Etikettarkiv: Internationalen

Kristina från Duvemåla för tjugo år sen

Mats Bäcker, min fotografkompis från Grupp Fem och Schlager som numera mest är teaterfotograf, bjöd med mig på premiären för den nya uppsättningen av Benny Anderssons och Björn Ulvaeus musikal ”Kristina från Duvemåla” på Cirkus i Stockholm – tjugo år efter urpremiären på Malmö Musikteater. (Tack, Matte!)

Kul – och annorlunda. Och än mer politiskt. För visst har musikalen spetsats till? Så att den blivit ännu mer aktuell, just nu. I detta ögonblick. Eller är det tiden som så att säga hunnit ikapp?

I vilket fall fick föreställningen mig att gå hem och leta i datorn efter den text jag skrev efter premiären för tjugo år sen. Och jag ser att jag redan då tyckte att ”Kristina från Duvemåla” var en politisk teateruppsättning av de före detta ABBA-medlemmarna.

———————————————————————————————-

Björn Ulvaeus och Benny Andersson har inte gjort en musical. De har gjort ett arbetarspel! ”Kristina från Duvemåla” kunde vara ”Tältprojektet” årgång 1995.

Bland mina minnesanteckningar på baksidan av programmet återkommer ett par ord flera gånger. Nej, orden är inte ABBA och ”Chess”. Orden – namnen – är faktiskt Nationalteatern och Nynningen…

På 70-talet stod de på varsin sida om den barrikad som musikrörelsen byggde: ABBA på den kommersiella sidan, Nationalteatern och Nynningen på den progressiva och politiska. Tjugo år senare har ABBA-kompositörerna fortsatt och full bordat Nationalteaterns och Nynningens teaterarbete.

En scen i andra akten kunde vara hämtat direkt från en av Nationalteaterns/Nynningens uppsättningar:

Musiken är tung, något slags rock. Karl Oskar står längst fram på scenen och sjunger tillsammans med Nybyggarkören om vildmarken som förvandlats till odlingsbar jord. Pälsjägaren Nöjd, som representerar det onda samvetet, sjunger stickrepliker: ”Ni fördriver de röda” och ”Hugga ner kan de vita”.

”Kristina från Duvemåla” är politisk musikteater.

Kristina Mats Bäcker Creative Commons

På det här fotot, givetvis taget av Mats Bäcker (tillgängligt tack vare Creative Commons), syns Oskar Nilsson när han i den nya uppsättningen av ”Kristina från Duvemåla” sjunger numera välkända ”Guldet blev till sand”. Och han gjorde det mycket bra, så bra att jag inte ett ögonblick, ett ord eller en ton tänkte på vare sig Peter Jöback eller Christer Nerfont, de bägge artister som jag tidigare hört framföra sången i föreställningen. Det var starkt.

När Kristina drabbas av längtan till hemlandet betonar textförförfattaren Björn Ulvaeus orden ”flykting” och ”främling”. Vem kan låta bli att tänka på dagens flyktingar som tvingats lämna sina hemländer och fly till Sverige?

Duetten mellan de tidigare ovännerna, den f d byhoran Ulrika och Kristina, blir en solidaritetssång – en sång om klasstillhörighet. Nog måste fler än jag tycka och tro att sången handlar om hur viktigt det är att veta var man hör hemma – att aldrig glömma sina sociala rötter.

Lika medvetet använder Benny Andersson musiken. Pastor Danjel och hans lilla församling sjunger en psalm som förvandlas till ”Internationalen”. Frikyrkan blir en representant för det fattiga folket men också något som pekar framåt den begynnande arbetarrörelsen.

Bröderna Karl Oskar och Robert i Duvemåla drömmer om Amerika. Då växlar Benny Andersson mellan svensk och amerikansk musik, låter musiken bli en svensk-amerikansk duett.

I programmet finns ett foto på farfar Efraim Anderssons dragspel. ”Med det lärde jag mig spela”, skriver sonsonen Benny i bildtexten. Just där, med farfars bälgaspel, börjar Kristina-musiken.

”Kristina från Duvemåla” inleds med en folklåt, som kunde ha spelats av Duvemåla spelmanslag, och avslutas med ett par sånger från någon musical på Broadway. Där emellan kan man höra populärklassisk musik, music hall, en låt som kunde vara gjord för Eurovisionsschlagern osv.

Benny Andersson är en modern folkmusiker. Likt en gammal spelman återanvänder och nytolkar han musik som han hört. Med olika influenser som bitar lägger han ett musikaliskt pussel. Ibland citerar han annan musik så nära att man kan tro att man hört låten förut.

Ibland är det på gränsen till pekoral, men varje gång räddas musiken av allvaret och kärleken. Benny Andersson har komponerat med själ och hjärta. Det hörs! Hans musik är mycket folklig.

Innehåller Kristina-musiken några ”hits” som vi alla kommer att gå och nynna på? Svårt att säga efter att ha hört musiken en enda gång på scen, men jag tror det. I mitt bakhuvud sitter flera låtar och väntar på att väckas till liv när jag får höra dem på skiva.

”Tänk att män som han kan finnas” är en melodi som jag har på tungan utan att riktigt kunna minnas hur den gick. Kristina, Ulrika, Elin och Fina-Kajsa hyllar den moderna mannen, pastor Jackson, som kan laga mat, diska och städa.

Kristinas och Karl Oskars duett, ”Här har du mig igen”, är en vacker ballad. ”Åh Kristina, guldet blev till sand”, som Robert sjunger efter att ha återförenats med Karl Oskar och Kristina, har en smittande Svensktoppsrefräng.

Också Ulrikas presentation av sej själv är en stark sång. Men det beror mera på Åsa Bergh, som sjunger. I mina öron är det här den bästa sångprestationen i hela föreställningen.

Naturligtvis ska det göras en skiva med musiken. Men inte förrän hösten 1996 finns den i skivaffärerna.

Några av rollerna i ”Kristina från Duvemåla” på Malmö Musikteater sjungs av Helen Sjöholm (Kristina), Karl Oskar (Anders Ekborg), Robert (Peter Jöback), Ulrika (Åsa Bergh) och Fina-Kajsa (Marianne Mörck).

(Fönstret (1995)

 

Annonser

Alla års Första maj! Första maj! – skiva

Pierre Ström & Finn Zetterholm
Första maj
(YTF 1973)

Omslag: Anders Åberg (skulptur), fotograferad av Hans Malmberg

 

pierre-strom-finns-zettetholm-1a-majInspelningar av socialistiska kampsånger brukar vara präglade av allvar, raka ryggar och stolthet. De framförs  antingen instrumentalt av en militaristisk blåsorkester eller sjungs av en stor, segerviss kör – ibland bägge samtidigt.

 

Pampigt och majestätiskt är ord som inte borde passa i sammanhanget men ändå gör det. Även salvelsefullt ligger nära till hands. Aldrig eller sällan har jag däremot utbrustit någonting i stil med följande när jag hört t ex ”Internationalen” och ”Arbetets söner” på skiva:

 

– Så lekfullt och glatt! Vilken spel- och sångarglädje! Vad kul! Ja, ursäkta, men hör jag inte lite ironi också?

 

Ett sällhört undantag är LPn ”Första maj” med  Pierre Ströms & Finn Zetterholms tolkningar av 11 socialistiska sånger. Kanske beror det på att de var vissångare lika med trubadurer och hur såna är vet man ju: burdusa och bråkiga, kan inte uppföra sig, nej, knappt vistas i möblerade rum.

 

Zetterholm och en annan kollega, Bengt Sändh, hade orsakat radionämndsanmälningar som hustrubadurer i Ulf Thoréns TV-program ”Hvar 14:e dag”. Och när Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström försökte gå i raka politiska led – (s) och (vpk) slet i Cornelis medan Fred anslöt sig till kfml(r) – så blev det varken långvarigt eller så lyckosamt.  

 

Just ”Internationalen” respektive ”Arbetets söner” inleder LP-sidorna. Ström, Zetterholm och YTF-kören sjunger och Stockholms Spårvägsmäns Musikkår spelar.

 

Lekfullheten hörs direkt, trots att det på pappret verkar vara sedvanliga inspelningar. Blåset låter stolt och pampigt men stämningen i studion måste ha varit uppsluppen för plötsligt kan tonerna skratta till. Och nog bör Ströms & Zetterholms sång vara en liten drift med kampsjungandets gravallvar? 

 

Resten av LPn är mer annorlunda ändå. Många socialistiska kampsånger har blivit  internationella, samtidigt som varje sång uppstått i ett land och ur en musikkultur. Pierre Ström & Finn Zetterholm poängterar detta genom att sjunga på svenska men ligga nära melodin och kompas av instrument som anknyter till ursprungslandet/kulturen.

 

Stommen är rock- och poptrion Janne Schaffer, gitarr, Göran Lagerberg, bas, och Ola Brunkert, trummor. I ”Partisansången” tillkommer John Lundbergs och Ole Kolinds balalajkor och i Joe Hills ”Världens alla slavar, vakna” sitter Anders Henriksson in på piano och skapar  stämning av westernfilm och saloon. ”Bandiera Rossa” blir väl inte italiensk men högst speciell tack vare Ola Brunkerts och Janne Bandels dubbeltrummande.

 

Mina favoriter, ”Arbetsmannen” och den helsvenska titelsången ”Första maj”, är spröda och vackra. Anders Henriksson, taffel, och Alm Nils Ersson, viola, respektive Janne Bandel, vibrafon, tar med sångerna in på borgarnas musikområde och får texterna att bli ett ironiskt skratt – nej, en lobba – i nyllet på överklassen.

Tro inte att humorn och leklynnet gör sångerna mindre allvarliga. Hör också hur fint Pierre Ströms & Finn Zetterholms sångröster – lite mörkare och starkare kontra lite ljusare och svagare – passar ihop.  

____________________________________________

”Första maj”-LPn har inte kommit på CD. YTF är en förkortning av Yrkestrubadurernas Förening, som bildades 1971 av bl a Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk, Finn Zetterholm, Bengt Sändh, Pierre Ström, Lars Göransson och Torgny Björk. YTF:s skivmärke finns  kvar, fast nu heter det YTF(r).

 

Pierre Ström är mest känd för sina inspelningar av rallarvisor. CDn ”Rallare” (YTF 2003) innehåller sånger från tre album, utgivna på 1970-80-90-talen, med Ström, Björn Arabh och norrmannen Ragnar Olsen. Han har även tolkat Leonard Cohen (Intersound 1971), och Bellman (MPB 1999). ”På Palmes tid” (YTF 1976) innehåller egna politiska visor.

 

Finn Zetterholms största (skandal)succé är albumet ”Folklår” (YTF 1977, Sonet 1994) med folkliga fula visor, gjord tillsammans med Bengt Sändh. Han har också sjungit ”Joe Hill på svenska” (Intersound 1969, Amigo 1995) och gjort barnskivan ” Lillfar och Lillmor” (SR 1970, Gammafon 1999) med Marie Selander. LPn ”Längtans blå elefant” (YTF 1977) innehåller egna visor som sjungs till komp av Kabaretorkestern (med Mikael Wiehe). Det senaste albumet heter ”Teckentydare” (Drömbolaget 1998). Zetterholm har också skrivit fack- och skönlitteratur för barn och vuxna.

 

(Ur min, Mia Gerdins och Stefan Wermelins bok ”99 proggplattor”,  Alfabeta 2006)