Konst – vad är det?

Frågor som jag klurar på ibland: Vad är – egentligen – konst? Hur ska konstnärlig kvalitet bedömas? Vilka går till konsthistorien? Vad bestämmer priset på ett konstverk? Vad är skillnaden mellan en professionell konstnär och en amatör? Vilka skriver konstkritikerna för? Och så vidare.

Mina tankar om konst (måleri, skulptur, installationer, video med flera konstnärliga uttryck) aktualiserades när Ola Åstrand, konstnär och curator, publicerade ett debattinlägg i Opulens, det nya skånska kultur- och samhällsmagasinet på nätet.

Jag strök under några nyckelmeningar. Som denna: ”Exakt hur det kommer sig att konsthistorien ofta speglar samma namn måste bero på bekvämlighet och ovilja hos ”historieskrivarna” att omvärdera och levandegöra den.”

Åstrand tog upp dagens konstinstitutioner och konstsyn. ”Jag skulle önska”, skrev han, ”att institutionerna hade mod att stötta det lokala konstlivet.” Om konsthallar och muséer ”regelbundet visade lokal konst skulle publiken komma till utställningarna och det kulturella engagemanget skulle växa.”

Han avslutade med ett upprop: ”Vi måste lyfta ner konsten från den självutnämnda internationella elitens inhägnade domän av privata nätverk.”

Nu har jag åkt hem till Ola Åstrand i Benestad nedanför Tomelilla för att diskutera vidare. Egentligen är ju konst, säger jag, något högst demokratiskt, något alla kan ta del av. Även om det ibland kostar pengar – tyvärr och helst inte! – att gå på muséer och konsthallar så är det fritt inträde på gallerier. Bara att gå rätt in och uppleva!

Ola Åstrand.

”Ändå känns det inte så”, invänder Åstrand. ”På institutionerna möts man av ett leende och hälsas välkommen. Men på gallerier sitter någon vid ett bord och synar en, så man ska veta att där hör man inte hemma.”

Varför? Vill inte gallerier ha besökare? ”Det är som en tyst överenskommelse”, menar Åstrand, ”mellan gallerist och konstköpare. Oavsett om konsten hamnar i bankfack eller på väggen ska det kännas lite speciellt – att konsten inte är till för vem som helst.”

Vad är då konst? När, var och hur kan man peka på något och säga: Konst! Och vem avgör det? Om jag ramar och glasar in den här pennan, som jag antecknar med, och visar på konstrundan i påsk, förvandlas den då till konst?

”Ja, säger du att det är konst så är det ju konst. Vem kan säga emot? Om det är bra konst eller inte, det är en annan sak. Men också det är en åsikt, om jag tycker något är bra, det är subjektivt. Eller säg som Brian Eno, att du är en icke-konstnär.”

Här på Österlen finns det dock rätt många – konstbetraktare, konstnärer, gallerister och skribenter – som brukar uttala sig om vad som är eller inte är konst och vad som är bra eller inte bra konst. Denna hetlevrade diskussion sätter nog igång i år igen när det blir dags för konstrundan, inom och utom ÖSKG.

Var går gränsen mellan professionella konstnärer och amatörer? ”Det kan man undra”, säger Åstrand. ”Jag använder aldrig ordet proffs om mig själv. De flesta konstnärer är utbildade, de har gått på konstskolor. Så kallade autodidakter, som inte gjort det, brukar ha mindervärdeskomplex.

”Att drabbas av konst behöver inte ha med kvalitet att göra. Jag är uppvuxen med progg och punk. Den konst jag tycker om skapas ur hjärtat, ur smärta, ur ett gräsrotsbehov. Jag kan uppskatta amatörkonst, för att den är roligare, mer levande.”

Ola Åstrand är utbildad på konsthögskolan Valand. Som curator har han bland annat gjort utställningarna ”Tjuv och polis” (med konst av interner och poliser) och ”Hjärtat sitter till vänster” (svensk 1960- och 70-talskonst). Nu arbetar han med ”Malmö Brinner” (konst i Malmö från 1960 till 80-talet) för Moderna Museet Malmö. Hans egen konst ska visas i utställningen ”Male Hysteria” på Ystads konstmuseum (i slutet av 2017).

Sist ska jag återknyta till ett ord som Åstrand använde: drabbad. Samma för mig, när jag upplever och skriver om konst. Jag blir drabbad och vill förmedla den känslan, locka fler att upptäcka konsten och bli drabbade. Varför skriver så få konstkritiker på detta, låt säga, rockkritiska sätt om konst?

Åstrand håller med: ”Ett önskvärt sätt att utrycka sig. Våga redovisa vad man drabbats av, istället för att framstå som sval och akademisk. Det finns en snålhet i konstrecensionerna, som även det fyller funktionen att stänga ute dem som inte hör hemma i konstlivet eller har pengar.”

Han nämner Carlo Derkert och Leif Nylén som efterföljansvärda exempel. ”De kunde uttrycka sig lättillgängligt och direkt men ändå komplext.”

(Ystads Allehanda 2017)

Konstresa till Österlens fasader

Vilket glädjande stort intresse för konst det finns på Österlen, ja, i övriga Skåne och hela Sverige också för delen. Det räcker med att man skriver Kivik A… eller Street A… på facebook för att det stora svenska konstintresset – genast – ska brista ut.

Kivik Art, som öppnade någon vecka senare än planerat och i sommar inte mäktade med att uppföra det nya verket (Sol LeWitts ”9 Towers”), har det varit tyst om ett tag nu. Diskussionsvågorna om Street Art Österlen stormar däremot desto mer våldsamt.

Carolina Falkholts fasadmålning på Dragongatan i Ystad. 

I den här stilen går inläggen på facebook och twitter: ”Hemskt”, ” Grymt fult”, ”Att måla på hus är ju bara att förstöra”, ”Det där kunde mina barnbarn gjort bättre”, ”Industribyggnader är vackrast som de är”, ”Jag gillar inte graffiti”, ”Klotter”, ”Ska det vara konst?”, ”Klantigt målat”, ”Kvinnoförnedring” (om Carolina Falkholts målningar), ”Macho” (om Pink Lady), ”Jag vill inte bli pådyvlad detta!”, ”Offensiv visuell våldtäkt på den offentliga miljön”, ”Med en högtrycksspruta är det återställt”, ”Hur mycket kostar det?” och så vidare.

Till och med ett foto som jag la ut på facebook med den sen länge etablerade lokala konstnären Gittan Jönssons utsmyckning av en hisstrumma i Simrishamn med hennes återkommande motiv – dammsugerskan – utlöste en hetlevrad diskussion. Det var oväntat, det hade jag inte trott. Jag trodde alla skulle tycka att hennes dammsugerska var en vacker målning – till skillnad mot det andra ”klottret”.

Mona Kealah, en lada i Vallby.

Fast det bör påpekas att debatten både innehåller röster för och emot. De negativa är, såvitt jag kan se, dessutom i minoritet – men de syns och hörs mest – och de positiva rösterna i majoritet.

Litet konstordslexikon: Den moderna formen av graffiti blev stor i New York på 70-talet. Då handlade det om ornamenterade ”taggar” (signaturer) som olagligt och därför snabbt sprejades på tunnelbanevagnar. På 80-talet började graffitin få motiv. Klotter? Eventuellt tidiga ”taggar” men absolut inte de senare sprejmålningarna på murar och hus. Sprejkonst kunde man också säga, fast en av de mest kända graffitimålarna, Keith Haring, använde ju krita.

Street Art – eller gatukonst – är en vidareutveckling som omfattar skulpturer, installationer och lite vad som. Också street art skapas, liksom graffiti, oftast olagligt. Gatukonst blir till när, var och hur som helst.

Escifs skånsk-grekiska tallrik på silon i Östra Tommarp.

Så varken klotter, graffiti eller ens gatukonst är riktiga beskrivningar av de mural-, vägg- och fasadmålningar som ingår i Street Art Österlen. Här finns bygglov och projektet finansierades med bland annat statliga och kommunala pengar (från Postkodlotteriet, Kulturbryggan, Sparbanken Syd och Simrishamns kommun). Inte lika säljande men ett mer passande namn hade varit Ny offentlig konst på Österlen: utsmyckning och budskap.

Jag kör runt och tittar. Bilradion står på och plötsligt – som en kommentar till Street Art Österlen – repriseras ett gammalt radioprogram där konstnären Siri Derkert intervjuas. När hon 1961-62 gjorde utsmyckningar i form av ristningar i betong på Östermalms tunnelbanestation i Stockholm så skälldes också detta för ”klotter”.

Pink Lady arbetar med sin stora tegelstenskvinna på en brandgavel i Tomelilla. 

Fatimas hand av Saadia Hussein på motsatta husgaveln i Tomelilla. 

Vissa av Street Art Österlens deltagande konstnärer har bakgrund i graffiti – andra inte. De använde sprejburkar, roller och pensel. Målade på fri hand, efter skisser eller med schabloner. Olika motiv och uttryck, också olika syn på väggens funktion: stanna upp och betrakta målningen (en konstutställning) eller se den i förbifarten (som en del av platsen)?

Mona Kealah (från Egypten) och Gustaf Engström (Sverige) har målat varsin vägg på en lada i Vallby. En bit från vägen, vilket fick Kealah att välja ett stort ansikte i olika skepnader, från ljusare till mörkare = människans egenskaper, som syns på håll. Engström tvingar en att köra in på en mindre väg för att betrakta hans gråvita, stormiga hav.

Gittan Jönssons dammsugerska på en hisstrumma i bostadsområdet Bruket i Simrishamn.

Liksom jag måste bromsa in, vända och stanna, annars är det omöjligt att se vad Olga Alexopoulous (Grekland) målat på en gavel i Hannas: ett (grekiskt?) bergslandskap och en runsten (som i Norden). Även Escif (Spanien) använde silon i Östra Tommarp som duk till sin fotorealistiska målning av en skånsk keramiktallrik (som krossats för Grekland). De klatschiga färgerna i Anthony Mills (USA/Sverige) popkonst syns från infarten till Vitaby – men motivet (Nina Simone, Aretha Franklin med flera afroamerikanska kvinnor i en rosa Lincoln) bör man köra nära och titta noga på.

Mellan två brandväggar i Tomelilla har Pink Lady (Ecuador/USA) och Saadia Hussein (Pakistan/Sverige) skapat ett världstorg, där västvärlden (en målning av en kraftfull tegelstenskvinna) och islam (symboliserad av Fatimas hand) möts och umgås. Gittan Jönssons dammsugerska är lika dekorativ och som politisk i storformat på en hisstrumma vid bostadshusen Bruket i Simrishamn. Nu har dammsugerskan dessutom blivit politisk på ännu ett sätt, för här ställer hon också en fråga – ja, kalla det krav – om de futtiga pengar som går till konstnärlig utsmyckning av nya bostadsområden.

Gustafs Engströms stormiga, hav i gråskala.

I Borrby finns det mest graffitiaktiga. Ajja Bajja (Polen/Sverige), Elina Metso och Hets (bägge Sverige) med flera har gjort kollektiva, både groteska och realistiska målningar (som ”Råttkvinnan” och flickan med en stor rödbeta) på Lantmännens byggnad. Det kan se ut som om de – illegalt – tagit över och smyckat den stora, fula byggnaden med graffiti.

Mest fascinerande, spännande och intressant är grafittakonstnären Carolina Falkholt, som man kan ägna en hel dag åt. Börja med fjolårets fasad i Simrishamn, kör vidare till de nya fasadmålningarna i Ystad, avsluta med hennes utställning med namnet ”Associationsrikedom” på konstmuseet.

”Råttkvinnan” och en flicka med stor rödbeta hos Lantmännens i Borrby.

En och ”samma” kvinna i olika positioner eller snarare ur olika vinklar. Vissa arga röster verkar bara se ett könsorgan men nog föreställer bilderna mer än så? Något annat? Känns inte kollisionen mellan sexuell lust och olust? Ja, tvång, våld och skändning. Det sköna blir vidrigt. Och vad menar Falkholt med att göra kvinnan till en matta på Ystads konstmuseum?

Notering: Ystad kommun, numera S-styrd, upplät inte mindre än två husväggar åt Carolina Falkholt utan att veta vilka motiv hon skulle måla väggarna. Rättare sagt, det kunde nog politikerna ana efter den uppståendelse som Falkholt orsakat med sin utsmyckning – också där en väggmålning – på en högstadieskola i Nyköping. Stadens politiker uppskattade inte resultatet. I Ystad frågade inte ens politikerna efter vad hon skulle måla. Carolina Falkholt fick fria konstnärshänder. För detta bör Ystads politiker ha en stor applåd.

Carolina Falkholts kvinno- och landskapsmatta på Ystads konstmuseum. Samtliga foton: Bengt Eriksson

Street Art Österlen-favoriter:
1) Carolina Falkholts grafittakonst (från Simrishamn till Ystad)
2) Pink Lady: ”The Brick Lady” (Tomelilla)
3) Gittan Jönsson: ”Dammsugerskan” (Simrishamn)
4) Saadia Hussain: ”Fatimas hand” (Tomelilla)
5) Delat mellan Escif: ”Keramiktallrik” (Östra Tommarp) och Gustaf Engströms ”Storm” (Vallby)

Böcker:
Staffan Jacobson: Spraykonst – Graffiti från tecken till bild (1990) .
Gastman, Nelson, Smyrski: “Street World – Urban Art and Culture From Five Continents” (2007)
Mia Gröndahl: ”Gaza Graffiti” (2009)
Kolbjörn Guwallius: ”Sätta färg på staden” (2010)
Carlo McCormick: “Trespass – A History of Uncommissioned Urban Art” (2010)
Mia Gröndahl: “Revolution Graffiti” (2013)
Alan Ket: “Banksy – The Man, His Work And The Movement He Inspired” (2014)

(Något kortare version i Ystads Allehanda 2015)

År 2012 i sydöst

Årets deckare, folk- och världsmusik (inte minst julskivorna) har jag redan skrivit om. Men också år 2012 har det förstås hänt mycket annat inom kultur och nöje som kan vara värt att (åter)upptäcka…

Jag var tveksam när konstnärerna i ÖKSG tog över driften av Tjörnedala konsthall (konstnärer som kamrerer och pappersvändare brukar sällan gå bra) men sen dess har det visats flera sevärda utställningar med både medlemmar och utomstående konstnärer.

Galleri Wallner i Simris fortsätter att vara Österlens bästa galleri. Titta in när som helst, varje utställning är upplevelserik! Just nu – några av Gert Germeraads lika fascinerande som obehagliga skulpturer.

Årets fotoutställningar: ”Öster om Ystad”, där bland andra Gabriella Dahlman och John S Webb fotograferat Österlen (visas in i nästa år på Ystads konstmuseum), och ”Tivoliliv”, där Per-Olof Stoltz plåtat människor på och kring ett tivoli (Sjöbo konsthall).

          Spirande kärlek mellan tivolivagnarna i Sjöbo.                            Foto: Per-Olof Stoltz 

Bästa utställning i kategorin tecknade serier: ”Do It Yourself” med elever från Serieskolan i Malmö (också Sjöbo konsthall). Kul att lilla konsthallen i Sjöbo lyckades lyfta fram seriekonst på ett sätt som Ystads stora konstmuseum misslyckades med i utställningen ”Sånt som händer”.

Årets skådespelerska: Elena Alexandrova fick – mycket välförtjänt! – YA:s kulturpris för sin egenartade tolkning av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”.

Årets (och alla års) roligaste revyartist: Allan Persson i Spjutstorpsrevyn.

Årets trolleri: Framtrollning av kaniner är inte min grej, men när jag äntligen tog mig till Skillinge teater och fick uppleva Österlens trollpacka Malin Nilsson – ja, då häpnade jag. Skickligt, fyndigt, roligt!

Årets julkonserter: Glimra (Grand, Simrishamn), familjen Saxell (Ystads teater), Ulf ”M”Andersson (Lorensdal, Vellinge) och Sanna Nielsen (Marsvinsholm/Sjöbo).

Fler konserter: South Gospel Singers (Vallösa kyrka), Richard Lindgren (Grand), Anders Bergcrantz och Hannah/Ewan Svensson (Ystads jazzfestival), Laleh och Thåström (Kronovalls slott) och Maria Eggeling (Scala, Ystad).

Några ”skånska” plattor: Anna-Mia Barwe, ”Jazz po skånska tvåu”, Anna Hertzman, ”Född långt ut”, Amanda Jenssen, ”Hymns For The Haunted”, Kvara Kvartett, ”Dynamo”, Richard Lindgren, ”Grace”, Ulf Lundell, “Rent förbannat”, Molly på rymmen, ”Klukkes Gumpglugg”, Primus Motor, ”Åka med”, Sophie Rimheden, ”Haj”, Swinging Hayriders, ”Get With It” , och Hans Åkerhjelm, ”Lonely Planet”.

Årets nykomling: Ännu en Saxell, nämligen Karl. ”Upptäckte” honom vid scendebuten på Grand i Simrishamn och nu väntar jag på skivdebuten. När?

Årets scen: biografteatern Scala.

Årets pånyttfödelse: Backafestivalen.

Årets digitala besvikelse: Ingen direktsänd opera på Flora i Sjöbo (till skillnad mot i Tomelilla, Simrishamn och Ystad).

Årets konstbesvikelse var att Kivik Art tagit åt sig så av den konservativa gubbstrutten Lundells kritik.

Konstkoll på åkern vid Ulf Lundells gård intill Kivik Art.          Foto: Bengt Eriksson.

Årets bok med skånsk anknytning? Ja, har ni inte läst Susanna Alakoskis ”Oktober i fattigsverige” så måste ni passa på under jul och nyår. Dagbok och roman på samma gång, gripande in i hjärtat och vilken språkbehandling.

(Ystads Allehanda 21012)

Fotograferat österut

Öster om Ystad
Fotografi och film
Stefan Berg, Gabriella Dahlman, Lars Grönwall och John S. Webb
Ystads konstmuseum t o m 6/1 2013

Tänk att det bor människor här också! I varje hus finns människor – gifta eller skilda, tillsammans eller ensamma, med eller utan barn – som lever sina, just sina liv.

Så brukar jag utbrista när vi är ute och kör bil och passerar igenom ännu ett litet samhälle. Då tittar min hustru på mig. Hon tycker mest att jag är fånig. Som om det inte skulle bo människor överallt. Men jag blir fascinerad: så många människor och så många liv som man inte har en aning om.

En snarlik känsla får jag av utställningen Öster om Ystad. Tre fotografer och en filmare ser – ja, synar – Österlen med sina ögon. De har dokumenterat – fångat in – Österlen till vardags, bortom turistbroschyrerna. Både människor och natur men inga sommarösterlenare med hus i det så kallat svenska Provence.

John S.Webb:  Foto ur serien ”Orchard”.

John S. Webb är väl den som kommer närmast myten om Österlen. Samtidigt som han av avmytifierar. Något trettiotal foton av ett svartvitt äppelträd – ”Orchard” heter bildserien – hänger i en lång, lång rad.

Nog ser det ut som ett och samma träd, men Webb har vid skilda tillfällen och i varierande ljus fotograferat många (o)lika träd i en äppelodling. Fast titta noga: sådär mycket växtlighet – gräs och ogräs – kring träden duger inte för rationell yrkesodling. Webbs foton blir en meditation över tiden, naturen och samhället med den osynliga människan som ansvarig.

Gabriella Dahlman har fångat en större del av naturen. Men kan det här vara Österlen? Jodå, om man åker runt i sydöstra Skåne så gör man snart en upptäckt: naturen skiftar karaktär. Österlens natur är plural.

Gabriella Dahlman: Foto ur serien ”September”. 

 Gabriella Dahlman visar två fotoserier (svartvitt och färg): ”Var dag” med motiv som hon dagligen passerat på väg till dagis med sin son och ”September” med snabbtagna bilder – en dag, någon timma – när dimman kom in från havet.

I den första serien har hon naglat fast naturen, likt ett stilleben. Medan fotona i den andra blir som rörliga bilder. Naturen rusar vidare från foto till foto, vägrar att definiera sig och förbli på ett enda sätt, både lockar och skräms.

Lars Grönwall har porträtterat människor han fått syn på och fattat tycke för. Han använder en stor amerikansk Deardorff-kamera från 30-talet nån gång. Duk över huvet och vit skärm bakom de porträtterade, lång slutartid, storformat och svartvitt med hela negativet på det kopierade fotot.

I alla fall jag kan se Grönwalls foton på två sätt: antingen som att människorna ryckts ur sitt sammanhang eller att de lyfts fram som människor och individer.

Lars Grönwall: Deardorff-foto av John E-Franzén, konstnär. 

Glöm inte att ta ett papper, läsa namn och yrken: Tore & Torsten Jeppsson, traktor- och bilmontör (samma tvillingbröder som i Gott gottigott-reklamen), Knut Sahlé, trädgårdsmästare, Hans & Ulla Hansson, lantbrukare, Patrik Hägglund, tatuerare, med flera. Livshistorier börjar berättas i ens fantasi, nu visar fotona mer än de visar.

Några porträtt är polaroidbilder. Varför? Plötsligt ser bilderna – och människorna – ålderdomliga ut. Var det meningen?

Som komplement kan man slå sig ner i ett av de mindre rummen för att titta på dokumentärfilmen Svenstorp blues (2003) om Tore, 75 år, Birger, 54, och Bernt, 46, i byn Svenstorp på Österlen. Det är som om männen stigit ur Lars Grönwalls foton och in i filmen.

Bild och ljud kunde – som ofta i dokumentärer – ha varit bättre men filmaren Stefan Bergh förmedlar sällsynt närgångna men ändå ömsinta porträtt av tre ensamstående (= ensamma?) män som lever vardagsliv öster om Ystad.

(Kvällsposten 2012)

På Ystads konstmuseum: tecknade serier och andra teckningar

Sånt som händer
Teckning
Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg, Anneli Furmark, Ragnar Persson, Liv Strömquist
Ystads konstmuseum t o m 20/5

”Gränserna blir allt mer otydliga kring vad som är serieteckning och vad som är konst”, läser jag på museets hemsida. Formuleringen bör väl betyda att tecknade serier ibland – men inte alltid – är konst. Denna syn på seriekonst präglar teckningsutställningen på Ystads konstmuseum.

”Sånt som händer” innehåller inte enbart serieteckningar, inte heller enbart teckningar. Men samtliga sex konstnärer har arbetat med eller utgått från teckning.

Här finns färg- och svartvita teckningar, i blyerts, tusch och olika färgtekniker, ofta ihop med en pratbubbla eller annan text.

Liv Strömquist.

Den mångprisbelönta Liv Strömquist tar emot vid ingången. Eller tvärtom: det gör hon inte. Hon representeras blott av – ur hela hennes produktion! – några få uppförstorade skämtteckningar med feministisk udd.

Den som aldrig sett nåt av Strömquist lär inte känna henne och känner man till henne så erbjuds ingenting nytt.

För små teckningar på för stora väggar, så kan visningen av Lars Arrhenius, Magdalena Dziurlikowska, Carin Ellberg och Anneli Furmark beskrivas. När teckningar publiceras på papper begränsas betraktandet av tidningens eller albumets format.

På museiväggen utgörs formatet av det stora rummets hela volym. Teckningarna förminskas och försvinner, särskilt serieteckningarna är så svårtittade att det blir tröttsamt.

Magdalena Dziurlikowska: ur videon ”Don´t mention the music”. 

Magdalena Dziurlikowskas seriesidor, där färgteckningar blandas med foto, fungerar bäst. Dels för att de har något större format men främst beror det på att hon kompletterat med en video, som kunde varit en serie.

Videon skildrar omusikalitet, självbiografiskt och småleende. En av de tecknade serierna är en lika fyndig uppgörelse med fördomar om ålderskillnader i ett kärleksförhållande.

Sämst fungerar Anneli Furmarks serie, lågmäld till både färgtoner och berättelsen, om en pojkes besök på Island med mamma och hennes fästman.

Anneli Furmark: från seriealbumet ”Jordens medelpunkt”.

Hur många = få orkar stå och gå, titta på och läsa en tecknad serie som sträcker sig runt en, två, tre, fyra, fem väggar?

Lars Arrhenius bidrar med sin första tecknade serie: än svartvit och än vitsvart, få ord men desto mer stämning, humor möter tragik.

Lars Arrhenius: ur albumet ”Svarta bubblor”.

En seriesida kan bestå av åtta svarta serierutor, i en av rutorna finns en pratbubbla: ”Håll tjeften!” Varje sida blir en tavla att betrakta men känslan av tecknad serie ringlar bort längs väggen…

Än mer intimitet kräver Carin Ellbergs spröda små akvarellmålade figurer på A4-papper med mycket vitt, samt en text i stil med: ”Följ mig in i det vita pappret”.

Carin Ellberg.

Men varför har Ystads konstmuseum, som ju kännetecknats av sina suveräna hängningar, placerat Ellberg i något som närmast är en passage?

Ragnar Persson är den enda konstnären som presenteras i helfigur.

Persson har intagit ett eget litet rum, överfyllt väggarna med teckningar och kollage i gråskalig blyerts och svartvit tusch men även färg. Motiv: han själv i naturmiljö, fåglar och andra djur.

Golvet täcks av mattor med liknande motiv, en stor Madonnaskulptur och ett par svarta häst- och fågelskulpturer står på mattorna.

Ragnar Persson. Samtliga bilder/foton från Ystads konstmuseum.

Märkligt och mäktigt. Som att träda in i en skogsdunge med den hårdaste metallrocken i öronen.

Tyvärr har ”Sånt som händer” blivit en utställning som förringar fyra och en halv av de medverkande – annars så intressanta – konstnärerna. En lika seglivad som felaktig myt bland curatorer och dylika att tecknade serier måste hänga på en vägg för att bli konst.

Tecknade serier är konst. Punkt.

När seriekonst ska visas på en utställning krävs fler och bättre idéer än i Ystad. Liv Strömquist, Anneli Furmark, Carin Ellberg, Lars Arrhenius och även Magdalena Dziurlikowska hade kommit mer till sin rätt om bara några tidningar och album med deras teckningar placerats på ett bord.

(Kvällsposten 2012)

Stig Claesson, en flitig och egenartad knegare

Slas. Jag minns dig nog
Utställningen producerad av Kulturhuset Stockholm.
Curator: Pia Kristoffersson.
Ystads konstmuseum t o m 29/1

Jag var orolig.

Stig Claesson-utställningen har tidigare visats i Kulturhusets betydligt större lokaler i Stockholm. Hur mycket – eller snarare lite – av utställningen skulle kunna få plats i Ystad? Svar: nästan allt!

Ystads konstmuseum med chefen Ýrr Jónasdóttir har som oftast byggt och hängt rent fenomenalt: flyttat väggar, skärmat av och skapat fler rum och utrymmen än vad som egentligen finns. Också i Ystad visas Stig Claesson (1928-2008) i sin stora helhet och hela sin storhet.

Slas i ateljén. Foto: Leif Claesson.

Hans bilder (illustrationer och andra teckningar, oljemålningar och klipp & klistra-kollage, stads- och boxningsmotiv, porträtt och landskap) hänger tätt-tätt.

När man går runt och tittar blandas ens tankar med ljud från barnprogram på TV och en filmad porträttsittning med Tage Erlander. Böckerna står i en bokhylla och blir, eftersom han ofta gjorde omslagen till sina böcker, en extra bildvägg.

Teckning av författaren Pär Rådström.

I ett av smårummen visas Lars-Lennart Forsbergs och Stig Claessons film ”Hur avlångt är egentligen detta land?” om deras resa genom Sveriges nedlagda landsbygd. Man kan plocka till sig ett häfte med exempel på tidningskrönikor och utdrag ur böckerna. Utställningens namn, ”Jag minns dig nog”, kommer från en schlagertext han skrev till Melodifestivalen.

Slas, så kallas han ju av oss som inte kände honom privat, blev verkligen inte vid sin tuschpenna, eller sin pensel, eller sin sax för den delen, eller sin skrivmaskin.

Målat porträtt i olja av Marie-Louise Ekman.

Och den konstnär och författare som inte har vett att hålla sig till en konstart och ett uttryck brukar sällan få uppskattning efter förtjänst och värde.

I Stockholm berättades historien om den mångsidige konstnären. Det gör också Ystadutställningen men den täta, fysiska närheten mellan både lika och olika delar av mångsidigheten fördjupar berättelsen om Stig Claesson.

Bara att ta ett par steg för att kunna jämföra porträtten: teckningen av Pär Rådström, målningarna från ateljén av Marie-Louise Ekman, Tage Erlander med flera, familjemålningarna av sönerna Leif och Nils, dottern Sophie och deras mor Taki.

Porträtt av hustrun Taki.

Så olika de är. Och visst, de gjordes under olika tidsperioder (från 50- till 80-talet) men jag tror inte att det kan vara hela förklaringen.

Rådström-bilden är ett noga tuschat porträtt av stor vänskap. Ateljéporträttens snabba penseldrag ger känslan av att här ser vi kanske vänner men oftast bekanta eller någon han inte ens kände som kommit förbi. Familjen hålls fast med stora, röda, gula och blå färgsjok, de är stadigvarande, hör hemma i både målningen och hemmet.

En vägg har fyllts med Stockholmsteckningar i tusch, de tidigaste från tonåren. Som ung måste han använda fler streck men med tiden krävdes allt färre tuschstreck för att teckna av samma hus och gator.

Teckning/bokomslag: Årstabron i Stockholm.

Vänd nu huvet mot den motsatta väggen och titta på landskapsmålningarna, de flesta från Västergötland.

De är nästan likadana, lika minimalistiska och ”enkla”. Slas har skalat av allt utom det viktiga, det karaktäristiska och typiska, som behövs för att måla åkrar, en röd traktor, en landsväg, får och kor. Kolla förresten hur han knyter ihop stad och landsbygd genom att förse fåren med ett ”T” som i tunnelbana.

Härifrån kan man med ett par snabba steg förflytta sig till vinylkollagen, de mest avskalade bilderna. Slas använde färgglada vinylpapper med klister på baksidan, klippte ut och klistrade ihop motiven. Det kunde bli landskap och boxare i ringen. Genialt i sin så kallade enkelhet, unikt i sin konstnärlighet.

Slas som allra bäst, i mina ögon.

Målning ur ”Traktorsviten”.

Utställningen på Ystads konstmuseum berättar om den flitige Slas, som knegade på hela tiden och varje dag, men också och framför allt om den egenartade konstnären, som skildrade Stockholm och den svenska Yngve Freij-landsbygden genom att blanda kärlek och sorg ur sitt eget liv, och som var en lika suverän konstnär inom alla områden han ägnade sig åt.

Dags att slå fast det: Stig Claesson var – och är – en av Sveriges främsta konstnärer (och författare också).

(Kvällsposten 2012)

Samtal kring Slas på Ystads konstmuseum

Den 21 januari kl 14.00 samtalar utställningscuratorn Pia Kristoffersson och konstskribenten Thomas Millroth kring Stig Claessons konstnärskap.

bob hund, alltid på gång

bob hund
Stortorget, Malmö
25 augusti

Pär Thörn är inte förband utan förpoet. Han verkar generad för det stora publikjublet när han framför sin berättande dikt om mannen som går och röstar för första gången, för att hålla SD utanför riksdagen.

Orden kan vara en sammanfattning av de låttexter som Thomas Öberg framför med bob hund.

Från små scener, minsta stället där jag upplevt bobben är hörsalen i Ystads konstmuseum, till poetisk politisk experimentell arenapop med teater på Malmöfestivalens största scen – utan att förlora minsta lilla av sin personlighet. Otroligt.

bob hund på Stortorgets scen i Malmö. Stort tack till Johan Selim, som tog fotot!

Musikaliskt är bob hund inte längre ett litet popband utan en orkester som låter större och fler än de fem musikerna när de skapar en ljudmatta där varje instrument blir en del av väven med Jonas Jonassons brusande syntar, Conny Nimmersjös sprakande elgitarr och John Essings skeva gitarrtoner som viktiga trådar.

Thomas Öberg är som han alltid varit. Enda skillnaden att han blivit ännu mer scenvan (= scenorädd) och har bättre publikkontakt än någonsin. Intimt som på en rockklubb fast Stortorget i Malmö är fullt.

Röda kläder och svart mask. Smådans med fötterna, han ramlar och reser sig. Klättrar upp på en medhörningslåda, sen två lådor på varann. Slänger med mikrofonen så jourhavande sladdupptrasslare får rusa in och reda ut. Vägarbetskonen fungerar bland annat som entusiasmmätare från publiken rätt in i Thomas hjärta.

En hitparad: ”Tinnitus i hjärtat”, ”Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk”, ”Popsång”, ”Jag rear ut min själ”, ”Molntuss”, ”Istället för musik förvirring”, ”Nu är det väl revolution på gång”…

Äldre låtar aktualiseras med en kort, precis mening som placerar dem i nutiden.

”Festen är över”, sjunger Öberg men tillägger: ”Inte dags att dö än.” Han pratar med publiken, säger att en gratisfest är inte gratis: ”Er farfar och farsa har betalat skatt i 100 år.”

Muntlig poesi med komp övergår i popiga allsångsrefränger, punkexplosioner och experimentella ljud som aldrig varit så vackra.

Jag lyssnar och tittar, ler, skrattar och känner. Enastående att bob hund som spelar sin egen, nyskapande musik med texter som är lika politiska som något proggband på 70-talet har blivit så populära och ja, folkliga.

(Ystads Allehanda 2011)

Prat med Lina Nyberg på vägen mellan Östra Hoby och Ystad

ÖSTRA HOBY-YSTAD

I bilstereon sjunger Lina Nyberg från sitt kommande album. Hennes make, jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist, spelar ett bräkigt, frifräsande solo i låten ”Federico Garcia” och Lina sjunger bluesigt och souligt i ”Aliisa”, en starkt berörande låt som sätter sig både i huvudet och hjärtat.

Vid busshållplatsen i Östra Hoby öppnar jag dörren för jazzkatten. Ja, det smeknamnet kan man väl ge Lina Nyberg, efter att Sveriges Radio P2 utnämnt henne till årets jazzmusiker och tilldelat henne ett pris som heter Jazzkatten. Nu är hon och familjen i sommarhuset och passar på att ge några konserter i Östra Hoby.

Fast just idag ska Lina in till Malmö och jag erbjöd mig att skjutsa henne till tåget i Ystad, så kan vi prata under tiden. Varför inte börja med den grundläggande frågan: Vad är jazz idag? Både för dig och i allmänhet…

Hon blir förstås tyst. Först, sen säger Lina:

Lina Nyberg. Foto: Miki Anagrius.

– Improvisation. Jazz är improvisation, att musiken skapas i stunden. Jag spelar in med samtliga musiker i studion på samma gång. På rock- och popskivor kan man göra om ett solo om inte musikern tyckte det blev bra. Jag har försökt göra det, men det går inte med jazzsolon.

– Fast delar av min musik är ju komponerad och arrangerad, nedskriven på notblad. Och det är jag som bestämmer att här passar det med ett solo. Kanske har jag också pushat lite, kan du inte spela åt det där hållet?

När man lyssnar på en ny jazzskiva så vet man ju sällan vilken musik man får höra. Skulle någon ens reagera om man placerade vissa jazzskivor i facket för rock och pop? Ditt kommande album, ”Palaver”, innehåller en mängd olika sorters musik.

– Har du hört mitt ”Tellus”-album (utgivet 2006)? undrar Lina Nyberg. Då hade jag gjort låtar med utgångspunkt från olika platser på jorden, platsen fick styra valet av musik. När jag gjorde nya albumet så tänkte jag ungefär likadant. Nu handlar det om människor, varje människa har fått sin musik.

– ”Caetano” började som en dröm om den brasilianske kompositören och sångaren Caetano Veloso och ”Aliisa” handlar om min mormor.

Lina Nyberg och jag har hamnat på Ystads konstmuseum. Pratet fortsätter på museets fik. Det kom ett sms från personen som hon ska träffa i Malmö. Hans tåg från Göteborg är försenat. Så det blev mer tid att prata och nu kommer också YA:s fotograf.

Inför fotograferingen har Lina med sig ombyte i väskan. Lång kö till toaletten men då byter hon om direkt vid cafébordet. Det går som ingenting.

– Jag har träning, säger hon. Jag har bytt om många gånger i samma loge som ett helt storband.

Också foto: Miki Anagrius.

Att hon ville fika på konstmuseet har en naturlig förklaring. Det passar bra också att hon blir fotograferad bland konsten. Linas föräldrar är två utmärkta bildkonstnärer, Marja Ruta och Ola Nyberg.

– Jämfört med mina föräldrar, som fått en pension på 5 000 i månaden, har jag gjort raketkarriär. Jag blev ju jazzsångerska.

Observera ironin. Efter fotografering fortsätter vi att prata om alla influenser som jag hör i Lina Nybergs jazzmusik. Som det brasilianska…

– I Brasilien har jag varit flera gånger, först som turist och sen på turné. Där tycker de inte alls att det är nåt konstigt med att jag blandar olika musikstilar. Så är ju den brasilianska musiken. Ja, så är hela Brasilien.

Musikaler… Nej, där håller hon inte med. Lina tror att jag syftar på det moderna musikalsättet att sjunga. Så sjunger hon inte! Men jag syftar ju på melodierna, hennes melodiösa sånger, nära nog lika bra som i ”My Fair Lady” och ”West Side Story”. Då blir vi mer överens.

– Många standardlåtar kommer från musikaler och jag gjorde ju ett album med gruppen Music Music Music där vi tolkar låtar ur ”West Side Story”. Jag har också börjat göra shower med sång och musik, kläder och dans.

Det finns även trådar bakåt till äldre jazzsång.

– Jag började som jazzsångerska med Bernt Rosengrens orkester. Då var jag 18 år. Fast redan då skrev jag nya harmonier till standardlåtarna. Så brukar väl inte den här låten spelas? sa musikerna.

Klassisk musik, då?

– Ännu tidigare, som riktigt ung, började jag spela klassisk gitarr. Jag minns ögonblicket när min gitarrlärare kom på att jag inte kunde läsa noter. Jag tittade på hur hon spelade och gjorde likadant.

Nu kan du väl både skriva och läsa noter?

– Oja!

Lina Nybergs nya album ”Palaver”.

Vilken musik ska vi förväntas oss i Östra Hobys församlingshem?

– Det blir fyra konserter, två för vuxna och två för barn. Förpremiär på de nya låtarna med musikerna på skivan. Jag har också bett dem ta med egen musik, som vi kan spela. Det blir nytt, kort sagt.

– Samma musiker spelar också ”barnjazz”. Jag har gjort min egen version av ”Den olydiga ballongen”, en samling barnlåtar som första gången framfördes av Alice Babs och Bengt Hallberg.

Fakta
Namn: Lina Nyberg.
Född: 1970.
Bosatt: Stockholm med sommarhus i Östra Hoby.
Familj: Jazzsaxofonisten Fredrik Ljungkvist och en dotter.
Titel: Jazzsångerska, kompositör och arrangör, har nu börjat titulera sig musiker.
Gjort: Gav 1993 ut sitt första album, ”Close”, med bland andra pianisten Esbjörn Svensson, sen dess ytterligare tretton album med olika sorters jazz.
Hyllad: Prisades nyligen med en Jazzkatt, utdelad av Sveriges Radio P2, som årets jazzmusiker.
Aktuell med: Två vuxen- och två barnkonserter i Östra Hobys församlingshem den 22-23 juli. Hennes nya och fjortonde album i eget namn, ”Palaver”, kommer i augusti.
Hemsida: www.linanyberg.se

(Ystads Allehanda 2011)

Sommar i Ystad: Wihlborg och Johansson

Gerhard Wihlborg / Michael Johansson
Ystads konstmuseum t o m 4/9

Ingen vågad gissning att det blir publikrusning till Ystads konstmuseum i sommar! Museet fyller 75 år och firar med att visa målningar av Gerhard Wihlborg, traktens son. Den meste österlenmålaren, så kan Wihlborg kallas. Kanske är han till och med den främste?

Gerhard Wihlborg (1897-1982) bodde vintertid i Ystad och under sommarhalvåret på födelsegården Grimshög utanför Löderup. Han förblev Österlen trogen livet igenom, också som konstnär.

”Självporträtt”, olja på duk, 1927 (Ystads konstmuseum). Foto: Hans Permbo.

Sommarens utställning innehåller flera självporträtt och andra porträttmålningar, särskilt av hans mor.

Wihlborg målade gårds- och byamotiv, arbetet på fälten och i hemmet, folkliv och traditioner. Han dokumenterade det sydösterlenska landskapet som landskap och målade stadsmotiv från Ystad. Här finns även stilleben.

Han var modernist men blandade stilar och ismer utan att ansluta sig till en särskild målarstil. I vissa målningar syns inslag av kubism, andra kan påminna om Cézanne. Ett porträtt av hans mor, försjunken i tankar mot landskapets rutmönster, känns sakral (eller naturskön).

Färgtonen är genomgående dov, nästan brun. Fast här finns också enstaka starkare färger – som röd, grön eller blå. Och nästan alltid strålar ett ljus in i eller ut ur målningarna.

Lätt att bli stående länge vid en målning och häpna över den suveräna hantverksskickligheten och detaljrikedomen i hans självporträtt från ateljén eller målningen av frälsningsarmén och de församlade byborna på Kåseberga. Ju mer man tittar, desto mer ser man också.

”Höst i Kåseberga”, olja på duk 1925 (privat ägo). Foto: Hans Permbo.

Som målningarna i
målningarna. Wihlborg samlade på allmogeföremål och ett allmogeskåp syns i bakgrunden på ett av självporträtten. ”Samma” skåp har fått en egen målning (men titta, skåpet – eller skåpen – är inte identiskt avmålade). På väggen bakom konstnären i ateljén syns också andra Wihlborg-målningar. I alla fall en av dem finns med på utställningen som en egen målning.

Gerhard Wihlborg målade föreställande men inte realistiskt. Nämnda frälsningsarmé och porträttet av mamman under lampan i köket på gården är tydliga exempel. Varje detalj visas ur den för detaljen bästa vinkeln. Wihlborg har målat med fasettögon: kökslampan ur ett perspektiv och mammans ansikte ur ett annat.

Men ibland verkar Wihlborg ha tröttnat på detaljer och noggrannhet, till exempel i målningarna av potatisplockarna och utsikten över Ystads hustak, för att istället måla mer skissartat. Slöade han till? Orkade inte jobba så hårt? Eller var tanken att öppna upp för åskådarnas fantasi?

”Majsångare i Skåne”, olja på duk, 1921 (Österlens Museum) Foto: Hans Permbo.

Det mer diffusa målarsättet kom att känneteckna honom efter cirka 1940. Vilket innebär att jag nu hunnit fram till min enda – men desto större – invändning mot utställningen på Ystads konstmuseum.

Den tidigaste målningen är daterad 1919 och den sista 1935. Gerhard Wihlborg ska också – enligt myten – ha haft sin storhetstid under 1920- och 30-talen. Tillåt mig att tvivla. Det är så fräckt mot konstnärens eftermäle – han fortsatte ju att måla i över 40 år! – att det måste bli fel.

Wihlborg var en flitig konstnär, som efterlämnade mängder med målningar av skiftande kvalitet. Det räcker med att googla på nätet för att upptäcka att han också senare kunde åstadkomma bra konst. Åtminstone en museisal av tre kunde – ja, borde – väl ha ägnats åt ett urval av Gerhard Wihlborgs konst från 1935 till -82?

På våningen ovanför får Michael Johanssons pusselkuber finna sig i att vara en kompletterande andrautställning. Det är gott så. Risken fanns att hans objekt – installationer eller skulpturer? – skulle krocka med och slås ut av målarmästaren Wihlborg.

Tvärtom uppstår ett samspråk i tid och rum.

Michael Johansson: ”Monochrome anachron”.

Det beror dels på att Michael Johansson – liksom Wihlborg samlade på allmogemöbler – bygger sina kuber med skåp, hyllor, böcker, glasföremål, väskor med mera från loppisar och vindsröjningar. Johansson – liksom Wihlborg – binder tiden och öppnar betraktarens sinnen för de människor som levt med dessa prylar.

Den här gången, när kuberna domineras av brunbeiga färger, finns också en liknande dov ton som i Wihlborgs måleri. Fast mest fantasieggande är ändå utställningens enda platsspecifika verk. Det skiljer ut sig.

Michael Johansson botaniserade bland prylar på Ystads konstmuseum och byggde en lagerhylla som täcker en av utställningsväggarna. Grejerna kunde komma från vilket kontor som helst. Man får titta noga för att märka att det här kontoret sysslar med att göra konstutställningar.

(Kvällsposten 2011)

Svenskt och danskt på Ystads konstmuseum

Painterly Delight
Sju svenska och sju danska unga konstnärer
Ystads konstmuseum t o m 8/5

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov, svensk och dansk initiativtagare till utställningen på Ystads konstmuseum, har gillrat en fälla. Men nej, den ska jag inte gå i!

Viktor Rosdahl. Babylon by Boat. Olja och meto på plexiglas. Foto: Bengt Eriksson.

Deras utgångspunkt är något konstruerad. De menar att skillnaden mellan svensk och dansk måleritradition har förmedlats via ländernas konstskolor så att det än idag finns en nationell skillnad mellan unga svenska respektive danska konstnärer.

I Sverige målas det mer figurativt á la Dick Bengtsson och i Danmark mer abstrakt á la Cobragruppen, för att generalisera något.

Men har inte Lindahl och Ejlerskov kollat mer noga på den utställning de sammanställt? Så många – olika – sorters måleri! Om jag inte läst mig till det så hade jag aldrig kunnat placera konstnärerna på rätt sida om Öresund.

EvaMarie Lindahl och Ditte Ejlerskov finns själva bland de fjorton medverkande, sju konstnärer från vartdera land. De dementerar sina ord när de målar.

Elizabeth Thun. Donnybrook. Ojla och akryl på MDF.

Ejlerskov visar till exempel en oljemålning, högst realistisk och föreställande, av japaner i en biosalong. Lindahl har gjort blyertsstudier av taggtråd. Också det kan ses som realistiskt – kanske med ett budskap – men också som ett nonfigurativt mönster.

Så strunta i påtvingade jämförelser! Painterly Delight är en mer intressant utställning än så – ett slags verkstad där dagens och framtidens måleri utforskas. Nu har det blivit tillåtet igen – lite av trend – för unga konstnärer att ägna sig åt måleri. Men hur och vad ska man måla? Och kanske också: på vad?

Magali Cunico ställer frågan genom att hänga en tom ram på väggen. Men hon svarar väl inte när hon sen målar ett evigt oljemotiv: ett svanpar vid en damm? Viktor Rosdahl svarar genom att ställa en plexiglasmonolit – med marina fartygsmotiv – som en skulptur på golvet.

Mie Olise Kjærgaard. Floating Along the Riverside Bank. Akryl och olja på duk.

Både material och motiv skiftar.

Elizabet Thuns och Mie Olise Kjærgaards stora akryl- och oljemålningar på MDF och duk hänger sida vid sida och kompletterar varann (fast be mig inte förklara hur). Det finns en otäck lockelse i Thuns färgrika porträtt av gamla sprayflaskor och färgburkar, medan Kjærgaards mer diffusa motiv allt mer antar form av flygande holländare.

Patrick Nilsson använder papper, blyerts och akvarell för att visa förortens effekt på människor. Johan Furåker har målat Hockney-realistiska oljemotiv från Los Angeles. Ida Kvetny kan använda allt möjligt: akryl, sprayfärg och tusch, duk och gips. Stämmer det när jag anar influenser från orientaliska motiv och ornament?

Mattias Nordéus och Sören Hüttel drar måleriet till sin spets.

Mattias Nordéus (i förgrunden). The Dance of Death. Olja på träkonstruktion. Foto: Bengt Eriksson.

Nordéus målar – men först skulpterar han.

Döden och livet – eller det definitiva kontra människans flirt med döden – sitter öga mot öga. De kunde varit motiv på en målning men nu är de oljemålade träkonstruktioner.

Hüttel verkar sätta likhetstecken mellan måleri och färg. Han målar inte alls, om inte den runda tavlan längst bak i regnbågsfärger ska vara en målning.

Hüttel har gjort en installation (bland annat en diskoboll, konstgjorda blommor på ett bord, en metallkonstruktion och en röd matta) med utgångspunkt från regnbågsfärgerna.

Sören Hüttel. ”Observationer af den fælleseuropæiske tradition i et åbenbart hjemligt milieu”. Installation. Foto: Bengt Eriksson.

(Kvällsposten 2011)