Etikettarkiv: Expressen

Med en svag nyans av grönt

Så längesen som 1972 flyttade vi till Vollsjö, då sin egen landskommun men bara ett par år senare skulle Vollsjö uppgå i Sjöbo kommun. På den tiden sas det att som vollsjöbo (och färsing = invånare i Färs härad) kan ingen räkna sig vars släkt inte funnits här i tre generationer.

Fast nu undrar jag om inte det börjat förändras. Kan mitt blod ha fått en svag nyans av grönt? Ska kolla när jag nästa gång tar blodprov på vårdcentralen…

För drygt tre veckor sen ringde det på mobilen (jag var på hemväg från en utlandsresa och missade samtalet). Strax efter kom ett sms från Camilla Jönsson på Sjöbo kommun. Kunde hon ringa morgonen därpå för att ”berätta en trevlig sak”. Visst, messade jag tillbaka.

När det ringde blev jag, i tur och ordning, förvånad och förvirrad, mycket glad och lite generad. Jag tycker ju att belöningen för en journalist är att bli läst och att läsarna reagerar på det man skrivit, för och emot.

Varje gång någon kommer fram till en på Storgatan i Vollsjö eller varsom på Österlen och tackar för en krönika eller recension är det som att få ett litet kulturpris. (Vissa gillar förstås inte det jag skriver men de framför inte sina åsikter ögon mot ögon utan mejlar och skriver på facebook.)

”Det var väl roligt”, sa någon när jag var på väg för att hämta posten uppe på Ica efter att det blivit offentligt att jag skulle få Sjöbo kommuns kulturpris för 2018. ”Dessutom”, tillade denna någon, ”efter alla dessa år.”

BE 70tal

Foto: Birgitta Olsson nångång på 70-talet.

En guldklocka. Ungefär så betraktar jag nog utmärkelsen: som belöning för lång, plikttrogen tjänst. Livet kommer nämligen med skyldigheter – ja, plikter. Bor och jobbar man som frilansjournalist på landsbygden, till exempel i Vollsjö och Sjöbo med omnejd, så är det ens skyldighet att bevaka det lokala journalistiskt.

Och har man jobbat som kulturjournalist sen 1968 – och då rimligen lärt sig att skriva och vad kultur kan vara – så måste kulturfrilansen bidra med detta till den lokala tidningen, alltså YA.

När ekonomin var bättre och YA:s kultursidor hade fler texter utifrån kunde vissa frilansar beklaga sig över att de skrev i en landsortstidning. De ville ju skriva i Dagens Nyheter! Vad är då viktigast: göra ett bra jobb eller bli ett rikskänt namn som skribent och kritiker?

Jag brukar hävda att jag medverkat i Sveriges alla tidningar, för det var nödvändigt om man under 50 år skulle försörja sig som frilans. Aftonbladets, DN:s och Expressens kultursidor var de första jag skrev på. Inte begrep jag att det var extra fint.

Nej, jag har aldrig fattat varför en karriär måste gå så kallat uppåt. Också så kallat nedåt kan vara uppåt. Toppen på min kulturjournalistiska karriär var när jag skrev som mest i Ystads Allehanda. Det enda som kan mäta sig med detta är tiden på Radio Malmöhus (det som Sven-Olle Olsson liknade vid att vända skivor).

Jag har valt att skriva i YA, liksom jag valde att skriva i Kvällsposten och arbeta åt Radio Malmöhus. Det var Robert Dahlström, YA:s förre kulturredaktör, som tog hit mig. Han frågade (efter att jag skrivit något kritiskt om lokal kulturjournalistik) ifall jag inte kunde krönikera i YA. Gärna, svarade jag.

I gamla klipp ser jag att jag började skriva om lokala ämnen så fort vi kommit till Skåne och Vollsjö. Exakt vad en frilansjournalist kan skriva beror sällan på frilansen utan oftare på de möjligheter som finns – om tidningar, radio med mera vill ha något lokalt.

Först blev det lokalt i en lite större geografisk mening, som artiklar om den gamla byn/nya flygplatsen Sturup och förra gången det var aktuellt med gruvdrift på Österlen samt en radioserie om Skånes rockhistoria. I Kvällsposten kunde jag också skriva om konstutställningar i Sjöbo och Ystad.

Även Sjöbopolitikens ”starke man”, Sven-Olle alltså, förekommer i texterna både före folkomröstningen om/mot flyktingar och rivningen av Vollsjö station.

Att det blivit allt mer och mer nära lokalt beror väl på att jag bott här så länge och snabbare får reda på vad som händer, vad gäller kulturyttringar och kulturpolitik. Men också för att Sjöbo är en misskänd kommun, som utifrån – ännu år 2018 – betraktas med ögon från 1988.

Ser man på statistiken över de skånska kommuner som satsar mest på kultur blir man ju ledsen. Sjöbo placerar sig inte i topp. Här finns flera kulturinstitutioner – Hallsbergs stenar, Elfstrands krukmakeri, Lilla Rödde textilmuseum – som förtjänar mer kommunalt stöd.

Samtidigt som Sjöbo har en fin kommunal konsthall och en kommunalägd biografteater. Och inte minst – utan särskilt – samarbetar de politiska partierna i Sjöbo (utom SD och SjP) om att förändra Sjöbobornas syn på flyktingar och ha bästa möjliga flyktingmottagning.

När jag skrev en krönika om detta – att dagens Sjöbo är en välkomnande kommun där SD inte har något inflytande – blev vissa norröver som bindgalna. Så kan det inte vara, det stämmer inte, det visste väl dom, att Sjöbo var och förblir en rasistisk bonnhåla.

Men så är det. Och det är också kulturpolitik, kanske den viktigaste formen av kultur: livsmiljön för kommunens samtliga invånare.

Krönika i Ystads Allehanda 2018

Annonser

Vad ska recensioner vara bra för?

Men var kommer publiken in? Tidningsläsarna? De så kallade kulturkonsumenterna, oavsett om det gäller litteratur, musik, konst, teater eller film. Vilka skriver kulturjournalister, recensenter och kritiker för – om inte publiken och konsumenterna, just läsarna?

Den eviga debatten om kultursidor, kritiker och kritik återupptogs nu senast i Dagens Nyheter av Anders Olsson, ledamot i Svenska Akademien, litteraturprofessor och författare. Bland andra Victor Malm, kritiker och litteraturdoktorand, Gabriella Håkansson, författare och kritiker, och Clemens Altgård, poet och kritiker, gav mothugg i Kvällsposten/Expressen, Sydsvenskan och Skånska Dagbladet.

Alltså en kritikdebatt som inte var så lätt att följa, eftersom den hoppade från tidning till tidning. Också en debatt som återupptogs med fel utgångspunkt. Nämligen utan tanke på publiken, bortom tidningens läsare.

Fast akademiledamoten Olsson hade, på sitt sätt, en läsande publik i åtanke: en sfär eller klass med epitetet (får en förmoda) bildad. Han sörjde ”den borgerliga offentligheten” som idag, när ”populärkulturen har kommit att bli dominerande”, ersatts av den (ska det också förmodas?) obildade ”massan”.

B vid skrivm jobbad JHGKritiker under utbildning long time ago. Foto: Ingrid (numera) Hilario.

Malm invände att Olsson ”generalrepeterar några konventionella tankar om vad kritiken bör vara”. Håkansson menade att ”Olsson har fel”. Mycket är bättre idag än när ”maktens högborg(erlighet) låg i Stockholm och en liten klick akademiskt utbildade män satte agendan”. Altgård instämde med Håkansson: ”Jag tror att hon gör en korrekt analys.”

Förändringen kan sammanfattas med ordet demokrati. Sen slutet av 60-talet, då jag hade min första yrkeskontakt med en kulturredaktion, har dagspressens kulturbevakning demokratiserats, tillgängliggjorts för en större allmänhet. Eller börjat tillgängliggöras, ännu återstår en del att göra.

Det finns många åsikter om recensenter och recensioner. En litteraturkritiker (jo, hen är verksam idag) kan mena att ”om någon inte förstår alla ord i min recension så får de hämta ordboken”. Andra, ofta musiker, senast några folkmusiker på facebook, har åsikten att recensioner ska avskaffas. Nya, egenutgivande författare brukar tycka att recensenter ska hjälpa till med bokförsäljningen.

För mig har recensioner alltid varit något lika naturligt som nödvändigt – ända sen jag som ung cyklade till en tobaksaffär på Götgatan i Stockholm och köpte Disc, en engelsk musiktidning. Jag läste recensioner av popskivor och fick tips på artister, recensenterna blev kompisar.

Så ska en recensent fungera – som en kulturförmedlare och diskussionspartner. En recension ska vara ett samtal om litteratur, musik, konst med mera. Kritikern ska skriva för – samtala med – läsarna. Eller mer specifikt: den tidnings läsare där recensionen publiceras.

För en recension är inte en recension. En bra recension (i en litterär tidskrift) behöver inte vara en bra recension (i en landsortstidning). Populistiskt har jag fått höra när jag haft som mål att nå så många som möjligt i den tidning där min recension publiceras. Hur kan det vara fel att vilja kommunicera med alla som prenumererar på till exempel Ystads Allehanda, både redan kulturintresserade och blivande?

Det handlar inte om att vara inställsam. Kritikern och läsaren behöver inte tycka likadant om en roman, ett musikstycke eller, säg, Kivik Art. Men vi ska vara på samtalsfot. Riktiga kompisar kan gräla och förbli vänner.

Akademiledamoten Olsson anser att kritik är en egen ”konstart”. Jag skulle hellre beskriva det som att kritikern har ett professionellt yrke. Det är skillnaden – kanske den enda – mellan kritikern och läsarna. En kritiker har möjlighet och även skyldighet att läsa, höra och se mer kultur än folk i allmänhet och att ständigt förkovra sig inom den konstart som kritikern bevakar.

En recension är någonting mycket seriöst. Samtidigt som kritikern ska kunna kommunicera med varje läsare. Skulle det inte vara fantastiskt om de många tusen som besöker konstrundan eller Kivik Art kunde lockas att delta i konstsamtalen på YA:s kultursidor?

(Ystads Allehanda 2016)

Sydmedia (3)

Att flera svenska tidningar använder samma journalistiska material är ingenting nytt eller konstigt. Sen länge publiceras material från nyhets- och bildbyråer. Det kan också handla om ett närmare redaktionellt samarbete: gemensamma utrikeskorrespondenter, samproducerade radio- och TV-sidor, Temomätningar med mera.

Hans Månson, chefredaktör och ansvarig utgivare för Sydsvenska Dagbladet:

– Jag utesluter inte en ökad syndikering och försäljning av redaktionellt material.

Men tidigare skilde åtminstone större svenska dagstidningar mellan opinionsbildande och övrigt material. Både ledar- och kultursidor räknades som opinionsbildande (däremot inte nöjessidorna, trots att nöjesjournalistiken blivit allt mer tyckande och opinionsdrivande).

Det var tidningsägarnas och chefredaktörernas uppfattning att varje tidning/edition självständigt skulle ansvara för sitt opinionsbildande material.

Den här traditionen är på väg att överges. Just nu sker en attitydförändring. Ekonomin drar en ny gräns: enbart den politiska redaktionen/ledarsidan räknas som opinionsbildande. Kulturmaterialet faller delvis – eller helt – utanför.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Ledarsidans kostnader är försumbara. Där finns ingen budget att sänka.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Vi samordnar – på olika sätt – såväl kulturen som sporten, nöjet och bilagorna. Ledarsidan är speciell, eftersom det bara är en sida. Men läget är tufft. Jag utesluter ingenting.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmediekonomi:

– Ledarsidorna har lika svårt som kultur- och nöjessidorna att göra avgränsningar mellan lokalt, regionalt och riks.

Naturligtvis går det att spara pengar också på ledarsidan. Varför ska till exempel Kvällsposten ha en anställd politisk redaktör som skriver ledare om utrikes- och riksfrågor (den ökande sjukskrivningen, det franska valet, Pim Fortuyn, miljöpartiet)?

Chefredaktören Per Svensson bidrar redan med lokala ledare. Det förekommer debattinlägg/krönikor från lokala opinionsbildare. Om KvP kompletterade med Expressens riks- och utrikesledare så skulle detta både fylla ledarsidan och spara in ytterligare en tjänst (eller två, om man gjorde likadant på GT).

Som jämförelse kan nämnas att till exempel Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten har editionerade, det vill säga delvis gemensamma, ledarsidor.

Karl-Erik Gustafsson:

– Det finns ingen bruten väg för hur tidningar ska mötas. Det här är så nytt och därför svårt att diskutera kring. Tidningsägarna famlar.

Sören Sommelius, delägare och vice ordförande i Helsingborgs Dagblad AB (de sammanslagna tidningarna HD, NST och LP):

– Bonniers dominans kändes olustig. Risken fanns att en enda tidningskedja skulle dominera i Skåne. Det var ett viktigt motiv för sammanslagningen.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets, Ystads och Trelleborgs Allehandas gemensamma tidningsbolag, tidigare vd för KvP :

– Börsekonomin drabbar också tidningsföretagen. Men ska en tidning överleva på sikt så är läsarna det viktigaste.

När tidningen Expressen (med KvP och GT) blöder måste den plåstra om sig och stoppa blodflödet. Även Helsingborgs Dagblad, som hade god ekonomi men oroade sig för annonskonjunkturen, skulle förstås skaffa pensionsförsäkring. De likaså välmående Allehandorna och Kristianstadsbladet bör se om sina hus i god tid.

Tidningarnas framtidsöversyn går inte att kritisera. Det är ingen skillnad på dem och oss. Också jag placerar mina ringa besparingar så bra som möjligt. Kritiken gäller inte att tidningarna samarbetar och samordnar utan hur.

Alltid är det inte heller så lätt att avgöra vad som är rätt och fel, bra och dåligt. Ser man ett tidningsmonopol isolerat så verkar det dåligt – men i förhållande till ett annat och större tidningsmonopol kan det lilla lokala monopolet vara att föredra.

Karl-Erik Gustafsson:

– Att landsortstidningar går samman är ett sätt att stödja landsorten mot Stockholm.

Bonnier äger Kvällsposten, Sydsvenska Dagbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet. Enda konkurrenten i Sydskåne är efter Arbetets nedläggning – Skånska Dagbladet.

Om ekonomin försämrades för HD (och NST) fanns risken att Bonnier även skulle överta tidningarna i Nordvästskåne och därmed få ännu fler länkar i en allt mäktigare skånsk dagspresskedja.

Liknande utvecklingstendenser – lokala tidningar går ihop för att bevara en självständig landsortspress gentemot huvudstaden – förekommer i Norge och även i andra delar av Sverige (Hudiksvalls Tidning, Hälsinge-Kuriren och Ljusdals-Posten i Hälsingland).

Thomas Axén, vd för Bonnier Morgontidningar AB (bland andra Dagens Nyheter, Sydsvenska Dagbladet och Tidnings AB Allehanda Syd):

– Vi ska göra så bra tidningar att de köps av så många möjligt. Om detta kräver samarbete mellan olika tidningar så måste vi samarbeta.

Robert Dahlström, kulturredaktör för YA/TA:

– Att dela recensenter med Kristianstad skulle jag väl kunna acceptera. Men vem vet om någon ovanför oss bestämmer att DN, Sydsvenskan, YA, TA och Kristianstadsbladet ska ha samma bokrecensioner?

H Inge Gyllin:

– Lokaltidningen är sitt eget varumärke. Kristianstadsbladet har världens största Kristianstadredaktion.

Låta oss syna indicierna: vartåt pekar utvecklingen för Bonniers morgontidningar i Skåne och Sverige?

Med start år 2003 ska lokaltidningarna YA, TA och Kristianstadsbladet ges ut av ett samägt (ännu namnlöst) bolag. Tidningarna har olika spridningsområden. Vilket försvårar men även underlättar ett redaktionellt samarbete. Att låta en journalist – istället för två eller tre – skriva artiklar i regionala ämnen måste tidningsekonomiskt vara mycket lockande.

YA/TA har redan en gemensam andradel med bland annat kultur och feature. Nog har ägare/vd/chefredaktörer tänkt tanken: Lägga ihop eller hålla isär? Möjligt eller omöjligt? Journalistik kontra ekonomi…

Sydsvenska Dagbladet i Malmö ska minska personalen med 70 personer – en följd av försämrade annonsintäkter.

I Sydsvenskan (den 7/5) säger chefredaktören Hans Månson att han kan tänka sig ett redaktionellt samarbete: ”i den lokala journalistiken är vi unika och det är där vi ska fortsätta att vara unika”.

Hans Månson:

– Nedskärningen är profylaktisk. Sydsvenskan ska ha så bra ekonomi att vi klarar oss på egen hand. Vi vill inte riskera att ekonomerna tar över.

Till mig säger Månson att han inte är felciterad (i sin egen tidning) men att citaten placerats i fel sammanhang (i hans egen tidning). Ska Sydsvenskan samarbeta med andra så ska det vara för att göra en bättre tidning – inte för att spara pengar. Men om resultatet blir bäggedera då: bättre och billigare?

Också Dagens Nyheter i Stockholm har dålig ekonomi. Ett – litet – exempel på detta är att DN inte klarar av att finansiera sin goodwillprofessur i journalistik vid JMK.

Bland övriga indicier kan nämnas att DN och Sydsvenskan ska börja trycka kultur/B-delen i tabloidformat. Därmed kommer samtliga ovannämnda Bonniertidningar att ha en tabloiddel. Inte nödvändigt för det redaktionella samarbetet – men det underlättar.

Thomas Axén:

– Ett samarbete med Sydsvenskan har varit önskvärt från YA, TA och Kristianstadsbladet. Hittills har organisationen och tekniken omöjliggjort det.

Hans Månson:

– Frågan om samarbete ska jag ta ställning när den kommer. Och den kommer säkert. Men det är en känslig fråga som måste övervägas noga.

DN, Sydsvenskan, Kristianstadsbladet, YA och TA har världens bästa dagstidningsredaktioner i Stockholm, Malmö, Kristianstad, Ystad och Trelleborg. Varför skulle inte respektive tidnings journalister arbeta också åt Bonniers övriga dagstidningar? Hur många och bättre riks- och utlandsartiklar skulle inte kunna publiceras om de finansierades gemensamt?

Till saken hör att upplagorna inte längre spelar lika stor roll för tidningarna. Sydsvenskan höjde upplagan med 10.000 ex när Arbetet dog. Det gav (enligt Resumé den 8/5) ett par miljoner i ökade intäkter men kostade 10-15 miljoner – i tryck och distribution.

Om en tidning behåller annonsintäkterna så kan den faktiskt tjäna på att ha en lägre upplaga. Två tidningar konkurrerar inte längre – i lika hög grad – ens inom samma spridningsområde.

I mina mardrömmar läser jag framtidens dagstidningar. Det är bara tre stycken: Morgontidningen, Kvällstidningen och Lokaltidningen. Varje tidning är unik på det lokala materialet – för övrigt är alla editioner av varann.

Hans Månson:

– Det får inte bli som på iDAG-tiden.

Per Svensson:

– Expressen är huvudtidning och störst, det är utgångspunkten.

H Inge Gyllin, tidigare även vd för iDAG:

– På iDAG-tiden fick annonssäljarna använda de första 15 minuterna till att bevisa att Kvällsposten fortfarande fanns. När tidningen blivit Kvällsposten igen bjöds säljarna på kaffe de första 15 minuterna.

Karl-Erik Gustafsson:

– Kvällsposten och även Expressen borde kunna bli citytabloider för Malmö respektive Stockholm.

Sen 1971, då jag kom till Skåne, har jag läst Kvällan. Med glädje såg jag kultursidans återkomst på 80-talet och med sorg genomlevde jag 90-talets samgående med GT: namnbytet till iDAG, anonymiseringen och upplageraset.

Är KvP ännu en gång på väg att ryckas upp med rötterna, anonymiseras och förlora sin lokala prägel? Läser taxichaufförerna idag KvP?

Kan KvP räddas? Hur? Skaffa lokala finansiärer och bli sin egen igen? Alla svarar: Nej, omöjligt. De säger att annonsmarknaden är för liten. Men i Danmark finns ju små självständiga tidningar (som Information)? De säger att det måste bero på ”det danska kynnet” eller att den danska dagspressmarknaden är en helt annan.

Citytabloiden då? I den norska staden Bergen finns Bergensavisen, ett exempel på en citytabloid.

Per Svensson:

– Det enda som skulle kunna gå att göra är en lokal tabloid med spridning i Malmö-Lund och ha en slimmad redaktion med unga människor, 18 år så där, som dricker cocacola, jobbar 18 timmar per dygn och struntar i anställningsregler.

– Det kan bära sig och bli en spännande tidning. Men det är en helt annan typ av tidning – då handlar det inte om att bevara dagens Kvällsposten.

(Kvällsposten 2003)

Det här var den tredje och sista artikeln om tidningssamarbeten i Skåne. Citaten kommer från samtal med de citerade.

Sydmedia (2)

Men vad ska man egentligen kalla den där pappersbunten som dimper ner i brevlådan eller du köper i affären? Vad är det du läser varje dag? En eller flera tidningar, förstås. I läsarens ögon, ja, men kanske inte i utgivarens.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Skillnaden mellan tidning och edition? Jag har inget bra svar. Det råder begreppsförvirring.

H Inge Gyllin, vd för Kristianstadsbladets och Allehandornas nya gemensamma tidningsbolag och före detta vd för Kvällsposten:

– Också jag säger väl tidning, i dagligt tal.

AB Kvällstidningen Expressen ger ut rikstidningen Expressen och dess tre editioner: Expressens stockholmsupplaga, Kvällsposten i Malmö och Göteborgs Tidningen i Göteborg.

Helsingborgs Dagblad AB ger ut, enligt uppgift på förstasidan: ”En tidning, tre editioner”. De sistnämnda är Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. (Vilken tidning de är editioner av kan vara svårare att förstå. Men det är väl mest en språklig kullerbytta av akademiskt intresse.)

Ystads och Trelleborgs Allehanda, bägge utges för närvarande av Tidnings AB Allehanda Syd, delar på en andradel med region-, riks- och utlandsnyheter, feature, kultur och nöje. Till helgen har Allehandorna även en gemensam tredjedel. Hälften – ibland mer – av innehållet är gemensamt.

Uppskattningsvis har YA/TA också lika mycket gemensamt material som både HD/NST/LP och Expressen/KvP.

Margaretha Engström:

– Ystads och Trelleborgs Allehanda är inte editioner utan två separata tidningar. Det lokala materialet i YA respektive TA är helt unikt.

H Inge Gyllin:

– I vårt fall handlar det inte om att slå ihop tidningar utan om en sammanslagning av tidningsföretag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– Om Expressen, GT och Kvällsposten säljs på samma ort så märks dubbelpublicerandet. Den lokala prägeln avtar. För Ystads Allehanda är det lättare att dela innehåll med Kristianstadsbladet.

Enligt Tidningsstatistik AB (den organisation som räknar upplagesiffror) ska en edition innehålla minst 50 procent material från huvudtidningen. De skånska tidningarna/tidningskoncernerna följer och tolkar, som synes, den definitionen på olika sätt.

Tidningarnas Janusansikte har två motstridiga men lika viktiga funktioner. Utåt – för läsaren – ska editionen framstå som en tidning. Inåt – för redaktionen – ska tidningen vara en edition.

Därför har Expressen plockats bort från Kvällspostens förstasida, trots att den sistnämnda alltså är en edition av den första. Fast förändringen är inte helt genomgripande och logisk: på den nya nöjesbilagan står bägge namnen. I tidningens e-postadresser förekommer såväl kvp som gt och expressen.

Hur presenterar sig en journalist på till exempel KvP eller GT (eller för den delen YA eller HD)? Om det ska göras en telefonenkät, säger då reportern: Hej, jag heter Dittan Dattan och jobbar på Expressenkvällspostengöteborgstidningen? I respektive tidning/edition kommer ju den intervjuade att uttala sig för just Expressen eller just KvP eller just GT.

H Inge Gyllin:

– Ägaren måste inte ha sitt bomärke på förstasidan.

Per Svensson, chefredaktör för KvP:

– För mig hade det gärna fått stå kvar. När det handlar om både Expressen och KvP så ska det framgå. Annars är det bedrägeri.

Rent moraliskt bör förstås inte en tidningsutgivare ljuga. Men affärsmässigt?

En gång deltog jag i en skrivkurs med bland andra Olof Lagercrantz som föreläsare. Han sa att när han var chefredaktör på Dagens Nyheter och hade publicerat en dålig artikel så såg han som ett lämmeltåg av läsare på väg från DN. Lämmeltåg är att ta i, men varje gång namnet Expressen trycks i Sydsveriges kvällstidning så tror jag att KvP förlorar en läsare.

Per Svensson:

– Helt krasst är det en balansgång mellan läsare och ekonomi. Hur många läsare förlorar vi om vi producerar tidningen på ett billigare sätt? Vad är mest lönsamt?

När Janusansiktet vänds inåt redaktionen förvandlas tidningen till edition. Vilket dels gör det lättare att motivera neddragningar på redaktionen, dels möjliggör att man utan protester från de anställda journalisterna/fotograferna kan publicera samma artikel/foto i flera editioner.

Det är enkel matematik: en anställd = en lön. Ju fler editioner/tidningar texten/bilden kan publiceras i desto billigare.

Detsamma gäller frilansjournalisterna. Som tidigare är kultursidorna ett bra exempel. En tidnings kultursida använder sig oftast av fler frilansmedarbetare än övriga avdelningar. Dessutom är det på tidningarnas kultursidor som samarbetet/sammanslagningarna inom skånsk dagspress märks extra tydligt.

Och allra tydligast märks det i Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten. Alla tre – kalla dem editioner eller tidningar – har numera en och samma kultursida. En text som förut publicerades i en tidning kan nu publiceras tre gånger – i tre editioner.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– HD motiverade sammanslagningen med att man ville motverka Bonnierkoncentrationen i Skåne.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på HD, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Och nu är vi ett nytt monopol. Färre recensenter, färre röster. HD och NST publicerar samma recension från Helsingborgs stadsteater.

Malin Krutmeijer, kulturredaktör på HD/NST/LP:

– Efter sammanslagningen har frilansarvodena höjts med runt 20 procent. Men fortfarande är det skamligt dåligt betalt. Vad jag kan göra är att påtala det för ledningen.

Kulturfrilansarna har ännu mindre att sätta emot motiveringen: ”En tidning, tre editioner”. Publiceringsmöjligheterna blir allt färre. Tidningen Arbetet har lagts ner. De skånska tidningar som finns går ihop eller fusioneras. Dessutom höjs ju frilansarvodet.

Samma matematik: tre publiceringar/tidningar/editioner – men inte tredubbelt arvode.

Frilansarna konkurrerar ut varann. Somliga blir kvar – andra försvinner. Det sammanlagda antalet frilansar sjunker. Det är – inför framtiden – den värsta följden av kultursidornas sammanslagningar och samarbeten.

Jämför med idrotten: fotboll, hockey eller vilken sport som helst. Utan bas – ingen topp. Om de skånska/svenska tidningarna vill ha kultursidor och om kultursidorna vill ha bra och kunniga kritiker, så måste nya, oetablerade skribenter ha möjlighet att publicera sig. Annars kommer allt färre att vilja skriva kulturkritik. Och bland dem, som väljer att göra något helt annat, kan de mest intressanta kritikerna ha försvunnit.

Följande skrev Malin Krutmeijer på kultursidan (HD/NST/LP den 23/1): ”Att man gör detta är förstås för att spara pengar. Men hur mycket kan det rimligtvis handla om? Och är en så drastisk minskning av mångfalden i vår faktiskt stora och folkrika region värt det?”

Det handlade om Kvällsposten. Men det kunde – nästan – lika gärna ha handlat om Helsingborgs Dagblad.

Malin Krutmeijer:

– Så tänkte jag inte när jag skrev. Det var inte menat som kritik mot HD. Även om det kan tolkas så.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag tror kultursidan blir gemensam, mer eller mindre. Det krasst ekonomiska segrar nog i längden. Men jag ska slåss för att det inte genomförs.

Robert Dahlström, kulturredaktör på YA/TA:

– En enda konkret sak har vi bestämt: nästa påsk ska vi samarbeta om en gemensam konstbilaga i Allehandorna och Kristianstadsbladet.

Sören Sommelius:

– Om de satsar, slår ihop kultursidorna och budgetarna, så kan det bli bra.

Från och med nästa år ska Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda och Kristianstadsbladet ägas och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Också ett nytt tryckeri för alla tre tidningarna planeras.

Ska de fortsätta som separata tidningar eller liksom HD/NST/LP bli editioner av varann? Och vad händer, för att hålla kvar kulturtemat, med tidningarnas kultursidor?

I dag lever de två kultursidorna under olika ekonomiska villkor. Det är lätt att se. Sune Johannesson i Kristianstad kan publicera en betydligt högre procent egna frilanstexter än Robert Dahlström i Ystad. Budgeten tvingar YA/TA:s kulturredaktör att använda mycket PM-material (byråtexter som publiceras i tidningar över hela Sverige).

YA/TA skulle absolut vinna på om kulturbudgetarna slogs ihop och omfördelades – därmed inte sagt att kultursidan/bevakningen skulle vinna på att bli gemensam med Kristianstadsbladets.

Per Rydén:

– Vi kan inte ha så många färre tidningar i Skåne. För att slå vakt om de många rösterna är det viktigt att tidningarna förändras långsamt.

H Inge Gyllin:

– Den lokala tidningen är sitt eget varumärke. I Bromölla vill man inte läsa om Trelleborg, för att ta extremerna. Det gäller att vara försiktig med materialet.

Margaretha Engström:

– Det handlar om administrativt samarbete, lönehantering och abonnemang. En sammanslagning av tidningarna skulle vara förödande för det lokala. Däremot kan det finnas kompletterande material, som när Kristianstadsbladet åker till Köpenhamn.

Sune Johannesson:

– Det skånska kulturtidningslandskapet blir allt mindre. Först Arbetet och sen HD-NST. Nu står vi i tur.

Robert Dahlström:

– Samarbetet får inte inkräkta på redaktionernas integritet. Grundinställningen måste vara att hylla mångfalden.

Skåne är stort. Avståndet mellan Ystad och Trelleborg är långt. (I Trelleborg klagas det på att det står för lite om konst i Sydvästskåne och för mycket om Österlen.) Ännu längre är det mellan Trelleborg-Ystad-Kristianstad.

Ska det geografiska avståndet bestämma tidningarnas – och kultursidornas – framtid? (Glöm inte: det är längre ändå mellan Stockholm och Skåne…)

(Kvällsposten 2003)

Detta var den andra artikeln om tidningssamarbete i Skåne. Citaten är hämtade från samtal med de citerade. Ännu en artikel följer…

Sydmedia (1)

Tidningar köps upp och slås ihop, tidningar inom samma koncern börjar samarbeta och dela på material. Frilanstexter och frilansfoton köps in med rätt att publiceras inom hela tidningskoncernen.

Så är laget idag. Så har läget varit länge.

När jag idag läser diskussioner om tidningsekonomi och sammanslagningar för att sänka utgifter så låter det prexis som det lät för över 10 år sen. Inget nytt, dagstidningsbranschens anorexiabantning inleddes för längesen.

Märkligast är att man än idag står och stampar på samma fläck som då, t ex 2003, när jag på uppdrag av Kvällspostens kulturredaktion skrev en artikelserie om skånska sammanslagningar av tidningar och redaktioner, om delat material. När jag plockade fram de ”gamla” texterna från 2003 och läste så kunde de lika gärna ha handlat om 2013.

Idéerna inom svensk tidningsbransch är få och små, enligt min åsikt. Med den här artikelserien om Sydmedia lyckades jag också göra mig ovän med inte alla men många av dem jag pratade med.

Så här skrev jag i den första artikeln: Sydmedia (1).

______________________________________________

”I den bästa av världar”, säger flera som jag pratar med.

De upprepar uttrycket som ett självnegligerande mantra, mitt emellan hopp och tvivel, kanske förtvivlan. ”I den bästa av världar”, säger de och menar motsatsen: Tyvärr lever och arbetar vi inte i den bästa av världar, men det gäller att göra bästa möjliga av situationen. Trots allt.

De senaste månaderna har jag funderat på följande, som jag tycker, oroande fråga: Vart är dagspressen på väg, i Sverige och i synnerhet i Skåne? För att försöka få grepp om vad som händer ringde jag runt och pratade med både nyckelpersoner på tidningarna och massmedieforskare.

Per Svensson, chefredaktör för Kvällsposten:

– Att redigera en tidning som Kvällsposten är en nära-döden-upplevelse – varje dag!

Allt fler svenska/skånska tidningar börjar samarbeta, fusioneras och gå ihop i gemensamma bolag. De ges ut i så kallade editioner med gemensam redaktion och/eller mycket gemensamt material.

Kvällsposten liksom Göteborgs Tidningen ägs av Expressen i Stockholm. Helsingborgs Dagblad, Nordvästra Skånes Tidningar och Landskrona Posten ägs och ges ut av ett gemensamt tidningsbolag. Även Allehandagruppen (Ystads respektive Trelleborgs Allehanda) och Kristianstadsbladet har bildat ett gemensamt bolag, som från och med år 2003 ska ge ut alla tre tidningarna. Skånska Dagbladet äger Norra Skåne. Nyligen formaliserade också Dagens Nyheter, Göteborgs Posten och Sydsvenska Dagbladet sitt annonssamarbete genom att bilda ett gemensamt annonsbolag.

Karl-Erik Gustafsson, professor i massmedieekonomi:

– De ekonomiska kraven har alltid funnits men formuleras tydligare idag.

Per Rydén, professor i litteraturvetenskap (pressforskning):

– Sammanslagningarna och samarbetena inom skånsk dagspress är en del i en större strömning, en allmän utveckling.

Situationen kan liknas vid ett gungbräde. I ena änden sitter ekonomin – i den andra journalistiken. Låt mig ta ett konkret och nära exempel (eftersom det är här som jag skriver och du läser artikeln): Kvällspostens kultursidor.

Titta högst upp sidan. ”Kulturchef: Stephan Linnér”, kunde man tidigare läsa. Nu har Linnér fått titeln ”biträdande kulturchef”. Maria Schottenius, kulturchef på Expressen, är sen januari 2002 överordnad chef även för KvP:s och GT:s kulturredaktioner.

Otto Sjöberg, chefredaktör för Expressen, ansvarig utgivare för Expressen/KvP/GT:

– Det här är en tidning som blöder.

Alla kan vara överens om sjukdomsbilden: tillståndet är så illa att patienten ligger på dödsbädden. Men vilken medicin bör sättas in? Hur ska man få stopp på blodflödet?

Expressen ordinerade neddragning och samproduktion. KvP i Malmö och GT i Göteborg blev en redaktör kort på kulturredaktionerna. Vilket innebär att bägge numera (liksom Ystads Allehanda och Kristianstadsbladet) har ensamma kulturredaktörer. Som jämförelse kan dessutom nämnas att kulturredaktionen på Helsingborgs Dagblad innehåller fyra personer eller 3,3 tjänster.

Vad har i övrigt – synligt för läsarna – hänt med Kvällspostens kultursidor?

Otto Sjöberg:

– Förut fanns det en kultursida i Kvällsposten, nu finns det två varje dag. En förbättring för läsarna.

Per Svensson:

– Jag kan inte tycka att Kvällspostens läsare blir lidande av få läsa till exempel P O Enquist och Per Wirtén.

En dag i senvintras uppenbarade sig en okänd skribent (i betydelsen att hon tidigare inte förekommit i KvP) och bredde ut sig över närapå hela kulturuppslaget. ”Maria Schottenius definierar kulturjournalistikens uppgifter…” stod det i underrubriken.

Maria vem? Kan/ska man förutsätta att KvP-kulturens läsare vet vem Schottenius är? Hur många dubbelläser Expressen och KvP? Först i maj, några månader senare, talade KvP om för läsaren att kultursidorna fått en ny chef. Men just denna ovannämnda dag råkade redigeraren använda fel mall: som kulturchef angavs inte Stephan Linnér utan just Maria Schottenius.

En lapsus som alltså kunde ha varit en tanke. För nu var/är det Expressens kulturchef – inte Kvällspostens – som definierade/definierar bägge redaktionernas syn på kulturjournalistik.

Otto Sjöberg:

– Vi samordnar redigeringen av sidorna. Den lokala kulturbevakningen ska fortfarande fokusera på det lokala – som konstutställningar och debatter.

– Men det ska inte förekomma dubbla bokrecensioner. Det är inte lokalt material. Böcker är riksspridda.

Sören Sommelius, tidigare kulturchef på Helsingborgs Dagblad, nu kulturskribent och vice ordförande i tidningsstyrelsen:

– Naturligtvis påverkas ens utgångspunkter som recensent av vem man är och var man bor, i Helsingborg eller Stockholm.

En annan dag recenserades Sune Nordgrens bok Tankar om konst. I Mårten Arndtzéns korta recension omnämns Nordgren som före detta svensk konsthallschef. Var som helst, alltså: att han kommer från Åhus skymtar i en bisats men ingenstans framgår att han varit chef på Malmö konsthall.

Det handlar inte om tycke och smak, inte om kvalitet och åsikter, utan om artiklarnas/recensionernas format, vinkel och utgörning på sidan. Hur hade Nordgren-recensionen – till just storlek och innehåll – blivit om KvP:s kulturredaktör lagt ut boken på en lokal recensent? Likadan? Annorlunda? Hur? Och viktigast av allt: märker läsarna någon skillnad?

En bra text är en bra text är en bra text. Stämmer det, alltid och i alla sammanhang? Kan en bra text i en tidning faktiskt bli en mindre bra text i en annan tidning?

Per Svensson:

– Det blev dubbla recensioner av Lukas Moodyssons diktsamling. Perspektivet är ett annat om skribenten bor i Malmö och kanske sett och hört Malmöligan.

Ingrid Norrman, biträdande kulturchef på GT:

– Det måste vara en stor recension om författaren har göteborgsanknytning. Recensenten får skriva kort i Expressen och längre till mig – annars lägger jag också ut boken på en egen recensent.

Margaretha Engström, chefredaktör och ansvarig utgivare för Ystads och Trelleborgs Allehanda:

– Kända profiler från Ystad med omnejd skriver krönikor och recenserar. Jag vill inte se Kristianstadsbladets bokrecensioner i YA/TA. Det blir profillöst.

Sune Johannesson, kulturredaktör på Kristianstadsbladet:

– Jag använder skribenter med lokal förankring. Hela kultursidan ser jag som lokal.

Vem är profil? Vad är lokalt material? När är – och upphör – en lokaltidning att vara lokaltidning?

Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda, och Sören Sommelius, fortfarande verksam som kulturskribent i HD/NST/LP, är kända profiler på respektive hemort. Byter de tidningar så blir de profillösa. I början är de också hemlösa: de känner inte ortens kulturliv och ortens kulturliv känner inte dem.

Med tiden kan Expressens kulturskribenter förstås bli kända namn även i KvP. Men hur reagerar läsarna under tiden? De gemensamma Expressen/KvP-skribenterna kan till och med bli profiler men aldrig lokala profiler.

Till exempel Olle Berggren, Tony Kaplan och Ulf R Johansson är och förblir lokala profiler. De kan skriva om italienska kostymer, engelska musikaler eller vad som helst. De har så stark förankring på orten att deras texter alltid är lokalt material.

När Fredrik Ekelund och Ulf Peter Hallberg bidrar till KvP-kulturen med texter om brasiliansk fotboll eller Berlins filmfestival så är detta också lokalt material. Läsarna känner dem som bok- och pjäsförfattare, vet att Hallberg varit verksam på Hipp.

Ingrid Norrman:

– Det är en vanlig attityd, att sitter man som kritiker i Göteborg så måste det bero på att man inte kunnat ta sig till Stockholm och storstadens kultursidor.

Sören Sommelius:

– Stockholmskritikernas dominans är ett dilemma i kulturdebatten.

Även Kristian Lundbergs lyrikrecensioner hör till det lokala materialet, tänkte jag skriva. Men gör de det, numera?

Meningen är att samarbetet mellan redaktionerna ska kunna gå i bägge riktningarna. KvP:s och GT:s recensenter kan anlitas av Expressens kulturredaktion.

Några frilansskribenter i KvP/GT har sagt ifrån: trots erbjudande om högre arvoden vill de inte medverka i Expressen. Varför? Det har man svårt att förstå på Expressen. Inte heller Per Svensson – med bakgrund på både Expressen och KvP och även före detta frilans – förstår det:

– För dagens honorar skulle jag själv aldrig skriva på Kvällspostens kultursida.

Frilansarna menar att de tvingas bli mindre lokala och därmed mindre personliga. I rikstidningen Expressen riktar man sig till en större och mer anonym läsekrets än när man skriver i den lokala Kvällsposten där man kan se läsaren framför sig. Varken sämre eller bättre – men man måste skriva på ett annat sätt.

Att det stämmer, är lätt att se. Expressens, KvP:s och även GT:s kultursidor pratar olika dialekter: de har så skilda karaktärer att om Stephen Linnér tog bort alla bylines, så skulle jag ändå kunna plocka ut exakt vilka artiklar som kommit från Expressen och vilka som skrivits direkt för KvP.

En av få KvP-recensenter som Expressen velat använda sig av är Kristian Lundberg. Har det förändrat hans sätt att skriva? Vem – omedvetet eller medvetet – recenserar han för idag, malmöiten vid Slussplan eller en anonym läsare från ingenstans och överallt? Blir det annorlunda när han skriver enbart för KvP (som han gör ibland) än när han skriver för Expressens alla editioner (som han gör ibland)?

Ingrid Norrman:

– En kulturredaktion är ofta ett litet reservat. Men jag kommer från nyhetsredaktionen, innan jag blev kulturredaktör hade jag jobbat med nyheter i hela mitt liv. GT:s kultursida har ett helt annat tilltal.

Apropå att stoppa blodflödet och spara pengar. Varför väljer Expressen att skicka Anders Björkman från Stockholm till Malmö för att recensera musikalen Nine (den 5 maj)? Här nere har ju Kvällsposten – och därmed Expressen – redan två medarbetare: Matti Edén, som brukar recensera från Malmö Musikteater, och Tony Kaplan, som vet mer om musikaler än någon i Bonnierkoncernen.

Expressen visar pekfingret. När det gäller den stora riksbevakningen så duger inte lokalkorrespondenterna.

(Publicerat i Kvällsposten 2003)

Detta var den första artikeln om tidningssamverkan i Skåne. Fler följer…

Håller Per Svensson med sig själv?

Jag läser Per Svenssons nya bok, ”Malmö – Världens svenskaste stad” (Weyler), och funderar på vad jag ska skriva om den.

Medan jag funderade så kom jag att tänka på den krönika – ja, hyllningskrönika – som jag skrev om Per Svensson för så längesen som 1997.

Plockade fram den… Står den sig än, i både den ena och andra betydelsen?

Those were the days, eller…

*

Varje gång jag får syn på hans namn över eller under en artikel, med eller utan bild, så utbrister jag: Aha, Per Svensson har skrivit något nytt. Måste jag läsa!

Varför slukar jag Per Svenssons artiklar? Varför borde han vara ett föredöme för unga svenska journalister? Varför liknar den här krönikan redan en hyllningstext?

Per Svensson är frilansskribent och allmänjournalist – i ordets definitiva betydelse. Han skulle också kunna tituleras alljournalist.

Format, form, ämnen och forum växlar.

Han skriver kort, längre och mycket långt. Texterna är i form av intervjuer, reportage och essäer, krönikor, debattinlägg och recensioner. Ämnena kan vara Agnetha Fältskog, Patrik Sjöberg eller Göran Persson, det forna Jugoslavien, svenska män eller dataspelet Sim City 2000.

Publikationerna är såväl snabba dagstidningar som långsammare magasin: för närvarande främst Expressen (både nyhets-/reportageplats och kultursidan), Moderna Tider, Månadsjournalen och Trots Allt.

Men exakt hur, vad och var han skriver spelar mindre eller ingen roll. Struntsamma, nästan. Det är inte ämnet – som sådant – som lockar utan skribentens förhållningssätt till journalistiken, ämnet och språket, läsarna och sig själv.

Per Svensson flanerar – med ögonen på skaft och kaninöron – genom artiklarna och livet: lyssnar, betraktar och reagerar. Varje upptäckt och lärdom läggs till allmänbildningen och blir ett nytt uppslagsord i den  som han ständigt bär med sig för att bättre kunna tolka och förstå omgivningen, nära och fjärran.

Per Svensson idag. Foto: Sofia Runarsdotter.

Högt och lågt blandas. Alla (o)mänskliga uttryck är samhälleliga avtryck, bitar i samma puzzle. Det gäller valet av ämnen, som sagt, men mer än så: det gäller varje enskild artikel, den journalistiska formen och språkbehandlingen.

Det hastiga, direkta kvällstidningsspråket används för att göra essän mer lättillgänglig. Essäistikens eftertänksamma skrivsätt får fördjupa det dagliga reportaget.

Inlägget på Expressens kultursida (8/4) mot Aftonbladets intervju med modern till de barn som dog i en sopcontainer kunde ha varit en krönika. Krönikan i samma tidning med anledning av Per Wästbergs inval i Svenska Akademien (19/4) hade kunnat tryckas på kulturen.

I recensionen av Stig Larssons nya diktsamling (Expr 6/5) bryter Per Svensson kultursidestonen och utropar: ”Pilutta honom! Saken är Biff. Biff Rydberg?” (Det sista syftar på mediadebatten om författarinnan Carina Rydberg.)

Han är lättläst (vem skriver så ”enkla” kulturartiklar?) men också krävande. Att hänga med i Per Svenssons snabba, associationsrika tankegångar är inte helt lätt. Han kräver – litar på – att läsaren ska vara lika allmänintresserad och allmänbildad som han.

Som när han jämför statsminister Persson med i tur och ordning Carlsson från ”Hemsöborna”, Ulf Lundell och Marc Bolan (Moderna Tider mars/97). Eller när han ”följer en röd tråd från Ankeborg till självmordssekten i Kalifornien” (Expr 13/3). I texten nämns seriefiguren Stora Stygga Vargen, moralfilosofen Peter Singer, seriemördaren Hannibal Lector, filosofen Rousseau, popsångaren Michael Jackson…

Och hela tiden tycker han – om allt och alla har han en åsikt. Han bollar med åsikter som en jonglör: kastar upp dem i luften för att se om någon kan fånga dem, läsaren eller han själv. Ja, ibland undrar jag om han håller med sig själv?

Han liksom provar en åsikt, tycker till snabbare än Lucky Luke drar. Det är viktiga åsikter, förstås, men frågan är om det är lika viktigt att de är riktiga – om 100 år? Viktigast är pingpongspelet med tankar och åsikter mellan Per Svensson och läsaren.

Han kan göra mig rasande (den ”vuxne” Svenssons rabiata angrepp på veganer/vegetarianer) eller få mig att le (ärftlighetsforskningen avlivas med en enda mening: ”Somliga är genetiskt bestämda att gå i golfbyxor.”). Jag skakar på huvet och nickar instämmande, om vartannat. Skribentens reaktioner tvingar också läsaren att reagera. Jag vill delta i samtalet, vara med i artikeln och livet.

Därför läser jag Per Svensson: de texter som jag rivit ur och sparat blir tillsammans – för att uttrycka det så pretentiöst som det är – en dokumentärroman om människorna, livet och samhället, Sverige och världen kring år 2000.


(Pressens Tidning 1997)

Bo Strömstedt, 80 år

Bo Strömstedt, som sen också skulle bli chefredaktör för Expressen, var den andra kulturredaktör som jag skrev regelbundet till när jag började som frilansande kulturjournalist. (Den första var Karl Vennberg på Aftonbladet). Idag den 4 november fyller Strömstedt 80 år. 

Så jag tog fram ett par texter som jag skrivit om Bo Strömstedt: den ena för exakt 10 år sen, alltså när han fyllde 70, och även en snabbskriven text (lämning, som det brukar vara, cirka en timma efter hemkomsten) från ett besök som Strömstedt gjorde på Veberöds då helt nya bibliotek i Skåne.

 

När Strömstedt ringde

Det är de små, små detaljerna som gör det. Även i språket, ja, inte minst i språket.

Nogrannheten, finputsandet, ommöbleringen: ett onödigt ord stryks, ett annat ord ersätts av en synonym (så många gånger jag växlat mellan ”också” och ”även”, fram och tillbaks, vad blir bäst?), ett kommatecken byts mot ett tankestreck, en punkt ersätts av ett utropstecken.

Kom att tänka på det när jag läste Bo E Åkermarks kortintervju i DN med kulturredaktören som blev chefredaktör som blev estradör: Bo Strömstedt, nu 70 år fyllda. Födelsedagsgrattis!

Strömstedt säger:

– Man ska vara noga med sista meningen, den ska innehålla en överraskning som man minns.

Nyutsprungen från Journalisthögskolan skickade jag 1969, kanske –70, en text till Expressens kultursida, över  vilken Bo Strömstedt då var chef: en saga om två systrar, den ena musikalisk, den andra omusikalisk. Strömstedt ringde på fredagen: ”Vi trycker texten i morgon. Men sista meningen är inte bra. Kan du inte ändra den?”

Hela dagen slet jag. Var meningen så dålig? Gick den att byta ut? Kunde orden möbleras om? Hur skulle jag formulera en ny och bättre sista mening?

Strax före deadline ringde jag till Strömstedt och läste upp den nya meningen.

Tyst i luren. Jag kunde höra honom tänka.

Strömstedt: ”Mmmmmmm. Fortfarande är sista meningen inte riktigt bra. Men bättre än förut. Vi tar den.”

(Kvällsposten 1999)

 

Strömstedts 29:e bokstav

Var ska alfabetets 29:e bokstav finnas om inte på ett nybyggt bibliotek: från och till litteraturen och människorna, i bägge riktningarna. 

Bo Strömstedt kom inte som ett yrväder till Veberöds nya bibliotek en duggregnig kväll i november och talade  inte som ett yrväder heller utan mer som det svenska språkets frikyrkopredikant. Före detta kultur- och chefredaktör på Expressen, nu en livfull ambassadör för den 29:e bokstaven. 

– Det sägs, sa han igår på biblioteket  i Veberöd och avbröt meningen, sa emot innan han avslutat. 

 – Det sägs att det svenska språket är fattigt. Och sen motbevisade han under en dryg timma med citat från Fröding – ”grönt”, ”gott”, ”friskt”, ”skönt” – till Moberg,  som drog sitt stora finger över Ljuder sockenkarta, stannade fingret och sa: ”Här stod astrakanen”.

– Det, förklarade Strömstedt, var den 29:e bokstaven.

Som inte finns men ändå finns, inte syns men märks och känns. I förälskelsen och kärleken, poesin och prosan, dialekterna (finlandssvenskan, trelleborgskan och  lundensiskan, värmländskan och kronobergsdialekten). I frikyrkan: hos pappa predikanten och hos Sven Lidman som tog poesin och vällusten med i predikstolen.

– Varje ord och bokstav har en betydelse, sa Strömstedt och talade så att varje vokal och konsonant fick sin betydelse. Han talade som de(t) han talade om: poetiska, inlevelsefullska och utlevelsefullska.

Han visade hur språket kan bli utan den 29:e bokstaven. Som i Expressen, då var han själv där: ”Örebro sportklubb har inte kastat yxan i sjön utan snarare tvärtom.”

Varje läsande och inte minst skrivande människa mår bättre av en kväll med Bo Strömstedt.

 (Kvällsposten 2004)