Fem (sen)sommardeckartips

Inomhus med regnet smattrande mot rutan eller utomhus i skuggan av solen. Oavsett när, var och hur du läser har deckarkrönikören valt ut några böcker för sommarens kriminella läsning.

1) ”Kvinnan på tåget” (Massolit) av Paula Hawkins lanseras som en ny ”Gone Girl” (succéthrillern som blev film). Fast likheterna är få – annat än att också Hawkins skriver spännande.

Rachel tar varje dag förortståget in till London för att dölja att hon är arbetslös. Genom tågfönstret syns huset där hennes förre man bor med en ny fru. Jobbigt att se. Istället fantiserar Rachel om paret i huset bredvid och deras lycka.

Om hon nu fantiserar… Vad hände? Varför är Rachel blodig? En intensiv thriller och kvinnoroman gånger tre.

2) Också ”Good Girl” med undertiteln ”Ingenting är som du tror” (Harper Collins) av Mary Kubica har liknats vid ”Gone Girl”.

En thriller om en polis, en lejd kidnappare, en ung kvinna som hålls instängd i en stuga i Minnesota och hennes familj. Berättelsen varvas mellan personerna och kidnappningshistorien vevas upp bakifrån, långsamt och lågmält men ändå ettrigt.

Sida för sida, tills historien blivit något annat än man trodde från början.

3) Den märkliga fransyskan pseudonymen Fred Vargas skriver märkliga polisromaner om den märklige kommissarien Jean-Baptiste Adamsberg i Paris. ”Cirkeltecknaren” (Sekwa) – första titeln i serien – har konstigt nog inte kommit på svenska förrän nu.

Här skulpteras Adamsberg, får sin form som polis och människa. Någon ritar cirklar på gatorna i Paris och Adamsberg blir intresserad. Han ”vet” att något mer komma att hända.

Och plötsligt ligger döda – mördade – kroppar i cirklarna. Realism och fantasy, ja, smått övernaturligt på samma gång.

4) Få svenska deckarförfattare skriver med större patos än Björn Hellberg.

Också hans nya deckare ”De hatiska” (Lind & Co), som ingår i serien om den fiktiva staden Lovikens poliser, skildrar ett aktuellt samhällstema: så kallade nättroll. Ung, kvinnlig bloggare blir hotad, både på nätet och gatan.

Dessutom har Hellberg fogat in sitt – och allas vårt – eviga tema, nämligen det dagliga livet. Hur ska en människa hantera sitt liv, när mångårig närvaro med någon övergått till motvaro?

5) Även om inte spänningen följer med så gör stämningen det, när Jakob Nilsson förvandlar Stieg Trenters detektivroman ”Sturemordet” (från 1962) till tecknat seriealbum (Kartago).

Resumé för den som inte läst boken: Fotografen Harry Friberg besöker Sturebadet. Plötsligt faller en man ner genom glastaket.

Serieskaparen Nilsson är framför allt suverän på att teckna stämningsfulla 60-talsmiljöer – som i rutan där Friberg syns med Stockholms stadshus bakom sig. En fin liten tavla.

(KB/YA/TA 2015)

Skånska rockdrömmar

Det var i lördags.

Jag satt på biografteatern Flora i Sjöbo och reste bakåt till mitt och den svenska popbandsvågens 60-tal. Det kändes som att vara 15-16-17 år igen. Som när jag och dom andra i bandet stod i ett cykelstall och repade.

Vi längtade upp! Vi ville ut! Vi väntade på att Brian Epstein skulle komma förbi och höra oss genom källargluggen. För vi visste att då skulle vi bli Sveriges Beatles.

Vårt band var ju långtifrån det enda som längtade, hoppades och drömde om att spela in plattor och hamna på Tio i topp. Och som deltog i den ena popbandstävlingen efter den andra. Varje vecka nästan ordnades det popbandstävlingar på ungdomsgårdarna i Stockholms förorter.

Och jag får väl att erkänna att de som vann – till exempel Merrymen (med Bill Öhrström och Bosse Hansson) och The Friends – spelade något bättre än vårt band och hade mer personlig repertoar. Fast det bästa 60-talsbandet – T-Boones med gitarristen Kenny Håkansson – deltog väl aldrig i någon popbandstävling?

I stil med den på Flora i lördags.

Bandet Funked Up (från Abbekås), som snart skulle…

Stor final i Battle of Bands med hela tio tävlande från olika delar av Skåne. Och jag måste väl också erkänna att samtliga deltagare spelade i en högre klass än vi gjorde på 60-talet. Dagens unga musiker är så mycket spelskickligare och de flesta i Battle of Bands-finalen var redan färdiga band med egen repertoar och stil.

Mest åkte jag till Flora för att kolla ett par favoriter: Dear Sasquatch från Brösarp/Kristianstad och Funked Up från Abbekås.

Bägge såg, hörde och skrev jag om när de medverkade på Casperfestivalen i Hammenhög (bra tillfälle att uppleva nya, spännande band). Dear Sasquatch gör korta effektiva poplåtar och Funked Up har sin egen uppfattning om vad funk är för nåt.

Också DeWrenched (Gärsnäs), som spelar nånslags rockabillysnabb hårdrock, och Negative Nancy (Ystad), ännu ett personligt popband, hade jag hört förut. De är bra, bägge två.

Det spelades rätt mycket hårdrock på Flora – eller åtminstone hård, högljudd rock, ibland mixat med olika doser av funk.

Som Sjöbobandet Number Red, som jag faktiskt aldrig hört förut. Det får nog anses vara tjänstefel. Number Red spelar hårt och tufft – fast ändå melodiöst.

Hur gick det, då? Vilket band vann?

Det gick bra, tycker jag. Mina favoriter placerade sig nämligen i toppen – med Funked Up på första plats, Dear Sasquatch på andra och min nya upptäckt Number Red på tredje.

Alla tre var väl förtjänta av sina placeringar. Så härmed utbringas ett trefaldigt skånskt hurra!

Fast viktigast, det som gör såna här tävlingar så spännande och just viktiga, är att tonerna förmedlar så mycket längtan, så stora förhoppningar, så många drömmar.

Det måste finnas plats att drömma i unga människors liv, ges utrymme för kreativitet och möjlighet att skapa något eget. Det föder självkänsla och tillit på sin egen förmåga.

Jag har aldrig förstått varför inte kommuner satsar lika mycket på musikverksamhet för unga som på idrottshallar. Och uppmuntrar unga tjejer att börja spela! För också under Battle of Bands-tävlingen kunde man utropa: Men var är tjejerna?

(Ystads Allehanda 2012)

Tema: Hem

När bytte ”hemma” plats med ”borta”? När slutade jag resa ”hem” och började istället resa ”bort” till Stockholm? När reste jag första gången ”hem” till Skåne och Vollsjö?

Med tunnelbanan åker jag ut till förorten söder om söder. Jag plumsar i snöslasket på Pastellvägen, där jag spelade landhockey som barn, men det känns inte som jag kommit hem. Det känns främmande, borta.

Nynäsvägen drogs rätt genom fotbollsplanen (ett helt sommarlov tränade jag att skjuta med vänsterfoten för att kunna bli proffs i Italien), den röda byskolan revs, Ödledammen begravdes under Globen, mjölkaffären, Kronlaxen, Oscaria, leksaksaffären, frisören – allt är borta.

Till slut har så många barndomsminnen ändrats, för att inte säga skändats, att alldeles för lite, nästan ingenting finns kvar av det som en gång var hemma.

För 50 år sen byggdes en småstad – en folkhemsförort – på landet strax söder om gamla Skanstullsbron. Här levde människorna. Förortsidyll var ordet. På söndagarna packade morsan en korg och familjen satte sej på Kullen och drack saft och kaffe. (Snart skulle Kullen sprängas sönder, jämnas med marken och ge plats åt tre bensinstationer.)

Min mammas födelsehem på Vätö. Foto: Bengt Eriksson.

Idag är småstaden förvandlad till sovstad. Människorna sover, äter och pendlar till jobbet. Vart tog livet vägen?

Så reser jag bort från Stockholm och när jag nästa morron promenerar uppför Storgatan känns Vollsjö som hemma. Nästan, men inte riktigt. Skåning blir jag aldrig. Fortfarande talar jag mitt bygdemål. Inte stockholmska, för något som kan kallas stockholmska finns inte. Fråga Stig Claesson. Han kan säkert placera min dialekt i kvarteren vid Blåsut.

Inte heller barnen är skåningar. Den ene har alltid pratat nåt slags ”stockholmska”; den andra byter språk när hon kommer till Stockholm. Säger de ”hemma” om Vollsjö, där de är födda, eller om Malmö, där de bor? Eller är de ”hemma” i världen?

Liksom Henning Mankell i sina polisromaner placerar Ystad och Skåne i världen, ligger Vollsjö bara någon mil utanför Malmö, Stockholm, London, Paris, Rom… Inte för att jag gör det så ofta, men om jag skulle vilja, kan jag lika snabbt befinna mej i London eller Paris som i Stockholm.

Fysiskt, alltså. Mentalt är det bara att slå på TV-n, bläddra i en tidning eller lyssna på en CD, så kan jag på en sekund vara i Tokyo, New York, Afrikas regnskog eller var som helst på jorden. Vollsjö är en av tusen, åter tusen små orter som tillsammans bildar världen.

Hur många gånger har jag inte promenerat på en gata i en obekant stad och fått syn på, låt säga, min barndoms mjölkaffär eller min pappas skrädderi och – plötsligt! – i denna främmande stad, långt borta, känt hemmakänslans värme i hjärtat.

Hemma är platsen där våra minnen från barndomen förenas med våra drömmar om livet: där hjärtat finner ro. Den platsen kan vara Vollsjö, Stockholm, Paris eller Damaskus (för att nämna en plats där jag plötsligt fick syn på pappa där han satt på sitt skräddarbord).

(Kvällsposten 1996)

Samling hos Wallner

Samlingsutställning
Galleri Wallner, Simris
T o m den 4/9

En samlingsutställning som inte har annat gemensamt än att galleristen Thomas Wallner tycker om konstnärerna. Säger han men jag håller inte riktigt med.

Här uppstår ett tema eller till och med två teman när jag går runt och betraktar verken av de åtta konstnärer som visas på Galleri Wallner. Temat kan sammanfattas i ordet spegel eller spegling.

Anna Nordqvist Andersson: Hide and seek (2010). Silver gelatin print. 

 Flera konstnärer – Anders Krisár, Kristina Matousch, Astrid Svangren och Charlotte Walentin – har använt sådana material (i tur och ordning: glas, plåt och plexiglas) att betraktaren och delar av konsthallen speglas i verken. Även Anna Nordqvist Anderssons foton och Camilla Akrakas målningar blir som speglar: möten med betraktaren, till utseendet, livet och erfarenheterna.

Nämnda Nordqvist Andersson och Matousch samt Sigrid Sandström tycker jag mindre om, i betydelsen har svårare att ta till mig.

Anna Nordqvist Anderssons svartvita foton representerar ett sorts konstnärligt fotografi som jag inte begriper. Underprestation vad gäller teknik och inte heller motivet (en kvinna och ett ansikte, synligt eller dolt) når fram.

Anders Krisár: Fog Father (2006/2011). Chromogenic print mounted to glass.

Kristina Matousch har målat svarta ränder, rutor och ringar på rostfri plåt. Resultat: silversvarta målningar där kan man kan spegla sig i de omålade partierna. Det är småkul men mest en uppvisning i teknisk skicklighet.

Sigrid Sandströms målningar – de kan se ut som om små papperslappar tejpats på ett större papper men är alltså akrylmålningar – blir kraftfulla tillsammans. Här syns tyvärr bara en.

Patrick Nilssons bilder i pastell och blyerts har en snäll yta med ett skrämmande djup. Som när man upptäcker att de tecknade människorna i förorten nog inte är lekande barn utan vuxna som misshandlar och slår ihjäl varann.

Anders Krisárs brungråa foton av sin mor och far – oskarpa, liksom borttynande – är starkt drabbande, inte minst för att fotona monterats på glas så att jag ser mig själv i pappan och mamman.

Charlotte Walentin: The Big Crunch (2010). Nylontråd, lack, plexiglas och gängstav. 

Säg, varför passerar vissa konstverk bara förbi medan andra känns långt in i hjärtat? Till exempel Astrid Svangrens stora plexiglas, bemålat och försett med likaså målade silkespapper, och främst Charlotte Walentins plexiglasskivor, som skojar med perspektiven.

På eller i ”The Big Crunch” har hon stoppat trasselsuddar av nylontråd mellan ett par skivor så jag tror att verket är en halvmeter djupt. Så tittar jag från sidan: blott någon centimeter. Det mindre svartlackerade plexiglaset med en ditsatt skruv, ”Abstract Flesh #8”, är desto tjockare. Fast det verkar millimetertunt.

Svangren och Walentin lockar och drar mig till sig. Nej, jag vet inte varför.

Camilla Akrakas målningar – två porträtt och en femdelad målning av en afrikansk horisont – berör mig starkast.

Camilla Akraka: Syster Barfota (2011). Olja på pannå.

Jag fick googla för att komma underfund med att ”Mistress Unknown” föreställer en svart älskarinna (till en vit man, förmodar jag) i de amerikanska sydstaterna. ”Syster Barfota” – en ung, lång och smal svart kvinna med löparskor i händerna bland de pyttesmå husen på svensk landsbygd – bör vara Camillas syster Maria Akraka.

Personliga motiv för Camilla Akraka; ”exotiska” för oss.

Nästan fotorealistiska måningar i en färgskala som får mig att tänka på gamla svenska skolaffischer som hängt och blivit urblekta. Undrar om hon också inspirerats av afrikanska affischmålare? Camilla Akrakas bilder viskar och mumlar en berättelse som jag blott anar.

Skulle vara kul med en separatutställning, säger jag. Jo, instämmer Thomas Wallner. Det var alltså, påpekar jag mer bestämt, en beställning på en separatutställning med Camilla Akraka!

(Ystads Allehanda 2011)