Etikettarkiv: Karin Brunk Holmqvist

Landsbygdens glömda människor

Karin Brunk Holmqvist
Akutbjällran
(Kabusa Böcker)

AkutbjällranTrivialromaner, i ordets bästa betydelse. Det är vad Karin Brunk Holmqvist skriver.

I den ena berättelsen efter den andra har hon skildrat det minsta lilla – ja, mindre ändå. Dessa triviala händelser, som utgör största delen av livet för de flesta människor. Dessa triviala människor, som utgör största delen av mänskligheten. I bästa betydelse, som sagt.

Också årets roman, ”Akutbjällran”, utspelar sig i och kring en liten österlensk by, den här gången Smedstorp. Årets romanby har också mer att göra med verklighetens by med samma namn än vad Spjutstorp hade i fjolårets roman. Medborgarhuset omnämns, det går pågatåg och doftar från kalkonproduktionen utanför byn.

Systrarna Julia och Elsa Nilsson, mellan drygt 70 år och evigheten, bor i ett litet hus vid Klungegården utanför Smedstorp. I ett av de andra små husen i ”klungan” bor Ragnar, samma ålder och före detta lantarbetare. I åter ett annat hus semestrar Lennart och Yvonne från Örebro med elcyklar och grill ett par veckor om året.

Julia och Elsa påtar i trädgården, Ragnar spelar kort med kompisarna, Lennart flyttar tomtpinnar så att hans tomt ska bli större. Ungefär allt som sker. Romanen ”Akutbjällran” är lika händelselös som full av liv. För någonting händer ju, inte något häpnadsväckande men ändå så pass omvälvande att inställningen till livet och medmänniskorna sätts på prov.

Julia och Elsa Nilsson får ärva. Deras kusin Ulla, som de inte träffat sen barndomen, har dött och testamenterat hus och bil med prefixet lyx till dem. De kan inte tro att det är sant. Julias hjärta börjar slå konstigt. Hur ska det gå?

Ja, hur ska alla, både inblandade och de som inte har med det att göra, reda ut det här? Som Ullas före detta särbo, hennes syster (eller ja, åtminstone fosterbarn i familjen) och förstås byborna som får skvallret att växa inne hos Leif Handlare.

Brunk Holmqvist berättar så sävligt att historien knappt rör sig. Det stillastående tempot betonas av att boken är satt med större stilgrad och mycket luft mellan raderna. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av hennes – det är ordet – genialitet: förmågan att författa romaner som skildrar det som brukar utelämnas i andra romaner.

Igenkänningsfaktorn och identifikationen måste vara 150 procent hos hennes läsare. Inte bara på Österlen utan var än böckerna blir köpta, lånade och lästa, både över hela Sverige och i Norge.

De här människorna finns ju, även i vår moderna samtid lever de kvar på svensk och nordisk landsbygd, säkert också nere i Europa. Är vi inte själva en av dem eller bor i grannhuset så kunde de vara vår mamma eller pappa, vår mor- och farföräldrar.

Karin Brunk Holmqvist omfamnar landsbygdens glömda människor med värme. Hon är som en snäll och vänlig Fritiof Nilsson Piraten eller en ännu vanligare Stig Claesson.

Akutbjällran, förresten, i romantiteln. Den hänger utanför Julias och Elsas ytterdörr. Om de rycker i den, då har det hänt nåt, då är det bråttom, och då hör Ragnar bjällerklangen och skyndar för att hjälpa.

(KB/YA 2015)

En cateringdeckare på hyllan!

Veronicas_catering_3d_bok-400-500x500Debutdeckaren ”Veronicas Catering” (Idus förlag) av duon Lilian Westlin, bosatt i lilla Tolånga på kanten av Österlen, och Louise Bonta, från en liten by i Västerbotten, utspelar sig varken här nere eller där uppe.

Det blev en liten besvikelse. Istället har huvudpersonen Veronica Collins med hjälp av dottern Lizzie fått öppna catering i Norrköping.

Någon mördas förstås i samband med ett cateringuppdrag – av maten (?) alltså. Men annars är det mer mys (cirka 95 procent) än rys.

En ”rolig deckare”, som författarna säger. Så heter polisen också kommissarie Sparfv.

”Veronicas Catering” förenar Diane Mott Davidsons amerikanska cateringdeckare (om någon minns henne?) med Karin Brunk Holmqvists österlenska må bra-romaner.

Ja, deckardebuten påminner så mycket om de sistnämnda att Westlin/Bonta gärna kunde låta Veronica flytta till Skåne och Österlen med sin cateringfirma. Här bör ju finnas mycket jobb för henne, inte minst sommartid.

(KvP 2013)

PS. Nej, Veronica Collins ska inte flytta till Österlen med sin cateringfirma, meddelar en av författarna, Lilian Westlin. Möjligen kan hon, alltså Veronica, nångång komma på besök till Vollsjö.

Piratenpriset i år igen

När årets Piratenpristagare offentliggjordes så utbrast jag på Facebook: ”Piratensällskapets styrelse och jury fortsätter att göra sitt yttersta för att de mest uppenbara pristagarna inte ska få något pris.”

Vem kan tilldelas Piratenpriset? Om man frågar litteraturintresserade och även medlemmar i Piratensällskapet så svarar nog de flesta att det ska väl gå till en författare eller annan kulturskapare som verkar i Piratens… ja, ”anda”.

Det trodde jag också. Än mer säker blev jag när Peter Danielsson, jurymedlem och styrelseledamot, fick den återkommande frågan om det uteblivna priset till Ranelid. ”Det är nu på det viset”, sa han, ”att den som utses ska vara rolig, ha humor. Därför är Björn Ranelid inte aktuell.”

Vollsjö station, där Fritiof Nilsson Piratens pappa var stins och där Fritiof växte upp, precis innan stationen revs 1983. Foto: Birgitta Olsson

Pristagaren ska alltså – liksom Piraten – vara rolig. Men där far Danielsson med osanning. (Gånger två, eftersom scenestradören Ranelid kan vara mycket rolig, typ en litterär ståuppkomiker.) Sanningen är att jag (och andra?) trott alldeles fel om Piratenpriset.

Förr i tiden, då stadgarna stiftades 1988, skulle priset delas ut i Piratens anda. På nätet finns ett brev som Pär-Tage Gustafsson, initiativtagare till Piratenpriset, skrev till Robert Dahlström, kulturredaktör på Ystads Allehanda. Där försöker Gustafsson reda ut vad det där med ”Piratens anda” kan innebära.

Han betonar Piratens ”muntliga berättarkonst”. Gustafsson menar att Piraten med moderna ord var lite av en ”entertainer” och ”stå-upp-komiker” som fick sin skriftliga berättarkonst att leva som ett skådespel.

Men på nätet finns även ett uttalande som Hans Pålsson, jurymedlem och tidigare pristagare, gjorde när Piratenpriset 2006 gick till Jesper Thilo, dansk jazzsaxofonist: ”Från och med i år har vi bestämt att göra priset till ett allmänt kulturpris utan nödvändig förankring hos Piraten.”

Från Piratensällskapet har jag fått den exakta formuleringen i de omskrivna stadgarna. Så här står det, numera: ”Priset utdelas en gång om året till en författare eller annan konstutövare, som helt eller delvis är verksam i Sverige.”

På platsen där Vollsjö station hade stått placerades ett kors. Läs mer om detta kors – här.  Foto: Birgitta Olsson

Juryn, utsedd av Piratensällskapets styrelse, kan ge priset till vilken ”konstutövare” som helst. Rolig eller tråkig, med eller utan anknytning till Fritiof Nilsson Piratens författarskap. Som medlem i Piratensällskapet (så kallat partnermedlemskap) tycker jag att det är konstigt.

YA:s läsare vet hur mycket jag uppskattar årets pristagare Leif GW Persson som (deckar)författare. Inget fel heller på allmänna kulturpriser men såna kulturpris finns det många. Varför ska Piratensällskapet – i Piratens namn! – dela ut ännu ett?

Stadgar som skrivits om en gång kan skrivas om igen. Att göra det är upp till årsmötet men som en av Piratensällskapets medlemmar kan jag tänka mig nåt i stil med: ”Priset delas årligen ut till en författare eller annan konstutövare i Skåne (eller övriga Sverige) som skildrar Skånes (och Sveriges) invånare i Piratens anda.”

Förslag på pristagare: Björn Ranelid, Karin Brunk Holmqvist, Olle Lönnaeus, Susanna Alakoski, Kristian Lundberg, Michael Saxell, Jennifer Saxell och Gunnar Krantz eller varför inte Robert Dahlström?

(Ystads Allehanda 2011)