Etikettarkiv: Haväng

Skåntry noir på Österlen

Platsen är Haväng. För att citera huvudpersonen Jonny Lilja via sin författare Olle Lönnaeus: ”En helvetes vacker morgon”. Jonny Lilja går mot havet för att ta livet av sig, ska hänga sig i en ek. Då får han syn på en människa, en ung kvinna, som sitter på gräset med ryggen mot en annan ek. Hon är redan död.

lonnaeus-det-som-ska-sonas”Det som ska sonas” (2009).

Romanens titel: ”Jonny Liljas skuld” (utgiven 2014). Genre: skåntry noir. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Naturen och människan, livet och döden, skildras hud-, livs- och dödsnära. De blir ett: naturen, språket, personerna och berättelsen.

Olle Lönnaeus är journalist på Sydsvenskan och Österlenförfattare. Vi möts på Kiviks konditori, i det Jonny Lilja-land där Olle Lönnaeus själv och även hans tidigare huvudpersoner Konrad Jonsson, Mike Larsson och Joel Lindgren hör hemma. Oavsett om de vill eller inte.

lonnaeus-mike-larsson”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010).

”Olika språk”, säger Lönnaeus i cappucinokön.

”Som journalist ska jag skriva tydligt – men i en roman måste det finnas utrymme för läsarna att andas och fundera. När jag jobbat en dag som journalist går det inte att skriva på en roman. Men jag brukar gå upp tidigt på morgon och skriva ett par timmar. Sen kan jag ta ledigt i fjorton dar, sitta i stugan i Ravlunda och få ihop delarna.”

lonnaeus-en-enda-sanning”En enda sanning” (2012).

Trots att synfältet i Jonny Lilja-serien, nämnda ”Jonny Liljas skuld” och ”Marias tårar” (2016), utvidgas till Malmö så finns Österlen kvar. Tomelilla, där Lönnaeus växte upp, släpper inte taget utan drar honom tillbaks. Inte enbart Tomelilla-trakten heller utan hela det österlenska landskapet från, säg, Haväng till Hammenhög och där emellan Spjutstorp, Onslunda och Lövestad.

”Miljöskildringarna är viktiga”, säger han. ”Några få meningar, beskrivningar av lukter och ljud, kan få läsaren att snabbt förflyttas till en plats.” Jag både instämmer och invänder. Miljöerna betyder mer än så, tror jag. Bok för bok – de övriga heter ”Det som ska sonas” (2009), ”Mike Larssons rymliga hjärta” (2010) och ”En enda sanning” (2012) – går jag igenom Österlenmiljöerna med författaren.

olle-lonnaeus-thomas-lofqvistOlle Lönnaeus. Foto: Thomas Löfqvist.

”Mycket själva Tomelilla i första boken”, säger han. ”Det bygger på egna minnen av miljöer och händelser.”

Men det förekommer ju också flera udda personer, ja, kufar, som bor i något litet hus strax utanför Tomelilla. Att Boris har sin skrotfirma bortåt Spjutstorp, det framgår, men var finns konstnären Mårten Lindgren, som målar Muhammed som gris, den religiöse mördaren Lelle Myrberg och polisen Eva Ström med sin Britt?

Lönnaeus svarar ungefär att ”lite norr om och väster om och där nånstans och koflickan Britts gård ligger mer bortåt Hammenhög” tills jag inser att husen inte finns fast de finns. Han skriver så autentiskt att jag trott att husen eller åtminstone byarna är specifika = verkliga.

”Vid vägen från Tomelilla till Ystad, ungefär mitt emellan, finns ett stenbrott. Nej, där finns inget stenbrott. Men det borde finnas, så jag placerade ett där. En uppfödare av kamphundar fick bo i Lövestad.”

lonnaeus-jonny-liljas-skuld”Jonny Liljas skuld” (2014).

Vilket ännu mer poängterar det som är min poäng. Att miljöerna utgör grunden för böckerna, kalla dem deckare, skåntry noir eller mansromaner. Språket, personerna och berättelserna uppstår u r miljöerna.

För var skulle Konrad, Mike, Joel, och Jonny ha sina rötter om inte ”po lanned”? Ja, även Jonny Lilja, ”en feg polis” i Malmö, döpt till John Harald med en hatad juridikprofessor som pappa. Smeknamnet Jonny flyttar honom från akademikerstaden Lund till ett ruffigare Malmö men också ut på Österlen, till mormors hus i backen ner mot Vitemölla.

lonnaeus-marias-tarar”Marias tårar” (2016).

När jag läste ”Jonny Liljas skuld” klagade jag på stadsskildringarna. Efter ”Marias tårar” får jag revidera mig. Lönnaeus: ”Jag gjorde noggrann research. Under några dar gick jag omkring i Malmös hamnområde – en fascinerande miljö.”

Ja, nu lever både Malmö och Österlen. Och jag vet, utbrister jag, vad det beror på! I ”Marias tårar” förändras din hårdkokta prosa – inte mycket, blott en skiftning i nyansen – när du flyttar berättelsen mellan stad och landsbygd, Malmö och Österlen.

”Du har nog rätt”, säger han fundersamt. ”Du kan ha rätt.”

(Ystads Allehanda 2016)

PS. Kolla också systersidan Deckarlogg där jag gjort ytterligare några noteringar om Olle Lönnaeus senaste skåntry noir under rubriken ”Lönnaeus, Lilja och jag”.

Annonser

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Olle LMed ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Ett andligt Backåkra

Så kan Sven Westerbergs böcker beskrivas: filosofiska spion- och agentromaner, existentiella thrillers, diskussionsromaner om ideologier och Gud. Det var Westerberg som fick mig att ana Dag Hammarskjölds djup och bredd – hans egenart – som människa.

Dag Hammarskjöld, FN:s svenske generalsekreterare och Nobels fredspristagare (priset utdelades postumt 1961, samma år han omkom i Kongo), är huvudperson i de flesta av Sven Westerbergs romaner.

Han medverkar inte som romanperson. Men – ett passande ord – andligen är han ständigt närvarande. Från och med Westerbergs tredje roman, ”Kabinettssekreteraren”, citeras Hammarskjöld på böckernas försättsblad.

Dag_Hammarskjold UN DPI (United Nations Department of Public Information)

Dag Hammarskjöld. Foto: UN/DPI (United Nations Department of Public Information).

Citaten kommer från boken ”Vägmärken”, också utgiven postumt 1963. Ett slags dagbok som Dag Hammarskjöld förde ”rörande mina förhandlingar med mig själv – och Gud”, enligt det brev som medföljde manuskriptet.

”Vägmärken” innehåller – välj själv – gudomliga, andliga, mänskliga anteckningar. Tänkvärdheter, kort sagt. Det samtal med sig själv som krävs för att man något så när ska kunna leva som den människa man vill leva som.

Följande ord inleder: ”Endast den hand som stryker ut kan skriva det rätta.” Kanske betyder det att man måste vara beredd att förändra sig, läxa upp sig själv för att bli en bättre människa.

Många formuleringar att tänka på. Som ”Mät aldrig bergets höjd förrän du nått toppen. Då skall du se hur lågt det var.” Ett annat exempel: ”Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den.” Ett tredje: ”En spricka i godset? Då har du låtit det kallna.” Och ett fjärde: ”Ett landskap kan sjunga om Gud, en kropp om ande.”

Trodde på Gud? Var religiös? Spelar mindre roll, viktigare är att han inspirerar också oss att ställa frågan: Varför finns vi här på jorden?

Fler än jag har läst Hammarskölds tankar om livet. Så långt efter utgivningen som 2005 kom ”En bok för reflektion och samtal” där en rad, mest religiösa personer som Ylva Eggehorn och KG Hammar funderar över sina ”Möten med Dag Hammarskjölds Vägmärken”.

Att jag nu tog fram ”Vägmärken” beror på diskussionen om Backåkra, gården där Dag Hammarskjöld hade tänkt slå sig ner.

Backåkra CreaTIVE cOMMONS wikipedia Jochr

Backåkra. Foto: Creative Commons/Wikipedia/Jochr.

Backåkra testamenterades till Svenska Turistföreningen. Varför just STF? För att Hammarskjöld var en stor vän av svensk natur och då också av Svenska Turistföreningen. Hans texter om naturen i olika delar av Sverige kan läsas i boken ”Från Sarek till Haväng”.

Backåkra hålls stängd i sommar. STF har inte råd med underhållet.

Ekonomin borde man nog ha tänkt på redan när man ärvde gården. Testamentet omöjliggör kommersiell verksamhet – ja, där står att man inte ens få ha en ”kaffestuga”.

Nu vill STF att testamentet ”permuteras” (= föreskrifterna måste ändras) så gården kan övertas av en stiftelse. Idéer bollas om framtiden. Backåkra ska bland annat rymma ett bra museum om FN:s historia.

Ännu en boll: tänk på det andliga – och därmed världsliga.

Tankarna om livet var förstås grunden för Dag Hammarskjölds verk som generalsekreterare och människa. Gör Backåkra till ett andligt Hammarskjöld-centrum! Andlighet ligger i tiden också och ännu mer i framtiden.

(Ystads Allehanda 2012)