Etikettarkiv: Jussi Adler-Olsen

Vårens krimi från Danmark

Jag uppmanar igen: Läs dansk krimi (så heter deckare i Danmark) och gör det på danska! Hen som inte följer mitt goda råd missar många bra deckare som skrivs och ges ut i Danmark.

Ett fåtal danska krimiförfattare har introducerats på svenska med böcker som här kommer några år senare. Vem orkar invänta nästa översatta titel i en deckarserie – när (minst) den efterföljande redan finns ute på danska? Och nog borde vi i Skåne kunna läsa över den svensk-danska gränsen…

Månadens krönika innehåller tips på dansk krimi (samtliga böcker råkar vara polisromaner) från våren 2015.

Danskrimi 1Lotte & Søren Hammer hör till de danskar som introducerats i Sverige. Men serien om den åldrande kriminalinspektør Konrad Simonsen och hans medarbetare – nästan lika udda som hos Jussi Adler-Olsen – på Drabsafdelningen i Köpenhamn ligger flera titlar före i hemlandet.

Också sjätte titeln, ”Elskede Heidi” (Gyldendal), som börjar med att Ida, 4 år, försvinner från dagis, är en blandning av realism och en aning burlesk.

Lars Kjædergaard, Eva Maria Fredensborg och Jakob Melander har yngre, manliga poliser i Köpenhamn som huvudperson bland ett antal kolleger.

Danskrimi 2Fast i sjunde delen av serien, ”Døden i Harkaberg” (Rosinante), är Kjædergaards drabsefterforskere Thor Belling på väg hemåt genom Sverige då bilen börjar krångla. 35 mil söder om Stockholm måste han stanna vid en rastplats.

Belling observerar en kvinna – plötsligt är hon försvunnen. Spårlöst. En mycket spännande krimi, trots att det inte händer någonting mer (förrän i slutet).

Danskkrimi 3”Den berusedes vej” är Melanders tredje roman om politiassistent Lars Winkler (namne med tidskriften Svensk Bokhandels förre chefredaktör) som har bakgrund i punk- och husockupationsmiljön. (Vilka blir egentligen poliser i Danmark?).

En bomb exploderar på Nørrebro och en vänsterjournalist, tidigare vän till Winkler, hittas död.

Danskkrimi 4Också tredje och sista delen i Fredensborgs trilogi, ”I blinde” (Politiken), har ett vänskapstema. En ung fotbollsspelare, före detta nära vän till efterforskningsledaren Carl Pedersen, ligger död vid en nattklubb på Østerbrogade.

Både Julie Hastrup och Inger Gammelgaard Madsen tar oss istället med till Jylland.

Danskkrimi 5I ”Farlig fortid” (Rosinante) – femte titeln – har Hastrups drapsefterforsker Rebekka Holm rest från Köpenhamn för att besöka sin mor i Ringkøbing.

Mycket händer: en ambulans med en livstidsfånge från Statsfængslet Østjylland kör av vägen, en lantbrukare sticks ihjäl med en grep och en präst får syn på sin dödsannons i tidningen.

Danskkrimi 6I ”Dommer og bøddel” (Farfalla) – hela åttonde boken med kriminalassistent Rolando Benito, född i Italien – fortsätter Gammelgaard Madsen att skapa fiktion av verkligheten (barnkriminalitet, polisvåld, privatjustis).

Ett så eget driv i berättandet att hon kan bli nästa stora, internationella krimiförfattare från Danmark.

(KB/TA/YA 2015)

Jussi Adler-Olsen skildrar dansk samtid (för femte gången)

Jussi Adler-Olsen
Marcoeffekten
(Politikens forlag)

ADLER-oLSENDe nyrika blir omåttligt rika och de fattiga allt fler och fattigare. Girighet och egoism förenar statsapparaten med bankvärlden. Västvärlden fortsätter att kolonisera Afrika ekonomiskt.

Några sidor in i sin nya, femte krimi, efter ett par kapitel bara, har Jussi Adler-Olsen skissat upp bilden av 2000-talets sköna, nygamla värld.

Han placerar världen i Danmark, låter dansk samtid personifieras – där uppe – av chefen för det statliga danska Evalueringskontoret for Udviklingsbistand, och – längst ner – av Marco, en 15-årig romsk pojke, som tigger och stjäl på Köpenhamns gator och har bidragit med boktiteln.

Suveränt gjort. Även om vissa läsare nog muttrar om ett överdrivet skräckscenario i Sjöwall/Wahlöös anda.

Spåren är flera och trådarna fler ändå. De flesta vävs ihop men en av historierna (en kvinna som blev innebränd i en husbåt) löper parallellt.

Den utredningen sköter Rose, annars sekreterare, med bistånd från Assad, egentligen vaktmästare, under surmulna tillrop av Carl Mørck, chef för Afdeling Q vid Köpenhamnspolisen. Därmed lär vi känna Rose och Assad, bägge lika hemlighetsfulla, ännu något lite.

Huvudspåret halkar Afdeling Q in på mest av en tillfällighet. En anställd vid kontoret för utvecklingsbistånd försvinner under en Afrikaresa. Försnillat pengarna och gett sig av eller vad hände?

Pojken Marco har, av en annan händelse, svaret på frågan. Ja, så mycket bara händer att här bör finnas ett budskap: Var vi hamnar i livet beror ofta på tillfälligheter.

Marco och hela den romska klanen stiger fram som individer, var och en sin egen personlighet, med olika bakgrund och motivation. Också ett budskap: Bunta inte ihop människor utan se individen.

”Marcoeffekten” blir en kriminallitterär kampskrift mot den uppblossande diskrimineringen av romer i Europa. Dansken Jussi Adler-Olsen har, ännu en gång, överträffat sig själv. I april kommer ”Marcoeffekten” på svenska.

(Kvällsposten 2013)

Deckarhyllan: Sara Blædels återkomst på svenska

Sara Blædel
De bortglömda
(Massolit, övers: Ninni Holmqvist)

”De bortglömda” är den bästa polis- och samhällsroman som Sara Blædel skrivit sen ”Kalla mig Prinsessa” (utgiven 2005 i Danmark och översatt 2007). Då passar det ju extra bra att Blædel – efter några oöversatta titlar – med just den här deckaren återintroduceras för svenska läsare.

Det verkar ha uppstått ett institutionstrauma i Danmark: ett dåligt samvete för hur föräldralösa och förståndshandikappade behandlats på barnhem, sjukhus och andra institutioner. Också Sara Blædel – liksom tidigare Jussi Adler-Olsen, Erik Valeur med flera – har dansk så kallad institutionsvård som kriminellt ämne i sin nya Louise Rick-deckare.

Det som skedde på Eliselund, vårdanstalten för ”efterblivna” och ”glömda”   barn , kan inte kallas annat än kriminellt. Barnen skildes från föräldrarna och ”vården” bestod av disciplin och misshandel. Den här anstalten på Mittsjälland må vara fiktiv men flera liknande institutioner fanns i Danmark.

”De bortglömda” inleds med en dikt av Solborg Ruth Kristiansen. En hemsk dikt om ett ensamt, övergivet barn. Ännu hemskare blir det när jag googlar och ser att Solborg är alldeles verklig. Hon var ett av anstaltsbarnen.

Sara Blædel har – som alltid – skrivit rappt. Den här gången skriver hon också ovanligt ilsket. Skriftstilen och tonen pulserar av vrede. Hon är förbannad.

Sara Blædel på Krimimessen i Horsens, Danmark 2012. Foto: Birgitta Olsson

Samtidigt skriver hon vidare på sin serie kvinnodeckare. Det är ju det genomgående temat: skildringen av väninnorna Louise Rick, kriminalinspektör, och Camilla Lind, journalist.

Louise, fortfarande ensamstående med barn, har blivit flyttad uppåt / åt sidan som chef för en nyskapad avdelning inom Köpenhamnspolisen. Medan Camilla nu ska gifta sig så borgerligt att det planeras för kyrkbröllop.

(KvP 2012)

Olssons galleri: Deckare kontra deckare

Nordisk deckarkonkurrens: Johan Theorin vs Jussi Adler-Olsen. Foto: Birgitta Olsson på Krimimessen i Horsens 2012.

Det ogemytliga Danmark

Jussi-Adler Olsen
Journal 64
(Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen)

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsen skriver skälmromaner där kriminaliteten har färg av svartaste – eller brunaste – noir. I fjärde titeln om Avdelning Q vid Köpenhamnspolisen fortsätter han att skildra sitt hemland som i en skrattande skräckspegel.

Vilka överdrifter! Vilken fantasi! Helt overkligt! Men någonting gnager i mig när jag läser. Måste ut på nätet och kolla…

Jodå, mitt i Stora Bält finns en ö som heter just Sprogø. På den ön låg ända in på 60-talet ett slags förvaringsanstalt för så kallat sinnesslöa kvinnor. Liksom i Adler-Olsens deckare utsattes kvinnorna för kastrering och sterilisering (bägge med prefixet tvångs-).

Berättelsens huvudspår: hämnd kontra övermänniskoideal. Hur blev livet för kvinnorna? Och de läkare som tyckte det var etiskt riktigt att stympa kvinnor, var finns de i dagens samhälle?

”Journal 64” vänder ut och in på bilden av det gemytliga Danmark, historiskt och idag. Resultatet blir kort sagt obehagligt. Romantiteln syftar på läkarjournalen för en av kvinnorna från Sprogø.

Dessutom fördjupas presentationen av de tre återkommande huvudpersonerna: kommissarie Carl Mørck, som bär på evig sorg, samt assistenterna Rose, som plötsligt kan bli en annan person, och Hafez al-Assad (alltså namne med Syriens förre diktator), som allt mer visar att han långt ifrån bara är en leende arab.

Nu börjar jag ana att Avdelning Q-serien måste vara en hyllning till det udda och annorlunda, till de människor som inte är som andra och därför har så stor betydelse för ett samhälle.

(Kvällsposten 2012)

Gluttat i krimihyllan på Jussi Adler-Olsen, nu i rätt ordning

”Flaskpost från P” av Jussi Adler-Olsen är också märklig – vad gäller utgivningen i Sverige. Å andra sidan kan jag (nästan) förstå förlaget.

Adler-Olsens polisroman belönades med Glasnyckeln som 2010 års bästa skandinaviska deckare. Då är det ju lockande att ge ut boken så fort som möjligt.

Från förlaget Bra Böckers hemsida.

Men det uppstår problem när vissa tillbakablickar får en att undra om man inte – först – borde ha läst de föregående titlarna i serien. De kommer också på svenska – men senare…

Adler-Olsen polisroman har en origiell utgångspunkt: en liten grön flaskas väg från en skotsk till en dansk polisstation.

Länge, länge stod den bortglömd i en fönsterkarm men när kriminalinspektören Carl Mørk får flaskan och lyckas tyda det brev som finns inuti, då inser han att ett brott blev begånget på 90-talet: två unga pojkar rövades bord.

Även om gärningsmannen är lite grovt tillyxad så har Jussi Adler-Olsen skrivit en en spännande och skrämmande roman som ger en otäck bild av frireligiösa ytterhetssamfund. Intressant bemanning på polisstationen också: Bjørcks närmaste medarbetare heter Assad och Rose; tre egna människor, som vi långsamt, mycket långsamt, kommer närmare.

*

Danske deckarförfattaren Jussi Adler-Olsens polisroman ”Flaskpost från P”, belönad som fjolårets bästa skandinaviska kriminalroman, skrev jag om i en tidigare Deckarhylla. I början av året gavs boken ut i Sverige men trots att ”Flaskpost från P” är hans bästa deckare så fungerade det inte så bra.

Adler-Olsens vinnardeckare var nämligen tredje delen i en dittills oöversatt serie som vid sidan om att vara deckare också följer människorna på en polisstation i Köpenhamn, bl a kriminalinspektören Carl Mørck och – inte minst – den märklige invandraren – kolla namnet! – Hafez al-Assad.

Nej, det går faktiskt inte att läsa böckerna i fel ordning! Man missar hälften. Men nu har det svenska förlaget snabbt bättrat sig och även gett ut ettan, ”Kvinnan i rummet”, och tvåan, ”Fasanjägaren” (alla Bra Böcker; övers: Leif Jacobsen).

Först nu kan det alltså vara dags att läsa Adler-Olsens polisserie – från början!

Första titeln, ”Kvinnan i rummet”, har en intrig som spinner kring politiker, en ödesdiger bilolycka och människor med handikapp. Fast mest spännande är det att följa människorna, både i jobbet och privat, på polisens Afdelning Q (för utredning av ”kalla fall”).

Själv ska jag fortsätta med seriens fjärde titel, ”Journal 64”, som tills vidare endast finns på danska…

(Ur två Deckarhyllor i Ystads Allehanda 2011)