivhalare, men något nytt album har det inte blivit. Politiken tog över. Han var med och startade miljöpartiet, sitter för närvarande i Nacka kommunfullmäktige.

I ”Sov mitt barn” – ett av spåren på ”Fosterland”-LPn – medverkar sångerskorna Hélène Bohman, som 1973 skulle göra LPn ”Alla träd har samma stam” (Silence) med gruppen Stenblomma, och Maria Lindström, som blev medlem i tjejgruppen Husmoderns Bröst, ”Där fruarna bor” (Amalthea 1979), och numera är artist i eget namn.

(Ur boken ”99 proggplattor”, Alfabeta 2006)