Etikettarkiv: Trafficking

Jonny Lilja på Österlen (ja!) och i Malmö (njä)

Olle Lönnaeus
Jonny Liljas skuld
(Massolit)

Olle LMed ”Jonny Liljas skuld” inleds en serie polisromaner om Jonny Lilja och Eva Ström vid Malmö- respektive Ystad-polisen. Olle Lönnaeus försöker byta miljö – från landsbygd till stad – men misslyckas. Som tur är.

Österlens miljöer, natur och stämning blev en extra huvudperson i hans tidigare deckare – eller snarare skåntry noir-romaner. Och det verkar som om han inte kan lämna Österlen. Det förstår jag, för han är som bäst när han skriver i symbios med den österlenska naturen.

”Jonny Liljas skuld” börjar på Haväng. Korparna kraxar och Jonny Lilja går mot havet för att hänga sig i en ek. Då får han syn på en annan människa, en ung kvinna. Hon är redan död. Både hemskt berättat och vackert skrivet. Natur och människa, liv och död, skildras hudnära. Allt är ett: berättelsen, språket, naturen och personerna.

I nästa kapitel flyttar handlingen till Malmö och det blir tvärtom: gator, människor och atmosfär märks knappt. De känns inte. Kristianstadsgatan, där polisen Lilja bor, kan ligga i Malmö men lika gärna i vilken stad som helst, verklig eller fiktiv.

Både Jonny Lilja och Eva Ström är udda poliser, som går egna vägar i yrket. De är personligheter. Mest Jonny och nästan helt på ont, alltså en typisk Lönnaeus-man. Andra (deckar)författare skapar alter egon men Olle Lönnaeus manliga huvudpersoner är varje mans anti ego.

Vem vill bli som Jonny Lilja? Han drivs av speldjävulen, spelade bort sitt äktenskap och nästan dottern också. Och snart sig själv, nu uppgår hans spelskuld till en miljon. Det är nära att han blir av med jobbet som knarkspanare. Jonny må vara polis men han kunde varit motsatsen.

Lönnaeus får ursäkta men jag börjar tröttna på att ta del av det manliga ältandet (fyra nästan identiska män i lika många böcker). Och när det i handlingen stoppas in en maffiaboss (med rötter på Balkan), trafficking, prostitution och narkotika och mördaren dessutom kunde ha hämtats från typ 100 brittiska/amerikanska deckare, då ger jag upp.

Nästan. Även om ”Jonny Liljas skuld” är en svag start för polisserien så finns det fortfarande något lovande, bra och faktiskt unikt i Olle Lönnaeus deckarförfattande.

Tre eventuella läsningar: Jonny Lilja flyttar ihop med Eva Ström någonstans bortåt Hammenhög (fast det går väl inte på grund av sexuella preferenser, den kvinnliga grannbonden skulle bli tokig). Han tar tjänstledigt och bosätter sig i mormors hus på fiskeläget vid Haväng. Eller så får Lönnaeus skärpa till sig och börja skriva lika atmosfärrikt om Malmö som han skildrar Österlen.

(KvP 2014)

Annonser

Nu-svensk noir

Christoffer Carlsson
Fallet Vincent Franke
(Piratförlaget)

Christoffer Carlsson debuterar med en kriminalroman, ”Fallet Vincent Franke” (Piratförlaget), i den moderna, nutida form som jag tror kommer att bli allt mer vanlig.

Här finns tjyvar och poliser och även en gåta – en kriminalgåta men ännu mer en livsgåta – som eventuellt hade kunnat lösas men istället blir allt mer tilltrasslad. På sista sidan har ingenting, absolut ingenting, löst sig utan där tar det kort och snabbt slut för huvudpersonen.

Vincent Franke, så heter huvudpersonen, är morfinist och langare. Han har precis släppts ur häktet och kommer hem till sin genomsökta lägenhet i en söderförort till Stockholm.

Narkomanen Vincent är berättelsens jag, genom och kring honom utspelar sig romanen.

I ”Fallet Vincent Franke” porträtteras en intelligent ung människa som kunde ha gått – eller valt – en annan väg i livet, en narkoman av en sort som många av oss nog inte tror att narkomaner kan vara.

Med Vincent som guide blir romanen också ett porträtt av ett parallellt Stockholm där det vardagliga kriminella livet består av knarklangning, våld, organiserad brottslighet, trafficking…

En stämning av… ja, verklig noir. Intressant också att författaren Christoffer Carlsson studerar till kriminolog. Hur »sann« är romanen?

Inte minst har boken skrivits med ett så vackert och välutmejslat språk, som passar exakt för Vincent Franke på hans Golgatavandring.

Årets svenska debutdeckare? Ja, nästan så man vill utnämna ”Fallet Vincent Franke” till det, redan nu.

(Ystads Allehanda 2010)

Registrerad – överallt!

Det bör nog ha varit på 80-talet, men jag minns det fortfarande. Då jobbade jag rätt mycket åt Radio Malmöhus och behövde läsa in mig på något ämne så jag gick till stadsbiblioteket för att få ett lånekort.

Jag avkrävdes legitimation. Personnummer och boklån måste matas in i bibliotekssystemet för att jag skulle få bli låntagare. Protest! Med vad hjälpte det, antingen lät jag registrera mig eller så fick jag vara utan lånekort.  

Inget att muttra om? Cirka 20 år senare, efter attentatet mot World Trade Center i New York, började säkerhetstjänsten i USA att kolla folks låneböcker i amerikanska biblioteksdatorer. Fast så gör man väl – ju – nog – inte i Sverige?

Nu är jag tillbaks, tog en paus i skrivandet för att gå upp till ICA på Vollsjö torg och hämta ett postpaket. För att få ut ett paket måste man numera legitimera sig och ens personnummer registreras i postens datasystem.

Varför då? undrade jag, lätt uppretad, och ringde postens presstjänst. Det är för att posten ska veta att paketet når rätt mottagare, svaras det. Inte alls, säger jag. Legitimation är OK, men jag undrar varför posten dataregistrerar mitt personnummer?

Ska kolla det, blir svaret, och får återkomma. Om posten gör det så återkommer jag också i ämnet…

Joels tårtaJuridisk tårta.
Tillverkning: Moa Eriksson
Foto: Bengt Eriksson

Några exempel:

Vi finns i videouthyrarnas datorer, SJ-biljetterna är personnummerpersonliga, SAS tar fingeravtryck, Google registrerar nätsidor man är inne på, Säpo och snart även den vanliga polisen kollar våra mejl, mediaindustrin begär ut IP-nummer, ICA skickar köperbjudanden baserade på registrerade köp och bokar man in på ett hotell i det passlösa Europa så måste man visa… pass.

Och vad händer när apoteken privatiseras? Våra medicinköp registreras hos det statliga Apoteksbolaget – ska dataregistret överlåtas till privatapotek?

Nu ringde posten med svaret: Personnumren sparas på grund av ökade nätbedrägerier och polisen kan ha hjälp av postens dataregister. Nej, uppgifterna används inte på nåt annat sätt och raderas efter ett år.

Hur vet jag det, som konsument? Posten är ett seriöst företag som man kan lita på. Jo, många man ska lita på nu. Och när politikerna får för sig att samköra alla dessa uppgifter så att Sveriges invånare registreras in på kalsonger och trosor? Nej, svenska politiker kan/ska man också lita på. De gör inte så.

När Sveriges justitieminister Beatrice Ask får oroade frågor om dataregistrering och integritet så svarar hon: Svenska folket vill att vi bekämpar pedofiler, knarklangare och trafficking.

Ett fult politikersvar. Vem vill inte det? Men ska metoden vara att så många som möjligt dataregistreras på så många sätt som möjligt?

Den som har rent mjöl i påsen behöver inte oroa sig, brukar ett lika dumt följdsvar lyda. Säg mig då bara vem som bestämmer när mjölet är rent? Är det samma personer i morgon som idag? Är dagens rena mjöl lika rent i morgon?

 (Krönika i Ystads Allehanda 2009)