Etikettarkiv: Norrköping

En cateringdeckare på hyllan!

Veronicas_catering_3d_bok-400-500x500Debutdeckaren ”Veronicas Catering” (Idus förlag) av duon Lilian Westlin, bosatt i lilla Tolånga på kanten av Österlen, och Louise Bonta, från en liten by i Västerbotten, utspelar sig varken här nere eller där uppe.

Det blev en liten besvikelse. Istället har huvudpersonen Veronica Collins med hjälp av dottern Lizzie fått öppna catering i Norrköping.

Någon mördas förstås i samband med ett cateringuppdrag – av maten (?) alltså. Men annars är det mer mys (cirka 95 procent) än rys.

En ”rolig deckare”, som författarna säger. Så heter polisen också kommissarie Sparfv.

”Veronicas Catering” förenar Diane Mott Davidsons amerikanska cateringdeckare (om någon minns henne?) med Karin Brunk Holmqvists österlenska må bra-romaner.

Ja, deckardebuten påminner så mycket om de sistnämnda att Westlin/Bonta gärna kunde låta Veronica flytta till Skåne och Österlen med sin cateringfirma. Här bör ju finnas mycket jobb för henne, inte minst sommartid.

(KvP 2013)

PS. Nej, Veronica Collins ska inte flytta till Österlen med sin cateringfirma, meddelar en av författarna, Lilian Westlin. Möjligen kan hon, alltså Veronica, nångång komma på besök till Vollsjö.

Annonser

Den lilla, lilla flickans drömska liv i rosa

Marie-Louise Ekman
Filmer & pjäser
Norrköpings konstmuseum
t o m 4 september

En annan Marie-Louise Ekman men ändå densamma; alltid densamma eller snarare: desamma (med tanke på alla hennes uttrycksformer och det konstnärliga, livsrika och fantasieggande innehållet).

Inte den målande konstnären utan film- och teaterpjässkaparen, de rörliga bildernas och ordens berättare. Och ändå, hela tiden: konstnären.

Begreppet konstnärlig film får en ny innebörd på den utställning som Norrköpings konstmuseum kamouflerat till ett slags parallell och hela tiden pågående filmfestival (samt en pjäs för radioteatern och några Sommarprogram på radion).

Ur ”Sagan om den lilla, lilla flickan”.

Dels blottlägger och bearbetar Marie-Louise Ekman, oavsett uttrycksform, sitt eviga ämne: människan och livet. Eller för att beskriva det så problematiskt som det = livet är: de olika människor som ryms i varje människa.

Dels bygger många av hennes filmer på – och ibland innehåller de också – hennes typiska motiv, färger och målningar.

De kan finnas som tavlor i scenografin eller vara illustrativa personer i den tecknade bilderboksfilmen ”Sagan om den ensamma damen” (1977) och den animerade ”Strip-tease” (1981; Lars-Arne Hult gjorde animeringen efter en av Marie-Louise Ekmans målningar).

Paris förlag presenterar ”Målarskolan”.

Om man sätter sig och tittar, en stund där och en där, på de sju filmer av skiftande längd (från tre till 106 minuter) som visas parallellt i olika små salonger (eller ännu fler filmer, om de tio delarna av teveserien ”Målarskolan” räknas som varsin film) så känns det precis som att flanera genom en utställning, liksom blicka på och kolla in de olika verken.

Innan det är dags för nästa vända, då konstverken studeras mer ingående.

Om man går den snitslade banan genom konstmuseet så visas inte filmerna i tidsordning. Det är nog bra det. Annars hade det blivit alltför deprimerande; om utställningen avslutats med Marie-Louise Ekmans senaste filmproduktion, spelfilmen ”Asta Nilssons sällskap” (2005).

Marie-Louise som sig själv (eller nåt sånt) i ”Hallo baby”.

Inget blir ju bättre, livet fortsätter på samma sätt som i ”Hallo baby”, den självbiografiska debutfilmen från 1976 där Marie-Louise själv agerade i huvudrollen, eller den dockspelsaktiga filmen ”Sagan om den lilla, lilla flickan” (1978).

Just filmen om ”den lilla, lilla flickan” kan man inte undgå. Den visas i det första rummet som man måste passera igenom för att komma vidare i utställningen.

”Sagan om den lilla, lilla flickan” sätter – eller sänker – stämningen. Direkt! Flickan får inte vara liten utan måste vara vuxen eftersom de vuxna inte klarar av att vara vuxna utan fortfarande är små som barn. De vuxna spelar roller.

Det är det återkommande temat i film efter film: de – vi – är och förblir så osäkra på oss själva och livet att vi spelar alla roller utom vår egen.

Ur ”Strip-tease”.

Mannen blir kvinna och kvinnan blir man, människan blir ett djur eller en seriefigur. Är det möjligt, som de målade, strippande figurerna i ”Strip-tease” eller Marie-Louise i ”Hallo baby,” att klä av sig allt – alla sina roller – och bli så naken att man är sig själv?

Exakt när blir skådespelarna på teater Krokodil, i filmen ”Puder” (2001), skådespelare? De spelar teater både på och bakom scenen.

Också ett återkommande tema: auktoriteter.

På ett bord bland hörlurarna, som man kan ta på sig för att höra något av hennes Sommarprogram, finns ett brev där rektorn på en målarskola klagar på att Marie-Louise varit frånvarande alltför mycket från den dyra, fina undervisningen.

Lyssningsbord för radiopjäser och Sommarprogram.

Förhållandet mellan ut- och inlärande, lärare och elev, återigen: vuxen kontra barn, är en av de saker som behandlas i teveserien ”Målarskolan” och i museishoppen kan man köpa ett rosa linne med texten: ”De flesta regler är dumma.”

Marie-Louise Ekmans filmer är som en påträngande och oroande meditation. Men faktiskt inte deprimerande utan uppfordrande.

Oavsett om hon målar tavlor, skriver film- och teatermanus eller pratar i radio så berättar hon med varma, klara färger; gärna rosa. Hon målar livet i rosa, för så borde livet vara. Livet ska ha den lilla, lilla flickans livsdrömmande rosa färg.

Väggkommentar om manuskriptet till filmen ”Stilleben”.

Här finns mycket annat också att titta / lyssna på och njuta av: den suggestiva ”ensamma damen”-uppläsningen (Margaretha Krook), de fantastiska skådespelarna (Gösta Ekman, Lena Nyman, Sven Lindberg med flera), den märkliga filmscenografin (Carl-Johan de Geer), den smeksamt, romantiska musiken (Benny Andersson)…

Så om ni reser mellan Skåne och Stockholm i sommar: stanna till i Norrköping och ägna en eftermiddag åt Marie-Louise Ekmans filmfestivalutställning på stadens konstmuseum.

Ur ”Sagan om den ensamma damen”. (Allt fotat på utställningen av Bengt Eriksson med undantag för filmrutan ur ”Hallo baby”.)

Jo, så lång tid krävs nog för att ens smutta på hennes filmer, radiopjäs och Sommarprogram. Skulle inte heller förvåna mig om besöket lockar er att övernatta i Norrköping för att studera filmerna mer noga dagen därpå.

(Skrivet till Ystads Allehanda 2011)

Opera buskis på turné

I natt! I natt! 2
Regissör: Helena Röhr
Malmö opera på Ystads teater

Operachefen Bengt Hall har sagt att Malmö opera ska också kunna spela till exempel i Ystad. Det var alltså en händelse som gick tankarna i förväg när barockdansmusikoperan ”I natt! I natt! 2” hade premiär på Ystads teater. Skillnaden är att den här operan inte stannar i Ystad utan reser på turné genom Skåne.

”I natt! I natt!” uruppfördes 2006. Vadstena-Akademin förenade udda barockarior från 1600-talet med dagens populär- och dansmusik. En bra idé, vad kan operasångens hjärta och smärta ha mer gemensamt med än dansbandens låttexter?

Operans dansband – sättningen är barockfiol, teorb, barockgitarr, cembalo, blockflöjt och basviolin – kommer först in och sätter sig (lite märkligt) bakom orkesterpulpeter från Thore Ehrlings tid.

Från vänster: Daniel Hällström, Hedvig Jalhed, Signe Sannem Lund och Martin Vanberg. Foto: Markus Gårder.

Handlingen är minimal. Fyra ensamma ungdomar ska gå ut och dansa. Första akten utspelar sig på dansgolvet och den andra på efterfesten. Deras kläder lockar mig att travestera Olle Ljungström: De spelar vanliga. Helena Röhr har överspelsregisserat. Resultat: opera buffa – ja, lite opera buskis.

Sång på svenska. Det applåderas, eftersom det blir allt mer ovanligt på operascenen. Men saknas textmaskin så måste orden få plats i tonerna.

Sopranen Hedvig Jalhed (Ingela) och barytonen Daniel Hällström (Lasse) sväljer texterna, medan alten Signe Sannem Lund (Kikki) och tenoren Martin Vanberg (Christer) textar föredömligt tydligt.

Alla fyra sjunger vackert. Särskilt Lund och Vanberg har underbara och så melodiösa soloarior att det blir operapop. Första aktens avslutning, när de fyra bildar en gemensam sånggrupp och förvandlar dansbandslåten ”Inget stoppar oss nu” till opera, är lika virtuos som rolig.

Viktiga saker som tas upp, könsroller och kärlek, men resultatet är varken mer eller mindre än en skönsjungen och underhållande bagatell.

(Kvällsposten 2010)

På turné:

23/3 Hässleholm, Röda Salongen kl 19.00
8/3 Höganäs, Tivolihuset kl 18.00
7/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
8/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
11/4 Osby, Borgen kl 19.30
15/4 Helsingborg, Helsingborgs Stadsteater kl 19.30
17/4 Landskrona, Landskrona Teater kl 19.00
20/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
21/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
22/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
27/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
28/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
29/4 Malmö Opera, Stora scenen kl 19.00
5/5 Östgötateatern i Linköping
6/5 Östgötateatern i Linköping
7/5 Östgötateatern i Linköping
9/5 Östgötateatern i Linköping
12/5 Östgötateatern i Linköping
13/5 Östgötateatern i Linköping
19/5 Östgötateatern i Norrköping
20/5 Östgötateatern i Norrköping
7-8/7 Ystads Operafestival

Ulf Lundkvist ställer ut igen

Lundkvist affischOckså i sommar – det har blivit en tradition – ställer Ulf Lundkvist, serietecknare, illustratör och konstnär (om det nu inte är samma sak), ut på Seriegalleriet i Stockholm.

Som vanligt ska jag också gå en sväng genom galleriet när jag närmast kommer till Stockholm (och Högalid).

Ulf Lundqvist är en av de bästa konstnärliga skildrarna av Sverige som det var (och kanske, lite grann, i viss mån, fortfarande är). För egen del har det resulterat i att det hänger både en liten svartvit teckning och en betydligt större målning på mina väggar.

Dom tittar jag på och uppskattar – varje dag. När Ulf Lundqvist ställde ut i min närhet, närmare bestämt i Ystad, för några år sen så både tittade jag på hans målningar och några etsningar – och pratade med honom.

 

Ulf Lundkvist
Galleri Max
Ystad t o m 7/5 2005

Ulf Lundkvist berättar att han tog tåget till Skåne med konstverken: de mjukare målningarna rullade runt en skidstav och de som målats på hårdare material i en bunt bredvid. Nu hänger de på Ystadgalleriets väggar, oinramade och fastsatta med dubbelhäftande tejp.

Ingen kan väl ha undgått hans snarlika motiv och teman i serierutor, illustrationer och målningar: nedlagda Konsumbutiker och bensinmackar, en gammaldags korvkiosk, alla dessa hundar med nedsänkta huvuden, Snövit och en dvärg i Norrköpings hamn, lill-Snoddas som tränar bandy på en frusen tjärn, den återkommande badflickan med eller utan kavaljer…

Platserna anges exakt. Kyrkan ligger i Viby, stationen i Törnevalla och idrottsplatsen i Ledberg. Samtidigt som de finns överallt: skymtar till utanför fönstret när man åker tåg eller bil genom Sverige.

 Lundkvist portr

 Foto: Birgitta Olsson

Lundkvist målar med akryl i dova toner av brunt, grönt, grått… Lite sorgset och mycket ömt, men faktiskt inte nostalgiskt. Badflickan målas däremot med starka, klara färger. Som en hoppfullhetens livsgudinna lyser hon upp det dova och sorgsna.

Det är samhällen och människor utanför den moderna tiden, som Gud, marknad och politik tagit sina händer ifrån. Är det därför man blir glad, trots att målningarna borde göra en deprimerad? För att Lundkvist dokumenterar = bevisar att det man anar utanför tågfönstret är verkligt. Det finns ju ett annat Sverige än den ökande tillväxtens. Just därför blir kanske hans bilder också samhällskritiska – ja, politiska.

De är målade på utomkonstnärliga material dessutom – som rysk säckväv och offsetplåtar. En affär blev blå på grund av plåtens färg. På en gul rullgardin har han sprejmålat en get på en kulle. I anspråkslös anspråksfullhet förvandlas kufar till Människor och uttjänt material till Konst på duk.

004634Harry heter en målning av en korp, poetisk och Poeisk, som jag tycker mycket om. Det finns några små svartvita torrnålsetsningar också. En av dem föreställer – återigen – en hund som tittar kärleksfullt på en bild av – igen – badflickan.

Alla hundarna, visst är de självporträtt? ”Nja”, säger Ulf Lundkvist. ”Innan jag börjar måla så brukar jag träna upp handen. Och då råkar det ofta bli en hund.”

Nu ska vi inte psykologisera men jag sa ju det: självporträtt.

(Kvällsposten 2005)