Etikettarkiv: Möte

Lösa trådar om sotning

Här följer den sista texten som jag – hittills – har skrivit om sotupphandlingen och det så kallade ”sotningskriget” på Österlen med omnejd. _________________________________________________

Uppföljningar är inte journalistikens bästa gren. Journalister kastar sig över nyheter med betoning på ”ny”. Men snart brukar nyheten sjunka undan och ersättas av en annan – och nyare – nyhet. Kvar blir lösa trådar som hänger och slänger. Tänkte på det vid senaste kommunfullmäktigemötet i Sjöbo.

Då var det dags för Torgny Larsson, ordförande i direktionen för Södra Skånes Räddningsförbund, att besvara den interpellation som ställts om sotningsupphandlingen. SÖRF:s upphandling av sotning har det skrivits mycket om i Ystads Allehanda. Men ändå inte nog, tydligen.

För ju mer jag får reda på, desto fler trådar blir synliga.

I Sjöbo kommunhus satt jag och funderade på ekonomin för det företag som vann upphandlingen – alltså Skorstensfejarmästare Lundquist AB – och nu ska svara för sotning i Simrishamn, Sjöbo, Tomelilla och Ystad.

Många har ansökt om så kallad egensotning för att kunna använda sin ”gamla” sotare. Vilket förstås betyder förlorade intäkter.

Efter mediadebatt och klagomål direkt till SÖRF har direktionen nu beslutat att inte heller någon extra avgift för ”dammsugning” av skorstenar får tas ut. Det ska ingå i grundavgiften. Beslutet om extra brandskyddskontroll (för dem som ansökt om egensotning) har också tagits tillbaka. Vilket innebär ännu färre intäkter.

Hur ska skorstensfejarmästare Hans-Eric Lundquist klara sitt ekonomiska avbräck? Hur säkrad är sotningen inför kommande år? Nyligen inträffade dessutom något som ger en förnyad aspekt på SÖRF:s upphandling.

Även Skurups kommun, som gått ur SÖRF, har upphandlat sotning. Fyra företag anmälde intresse, bland dessa fanns Skorstensfejarmästare Lundquist AB och Skorstensteamet i Skåne (det företag som de flesta ”egensotare” i SÖRF-kommunerna vill anlita). Sotningsföretagen bedömdes som likvärdiga (upphandlingen fick lottas ut).

Så olika kan upphandlingar utfalla: Skorstensfejarmästare Lundquist, som vid SÖRF:s upphandling höll överlägsen kvalitet jämfört med de övriga, till exempel Skorstensteamet, sotar enligt Skurups bedömning varken sämre eller bättre än flera andra företag.

(Del av krönika i Ystads Allehanda 2013)

Annonser

Ät ekologiska morötter och gör revolution

Och jag som trodde att Mandelmanns var födda med jord i öronen?

Mandelmann omslagMen så börjar jag läsa boken ”Självhushållning på Djupadal” (Bonnier Fakta) av Marie & Gustav Mandelmann. Under rubriken ”Första steget mot självhushållning – huset med den röda ladan” står följande:

”Pendeltåget till slutstationen och sedan en lååång väntan på lokalbussen. Lastade med barnvagn, väskor och förväntningar gick vi så den sista biten längs en blåsig landsväg kantad av sedan länge gulnade och övergivna fält tills vi kom fram till en klunga hus. Det sista huset, och tydligen det enda som hade en röd liten lada intill sig, skulle bli vårt hem.”

Nu ger jag upp
jag har fått nog
nu ska jag skaffa mig en plog
(James Hollingworth)

Jag ser på deras ålder att det varken kan ha varit på 1960- eller 70-talet som Marie och Gustav Mandelmann hyrde ett hus i södra Uppland, ”började odla grönsaker och blommor, skaffade får och traktor, lärde oss använda hammare och spik”. Utan det var i slutet av 80-talet.

Och det gör en ju glad. Inte minst blir jag glad för att jag trodde och tyckte fel då på 60-talet, när hippies började flytta ut på den amerikanska landsbygden, och 70-talet, när ”Gröna vågen” spred sig till Sverige.

Mandelmanns hemsida

Från hemsidan för Mandelmanns trädgårdar.

Att bo någon annanstans än i en stor stad var väl inte fel – också jag, en asfaltunge från söder om söder flyttade från Stockholm – men den nya politiska landsbygdsromantiken, som gick ut på att en odlad morot kunde vara en revolutionär handling, var naiv och dum.

Tyckte jag.

Vi som var unga och politiskt engagerade delade upp oss i två läger. Jag hörde till dem som hävdade att man ska kämpa för att förändra samhället. Andra ville flytta ut i naturen och skapa alternativa sätt att leva.

Det skrevs böcker med nyrousseaunska titlar som ”Tillbaks till naturen” av Anna-Clara Tidholm och ”Ät brunt ris och gör revolution” av Barbara Berger. I progglåtarna sjöngs det både för och emot. Som i dessa låttexter:

Och när lingonen mognar
ska det bli så fint
(Harvester)

Bara lingonen blommar min vän
kommer revolutionen
(Låt 3:e örat lyssna in & 3:e benet stampa takten)

”Lingonrevolutionen” blev ett (ironiskt) begrepp i början på 70-talet.

Bernt Staf måste nämnas speciellt. Han var en sjungande landsbygdsagitator – hör låtarna ”Högenergi – lågenergi” och ”Landsbygdens avfolkning” – och liknade sig själv vid en vattenmelon (grön utanpå och röd inuti).

Jag tänker alltid på Bernt Staf när jag kör förbi huset där han bodde utanför Hammenhög.

Mandelmanns hemsida 2

Också från Mandelmanns / Djupadals hemsida.

På folkfesterna i Malmö stod kollektivet Moder Jord från Linderödsåsen, serverade linssoppa och sålde världens bästa sesampasta. Nu blir jag överraskad, för när jag tittar på nätet så kan jag se att Moder Jord finns kvar (fast idag som en enda familj) och fortfarande tillverkar sin sesampasta.

Jag söker vidare och ser att det på 70-talet så omtalade Skogsnäskollektivet också är kvar. Fast inte som jordbrukskollektiv utan mer än så: en hel kooperativ Skogsnäsby med skola, dagis, kulturhus och småföretag har vuxit upp i Ångermanland.

Dom kalla oss hippies, föraktade oss
vi va freaks och miljötomtemuppar
(Stefan Sundström)

Dags att sluta vara ironisk. Landsbygdsromansen omvandlades till verklighet. Det fanns de med lena stadshänder som tog jordbruket på allvar, trots att bondens arbete var mer slitsamt än frilansjournalistens. Gröna vågen ebbade inte ut.

En sväng tillbaks i Stockholm och ett annat hyrt hus på Gotland – sen kom familjen Mandelmann till Djupadal på Österlen. Det var 1996. På sidan 15 finns ett foto på hela familjen: makarna Marie och Gustav Mandelmann, barnen Aaron, Disa, Tora och Joel.

Med ”Självhushållning på Djupadal” har de skrivit sin självbiografi. Det handlar om odling, från senhösten (då det kommande året börjar). Här finns odlingstips för ljusgröna fingrar. Också en del mat- och drickatips. Men framför allt: livstips.

Marie och Gustav Mandelmann diskuterar skillnaden mellan en intjänad och en sparad krona. De skriver om människans ”plikt att hitta sina dolda talanger” och självhushushållningens innebörd – att ”hushålla med sig själv”. Allt som sker på Djupadal – ”gräva en odlingsbädd, slakta ett lamm eller lägga ett spåntak” – blir en del av något större.

Det möte som kallas livet.

Nästan så jag börjar tro att man i alla fall kan göra en liten revolution genom att odla en ekologisk morot.

Mandelmanns tillsammans

Marie & Gustav Mandelmann. Pressfoto: Linda Peterson. 

1) Med hjälp av vänner på Facebook har jag satt ihop en Spotifylista med ”Gröna vågen”-låtar, för och emot. Länk till listan (ständigt uppdaterad) ”När lingonen blommar”.

2) Var skulle Backafestivalen ha startat, om inte i en backe hos Mandelmanns på Djupadal. Nu finns ett kluster av ekologiska raggahippiefestivaler på Österlen med omnejd.

Mossagårdsfestivalen i Veberöd hölls i helgen, Backafestivalen vid Tjörnedala blir den 12-13 juli och Maglehemsfestivalen den 2-4 augusti. Små festivaler med mindre kända artistnamn – fast trippelt så trevliga och bra som en viss tysk rockfestival.

(Ystads Allehanda 2013)

I CD-spelaren: Ale Möller Band

Ale Möller Band
Argai
(Playground)

Slår vad om att ni inte hör från vilket land som musiken i förstaspåret ”Kem Chamoul” kommer.

Visste man inte att Ale Möller spelar specialgjord mandola så kunde man tro att de klirrande tonerna kom från en cittra eller mandolin. (Kanske duospel på mandola/mandolin?)

Det sjungs på wolof och grekiska. Varifrån kommer fioltonerna? Och nu hörs väl ett munspel också? Plus afrotrummor.

Inte bredvid utan i varann.

Ale Möller Band har spelat vidare från det musikaliska mötet till musikblandningen. Musiken är en enhet. Ett antal musiker/sångare samarbetar med månginstrumentalisten Möller som ledare, arrangör och kompositör.

De må vara födda här och där på jorden och heta Ale Möller, Maria Stellas, Mamadou Sene, Sébastien Dubé, Rafael Sida Huizar och Magnus Stinnerbom. Alla bor de i och skapar musik från Sverige – ja, nutida svensk folkmusik – genom att bidra med sina erfarenheter, rötter och traditioner.

Helt överrumplad blir jag när de i ”Kärleksvalsen” låter nästan som Benny Andersson Orkester – svenskt och sentimentalt – men inte nostalgiskt. Den smeksamma fiolmusiken hör hemma i samma musikland som hela albumet.

Fler favoritspår: ”Orkistika”, där kontrabas och fiol brummar som en björn med unge, och ”Doli”, som bland annat framförs av en mungigekvartett.

Tyngre än förut, mer bastanta trumslag och tuffare sång. Och, faktiskt, ännu lite bättre än tidigare album med Ale Möller Band.

(Hifi & Musik 2012)