Några deckartankar om året 2014

1) Deckarpris.

Som årligen vid den här tiden har Svenska Deckarakademin utsett den bästa svenska respektive bästa till svenska översatta deckaren.

2014 års pristagare blev Tove Alsterdal med romanen ”Låt mig ta din hand” och norrmannen Jørn Lier Horst med ”Jakthundarna”. Den förra är, enligt motiveringarna, ”en studerad och språkligt nyanserad väv av mysterium och samtidshistoria” och den andra ”en originellt turnerad roman om en polismans kamp i spänningsfältet mellan katastrof och upprättelse”.

Debutantpriset gick till Anna Lihammer för den historiska polisromanen ”Medan mörkret faller”. Tid och ämne: nazismens 30-tal.

Jag har inga större invändningar – däremot ett par mindre – men oavsett vad jag tycker om de vinnande titlarna så blir det för lite. Dagens kriminalgenre är så stor och innehållsrik att det inte räcker med Deckarakademins priser. Oavsett vilka som prisas så betyder det inte mer än att dessa titlar och den här sortens deckare föredrar Deckarakademins ledamöter.

I andra länder delas det ut flera deckarpriser – så borde det vara också i Sverige. Och så var det några år i början av 80-talet, då Expressen delade ut Sherlock-priset. När mediakoncernen Gota Media (där KB/YA/TA ingår) nu sampublicerar deckarrecensioner i sina tidningar borde kanske Gota ta initiativ till ett nytt – eller flera nya – deckarpris?

Hade då mina favoriter – som svenska Ida Lindes ”Norrut resar man för att dö”, brittiske David Peaces ”Ockuperad stad” eller franske Alexis Ragougneaus ”Madonnan i Notre-Dame” – fått pris i år? Det vet jag inte. Men jag tror och hoppas att bilden av vad deckare är och kan vara blivit större och bredare, mer nyanserad. Om det funnits flera alternativa deckarpris.

2) Redaktörsdeckare.

När jag läst så många att det känns som alltför många av årets svenska deckare – då har jag gjort en så kallad spaning som inte bådar gott inför den framtida svenska deckarutgivningen. Nej, jag ska inte nämna författarnamn eller romantitlar utan ni får hålla koll vid er egen deckarläsning. Kan det stämma, det jag tycker mig ana?

Jag vet ju, de har själva berättat det, att flera svenska deckarförfattare lämnar ofärdiga manus – en utkast – till sitt förlag. Sen skrivs deckaren klar i samarbete mellan redaktör och författare. Alltså tillsammans. Men hur många gör så?

Resultaten blir i alla fall att allt fler svenska deckare kan kallas redaktörsdeckare. Skrivna efter samma mall som tidigare succédeckare. Lagom långa meningar. Lagom korta kapitel. Exakt varvad parallellhandling. Utportionerade ledtrådar. Det verkar som om förlagets redaktör – inte författaren – varit författare.

Effektiva deckare. Liksom både spännande och skittråkiga. Underhållning och inget mer. Yta men inget djup. Noll personlighet.

3) Egendeckare.

Redan idag är det ett problem – för recensenter, bokhandlare och deckarläsare. Nämligen att allt fler deckare ges ut på eget förlag eller något annat pytteförlag. Deckarrecensent är mitt yrke – ändå är det omöjligt för mig att hålla koll på alla deckare som ges ut.

På bokmässan i Göteborg pratade jag om det här med Johan Wopenka, som tillsammans med Anders Hammarqvist sammanställer den årliga Deckarkatalogen (en förteckning över utgivna deckare). Också Wopenka upptäcker hela tiden både nya deckare och nya små förlag med deckarutgivning.

Något enklare blir det med ”självhjälpsförlag” som Hoi, där författare och förlag delar på kostnader och lansering. Fler titlar och lite mer pengar. Hoi hade en egen, rätt stor monter på bokmässan.

Men många som ger ut deckare annonserar inte ens i Svensk Bokhandels höst- och vårboknummer. Så hur ska vi kunna hålla oss informerade om alla nya och bra deckare – idag och än mer i framtiden?

Erikssons tio i topp 2014 (i bokstavsordning):

Tove Alsterdal: ”Låt mig ta din hand” (Lind & Co)
Steinar Bragi: ”Höglandet” (Natur & Kultur)
Christoffer Carlsson: ”Den fallande detektiven” (Piratförlaget)
Lyndsay Faye: ”Tiga är guld” (Norstedts)
Ida Linde: ”Norrut åker man för att dö” (Norstedts)
Set Mattsson: ”Fruktans tid” (Historiska Media)
David Peace: ”1985” (Modernista) och ”Ockuperad stad” (Coltso)
Alexis Ragougneau: ”Madonnan i Notre-Dame” (Sekwa)
Cia Sigesgård: ”Inga kelgrisar, inga styvbarn” (Kalla Kulor)

(KB/YA/TA 2014)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s