Etikettarkiv: Patos

Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

Kvinnan på tåget1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

Good girl2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

cirkeltecknaren3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

De hatiska4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

Sturemordet5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Annonser

I Deckarhyllan: Björn Hellberg

Björn Hellberg
Skarprättaren
(Lind & Co)

I och med ”Skarprättaren” har Björn Hellberg skrivit inte färre än tjugo polisromaner om den åldrande kriminalkommissarien Sten Wall (nog var Wall lika gammal redan i debutdeckaren?) och brottsligheten i den fiktiva Staden (som bok för bok blivit allt mer lik författarens hemstad Laholm).

Oavsett vilka hemska brott som begås brukar Hellberg berätta lugnt och sävligt. Men aldrig har det väl hänt så lite och gått så långsamt.

Vilket faktiskt bidrar till att ”Skarprättaren” blivit en av de bästa titlarna i Wall-serien. En vardaglig, allmängiltig berättelse – om man kan bortse från brotten.

Björn Hellberg skriver gammeldags (vad gäller ord och formuleringar) men dagsaktuellt (vad gäller brottslighet).

Nej, jag hör inte till dem som berömmer hans prydliga prosa (á la Maria Lang och Stieg Trenter på 40- och 50-talen). Däremot har jag – gång på gång – hyllat Hellbergs stora patos, medkänslan och förståelsen för alla som drabbas av livets svårigheter.

Men nu verkar hans patos ha tagit slut.

I ”Skarprättaren” begås en rad fasansfulla brott, allt värre och grövre, mot helt oskyldiga människor. Och helt utan anledning. Som en nyck bara, en tävling, ett spel.

Kommissarien Walls åsikt delas alldeles säkert av författaren Hellberg:

”Alla här vet att jag oftast pläderar för tolerans och nyanserade bedömningar. Det gör jag inte den här gången. Hur jag än vrider och vänder på det hela kan jag omöjligen hitta en enda förmildrande omständighet.”

”Skarprättaren” speglar dagens Sverige i helfigur.

(Kvällsposten 2012)

Deckartips: Läckberg, Unefäldt, Juhlin och Bolinder

Camilla Läckberg
Änglamakerskan
(Forum)

”Sveriges mest säljande författare”, enligt omslaget, är också vår mest utskällda deckarförfattare. Hon kan inte skriva och är en underhållningsförfattare utan allvarligt syfte med författarskapet. Det första får ni avgöra själva – det andra är lögn. Kvinnomisshandel återkommer som tema och i sin nya, åttonde Fjällbackadeckare om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström återknyter Läckberg till ett annat ämne hon skrivit om förut: andra världskriget och nazismen. Dessutom placeras nazismen i dagens Sverige. Det politiska partiet Sveriges Vänner har tydliga likheter med Sverigedemokraterna.

Gösta Unefäldt
Den röda nyckeln
(Tre Böcker)

Gösta Unefäldt, född 1926 och nestor bland Sveriges deckarförfattare, ger ut sin femtonde roman om Strömstadspoliserna. Men efter att han pensionerat de äldre poliserna har Unefäldts deckare blivit mindre av polisromaner och allt mer psykologiskt allmänmänskliga. Kriminella livsromaner, så kunde genren kallas. Unefäldt nästan omfamnar den så kallat vanliga människan, hennes liv och problem. Här vävs trådarna kring något så gemensamt men komplicerat som kärlek och sexualitet. Som vanligt är han också en mästare på att göra utvikningar från deckartråden – utan att det blir långrandigt!

Cherstin Juhlin
Anagram
(Recito)

Cherstin Juhlin, brottsutredare i Kristianstad, debuterar med en deckare om Annika Vester, brottsutredare i Kristianstad. Alltså en polisroman inifrån. Skildringen av poliserna känns ovanligt autentisk. Deras jargong låter äkta, grov men inte för grov. Viljan att skildra polisarbetet har fått Juhlin att ibland skriva en halv eller hel mening för mycket. Men det är en randanmärkning. Skildringen av den unga Gabriella, som blir våldtagen och påverkas för livet, är gjord med starkt patos. Hela berättelsen – personer, kriminalitet och andra händelser – kunde ha hämtats rätt ur verkligheten.

Ulla Bolinder
Domslut
(Ord Text Mening)

Ulla Bolinder är en annan sorts deckarförfattare. Hon har en helt egen stil. Ja, hennes deckare har till och med en helt egen form. En 45-årig tvåbarnsmamma ger sig av på en cykeltur – och försvinner. Spårlöst. Ingen ovanlig kriminalintrig men sättet att förmedla intrigen är inte det vanliga. Här finns inte någon berättarröst utan historien återberättas genom polisförhör och nedskrivna bandupptagningar som journalisten David Weber har gjort. Tråkigt? Torrt? Det kunde man tro. Men tvärtom! ”Domslut” är en mycket spännande kriminalroman och så levande att man får för sig att historien måste vara autentisk. Eller?

(Snarlika texter på diverse håll 2011: LO-Tidningen, Kristianstadsbladet, Ljuva Livet m fl)

I CD-spelaren: Hai & Topsy

Hai & Topsy
Spätlese
(Thorofon)

Svenska visparet Hai & Topsy har sammanställt sin klingande självbiografi i form av en box med fyra CD.

Här finns material från hela deras långa och musikrika karriär: ”världsvisor” från bl a Sverige, Grekland, Spanien, Italien, Chile och Västindien på 50- och 60-talen, arbetarskillingtryck och Bellman på 70-talet samt jiddisch-sånger, som de ägnat sig åt sen början av 80-talet.

Tolkningarna av ”de fattigas visor” återhör jag med en tår i ögat. Till gråtmilda skillingtrycksvisor sjunger Hai & Topsy ”ej om mord, ej om kungar” utan om fattiga livsförhållanden i Sverige; patoset är hörbart men avvägt.

Werner Helwigs vistonsättningar av Brecht (gjorda 1928) ger bakgrund och djup åt den blivande teaterförfattaren.

Men höjdpunkten är sångerna på jiddisch. Observera att det inte handlar om festmusik, så kallad klezmer, utan om visor: texterna, som skildrar judarnas kamp för tillvaron, står i centrum.

Trots att Hai & Topsy under fyra årtionden hört till Sveriges och Europas mest personliga visartister har svenska skivbolag sällan visat intresse för dem. Liksom flera föregående album måste boxen” Spätlese” importeras från Tyskland tillbaka till Sverige.

Ordet är skandal!

(Svenska Dagbladet 2000)