Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

Jonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

(BTJ:s AV-häfte 2001)

Arlo Guthries första besök i Sverige

Arlo Guthrie har varit i Sverige. Han var här för att göra reklam för Arthur Penns film ”Alice’s Restaurant” som han har huvudrollen i. Ett filmbolag, United Artists, och två skivbolag, EMI och Electra, höll i trådarna och trodde att Arlo skulle hoppa en marionettdocka.

Spektaklet började på klubben Ernest. Hela pressen var där. I prydliga högar låg Arlo Guthries fyra LP-skivor och singel till allmän utdelning.

Mitt i strålkastarljuset framför en surrande filmkamera och minst tjugo pressfotografer satt Arlo själv. Såg han ut att trivas? Han knäppte på en gitarr när nån sa åt honom att göra det. Han satte sej vid pianot, sjöng och spelade några av sin pappa Woody Guthries sånger.

Jackie var där också. Hon och Arlo gifte sej för ett tag sen. Så slutade Arlo att spela, log ett surt leende och sa: ”Det här är fan inget nöje.”

Nån kom och försökte lura med honom till en annan klubb. Ett lite lugnare ställe. ”Nä du”, sa Arlo, ”jag dricker upp den här ölen och sen sticker jag.” Sen drack han upp ölen och han och Jackie sa ”bye” och försvann.

Originalutgivningen av LP:n ”Alice´s Restaurant” (1969).

Arlo Guthrie hade ett fullspäckat tidsschema att följa under sina fyra dar i Sverige.

– Min fru och jag ska snart ha en unge. Jag tycket det var fint att hon kunde komma och titta på Europa. Hon har aldrig varit här förut. Och då passar jag på att ta alltihop på en gång: Sverige, Tyskland, Frankrike, England. Nästa gång dom vill ha ut mej på reklamturné så nobbar jag, sa Arlo.

Dessutom hoppade han inte alls som film- och skivbolagen ville. Urban von Rosen fick nöja sej med en intervju istället för en halvtimmas program med ”Arlo Show”. Han kom till repetitionerna för Hylands hörna och kollade in vad det var frågan om. Sen vägrade Arlo att vara med.

Och så sa han oväntade saker också:

– Jag gillar inte den här LP:n med musiken ur filmen. Det är en vattning, dålig version av ”Alice’s Restaurant”, som jag sjunger där.

– Jag stoppade utgivningen av singelversionen av ”Alice’s Restaurant” i USA. Den är inget bra.

– Filmen är en historia. En saga. Lite av det där har hänt mej. Men inte mycket.

Sonen Arlo betedde sej ungefär som Woody Guthrie när han fått sitt bäst betalda jobb. Han skulle sjunga i Rockefeller Center’s regnbågsrum för 75 dollar i veckan. Men när dom ville sätta på honom löspolisonger och cowboyutstyrsel hoppade han in i hissen igen åkte dom sextiofem våningarna ner till USA.

Arlo Guthrie har blivit en symbol för USA:s drop out-generation. Det är den amerikanska undergroundpressen som gjort honom till det. Filmen ”Alice’s Restaurant” fortsätter i samma stil. Men Arlo Guthrie är ingen drop-out.

Vem är då Arlo Guthrie?

Han föddes 1947 i Brooklyn, New York. Hans far Woody Guthrie, som kallats ”den amerikanska folksångens pappa”, var sångare och kompositör, en agitator som kämpade för arbetarnas rätt att organisera sej i fackföreningar. Att också Arlo började sjunga och spela är naturligt. T ex Pete Seeger, Jack Elliott, Cisco Houston och Sonny Terry var hemma hos familjen Guthrie och jammade med Woody. Arlo hade sin egen folk-club när han var en tvärhand hög.

Mike Castle är en amerikansk desertör i Sverige. Han känner Arlo.

– Jag var hemma hos honom en gång långt innan han blev känd. Jag hade en mandolin med mej, spelade en låt på den. ”Jaharu”, sa Arlo, ”vill du höra resten också?” Och så spelade han, Fingrarna fladdrade över greppbrädan. Han kan spela vadsomhelst bättre än vemsomhelst.

Arlo själv är rätt blygsam.

– Jag spelar några olika instrument och har skrivit några sånger. Först sjöng jag bara Jack Elliotts sånger. Han har påverkat mej mest av alla.
Woody då?

– Nja, han har inte påverkat mej så mycket musikaliskt. Men han har påverkat mej massor som människa. Mitt sätt att tänka, mitt sätt att leva.

– Alla snackar om att jag skulle vara 70-talets Bob Dylan. Men 70-talet har ju knappt börjat än – och sen är jag fullt nöjd med att vara Arlo Guthrie. Spelar jag folkmusik? frågar dom också. Det är klart jag gör. Folkmusiken har förändrats och det har folket också.

Är sången och filmen ”Alice’s Restaurant” sanna beskrivningar av verkligheten? Hände det så på riktigt?

– Nej, det är lite hopplockat här och lite där. Det var inget kollektiv i Stockbridge, bara ett hus vi alla brukade komma till och träffas i. Nu har Jackie och jag köpt en stuga i Stockbridge. Ett jättegammalt trähus som måste fixas till innan det blir riktigt fint.

Det där att du hoppade upp och ner och sa att du ville döda, DÖDA, DÖDA! när du mönstrade – stämmer det?

– Nej, inte riktigt. Men jag slapp militärtjänsten för att jag straffats – fått böta för nedskräpning – och för att jag var psykiskt otillförlitlig. Och jag skulle aldrig ha gjort nån militärtjänst. Aldrig åkt till Vietnam. Det är etablissemangets onda sätt att visa sin styrka. Genom våld.

– Och dom är specialister på det. Så det är ingen mening med att försöka bekämpa dom med våld. Jag tror på icke-våld. Icke-våldet vet inte etablissemanget hur dom ska kunna slå ner. Det är därför dom tvingar Black Panther att försvara sej. Black Panther som egentligen är en icke-våldsrörelse.

Är du socialist som Woody?

– Jag vet inte om Woody var socialist. Han var nog mera nån slags humanist. Men om man kämpar för fackföreningar blir man automatiskt kommunist eller socialist i USA. Sen är det en annan sak att arbetarna nu är samlade i fackföreningar och inte längre måste skyddas från arbetsgivarna – nu måste arbetarna skyddas från fackföreningarna.

Omslaget till återinspelningen av ”Alice´s Restaurant” (1997).

Det är en väldig skillnad mellan att höra Arlo på en konsert och att höra honom på skiva.

Han har en fantastisk publikkontakt som jag aldrig upplevt med nån annan sångare. Han gaggar med publiken och publiken gaggar tillbaka. Han berättar roliga historier som publiken skrattar åt. Och publiken skämtar med Arlo. Det skrattar han åt.

På skiva strävar han efter ett pop-sound. Jag tycker han nu börjar likna The Byrds lite grann. Men han verkar kunna skämta med sej själv också vid en skivinspelning. Han spelar in skivor för att det är kul. Om han tyckte det var tråkigt skulle han låta bli.

Han gillar att ge konserter. Så han gör trettio framträdanden om året – gärna på en gång så han blir av med dom. Att spela och sjunga gillar han. Fast mest när han känner publiken och publiken känner honom. Efter att ha gett sina trettio konserter sjunger han bara för sina vänner.

– ”Running Down The Road” är en fin LP, säger han. Min bästa hittills. Förut har jag haft lite dåliga studiomusiker och det har mest blivit live-inspelningar. Nästa gång funderar jag på att göra en dubbel-LP.

Arlo Guthrie har humor. Hans svar på USA:s våld är skrattet. Han tänker få etablissemanget att bli ihjälskrattat.

Ändå lever han i kapplöpning med döden. Woody Guthrie dog 1967 efter femton år på sjukhus i Huntington´s Chorea (även kallad danssjukan), en ärftlig nervsjukdom. Det är 50 procent att risk att Arlo har ärvt sjukdomen.

För Arlo är det mystiskt att han skulle kunna bli populär i Sverige.

– Jag sjunger om amerikanska förhållanden och jag använder slang och konstiga ord. Det finns väl ingen svensk som fattar vad jag sjunger om?

(Tidningen Vi 1970)

Sydsvensk gospel

South Gospel Singers
Marsvinsholms kyrka, 6 december

En av Sveriges mest personliga och bästa gospelkörer finns i Ljunits församling. Det anade jag när kören medverkade på konserten med Sanna Nielsen för någon dryg månad sen och det kunde jag konstatera definitivt när South Gospel Singers i söndags återkom till Marsvinsholms kyrka för en julkonsert.

Kören – ledd av Peter Svensson, församlingens kantor – direkt sin speciella karaktär. ”Joy to the World”, den första sången, börjar stilla och lugnt men så – plötsligt! – på tecken från körledaren ändras rytmen.

Fotot hämtat från hemsidan för South Gospel Singers.

Snabbt, snabbare, snabbare ändå. Med hjälp av det pådrivande kompet – piano, bas, trummor – förvandlas svensk körsång till R&B-influerad gospel. Jag tror också att jag, både i den här låten och några andra, hör influenser från sydafrikansk körsång.

Och det är inte bara att kören sjunger rytmiskt och snabbt utan det händer ju så mycket i varje sång: tempoförändringar, strofer som upprepas så att melodin bryter av mot rytmerna och tar en annan väg. Stor dynamik också: kören kan sjunga tyst, tyst för att sen ta i ordentligt och högt och så tyst, tyst igen.

En annan finess som Peter Svensson har för sig är att han låter ett par, tre körsångerskor få var sin egen mikrofon – deras röster stiger ur kören, bryter av mot den kollektiva körsången. Också det bidrar till den speciella karaktären.

De olika solisterna måste ha valts ut med ett lika speciellt öra. Inte alltid så skönsjungande men vilka personligheter! Soliströsterna skiljer verkligen ut sig från kören.

Mina favoriter blir Maria Gruber Wikström, som i ”Jesus Christ is Born” sjunger klart, melodiskt, starkt och märkligt, liksom med ett gurglande vibrato, och så upp i falsett! Och Linda Christjansen, som i ”Hark the Herald ”sjunger med hes och lite ”rökig” röst, rockig och soulig.

Även Johan Wikström gör en bra insats som smekande balladsångare i ”Beneath his Father´s Heaven” – den låten hade jag inte hört förut och tydligen har körledaren snappat upp den hos en gospelkör i Brooklyn, New York (ser jag på nätet).

Kvällens höjdpunkt är en jazzig ”Staffan stalledräng”. Här delar kören in sig i en manlig och en kvinnlig sektion. Det blir en körduett: männen sjunger någon rad och kvinnorna sjunger en annan.

Växelvis, fint varierat. Och som det svänger! Ja, jag satt och väntade på att det skulle komma fram en jazzsaxofonist och dra ett solo.

Körledaren Svensson räknar in ”Hallelujah”, sista låten, med fingrarna…

Och nu blir det så där igen: kören sjunger så det svänger och gungar, samtidigt som Hallelujah-körmelodin förändras i melodin och sången, orden, tonerna, rytmerna lockar fram ett glädjefullt – ja, orgiastiskt – tillstånd. Det både syns och hörs hur roligt kören tycker det är att sjunga.

Körsångarna börjar klappa takten med händerna och nu reser sig hela kyrkan och klappar takten så den lutheranska Marsvinsholmskyrkan förvandlas till en svart baptistkyrka någonstans i södra USA. Snart dansar väl kyrkobesökarna i gångarna också!

Nej, jag överdriver och önskedrömmer. Istället följer extranumret ”Jul, jul, strålande jul”, som South Gospel Singers sjunger stilla och vackert likt immelska och mycket svenska änglar: Så slutar julkonserten.

(Ystads Allehanda 2009)