Etikettarkiv: Eurovisionsschlagern

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Annonser

Hemmapularnas Tio i Topp

Det är söndagkväll.

Någonstans i Stockholm stoppar någon en musikkassett i fickan, går ner till bilen och kör iväg.

Någon annanstans i Stockholm stoppar någon annan en kassett i en plastpåse och ringer efter en taxi.

Ytterligare några – också dom ”beväpnade” med kassetter – är på väg per tunnelbana och pendeltåg.

På kassetterna har dom varsin låt – en egen låt, som dom skrivit och spelat in under månaden som gått.

Från en annan tid: kassettband.

Dom är några av tusen och åter tusen hemmapulare som i Stockholm (och överallt i Sverige) skapar musik i mer eller mindre avancerade hemmastudios.

Nu är dom på väg till en villa i Vällingby. Hemmapularna AB ska nämligen ha sin månatliga sammankomst.

– Vad kallar du oss? undrar Göran Johansson, en av dom ”organiserade” hemmapularna.

– Hemmapularna AB? Det har jag inte hört förut. Vem av oss har sagt så? Jag brukar säja ”hitlistan”.

Det är hemma hos Göran som Hemmapularna har sina sammankomster. Göran tog också initiativet till att organisera några av Stockholms musikaliska hemmapulare.

– Idén var både Ulfs (heter Nordquist i efternamn) och min.

– Bägge två gjorde vi låtar och bägge två tyckte vi det var trist att vi hade så få möjligheter att spela upp våra låtar för andra.

– Vi började snacka om topplistor, sa väl nåt om att på några topplistor kommer man ju aldrig att hamna. Då fick vi idén: vi startar en egen topplista!

Göran och Ulf provade idén på några andra hemmapulande kompisar – Björn (Fransson), Roger (Jervenheim) och Marie (Häglerud) – och visst, dom tyckte

Hösten 1986 träffades dom fem Hemmapularna och satte ihop första hitlistan. Sen dess har fler bekanta och bekantas bekanta kommit till – man har aldrig aktivt gått ut och värvat nya hemmapulare. Dom flesta bidrar med en låt nån gång då och då. Kärntruppen är fortfarande Göran-Ulf-Björn-Roger-Marie.

Roger: – Utan utmanare skulle det ju vara trist att sätta ihop en hitlista. Så vi fem har tagit på oss ansvaret att producera nya utmanare.

Björn: – Ibland kan det vara rätt jobbigt. Visst ja, brukar i alla fall jag tänka, på söndag är det ju en ny hitlista. Och så får jag sätta mej och snabbproducera en ny låt.

Dito.

Den här söndagkvällen är det (på grund av min närvaro?) extra stor uppslutning. Bara ett par hemmapulare har anmält förhinder och dessutom har några tagit med ett par icke-hemmapulande kompisar, som ska vara med och rösta.

En för den här månaden nytillkommen hemmapulare ska också presentera sin första låt (mer om honom nedan).

Dags för omröstning:

Dom närvarande får varsin röstsedel med den senaste hitlistan och den här månadens utmanare.

Ulf presenterar – som en Kent Finell eller Carl Eiwar på Tio i Topp-tiden – först hitlistan och sen utmanarna. Göran stoppar in kassetterna i kassettdäcket. Alla lyssnar och skriver ner sina röstsiffror. Låten man vill ha som etta får 20 poäng, tvåan får 15, trean 10, fyran 7 och så vidare ner till tian som får 1 poäng (egna låtar får man i n t e rösta på). Röstsedlarna lämnas till Björn som räknar ihop poängen.

Efter kaffe och bullar – denna gång också tårta – är den nya Hemmapularlistan färdiguträknad och klar för uppspelning nerifrån och upp: från tionde till första plats.

Månadens sensation är den nytillkomne hemmapularen Peo Hagfeldt (spelar annars trummor med bl a Eva-Britt Strandberg). Peos första försök, balladen ”Winter Song”, gick direkt in på listan – på tredje plats.

– Vilken överraskning! Men kul och uppmuntrande, förstås. Nu vill man genast gå hem och göra fler låtar.

Etta på hitlistan hamnade Maria Dillon med en houseaktig discoschlager, ”In The Army Of Love”. Tvåa kom ”Don’t Worry” av och med Sven ”Svempa” Westin, också han en ganska flitig hemmapulare. Björn och Roger har varsin låt på listan. Ulf har två och Marie inte mindre än tre. Däremot hamnade Görans bägge låtar utanför listan.

Den musikaliska bredden är imponerande. Här finns rock, funk, ballader, schlager och en hel del humor. För dom skojiga låtarna står framför allt Björn, Hemmapularnas humorist, men också Mats Nyberg (”V65- låten” skulle kunna bli alla hästspelares signaturmelodi) och Marie som gjort en parodi på Stikkan Andersons gamla ”Klas-Göran”-schlager. Maries schlagerkille heter ”Sören”.

– Det här är verkligen en kompositörsskola, säjer Roger. På bara två år har låtkvalitén ökat alldeles otroligt.

– Dom andra är ju så jävla duktiga! Här gäller det att skärpa sej om man ska ha en chans.

Dåtidens kassetthemmastudio (hos många eller de de flesta).

Ulf Nordquist är Hemmapularnas kompositörsproffs. Han har en egen studio med en 24-kanals mixer och en 16-kanals bandspelare.

Varje år skickar Ulf en packe låtar till Eurovisionsschlagern och förra året fick han med en låt i den svenska finalen, ”Måndag i mitt liv” (sång: Billy Gezon). Ulfs största succ‚ hittills är ”Don’t Play A Sad Song After Midnight” (”Dra dit peppar växer” med svensk text). Men den vann Sten Nilsson 1985 en sångfestival på Irland.

Ulf & Marie har också gjort en singel med två låtar som legat etta på Hemmapularnas hitlista.

– För mej är hitlistan en viktig grej. Jag tar med mej en del udda inspelningar och får respons på dom, säjer Ulf.

– Hitlistan är som en lärare som ställer krav och har läxförhör. Jag måste jobba vidare, få nya låtar klara och inspelade, tillägger Marie Häglerud.

Marie är halvproffs: studerar till sångpedagog och, precis som sin förnamne, är hon en drillande sångfågel vi säkert kommer att höra mer av.

Övriga Hemmapulare är ”amatörer”, har som mest haft egna band som spelat deras låtar.

Roger Jervenheim: – Det skulle vara kul om jag kunde få några låtar inspelade på platta.

– Men då vill man ju först få ihop några riktigt bra låtar. Risken är att man tvekar och väntar och fortfarande väntar när man är sextio.

Göran Johansson: – Drömmen är att ett skivbolag upptäcker oss och börjar använda hitlistan som en ”låtbank”.

(Skriven till Nöjesguiden 1989)

Hjärtans sånger

Eva Dahlgren
För att röra vid ett hjärta
(W&W)

I boken ”För att röra vid ett hjärta” har Eva Dahlgren låtit trycka sina nakna sångtexter (inga noter eller gitarrackord utan ”bara” orden) från åren 1975-99. Det är modigt. Hur många låtskrivare vågar och vill stå för sånger som de skrev i början av karriären, när de var sååå unga?

Mellan hennes första (1978) och andra album (1980) intervjuade jag Eva Dahlgren. Då var hon 19 år, skulle fylla 20. Jag ville prata med henne för att jag hörde ett frö som jag anade skulle slå rot och växa till ett stort träd. Den unga Eva var en – i begreppets bästa betydelse – lillgammal kompositör och sångerska.

Jag fick rätt. Allt som hon skulle uppfylla lovade Eva på debutalbumet – ja, redan i den tidigaste sångtexten i boken: Eurovisionsschlagerlåten ”Om jag skriver en sång”. Det märks tydligt när jag nu läser sångtexterna i följd. Ännu tydligare blir det för att hon placerat sångerna i omvänd kronologisk ordning, från nu till då.

Eva Dahlgren, fotograferad 1980 av Birgitta Olsson.

Den 19-åriga Eva var en kavat tjej, fast rädd. Det var som om hon bar en sköld framför sig. Under de 20 år som gått har proportionerna ändrats. Modet har vuxit och rädslan minskat. Skölden finns kvar, fast den är mindre. Hon vill uttrycka så mycket – ännu mer – men allt vill, kan, vågar hon inte lämna ut.

Det genomgående temat är förhållandet mellan jag och vi: det individuella och det kollektiva, människans integritet och människornas solidaritet. Sångerna är desperata rop efter kärlek och gemenskap: ”Älska mig”, som en senare sång heter.

Om man kan läsa – och inte måste höra – sångtexter tror jag beror på vilket håll man kommer ifrån, om man närmar sig texterna från musiken eller från poesin. Sångtexter tryckta på papper förvandlas inte till skriven poesi: de kan halta i rytmen, ordvalet kan tyckas enkelt.

Själv läser jag sångtexter som noveller eller brev från en vän. Ofta rymmer de, inte minst Evas texter, en uttrycksvilja som är större än orden; som är sångpoeten, människan bakom orden. Sångtexternas stora berättelser är ordlösa: de finns mellan raderna.

Eva Dahlgren beskriver det här mycket bra i förordet till boken. Hon skriver att om man plockar bort artistens röst och ersätter den med läsarens, sin egen, så kan en sångtext bli större, bredare och djupare – eller falla platt till marken.

Låt mig tillägga: Den som inte förmår att ta till sig – fördjupa förståelsen och upplevelsen av en sång genom att läsa texten – är beklagansvärd.

(Kvällsposten 2000)

I CD-spelaren: Karin Ström

Och så här tycker jag om Karin Ströms nya album…

Karin Ström
fantomhalvan
(Datadamen/Universal)

Karin Ström (från Kristianstad, London, New York och Stockholm) skulle både kunna tituleras schlagerpoet och syntpoppoet.

Hon fortsätter att sångdikta om kärlek, hjärta och mycket smärta – fast med andra ord, så väl valda och poetiska att de kan tryckas på papper i en diktsamling.

Hon ackompanjerar sig själv också – men inte på akustisk gitarr eller piano utan på midikopplade syntar. *)

Hennes nya och andra album, ”fantomhalvan”, mer är avskalat än det förra.

Musiken låter retro, nästan som syntpop på 80-talet. De syntetiska tonerna, rytmerna och ljuden blippar och bloppar så snällt att det får mig att tänka på tidiga Depeche Mode eller t o m svenska synpopband som Ratata och Page.

Vilket passar bra till hennes melodier som alltid balanserat mellan nu och förr, ända tillbaks till 50- och 60-talens popsång.

Flera låtar – t ex förra singeln ”hon som älskade dig”, ”ditt brott står kvar”, nya singeln ”hackney downs”, ”inbrott”, ”demonerna i mina pupiller”, ”tills fulheten stillar vårt blod” och titelspåret ”fantomhalvan” (ja, nu räknade ju nästan upp alla låtar!) – skulle passa perfekt i den svenska uttagningen till Eurovisionsschlagern. Ja, jag menar det helt seriöst.

Karin Ström diktar, komponerar, sjunger och spelar musik som både till texter och melodier knäcker det mesta som framförs i schlagertävlingen. Hon sjunger schlager på allvar, det verkliga livets schlager.

Någon borde presenterar dem för varann, Karin Ström och Christer Björkman. Hon är ju en självklar schlagerjoker! Det som enda också behövs – extra – för att någon av hennes låtar skulle fungera i Eurovision Song Contest är att melodin kompletteras med ett större och mer utbyggt arrangemang.

Istället för det minimalistiska kompet på albumet ”fantomhalvan”

Förresten, observera användningen av k (svenskt uttal) och k (engelskt) i ”hackney downs”. Nu är hon blivit ”kej” men redan tidigare var hon känd som ”kå”.

Bara ett exempel på Karin Ströms finurliga, poetiska texter, schlager och poesi på samma gång.

(Något kortare i Ystads Allehanda 2010)

PS. Karin Ström skriver sina sångdikter med poetiska små bokstäver, därför har jag gjort likadant när jag nämner låttitlarna.

Hör albumet på Spotify.

*) Fast det gör hon ju också, det hörde jag när Karin idag sjöng och spelade ”ditt brott står kvar” hos Lantz i P4. Där sjöng hon till eget komp på Steinway-flygel.