Deckarloggnytt om Tove Alsterdal

Kunde inte låta bli så jag skrev ytterligare ett inlägg på Deckarlogg om Tove Alsterdals nya spänningsroman/krimi ”Vänd dig inte om” – en av årets bästa svenska deckare och en så innehållsrik roman att den rymmer flera romaner i en.

Klicka gärna, om du inte redan gjort, och läs.

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

Olle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

(Ystads Allehanda 2016)

PS. Kolla också systersidan Deckarlogg där jag gjort ytterligare några noteringar om Olle Lönnaeus senaste skåntry noir under rubriken ”Lönnaeus, Lilja och jag”.

Årets deckare/krimi (1): svenska

Årets hittills fem bästa svenska deckare och annan krimi (av dem som Bengt Eriksson hunnit läsa fram till oktober 2015)

Torun Börtz: När sista dörren stängts (Bucket List)
Så fransk svensk krimi att den blir fransksvensk om en invandrad kvinna i Paris och hennes barn, vad som sker med dem och vilka konsekvenser hon drar av detta; brutalt som verkligheten. Deckardebut, dessutom!

Anna Lihammer: Än skyddar natten (Historiska Media)
Historisk polisroman om/från Stockholm (med omnejd) 1935, då nazismen växer fram och tar plats.

 

Emelie Schepp: Vita spår (W&W)
Med en huvudperson man inte tror är sann men räcker att kolla på nätet så ser man att detta kan vara rena rama verkligheten: Schepps kvinnliga åklagare är f d barnsoldat.

Ninni Schulman: ”Vår egen lilla hemlighet” (Forum)
Schulmans återkommande kvinnliga polis i Värmland tar läsaren med på ännu en resa till det svenska samhällets – läs svenska familjers – hemligheter.

Katarina Wennstam: Skymningsflickan (Bonniers)
Djupt obehagligt sann kriminell skildring av samhällets dubbla förräderi mot våldtagna tonårsflickor.

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Vårens krimi från Danmark

Jag uppmanar igen: Läs dansk krimi (så heter deckare i Danmark) och gör det på danska! Hen som inte följer mitt goda råd missar många bra deckare som skrivs och ges ut i Danmark.

Ett fåtal danska krimiförfattare har introducerats på svenska med böcker som här kommer några år senare. Vem orkar invänta nästa översatta titel i en deckarserie – när (minst) den efterföljande redan finns ute på danska? Och nog borde vi i Skåne kunna läsa över den svensk-danska gränsen…

Månadens krönika innehåller tips på dansk krimi (samtliga böcker råkar vara polisromaner) från våren 2015.

Lotte & Søren Hammer hör till de danskar som introducerats i Sverige. Men serien om den åldrande kriminalinspektør Konrad Simonsen och hans medarbetare – nästan lika udda som hos Jussi Adler-Olsen – på Drabsafdelningen i Köpenhamn ligger flera titlar före i hemlandet.

Också sjätte titeln, ”Elskede Heidi” (Gyldendal), som börjar med att Ida, 4 år, försvinner från dagis, är en blandning av realism och en aning burlesk.

Lars Kjædergaard, Eva Maria Fredensborg och Jakob Melander har yngre, manliga poliser i Köpenhamn som huvudperson bland ett antal kolleger.

Fast i sjunde delen av serien, ”Døden i Harkaberg” (Rosinante), är Kjædergaards drabsefterforskere Thor Belling på väg hemåt genom Sverige då bilen börjar krångla. 35 mil söder om Stockholm måste han stanna vid en rastplats.

Belling observerar en kvinna – plötsligt är hon försvunnen. Spårlöst. En mycket spännande krimi, trots att det inte händer någonting mer (förrän i slutet).

”Den berusedes vej” är Melanders tredje roman om politiassistent Lars Winkler (namne med tidskriften Svensk Bokhandels förre chefredaktör) som har bakgrund i punk- och husockupationsmiljön. (Vilka blir egentligen poliser i Danmark?).

En bomb exploderar på Nørrebro och en vänsterjournalist, tidigare vän till Winkler, hittas död.

Också tredje och sista delen i Fredensborgs trilogi, ”I blinde” (Politiken), har ett vänskapstema. En ung fotbollsspelare, före detta nära vän till efterforskningsledaren Carl Pedersen, ligger död vid en nattklubb på Østerbrogade.

Både Julie Hastrup och Inger Gammelgaard Madsen tar oss istället med till Jylland.

I ”Farlig fortid” (Rosinante) – femte titeln – har Hastrups drapsefterforsker Rebekka Holm rest från Köpenhamn för att besöka sin mor i Ringkøbing.

Mycket händer: en ambulans med en livstidsfånge från Statsfængslet Østjylland kör av vägen, en lantbrukare sticks ihjäl med en grep och en präst får syn på sin dödsannons i tidningen.

I ”Dommer og bøddel” (Farfalla) – hela åttonde boken med kriminalassistent Rolando Benito, född i Italien – fortsätter Gammelgaard Madsen att skapa fiktion av verkligheten (barnkriminalitet, polisvåld, privatjustis).

Ett så eget driv i berättandet att hon kan bli nästa stora, internationella krimiförfattare från Danmark.

(KB/TA/YA 2015)

Exil av Denise Mina – igen

Denise Mina
Exil
Övers: Boel Unnerstad
(Minotaur; nu återutgiven av Modernista)

Denise Minas nya deckare, ”Exil”, tar vid där hennes föregående, ”Död i Garnethill”, slutade.

Mina skriver, i likhet med många deckarförfattare, serieromaner. Samma personer och miljöer återkommer, till och med berättelserna i de bägge romanerna hänger så tätt ihop att det är en fördel att läsa böckerna i utgivningsordning.

I den första romanen målades ett porträtt av den skotska staden Glasgow och dess människor. I den nya och andra förtydligas detaljerna, ännu fler av Glasgows invånare presenteras, så fattiga att benämningen trasproletariat kan användas.

Resumé: Minas återkommande hjältinna heter Maureen O´Donnell, något över 20 och arbetartjej. I den förra romanen hade hon flyttat in i en egen lägenhet efter att ha legat på mentalsjukhus. Anledningen till att hon mår så dåligt är att hennes far förgrep sej på henne som ung.

Maureens bror, Liam, har nu slutat att langa knark. Hennes tjejkompis, Leslie, arbetar fortfarande på Glasgows kvinnohus. Maureens pappa, som lämnade familjen efter övergreppet, är tillbaka i Glasgow och Maureen mardrömmer – dag som natt – om att stöta ihop med honom på gatan. En av Maureens systrar har flyttat – flytt – till London, börjat arbeta på bank och blivit ”ett av mrs Thatchers stjärnögda barn”.

Mina för oss otäckt nära – långt in i – en hård trist stad där människorna lever hårda trista liv. Hon skriver inte diskbänks- utan rännstensrealism. Beskrivningen lär dessutom vara äkta och sann. Enligt statistiken har Glasgow en högre procent alkoholister och psykiskt sjuka än övriga Storbritannien.

I ”Exil” tar Maureen oss med till ett av Glasgows kommunala bostadskomplex. I bottenvåningen finns en lång rad igenbommade affärer och på ena hissdörren kan man läsa att ”AMcG suger kuk”. Maureen – och vi – stiger in i hissen och hamnar i ”ett moln av amoniakluktande, intorkad urin”.

Här bor Jimmy Harris, ensamstående pappa till en undernärd barnaskara. Hustrun Ann gick till kvinnojouren och anklagade maken för misshandel. Nu har hustrun försvunnit, troligen till London. (Jag kan väl avslöja att hon kommer att hittas död. Men har hon blivit mördad?)

Maureen känner sympati. ”Jimmy skulle inte ens kunna slå på en tamburin”, som hon uttrycker det. Har han verkligen misshandlat hustrun? Ljuger hustrun? Kan misshandlaren vara någon annan? Vad ligger bakom? Jimmy är ju bara en stackars fattig sate som har svårt att klara familjen och livet och allt, som bara gör så gott han kan även om det är lite.

Också Maureen O´Donnell far till London med nattbussen. Och hamnar i en ännu hårdare och tristare stad där skottarna lever ännu hårdare och tristare liv. Många från Glasgow har utvandrat till London i hopp om ett arbete och ett något bättre liv – och fått det ännu svårare.

I den förra boken förekommer en lika poetisk som socialrealistisk skildring av caféet The Equal alldeles nedanför Garnetkullen. I ”Exil” finns en lika poetisk och socialrealistisk – och dessutom ruggig – skildring av puben The Coach and Horse i Brixton söder om floden i London.

De flesta besökarna är män och alla vita, trots att Brixton är en stadsdel med stor svart befolkning. De sitter tysta, hit kommer man inte för att prata utan för att dricka. Här – eller på någon ännu värre pub, ja, sådana finns – hamnar de skottar som var skurkar redan hemma i Glasgow eller blivit det efter flytten till London.

Också ”Exil” är en (tras)proletärroman – en samhällsroman om Glasgow på hemmaplan och i exil. En alldeles för otäckt nära skildring av den skotska arbetarklassens lägsta skikt där livet går runt sina sista varv med hjälp av narkotikalangning och prostitution samt vidhäftande våld. Liksom ”Död i Garnethill” är ”Exil” en suverän roman och en bra deckare.

Säger man det till deckarförfattarinnan så blir hon glad. Det tar hon som högsta betyg. För det är syftet med romantrilogin om Maureen O´Donnell i Glasgow: att skildra stadens fattiga arbetarbefolkning, realistiskt och journalistiskt.

Arbetssättet har varit just ”journalistiskt”. Denise Mina bor i Glasgow men tillhör inte stadens arbetarklass. Hon beskriver vad hon sett och hört i hemstaden. Trilogins tredje del, ”Den sista utvägen”, kommer förresten på svenska redan i höst.

(Tidningen Boken 2002)

PS. Också Denise Minas debutdeckare = första delen i Garnethill-trilogin har alltså återutgetts av förlaget Modernista som till hösten även återutger tredje och avslutande delen.

I deckarhyllan: debutanten Jenny Rogneby

Jenny Rogneby
Tärningen är kastad
(W&W)

En sjuårig flicka, naken och blodig, rånar en bank i Stockholm.

Så börjar ”Tärningen är kastad” – debutdeckaren av kriminologen och brottsutredaren Jenny Rogneby. Huvudperson: den likaså kvinnliga brottsutredaren Leona.

Polis-, kvinno- och gangsterroman på samma gång, eller snarare i ett. Även Leona är en dubbel- eller trippelpersonlighet: polishjälte på en boksida och motsatsen på nästa.

Berättelsen vänder också flera gånger och sticker iväg i en annan riktning. En märklig – ja, rent märkvärdig – deckardebut.

(Ännu kortare i Femina 2014)

I deckarhyllan: Sven Westerberg kommer igen igen

Sven Westerberg
Ovissheten
(Tre Böcker)

Trots att han hotat att sluta skriva så har nu Sven Westerberg återkommit med ännu en kortdeckare i genren lågmäld psykologisk thriller med politisk underton. Han låter dessutom sina långvariga läsare återstifta bekantskapen med Brask och Fredriksson, underrättelsetjänstemän från hans tidiga spionthrillers.

En oro sprider sig inom Säpo: Kan Brask, den förre spionchefen, ha varit mullvad? Fredriksson och ett roman-jag, som aldrig presenterar sig, reser ner till Halland, dit den åldrande Brask dragit sig tillbaka i ett litet hus.

Vilken fröjd att läsa! Westerberg är och förblir svensk kriminalitteraturs kanske främsta skönskrivare.

Med ”Ovissheten” har han fogat en stilla och inträngande fotnot till tidigare berättelser om Brask.

Resultat: ett porträtt av spionen som människa. Faktiskt rörande.

(Publicerat i Gotas Medias tidningar 2014)

Några deckartankar om året 2014

1) Deckarpris.

Som årligen vid den här tiden har Svenska Deckarakademin utsett den bästa svenska respektive bästa till svenska översatta deckaren.

2014 års pristagare blev Tove Alsterdal med romanen ”Låt mig ta din hand” och norrmannen Jørn Lier Horst med ”Jakthundarna”. Den förra är, enligt motiveringarna, ”en studerad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria” och den andra ”en originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse”.

Debutantpriset gick till Anna Lihammer för den historiska polisromanen ”Medan mörkret faller”. Tid och ämne: nazismens 30-tal.

Jag har inga större invändningar – däremot ett par mindre – men oavsett vad jag tycker om de vinnande titlarna så blir det för lite. Dagens kriminalgenre är så stor och innehållsrik att det inte räcker med Deckarakademins priser. Oavsett vilka som prisas så betyder det inte mer än att dessa titlar och den här sortens deckare föredrar Deckarakademins ledamöter.

I andra länder delas det ut flera deckarpriser – så borde det vara också i Sverige. Och så var det några år i början av 80-talet, då Expressen delade ut Sherlock-priset. När mediakoncernen Gota Media (där KB/YA/TA ingår) nu sampublicerar deckarrecensioner i sina tidningar borde kanske Gota ta initiativ till ett nytt – eller flera nya – deckarpris?

Hade då mina favoriter – som svenska Ida Lindes ”Norrut resar man för att dö”, brittiske David Peaces ”Ockuperad stad” eller franske Alexis Ragougneaus ”Madonnan i Notre-Dame” – fått pris i år? Det vet jag inte. Men jag tror och hoppas att bilden av vad deckare är och kan vara blivit större och bredare, mer nyanserad. Om det funnits flera alternativa deckarpris.

2) Redaktörsdeckare.

När jag läst så många att det känns som alltför många av årets svenska deckare – då har jag gjort en så kallad spaning som inte bådar gott inför den framtida svenska deckarutgivningen. Nej, jag ska inte nämna författarnamn eller romantitlar utan ni får hålla koll vid er egen deckarläsning. Kan det stämma, det jag tycker mig ana?

Jag vet ju, de har själva berättat det, att flera svenska deckarförfattare lämnar ofärdiga manus – en utkast – till sitt förlag. Sen skrivs deckaren klar i samarbete mellan redaktör och författare. Alltså tillsammans. Men hur många gör så?

Resultaten blir i alla fall att allt fler svenska deckare kan kallas redaktörsdeckare. Skrivna efter samma mall som tidigare succédeckare. Lagom långa meningar. Lagom korta kapitel. Exakt varvad parallellhandling. Utportionerade ledtrådar. Det verkar som om förlagets redaktör – inte författaren – varit författare.

Effektiva deckare. Liksom både spännande och skittråkiga. Underhållning och inget mer. Yta men inget djup. Noll personlighet.

3) Egendeckare.

Redan idag är det ett problem – för recensenter, bokhandlare och deckarläsare. Nämligen att allt fler deckare ges ut på eget förlag eller något annat pytteförlag. Deckarrecensent är mitt yrke – ändå är det omöjligt för mig att hålla koll på alla deckare som ges ut.

På bokmässan i Göteborg pratade jag om det här med Johan Wopenka, som tillsammans med Anders Hammarqvist sammanställer den årliga Deckarkatalogen (en förteckning över utgivna deckare). Också Wopenka upptäcker hela tiden både nya deckare och nya små förlag med deckarutgivning.

Något enklare blir det med ”självhjälpsförlag” som Hoi, där författare och förlag delar på kostnader och lansering. Fler titlar och lite mer pengar. Hoi hade en egen, rätt stor monter på bokmässan.

Men många som ger ut deckare annonserar inte ens i Svensk Bokhandels höst- och vårboknummer. Så hur ska vi kunna hålla oss informerade om alla nya och bra deckare – idag och än mer i framtiden?

Erikssons tio i topp 2014 (i bokstavsordning):

Tove Alsterdal: ”Låt mig ta din hand” (Lind & Co)
Steinar Bragi: ”Höglandet” (Natur & Kultur)
Christoffer Carlsson: ”Den fallande detektiven” (Piratförlaget)
Lyndsay Faye: ”Tiga är guld” (Norstedts)
Ida Linde: ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts)
Set Mattsson: ”Fruktans tid” (Historiska Media)
David Peace: ”1985” (Modernista) och ”Ockuperad stad” (Coltso)
Alexis Ragougneau: ”Madonnan i Notre-Dame” (Sekwa)
Cia Sigesgård: ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor)

(KB/YA/TA 2014)

Andra världskrigskriminalitet i Stockholm och Uppsala

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
(Historiska Media)

Allt detta vill Lihammer få plats med i sin historiska deckardebut: steriliseringslagen och experimenten med människor, judehat och nazism, homosexualitet, fri kärlek, könsroller och klasskillnader.

Dessutom är poliserna, kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson, intressanta personligheter som kräver utrymme.

För mycket och därmed för lite av själva deckargåtan: forskaren som hittas mördad på Anatomiska institutionen i Uppsala. Året är 1934.

Det känns mest som en upptakt – ja, skiss – till nästa roman i serien. Den läser jag gärna men jag hoppas att hon då kan hushålla med ingredienserna och få ett bättre flöde i kriminalberättandet.

(KB/YA/TA 2014)