Tag Archives: Kriminalroman

Sugavmigelektroniskt!

Jonathan Lethem
Moderlös i Brooklyn
Övers: Torkel Franzén
(Replik)

LethemJonathan Lethem är en ny ”kultförfattare” från USA.

Efter flera romaner, där Lethem kombinerar populärgenrer som deckare, western och SF, har han skrivit sin bredaste roman hittills: en mer eller mindre regelrätt kriminalroman. Fast ordet ”mindre” ska betonas också den här gången.

I Brooklyn, New York driver Frank Minna och fyra medarbetare, rekryterade från ett hem för föräldralösa barn, en kombination av hyrbilsfirma, detektivbyrå och gangsterliga. Minna blir mördad och hans fyra medarbetare jagar mördaren samtidigt som de tävlar om vem som ska efterträdda ledaren.

I centrum har Lethem placerat en av de föräldralösa, Lionel Essrog, kallad ”Lyteskomikern”. Lionel lider av Tourettes syndrom, som tar sig uttryck i okontrollerbara ”tics”. Plötsligt bara måste Lionel utropa någonting i stil med: ”Sugamigelektroniskt”.

Lethem tecknar ett varmt och kärleksfullt porträtt av ”lyteskomikern” Lionel. ”Moderlös i Brooklyn” har blivit en spännande, annorlunda och personlig kriminalroman men framför allt en lovsång till det personliga, annorlunda och udda.

(BTJ:s AV-häfte 2001)

Annonser

Några deckartankar om året 2014

1) Deckarpris.

Som årligen vid den här tiden har Svenska Deckarakademin utsett den bästa svenska respektive bästa till svenska översatta deckaren.

2014 års pristagare blev Tove Alsterdal med romanen ”Låt mig ta din hand” och norrmannen Jørn Lier Horst med ”Jakthundarna”. Den förra är, enligt motiveringarna, ”en studerad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria” och den andra ”en originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse”.

Debutantpriset gick till Anna Lihammer för den historiska polisromanen ”Medan mörkret faller”. Tid och ämne: nazismens 30-tal.

Jag har inga större invändningar – däremot ett par mindre – men oavsett vad jag tycker om de vinnande titlarna så blir det för lite. Dagens kriminalgenre är så stor och innehållsrik att det inte räcker med Deckarakademins priser. Oavsett vilka som prisas så betyder det inte mer än att dessa titlar och den här sortens deckare föredrar Deckarakademins ledamöter.

I andra länder delas det ut flera deckarpriser – så borde det vara också i Sverige. Och så var det några år i början av 80-talet, då Expressen delade ut Sherlock-priset. När mediakoncernen Gota Media (där KB/YA/TA ingår) nu sampublicerar deckarrecensioner i sina tidningar borde kanske Gota ta initiativ till ett nytt – eller flera nya – deckarpris?

Hade då mina favoriter – som svenska Ida Lindes ”Norrut resar man för att dö”, brittiske David Peaces ”Ockuperad stad” eller franske Alexis Ragougneaus ”Madonnan i Notre-Dame” – fått pris i år? Det vet jag inte. Men jag tror och hoppas att bilden av vad deckare är och kan vara blivit större och bredare, mer nyanserad. Om det funnits flera alternativa deckarpris.

2) Redaktörsdeckare.

När jag läst så många att det känns som alltför många av årets svenska deckare – då har jag gjort en så kallad spaning som inte bådar gott inför den framtida svenska deckarutgivningen. Nej, jag ska inte nämna författarnamn eller romantitlar utan ni får hålla koll vid er egen deckarläsning. Kan det stämma, det jag tycker mig ana?

Jag vet ju, de har själva berättat det, att flera svenska deckarförfattare lämnar ofärdiga manus – en utkast – till sitt förlag. Sen skrivs deckaren klar i samarbete mellan redaktör och författare. Alltså tillsammans. Men hur många gör så?

Resultaten blir i alla fall att allt fler svenska deckare kan kallas redaktörsdeckare. Skrivna efter samma mall som tidigare succédeckare. Lagom långa meningar. Lagom korta kapitel. Exakt varvad parallellhandling. Utportionerade ledtrådar. Det verkar som om förlagets redaktör – inte författaren – varit författare.

Effektiva deckare. Liksom både spännande och skittråkiga. Underhållning och inget mer. Yta men inget djup. Noll personlighet.

3) Egendeckare.

Redan idag är det ett problem – för recensenter, bokhandlare och deckarläsare. Nämligen att allt fler deckare ges ut på eget förlag eller något annat pytteförlag. Deckarrecensent är mitt yrke – ändå är det omöjligt för mig att hålla koll på alla deckare som ges ut.

På bokmässan i Göteborg pratade jag om det här med Johan Wopenka, som tillsammans med Anders Hammarqvist sammanställer den årliga Deckarkatalogen (en förteckning över utgivna deckare). Också Wopenka upptäcker hela tiden både nya deckare och nya små förlag med deckarutgivning.

Något enklare blir det med ”självhjälpsförlag” som Hoi, där författare och förlag delar på kostnader och lansering. Fler titlar och lite mer pengar. Hoi hade en egen, rätt stor monter på bokmässan.

Men många som ger ut deckare annonserar inte ens i Svensk Bokhandels höst- och vårboknummer. Så hur ska vi kunna hålla oss informerade om alla nya och bra deckare – idag och än mer i framtiden?

Erikssons tio i topp 2014 (i bokstavsordning):

Tove Alsterdal: ”Låt mig ta din hand” (Lind & Co)
Steinar Bragi: ”Höglandet” (Natur & Kultur)
Christoffer Carlsson: ”Den fallande detektiven” (Piratförlaget)
Lyndsay Faye: ”Tiga är guld” (Norstedts)
Ida Linde: ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts)
Set Mattsson: ”Fruktans tid” (Historiska Media)
David Peace: ”1985” (Modernista) och ”Ockuperad stad” (Coltso)
Alexis Ragougneau: ”Madonnan i Notre-Dame” (Sekwa)
Cia Sigesgård: ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor)

(KB/YA/TA 2014)

Andra världskrigskriminalitet i Stockholm och Uppsala

Anna Lihammer
Medan mörkret faller
(Historiska Media)

LihammerAllt detta vill Lihammer få plats med i sin historiska deckardebut: steriliseringslagen och experimenten med människor, judehat och nazism, homosexualitet, fri kärlek, könsroller och klasskillnader.

Dessutom är poliserna, kommissarien Carl Hell och polissystern Maria Gustavsson, intressanta personligheter som kräver utrymme.

För mycket och därmed för lite av själva deckargåtan: forskaren som hittas mördad på Anatomiska institutionen i Uppsala. Året är 1934.

Det känns mest som en upptakt – ja, skiss – till nästa roman i serien. Den läser jag gärna men jag hoppas att hon då kan hushålla med ingredienserna och få ett bättre flöde i kriminalberättandet.

(KB/YA/TA 2014)

Deckarplock från bokmässan i Göteborg

1) Årets bokmässa började på bästa sätt! I förlaget Tre Böckers monter får jag minsann syn på en ny roman, ”Ovissheten”, av Sven Westerberg – den lågmälda politiska thrillerns svenske mästare. Vänder på boken och läser baksidestexten…. Nämen, här återintroduceras ju underrättelsetjänstemannen Lennart Brask från Westerbergs tidiga spionthrillers på 80-talet.

2) Deckarakademin håller som vanligt ett miniseminarium där årets utgivning, både svenska och översatta deckare, presenteras. Det är inte många år sen som de utländska/översatta deckarna dominerade. År 2014 publiceras, enligt akademiledamoten Johan Wopenka, cirka 140 svenska deckare mot 80 översatta.

3) Till årets deckarförlag utnämns självhjälpsförlaget Hoi i Helsingborg. (Självhjälp = författarna satsar själva pengar mot att de får hjälp med utgivningen.) Jag räknar till cirka tio nya Hoi-deckare, ofta skrivna av debutanter. Som Christina Granbom med ”Morsarvet” (kvinnlig polisroman) och Susanne Ahlenius med ”Dödlig åtrå” (i genren ”erotisk deckare”).

4) Svenska Deckarakademin delade som vanligt också ut sitt Spårhunden-pris till författaren av årets bästa svenska barn- och ungdomsdeckare. Mats Berggren tog emot ett diplom och en gosehund för ”Onsdag kväll strax före sju” (Opal). Kort beskrivning: spännande och rätt otäck förortsnoir mitt emellan rasism och islamism.

5) Ida Linde läser dikter i Rum för poesi och visar varför just hon skrivit årets bästa svenska kriminalroman, ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts). Enligt min mening, alltså. Lyrik och krimi är varandras litterära grannar. För att skriva en riktigt bra kriminalroman om livets ondska och mörker krävs att deckarförfattaren kan hantera språket som en poet.

6) En udda bok hittar jag hos Jure förlag, som mest ger ut juridisk litteratur. ”Kriminalteknik i skolan” är en lärobok för naturvetenskapliga gymnasielinjer. Men deckarläsare kan ju använda den som bredvidläsningsbok för att kolla att deckarförfattarna vet vad de skriver om. Till exempel vid brottsplatsundersökningar…

(KB/YA/TA 2014)

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Olle LMed ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Wennstam skriver krimi med mål och syfte

Nej, jag protesterar inte alls mot att Svenska Deckarakademin utsåg Christoffer Carlssons noir-deckare ”Den osynlige mannen från Salem” (Piratförlaget) till årets bästa svenska kriminalroman. Carlsson borde ha prisats redan 2010, då han debuterade med thrillern ”Fallet Vincent Franke” (2010.)

Men årets pris hade lika gärna kunnat gå till Åke Edwardson som i sin nya polisroman ”Marconi Park” – den har jag skrivit om tidigare på Arbetet/kultur – återfått sin flyhänta berättarförmåga (då tänker jag inte minst på hans sätt att skriva, själva språket; Edwardsons noga avvägda användande av ord, längden på meningar och stycken, antalet kommatecken och punkt.)

O_Wennstam_Stenhjärtat.inddFast allra helst kunde Deckarakademins svenska pris i år ha fått gå till Katarina Wennstam för hennes nya roman ”Stenhjärtat” (Bonniers). Också den här gången har Wennstam blandat socialreportage med krimi. Resultatet är en lika fasansfull som mänsklig skildring av ”Shaken Baby Syndrome”. Alltså misstänkt spädbarnsmisshandel – eller om ordet ska sättas mellan citattecken: ”misshandel”.

Datum: den 16 december. Gloria, sex månader, kommer in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med mamma, pappa och två storebröder. Gloria lever– men knappt. Hon är medvetslös. Genast skickas hon till intensiven och sen till röntgen. Plåtarna visar att Gloria har en blödning i hjärnan. Hur uppstod hjärnblödningen? Olycka eller – faktiskt – misshandel? Uppträder inte pappan väldigt konstigt? Eller kan det vara mamman? För inte kan det väl vara någon av pojkarna, vad tyckte de om sin lillasyster? Och så berättar mamman att häromdagen satt hon i bilen då hon blev påkörd bakifrån och hon var stressad och hade inte spänt fast Gloria så flickan for ur barnstolen… Vad har hänt, egentligen?

Katarina Wennstam beskriver hur vårdpersonalen ska agera: vid blotta misstanken om att ett barn kan ha farit illa skickas en anmälan till socialtjänsten som i sin tur kontaktar polisen. Därmed kommer huvudpersonerna från första delen, ”Svikaren” (Bonniers, 2012), av Wennstams nya trilogi in i handlingen: Charlotta Lugn, kriminalkommissarie, Theodor Dahlgren, åklagare på Familjevåldsenheten och nu knuten till Barnahuset, samt – inte minst – Shirin Sundin, advokat och i den här romanen särskild företrädare för barnet, den lilla flickan Gloria i respiratorn.

Wennstam skriver krimi med ett syfte och mål. Hon använder skönlitteratur som ett medel – eller vapen, som man sa på 70-talet – för att skildra samhället. På nätet ser jag att vissa recensenter fortfarande menar att Wennstam inte lyckats få budskapet att ingå i den skönlitterära spänningsromanen och bli en integrerad del av handlingen. Min åsikt är raka motsatsen.

Jag tycker att Wennstam för varje ny roman – ”Stenhjärtat” är hennes femte krimi – lyckas allt bättre. Det fungerade bra också i ”Svikaren”, där hon skildrar homofobi inom svensk fotboll, men här i Stenhjärtat fungerar och integreras syftet ännu bättre i det litterära. Den sociala skildringen – faktauppgifterna, hennes journalistiska reportage – är utgångspunkten men blir också drivkraften för spänningen i romanen. Dessutom har Wennstams den här gången lyckats få sin så att säga andra berättelse – den som mer var en parallellberättelse i Svikaren – att bli en viktig del av romanens handling.

En skildring av yrkes- kontra privatmänniskorna. Polisen Lundgren, åklagaren Dahlgren och advokaten Sundin är goda yrkesmänniskor. De gör sitt yttersta i arbetet. De vill göra gott. Sitt allra bästa. De vill t o m, för att citera Theodor Dahlgren, ”göra skillnad i världen”.

Men en duktig – ja, god – yrkesmänniska måste ju inte vara en lika bra och god privatmänniska, lyckas lika väl i privatlivet som på jobbet. Kanske anstränger man sig extra mycket under arbetsdagen för att man är dålig på att hantera sitt privatliv? Kanske jobbar man så hårt och väl att man sen inte orkar med det privata?

Katarina Wennstams personer är högst mänskliga. På gott och ont. Skildringen av huvudpersonerna som människor blir också en intressant – ja, spännande – del av spänningsromanen ”Stenhjärtat”. Låt mig uttrycka det så här: Jag anlitar gärna Shirin Sundin som advokat men jag skulle inte vilja bo ihop med henne.

(Arbetet 2013)

Deckarhyllan: stora, mörka skuggor i Helsingborg

Ida Axelsson
Svart skugga
(Litet förlag)

Ida AxelssonLars Tylle Herlin och Bodil Mårtensson (vuxendeckare) samt Ulf Nilsson (barn- och ungdomsdeckare) har mutat in Helsingborg som kriminell stad, mitt emellan fiktion och verklighet. De får nu en värdig efterföljare: Ida Axelsson.

Hennes debutdeckare, ”Svart skugga”, är en polis- och kvinnoroman. Titeln syftar på den skugga som deras tidigare liv kastar på flera av romanens personer.

Vilket inte minst gäller huvudpersonen, polisen Linn Wide, som flyttat från Stockholm till kriminalen i Helsingborg. Eller tagit sin son med och flyttat hem igen, för att vara noga. Härifrån kommer hon, här finns hennes ”föräldrar” (mer än så bör inte avslöjas).

Men det gäller också för uteliggaren Damir Skazlic, som var skolkamrat med Linn, och skådespelerskan Katarina Johansson, som hittas hängd i Slottshagen ovanför Kärnan. Självmord, tror polisen till att börja med. Kan det kanske ändå vara mord?

För att placera en (kriminal)historia på namngivna gator och platser, i hus som verkligen finns (det görs besök på Helsingborgs stadsteater och Hamnkrogen, vid Sundstorget och Dunkers kulturhus), så krävs det att miljöerna känns autentiska. Man ska förflyttas dit, när man läser.

Ida Axelsson lyckas över förväntan med sin stadsmiljöskildring, lika bra som när hennes föregångare skrivit som bäst. Problemet med deckardebuten är ett annat, nämligen de där – stora, mörka – skuggorna.

Axelsson ägnar så mycket utrymme åt att teckna Linn Wides och övriga personers bakgrund att kriminalgåtan – eller gåtorna, det finns flera bitrådar – kommer i skymundan. Spänningen sackar. Synd på vad som kunde ha blivit en riktig bladvändardeckare.

Men att välja för mycket istället för att välja bort är ju ett nybörjarfel. När grunden nu har lagts, så ser jag fram emot nästa titel i Linn Wide-serien (ja, den är på gång). Själva deckarskrivandet kan börja!

(KvP 2014)