Vi som bor på landets skräpytor

Det bor ju folk överallt! Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör med bilen. Senast uppåt Västergötland, Småland och Blekinge men det kan också vara i Skåne. Vi kommer in i något litet samhälle eller kör på en landsväg och skymtar hus i skogen och bland fälten. Jag låter nog häpen och dum för min hustru skrattar åt mig.

Men jag tycker så – att det är lika märkligt som fantastiskt att det år 2017 finns människor överallt på svensk landsbygd. De bor ju inte där, egentligen. Vi bor ju inte här på landsbygden – i sydöstra Skåne och Vollsjö – egentligen.

Då syftar jag på en uppgift i journalisten Po Tidholms nya bok ”Läget i landet –  89 tankar om periferier, politik och varför landsbygdsfrågan är viktigare än du tror” (Teg Publishing). Där anges att idag bor 85 procent av Sveriges befolkning i städer och 15 procent på landsbygd. Dessa 15 procent råkar alltså finnas just där vi kör? Klart man blir häpen!

Jo, jag skämtar men på allvar. Frågan om centrum kontra periferi är allvarlig. Den ska inte skämtas bort med ordet ”skräpyta”, om nu ekonomie doktorn Kjell A. Nordström skämtade – eller skändade – när han använde detta ord om Värmland och det ”skräp” som lever sina liv på sådana ”ytor” och inte bidrar till Sveriges ekonomi.

Begreppet ”skräpyta” har Nordström, enligt Tidholm, dessutom ”snott” och ”missförstått”. Jag vill vända på det och karaktärisera dem – oss – på Sveriges landsbygd som kulturbevarare. Vi utgör i själva vår existens – som landsbygdsbor – en del av ett svenskt kulturarv. Vad jag menar? Att en modern, civiliserad och demokratisk stat ska värna alla sina invånare såväl som hela den geografiska yta som utgör detta land.

Det ska inte läggas ner = avskaffas. Naiv tanke? Dumt? Po Tidholm debatterar ur Norrlandsperspektiv, som oftast när det talas om lands- och glesbygd. Det kan vara rätt, till viss del. Att bo i Vollsjö är inte samma sak som att bo i Norrlands inland. Men ”skräpytor” finns också i Småland – ja, till och med i Skåne.

Under 70-talets ”gröna våg” krympte Stockholm med 100 000 invånare, Malmö med 30 000 och Göteborg med 35 000. Det var på 70-talet också som vi bosatte oss i Skåne. Fast ”gröna vågen”? Skaffade de sig bondgårdar och började bruka jorden, alla dessa 165 000? Själv har jag aldrig odlat en morot utan varit det jag är än idag under alla år. Men att vara frilans på landet går ju inte, anser frilansjournalister i stan. Nähä.

Vollsjö mölla. Foto: Birgitta Olsson

Vad jobbar alla människor med? brukar jag fundera när vi ser husen på landet. Pendlar de till någon stad eller ett större samhälle? Hur många driver företag? Jag minns från sent 80-tal när jag och två till tänkte starta en tidskrift utan gemensam redaktion. Vi bodde ju på tre olika platser i Sverige.

Det blev inget av men det konstiga är att det inte sker idag. Hur många = få tidnings- och andra företag drivs på distans? Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att bo och arbeta var som helst, både i Sverige och utomlands. ”Jag vill inte politisera detta i onödan”, skriver Tidholm. ”Landsbygdsfrågan” borde inte vara en politisk fråga, i betydelsen höger eller vänster. Men det går inte heller att komma undan politiken.

Riksdag och regering måste ta ställning till om frasen ”Hela Sverige ska leva” gäller idag eller om större delen av Sveriges yta ska bli sommarland för danskar, tyskar och urbansvenskar. Lite svårt att tro att en majoritet av de politiska partierna skulle – våga – föreslå det senare. Men då gäller det att riks- som kommunpolitiker verkställer detta i praktiken, den så kallade verkligheten.

Vi hade turen att hamna i Vollsjö. Här finns en livsmedelsaffär – med post. Och posten har aldrig tidigare fungerat så bra. Det är nödvändigt, hur ska ett landsbygdsföretag kunna tillverka något om det inte går att skicka paket? Vi har bredband, till skillnad mot andra i Vollsjö och Sjöbo kommun. Lika nödvändigt för att driva företag. Viss svensk – och skånsk – landsbygd har inte ens fungerande telefoni.

Den så kallade marknaden bedriver ingen landsbygdspolitik. Det krävs politiska beslut och kontroll av att de genomförs. Riksdagen borde också kunna besluta om differentierad drivmedelskatt. Nej, kollektivtrafiken kommer aldrig att vara tillräcklig. Även kommunpolitikerna måste tänka om.

Tre sydöstskånska kommuner – Sjöbo, Tomelilla och Simrishamn – kan vara exempel. Sjöbo satsar på inflyttning med pendling och det går väl här, kanske. Men vill Tomelillas invånare pendla till jobbet, ens om den nedlagda järnvägen återuppstår och det går snabbare? Från Simrishamn tror jag aldrig att många kommer att ta tåget för att jobba i Malmö/Lund.

Landsortens politiker måste satsa på att människor ska bo men också arbeta lokalt. Att starta ett företag ger försörjning och skapar, när företaget växer, arbetstillfällen inom kommunen.

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Dem som kritikernas blickar gått förbi

Det blev ett sorgligt besök på Karinholm i Vik. Meningen var att Karin Sverenius (1950-2017) skulle fortsätta att måla och ställa ut i sin kombinerade ateljé och konsthall. Men så dog Karin också, inte långt att efter att Ingvar Holm, hennes make, hade gått bort.

Under en helg kunde man en sista gång se hennes målningar på Karinholm, som nu ska säljas. Fast det finns ännu en chans att tyitta på målningarna, till och med den 17 december visas de på konstmuseet Ars Divina i Bjärnum. Och jag hoppas att hennes fascinerande, så olika och varierade självporträtt den här gången hänger duk vid duk.

Karin Sverenius var ju högst personligt närvarande i sin konst. Särskilt självporträtten blir en självbiografi. Tråkigt att hon inte fick den uppmärksamhet hon var värd. Jag, som inte är konstkritiker utan blott konstbetraktare och journalist, har aldrig förstått att en konstnär kan vara hur bra som helst men ändå bli förbisedd av konstkritiker och gallerister.

Charlotte Johannesson betraktar sina datorverk under tiden med Digitalteatern på 80-talet. Foto: Birgitta Olsson

Moki Cherry (1943-2009), också hon delvis verksam i Skåne, är ett liknande exempel. Det smärtade Moki rätt igenom hela livet att hennes konst – tygapplikationer, foto- och bildkollage, ett slags tavelskulpturer – aldrig riktigt uppmärksammades och togs på allvar. Men Moderna Museet i Stockholm ägnade ju en utställning åt Moki Cherry? Jovisst, efter att hon dött.

Därför blev jag så glad för att Elisa Halvegård, som i skymundan, lite vid sidan om, varit konstnär i Malmö sen 70-talet, fick en egen vägg när temautställningen ”Malmö brinner” sammanställdes på Moderna Museet/Malmö. Äntligen! utropade jag. Elisa har gått från grafiska till broderade bilder och även målningar, alltid lika personligt verklighetsdrömska och så pyttesmå att man får lägga näsan emot för att se alla detaljer i en bild.

Också glädjande att nu i veckan gå omkring på Malmö konsthall och konstatera att Charlotte Johannesson, från Malmö och numera Skanör, börjat uppmärksammas i eget namn och inte enbart som en del av sin konstnär till man, alltså Sture Johannesson. Nog var det på tiden, för att uttrycka det milt.

Från Charlotte Johannessons utställning på Malmö konsthall: ett porträtt av Joseph Beuys flimrar fram på datorskärmen. Foto: Bengt Eriksson 

Det började med att Mats Stjernstedt, chef för Malmö konsthall, valde Charlotte Johannesson som en av de nordiska konstnärerna på årets Venedigbiennal. Jag fick gnugga mig i ögonen och titta en extra gång innan jag kunde tro att det stämde.

Trippelutställningen ”Ressure/Imprint” på Malmö konsthall (Charlotte Johannesson, Ester Fleckner och Ruth Wolf-Rehfeldt) visar att Stjernstedt menar allvar med att lyfta fram hennes konst från skiftet mellan 1970- och 80-talen, då Charlotte gick från textil- till datorverk.

Fast för mig pågår Charlottes (och Sture) Johannessons utställning mest hela tiden. Det har den gjort sen tidigt 80-tal. På väggarna i vårt hus hänger några affischer/stora tryck med Digitalteaterns datorbilder: tre porträtt av David Bowie, Bob Dylan och Boy George (sistnämnda bild blev omslag på ett nummer av rocktidningen Schlager).

Digitalteatern var namnet som Charlotte och Sture Johannesson använde när de började skapa bilder med hjälp av den dator, Apple II Plus, som de bytte till sig mot ”I´m No Angel”, en av Charlottes vävnader. Förresten var det nog snarare så att Digitalteatern fick hjälpa Appledatorn. För Charlotte (och Sture) Johannessons bilder gick egentligen inte att göra på en dator.

239 pixlar gånger 192 och åtta färger. Under åren har jag bytt åsikt om dessa pionjärbilder inom datorkonsten. De var först klatschiga popbilder i tiden och sen daterades de av den snabba datorutvecklingen till dokumentationer av tidiga, primitiva datorer. Nu – ja, inte förrän idag – begriper jag vad de är: enastående konstverk.

De överstora pixlarna kunde vara grovt garn och tygremsor. David Bowie-, Bob Dylan- och Boy George-bilderna är ju vävnader. De har ”bara” förts över från vävstol till dator. Utställningen på konsthallen i Malmö poängterar just den känslan.

Charlotte Johannessons textila verk (med motiv som Musse Pigg och utropet ”Drop Dead”) flankerar ett bord med sex datorskärmar där bildspel flimrar förbi (bland annat porträtt av Joseph Beuys, David Bowie, Victoria Benedictsson, Ulrike Meinhof och Sture Johannesson). Runt hörnet hänger två långa rader med datorgrafik: bilder skapade i och utskrivna från dator.

Det kunde vara popkonst. Men bildernas populärmotiv betraktas lite från sidan, ur en annan vinkel. Jag går närmare, allt närmare och närstuderar bilderna. De är ju liksom rutmönstrade. Som om bilderna broderats på aidaväv.

3 X kultur

1. Layout. Apropå datorpionjärer minns jag när Unni Drougge, nu författare och redaktör för Kvinnotryck, satt i en gammal skola i Buus (en bit norrom Vollsjö) och layoutade Magazin April på en Appledator med liten svartvit skärm. Men Unni layoutade i färg! Det färgrika resultatet, som inte syntes förrän tidningen tryckts, skapade Unni i sitt huvud.

2. Målningar. For till Lövestad för att se en utställning med Stig Åke Stålnacke, journalist och konstkritiker innan han började måla, på Galleri Gimlelund. Riktigt uppiggande! Stålnackes tidigare mörka målningar visar nu yttre och inre landskap där mörkret lättas upp av ljusare akrylfärger. Också flera figurativa, låt säga, allmogemålningar.

3. Än mer konst. Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn har skapat en aldrig tidigare visad Yoko Ono-utställning. Frågor, budskap och tankar som Yoko spritt i tryck och på stortavlor sattes ihop till utställningen ”Transmission”, som börjar i konsthallen för att sen sprida sig ut på stan: till caféer, tidningar, radio, frimärken… Måste ju kollas in!

(Krönika i Ystads Allehanda 2017)

 

Tove Jansson besöker Köpenhamn

Alltså vi bara måste åka och titta! utbrast jag och min hustru när Tove Jansson-utställningen premiäröppnade 2014 på konstmuseet Ateneum i Helsingfors. En stor jubileumsutställning, året då hon skulle ha fyllt 100.

Sen gick utställningen vidare till Millesgården i Stockholm och Göteborgs konstmuseum. Och vi utbrast, en gång och två gånger till: Vi måste åka och titta!

Men det blev aldrig av. Som så ofta: annat i livet kom emellan.

Självporträtt av Tove Jansson som ung gånger 3.

Nu har vi i alla fall varit och sett Tove Jansson-utställningen, den här gången kallad ”Kunst, kærlighed & mumitrolde”, hos konstföreningen Gammel Strand i Köpenhamn. Eller den danska versionen – det verkar nämligen som om utställningen anpassats efter lokalerna och även krympt en smula, undan för undan.

Att se Tove Jansson-utställningen i Köpenhamn (inte slut förrän i början av september) är ett måste om man gillar Mumintrollen och/eller är konstintresserad. Detta ska läsas ordagrant: man är lika med alla och måste betyder måste.

Utställningen sträcker sig över tre våningar och jag ska väl inte tala om för dig hur du bör se den. Fast om jag i förväg känt till utformningen så hade jag tagit mig an den danska utställningen enligt följande…

Självporträtt av en ung Tove Jansson som kvinna.

Jag hade gått direkt till rummet med oljemålningar, främst porträtt. Egentligen rummen, för det senaste självporträttet, av en äldre Tove Jansson, finns i ett rum bredvid.

Efter att ha stått där en lång stund – tittat, känt och tänkt – skulle jag ha fortsatt till väggen med de svartvita foton som hennes bror Per-Olov Jansson tog av Tove från 1940- till 80-talet, till exempel i baddräkt på en klippa i Finlands skärgård, i vida byxor med ryggen mot en spegel och samboparet Tove och Tuulikki med motorbåt vid deras karga klippö.

Också här kan man bli stående: låta minnet av de målade självporträtten möta – ja, krocka – med fotona. Och bli sorgsen, det går inte att undvika.

Se på de tidiga målningarna, från 30- och 40-talen. Ett av självporträtten – i topp och kjol – heter till och med ”Kvinna”. Så har hon målat sig själv: i sina försök att klä ut sig till kvinna. Men se hur Tove ändå, på varje målning, sträcker på halsen och missa inte heller hennes vidöppna ögon.

Också på en målning av ”Familjen” från andra världskriget – mamman och illustratören Signe, pappan och skulptören Viktor samt bröderna Lars och Per-Olov vid ett blodigt schackspel – sträcker Tove på halsen så att hon kan se bortom familjen.

Självporträtt av Tove Jansson som äldre kvinna.

Utanför är fel ord. Men hon är inte med, inte riktigt där, utan någon annanstans. Gå sen – nu – och jämför dessa unga, vilsna men starka självporträtt med målningen av den livsrödögda Tove Jansson (från 1975).

En annan tidig målning: ett stilleben med blommor i ett öppet fönster. Genom fönstret skymtar ett par figurer, lite otydligt men det verkar vara två kvinnor, som går nära ihop. De är målningens verkliga stilleben: fortfarande levande eller levande döda.

Varför visas inte många fler målningar av Tove Jansson på utställningen? Det finns ju så många fler att visa!

För att vara rättvis så visas också några abstrakta 60-talsmålningar – ett stormande hav, den förvittrade marken – men jag hade velat se de tidiga, paradisiska naturmålningarna, som mer eller mindre blev Mumindalen, de senare, förenklade målningarna och gärna exempel på muralmålningar.

Den målande Tove Jansson var och är fantastisk – ja, enastående. En skandal att hon nära nog fram till idag enbart varit känd för Mumintrollen (berättelserna, illustrationerna, tecknade serier och filmer).

Väggen med Per-Olov Janssons foton på sin syster.

Utställningen ”Kunst, kærlighed & mumitrolde” domineras av de sistnämnda. Det kan jag förstå.

Den stora publiken vill förstås se teckningarna, de är många, främst svartvita men också i färg, av Muminmamman och Muminpappan, Snorkfröken, Lilla My och så vidare. De yngsta besökarna skutar nog förtjust omkring bland träden i Mumindalen och målar egna Mumintroll.

Men jag kan väl ändå tycka att det är att smalna av och förminska en stor konstnär?

Av Muminteckningarna (tror jag vågar hävda att Tove Jansson skapade Muminfamiljen som ett sätt att hantera känslorna för sin egen familj, det var på 30-talet, först 1947 började Mumin publiceras) tycker jag mest om de svartvita med mycket svärta.

Då blir teckningarna mer än illustrationer; de är konst. Mumin når bortom sin egen dal, ut till hela världen och livet, ut- som invärtes.

Här finns också flera fina förarbeten – skisser – till Mumin. Som raden med tuschskissade Hemuler: en kvinnlig Hemul som förändras tills hon blir Tove Jansson själv.

(YA/KB/TA 2017)

Foton av levande natur

Första gången jag mötte Gabriella Dahlmans fotografi var 2012 i en samlingsutställning på Ystads konstmuseum. Hon visade foton i färg och svartvitt, bland annat tagna då hon gick till dagis med sin son. Året efter svängde jag in till Hammenhög när hon under påskkonstrundan i ett rum hemma i huset ställde ut små svartvita foton av den egna trädgården.

Så gott som varje bild kunde beskrivas med ett och samma ord: Levande. Gabriella Dahlmans foton av – ofta – natur och trädgård är motsatsen till stilleben. På hennes bilder lever naturen. Ja, sen satt jag i juryn också när hon 2013 nominerades till YA:s kulturpris.

Förra sommaren deltog hon i en samlingsutställning på Christinehofs slott och för någon månad sen råkade jag, av alla ställen, på Drottninggatan i Stockholm få syn på en av hennes böcker i ett antikvariat. ”Om grönska” (ICA förlag) är ingen fotobok utan en bok om trädgård. Fast när jag slog upp och tittade så var det likadant. Med fotona öppnade sig trädgården. Jag kunde gå in i den.

Foto: Gabriella Dahlman, ur boken ”Nu” (Kalejdoskop).

Senast, under bokmässan i Göteborg, stötte jag på Gabriella där hon stod med sin nya bok, ”Nu” (utgiven på Kalejdoskop). Hon räckte över den och jag bläddrade, flera gånger, stannade upp och tittade på de svartvita fotona (till exempel något så vardagligt och enkelt som en dörr, en helt vanlig dörr, med utsipprande ljus). Helst ville jag aldrig ge boken tillbaks till henne.

Därför sitter jag nu vid ett bord i trädgården (var annars?) hos Gabriella Dahlman i Hammenhög för att prata fotografi. Du fotograferar digitalt, säger jag, men resultatet är analogt. Nästan så det luktar – fixdoften! – av gammalt fotolabb från din bok. Hur bär du dig åt för att få fram en, låt säga, analog gråskala? Plåtar du direkt i svartvitt?

”Nej, från början är bilderna i färg”, svarar hon. ”Jag har inget speciellt trick. Det kan bero på att jag under lång tid fotograferade analogt. Och jag gör inte så mycket, bearbetar sällan i Photoshop och skärper aldrig bilderna. Däremot är jag noga med att exponera rätt. När jag fotograferar, det är då bilden blir till. Det handlar om att veta vad man vill komma åt.”

”Jag tog bilder jag kände för, utan tanke på att de skulle ingå i en serie. Den nya boken innehåller inte heller några arrangerade bilder – ja, förutom fotona på Frans.”

Hennes son, alltså. Här finns en intressant koppling, från den eftertext som Gabriella Dahlman skrivit i boken, genom fotona och in i framtiden. Hon skriver om sin far, hobbyfotografen, som fotograferade blommor och blanka sjöar. Nu fotograferar dottern Gabriella ”blommor och blanka sjöar”. (Vilket inte är riktigt sant men sant ändå.)

”Min son och min far, de människor som är mig närmast. Men Frans fick inte träffa sin morfar. Det känns konstigt. Jag vill förmedla något av det som jag fick vidare till min son.”

I boken ”Nu” finns flera kärleksfulla, nära foton på en lite trulig pojke. Men de foton jag tycker mest om är de övergivna bilderna, ibland från naturen men inte alltid. Stillbilder som är så levande att de blir rörliga. Det kan vara ett foto på en säng med tillknycklade lakan eller två trädgårdsstolar som står övergivna. Allt som hänt före själva fotoögonblicket – människorna som satt där, som placerade ut stolarna – har synligt men osynligt stannat kvar på bilderna.

”Man kan säga att fotona innehåller spår av någonting. Jag fotograferar ju vardagliga saker, det man ser varje dag men inte lägger märke till. Ett fotografi kan fokusera på något man annars inte ser. Natur och trädgård är jag ju väldigt intresserad av. När vi bodde i Ingelstorp kunde jag gå ut i trädgården på morgon och inte komma in förrän på kvällen. Jag var som besatt!”

När övergår fotografi till att vara konst?

”Det finns ju många skickliga pressfotografer”, funderar Gabriella Dahlman. ”Men det är väl att man säger att det är konst, bestämmer sig för det. Eller att man måste göra det här, måste uttrycka sig på det här sättet. Annars mår man inte bra.”

(Ystads Allehanda 2015)

Linnea från Cokato

”Kristina från Duvemåla” har blivit min – eller vår – egen musikal. I Vilhelm Mobergs romaner om utvandringen från Sverige till Amerika och Björn Ulvaeus och Benny Anderssons musikalisering ryms delar av släktrötterna på min pappas sida. Mina farföräldrar kunde nästan ha varit Karl Oskar och Kristina, min pappa och hans bägge systrar kunde varit deras barn.

Det är 20 år sen som ”Kristina från Duvemåla” hade urpremiär på Malmö musikteater. Föreställningen flyttade vidare till både Göteborg och Stockholm. För några år sen gjordes en ny uppsättning i Helsingfors, även den har spelats i Göteborg och hade härom veckan premiär på Cirkus i Stockholm.

Jag letar fram min recension från 1995 och ser att jag redan då karaktäriserade Björns och Bennys musikal som politisk teater. Ja, faktiskt jämförde jag med Nationalteaterns och Nynningens fria teateruppsättningar på 70-talet. Men har inte Lars Rudolfsson, den ständige Kristina-regissören, nu skärpt budskapet så att det blir en ännu mer tydlig kommentar om dagens flyktingar och emigranter? Eller har verkligheten hunnit ikapp?

Maria Ylipää som Kristina från Duvemåla på Cirkus i Stockholm. Foto: Mats Bäcker / Creative Commons.

Så funderade jag vid premiären för en dryg vecka sen. Fast mest satt jag och tänkte på min faster (och pappa). Senast jag såg ”Kristina från Duvemåla” var när musikalen spelades på Cirkus förra gången. Då satt jag där med faster Linnea, som lyssnade och tittade på helspänn. Hon levde sig in i musikalens berättelse, levde sig in i sig själv.

”Vi hade ett likadant hus”, berättade Linnea i pausen. ”Vi bodde precis som Karl Oskar och Kristina. Eller som i den där boken ”Det lilla huset på prärien”. Jag kände igen spisen också. En likadan spis med skorsten hade vi. Den stod mitt i rummet.”

Andreas och Emma, som skulle blir min farfar och farmor, reste var för sig till Amerika. Han var 16 år, så han bör ha kommit dit 1899. Hon kom något år senare. De möttes i Svenska Kyrkan i St Paul, huvudstaden i staten Minnesota. Andreas och Emma Ericksson (så stavades efternamnet i USA) bodde på en liten gård utanför Cokato, när de fick barnen Linnea, Justus och Elsie.

Både Cokato och Ki-Chi-Saga, där Karl Oskar och Kristina hamnade, är indiannamn. För att knyta min egen släktsaga än närmare ”Kristina från Duvemåla” så rymmer den också Martin, bror till Andreas och något av en slarver. Martin gav sig av för att leta guld (liksom Robert och Arvid i musikalen) och försvann).

Ungefär så här skrev jag på Facebook:

”Mina farföräldrar flydde från Sverige av ekonomiska skäl. De var ekonomiska flyktingar. De flydde till Amerika per båt i sämsta klass. Idag hade de kunnat vara flyktingar i en usel båt på Medelhavet. Jag tar det personligt när dagens flyktingar undan krig och misär eller fattiga tiggare angrips, med ord eller fysiskt. Det är ett angrepp på mänskligheten och därmed på min familj och släkt, ett angrepp på mig.”

Förutom sedvanliga inlägg från gyttjepölen invände vissa att det inte går att jämföra 1800-talets svenska utvandring med dagens flyktingsituation. Kanske inte, för livet i det sönderbombade Syrien måste vara ännu värre. Men att lämna allt, sitt hemland, sin släkt, sina vänner och kära, för ett annat, ovisst men förhoppningsvis bättre liv – den drömmen, den blandade känslan av saknad och oro, är densamma.

Hur kom familjen Ericksson hit till Sverige då? Det är en annan historia. Det var en tillfällighet. Ett olycksfall, om man vill. Ett tillfälligt besök som råkade bli definitivt. De skulle ha rest hem till Amerika – men så blev det inte. Vad den dubbla emigrationen orsakade hos min faster (och min pappa, fast han pratade aldrig om det, han blev arg när jag ville prata om Amerika) sammanfattas av faster Linneas ord: ”Jag kan stå i en affär och tänka: Varför står jag här? Här ska jag inte stå. Jag hör inte hemma här.”

Eller som Kristina (Helene Sjöholm i originalet och Maria Ylipää i nya versionen) sjunger: ”Hemma, var ligger det nånstans?”

(Ystads Allehanda 2015)

Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

Emelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Praktikanten på Allehanda

Trelleborgs Allehanda var en av de första tidningar som jag jobbade på. Förresten jobbade… Det skulle vara praktiktermin på Journalisthögskolan men tidningar har sällan uppfattat praktikanter som annat än en extra journalist.

Genast sattes jag på att jobba en söndag och ta emot resultat från Jägersro. Det gick ju inte. Som om det inte räckte med att hästarna döpts på trav & galopp-engelska så uttalade rapportörerna dessutom namnen på trelleborgskånska. Snacka om obegripligt för en söder om söderkis, alltså Stockholm.

Jädra liv! Spelarna ringde och undrade vilka kusar som egentligen vunnit. Inte ett namn rätt! Därefter fick jag göra mer av det jag ville på tidningen.

Till exempel presentera Discoteque Etiquette, granne med tidningen på Östergatan, och låta ägarna, Tommy Mårtensson och Åke Widerberg (finns de kvar i stan?), utgjuta sig över Trelleborgs myndigheter som inte bidragit ekonomiskt. De drömde om en större lokal i tre våningar: popband, diskotek och viskällare.

Krönikören vid typ den tiden. Foto: Birgitta Olsson 

När Ola & The Janglers spelade i Parken så intervjuade och recenserade jag. Också Dr Jack, ett band från Svedala, som spelade blues och deltog i tävlingen Sydsvenska Popparaden presenterades inför finalen i Trelleborgsparken.

Men när jag sen dristade mej till att recensera en klassisk konsert i Församlingshemmet så uppstod en smärre insändarstorm. Jag råkade recensera såväl musik som publik och – inte minst – akustik. Det sistnämnda var tydligen ett ömt öra.

Oj, nu ser jag ju också vilka fantastiska musiker som spelade! Både Tore Uppström, piano, och Dorothy Irving, sång, var där.

I min klippbok (i början av den journalistiska banan var sånt viktigt) finns också en hyllning till utställningarna på Trelleborgs Museum och amanuensen Ulla Ahnfelt, som fanns där redan då, 1968. Visst blev hon kvar som chef för museet ända till år 2003?

”TA:s reporter” satte dessutom på sej kockmössan – fotot togs på Stadshotellets restaurang – för att visa att även karlar kan ”steka något riktigt läckert”, enligt bildtexten.

Två recept: Trelleborgslåda och Köttgryta. Ganska avancerade rätter med ingredienser som tryffel (vit) och vattenkastanjer (inhackade), soja och chili. Fast mest imponerad blir jag själv av vin- och ölvalet: ”spetsa gärna ölet med kumminbrännvin”.

Detta tilldrog sej i oktober 1968 och jag hade varit 21 år = myndig och haft rätt att köpa ut på Systemet i fem månader. Snabbt avancerat!

Det blev bara en månad på TA. Praktiken fortsatte på pop- och ungdomstidningen HEJ! i Helsingborg. Om ni inte minns eller var med så beskrevs HEJ! av Ludvig Rasmusson, då popkrönikör i Dagens Nyheter, som i ”nästan alla stycken” bättre än Bildjournalen.

Mina skivrecensioner i TA sept / okt 1968:
Svante Thuresson: ”Du ser en man”
Ola & Janglers: “Let´s Dance”
Spooky Tooth: “Spooky Tooth”
Big Brother and the Holding Company: “Cheap Thrills”
Jim Webb: ”Sings Jim Webb”

(Trelleborgs / Ystads Allehanda 2006)

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)