Etikettarkiv: Deckare

HUBBA HUBBA HOP!

Satt på redaktionen och skrev på ett reportage från en resa jag gjort med SPIROU och, ja, den där GASTON, han var, tyvärr, med han också, när telefonen ringde. Nån BENGT ERIKSSON från Malmö i Sverige undrade om jag ville skriva en text om ett radioprogram som hette HUBBA HUBBA HOP!

¬– Va! utbrast jag. Det var det fräckaste! Döpa ett radioprogram efter vår MARSUPILAMI! Och utan att ens fråga först…

– Jamen, jag har ju döpt mitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att jag tycker så mycket om MARSUPILAMI! Jag har döpt programmet till hans ära, sa monsieur Eriksson.

Hubba 2Och fortsatte envist:

– Kan jag inte skicka ner ett par kassetter med några av Hubba-programmen? Så kan du lyssna först innan du bestämmer om du vill skriva nåt?

– Jag kan ju skicka med en översättning av pratet också. Franska blir bäst va? sa Bengt Eriksson.

– Hmmmmmm, muttrade jag.

Sen skrev jag vidare på reportaget och glömde telefonsamtalet tills det kom ett expresspaket från Sverige. Avsändare: RADIO MALMÖHUS. Innehåll: HUBBA HUBBA HOP-kassetter.

Får väl i alla fall lyssna på en kassett, tänkte jag. Genast jag hörde signaturmelodin öppnade jag öronen. STORT! Det var ju den där lustiga hyllningslåten till Marsupilami som franska – inte engelska – bandet SAX PUSTULS – inte SEX PISTOLS – gjorde häromåret, ”La dance du Marsupilami”. Var hade monsieur Eriksson fått tag på den? Skickade genats ett telex till HUBBA HUBBA HOP, RADIO MALMÖHUS, Suède: ”Text kommer.”

Hubba 3Hur mycket undervisning i naturlära och om djur från främmande länder förekommer i svenska kolor? Känner ni i Sverige till den sällsynta vildkatten Marsupilami som lever i PALOMBIAS vidsträckta regnskogar?

– HUBBA HUBBA HOP! Så säger den manlige Marsupilamin.

– HUBBI HUBBI HOP! Så säger den kvinnliga Marsupilamin.

Ett enda, manligt, exemplar av Marsupilamin finns utanför Palombia och den Marsupilamin är en känd seriefigur i de seriealbum som ges ut av Spirouförlaget.

Om jag förstått Bengt Eriksson rätt har han alltså döpt sitt radioprogram till HUBBA HUBBA HOP! för att han tycker att Marsupilamin är den roligaste (vild)katten av alla seriekatter. Men också för att han vill få er svenskar att upptäcka att tecknade serier är kultur och konst (för oss längre ner i Europa är det sen länge en självklarhet).

Precis som Marsupilami-vildkatten kan förvandla sin långa svans till vadsomhelst – en fjäder, en lian, en boxnäve, ett metspö – kan monsieur Erikssons radioprogram HUBBA HUBBA HOP! innehålla allting. Allt som inte brukar räknas som kultur: tecknade serier, deckare, reklam (tidnings- och skivomslag, t ex), graffiti-konst och, förstås, rock- och popmusik, m m.

Hubba 5Vad är det han kallar det? ”Skräpkultur”.

Likadant med musiken han spelar: fransk chanson, electrofunk, italiensk schlager,

Samtliga illustrationer hämtade från M i Etern – Radio Magazine, 1987.  

heavy metal, folkmusik från jordens alla hörn, reggae och afro, nytt och gammalt, t o m klassisk musik… Huller om buller!

Musikälskaren på Spioru-redaktionen, springpojken GASTON, la genast beslag på HUBBA HUBBA HOP-kassetterna och hela dagarna spelar han dom, om och om igen, på sin bergsprängare.

Merde! Att man ska behöva sitta långt från Malmö och vara tvungen att knacka ner resereportage på sin gamla skrivmaskin och inte kunna lyssna på HUBA HUBBA HOP! Och språket förstår jag ju inte heller.

Men det gör ju ni! Och det kan ju ni: sätta på RADIO MALMÖHUS på torsdagkvällarna klockan 18 och lyssna på HUBBA HUBBA HOP!

Hubba 4PS. SPIROU, GASTON, SPIP och MARSUPILAMI hälsar.

För den som vill lära sig mer om vildkatten Marsupilami rekommenderas studien ”Familjen Marsupilami” (övers: Sture Hegerfors), utgiven som nr 10 i serien om ”Spirous äventyr” (Carlsen).

(Ur M i Etern – Radio Magazine nummer ett nittonhundra87)

Deckarloggnytt

På systersidan Deckarlogg fortsätter Katarina Tornborg att följa pengarna (tänk teve) och upptäcker en fjällspricka. Klicka, byt till Deckarlogg och läs.

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

(Ystads Allehanda 2016)

PS. Kolla också systersidan Deckarlogg där jag gjort ytterligare några noteringar om Olle Lönnaeus senaste skåntry noir under rubriken ”Lönnaeus, Lilja och jag”.

Deckarlogg: Dansk deckardebut i London

Idag inleder journalisten och kritikern Katarina Tornborg sin medverkan på Deckarlogg, systersidan till Erikssons kultursidor. Hennes första bidrag handlar om ”Flickorna på Englandsbåten” av Lone Theils, en i hemlandet mycket hyllad dansk deckardebutant.

Klicka HÄR och läs!

Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

TorunTorun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

LihammerAnna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

ScheppEmelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Schulman

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

WennstamKatarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

En annan isländsk deckarförfattare: Árni Thórarinsson

Árni Thórarinsson
Häxans tid
Övers: Inge Knutsson
(Bazar)

Häxans tidÄnnu en deckarförfattare från Island introduceras på svenska (med anledning av att boken filmats och ska visas på teve). Fast Thórarinsson skriver inte polisromaner á la Indriðason utan isländsk country noir.

Einar och Yrsa, journalist respektive fotograf på Ettermiddagsbladet i Reykjavik, har utlokaliserats till Akureyri på norra Island. En fiktiv men typisk småstad dit såväl narkotika som invandrare och därmed främlingsfientlighet börjat nå.

Ung amatörskådespelare blir mördad och äldre kvinna dör på ett misstänkt sätt. Journalistdetektiven Einar rycker i trådarna och lyckas tvinna ihop lösningen.

Stämningsrikt, både annorlunda och igenkännbart.

(KB/YA/TA 2012) Arni T

PS. Árni Thórarinsson medverkar på bokmässan i Göteborg 2015 för att presentera sin nya deckare på svenska, ”Den sjunde sonen” (Bazar). Också med samme journalistdetektiv som huvudperson.

 

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

LethemJonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

(BTJ:s AV-häfte 2001)