Etikettarkiv: Alexander McCall Smith

Två ggr Edinburgh (kriminellt, geografisk och mänskligt)

I Edinburgh har jag både varit och inte varit. Gatorna känner jag ganska väl och jag har några favoritställen – Cat’s delikatess på Bruntsfield Place och Oxford Bar på Young Street – där jag brukar äta och dricka.

Ofta hälsar jag på ett par bekanta: en man och en kvinna (nej, de är inte ihop), kriminalkommissarie respektive filosofisk tidskriftsredaktör och amatörsnoka.

Nämligen John Rebus och Isabel Dalhousie.

Min bekantskap med Edinburgh är förstås litterär och kriminell. Det är genom Ian Rankins och Alexander McCall Smiths kriminalromaner som jag lärt känna Edinburgh.

Har de mötts? Inte Rankin och McCall Smith (bägge författarna bor i Edinburgh och bör väl ha träffats i något litterärt sammanhang) utan huvudpersonerna Rebus och Dalhousie (eller John och Isabel, om man känner dem så väl).

Edinburgh_Castle_-_3

”Edinburgh Castle – 3” (med utsikt över stan nedanför) av Glenn J. Mason from Edinburgh, Scotland – Flickr (Licensierad under Creative Commons Attribution 2.0 via Wikimedia Commons.) 

John är skild, 60 nånting och har nått pensionsåldern för poliser. Isabel är cirka 20 år yngre och nybliven, något äldre mor. Också till bakgrund och livsstil är de så olika att de knappast umgås.

John bor i en lägenhet som är hans ”slott”. Genast innanför dörren drar han upp ”vindbryggan” och stänger världen ute, sätter på en rockplatta.

Isabel bor i eget hus. Hon är förmögen, skänker pengar till sånt som Skotska operan, så den kan anlita en italiensk tenor.

John bor på Arden Street i stadsdelen Marchmont och Isabel i Merchiston, osäkert exakt var men nära Merchiston Crescent. Mitt emellan deras bostäder har Isabels brorsdotter Cat sin delikatessaffär.

Kan de ha stött på varann på gatan? Även om John väl inte slinker in hos Cat för några skivor parmesan och en Chianti. Lika lite som Isabel tar en pint på Oxford Bar, hans stamlokus.

De kan ha setts vid polishuset, för där i närheten ligger Saxe-Coburg Street, dit Isabel promenerar för att hälsa på sin unge vän Jamie, blivande fästman och pappa.

En sak har de gemensant: båda kör svenskt. Ian Rebus har en Saab och Isabel Dalhousie sin ”gröna svenska bil” (tror inte märket nämns men jag kan ha missat det.)

Annars lever de i varsitt Edinburgh.

I Ian Rankins romaner betonas det mörka arvet efter Dr Jekyll och Mr Hyde, som författaren Stevenson faktiskt baserade på en verklig person ur Edinburghs historia.

Alexander McCall Smith betonar Edinburghs karaktär av småstad.

Ryms bägge städerna också i verklighetens Edinburgh? Om jag var redaktör för en kultursida eller tidskrift så skulle jag be Rankin att skriva om McCall Smiths böcker och McCall Smith att skriva om Rankins.

PS. Alexander McCall Smiths historier om Isabel Dalhousie är nästan ännu bättre som ljudböcker. Mycket fina inläsningar av Rakel Mohlin!

PPS. När jag nu länkade till den här texten på facebook så skrev Martin Röshammar följande kommentar: ”Ian Rankin och Alexander McCall Smith är grannar, bor på samma gata!” Oj, häftigt. Dags för dubbelintervju, kanske?

(Krönika i KB/YA/TA 2009)

Annonser

I bokhyllan: afro-deckare

En roman jag har på gång just nu är ”Sjöjungfruns andra fot” (Leopard; övers: Irene Anderberg) av Mia Couto. Jag läser den både för att utröna om romanen kan ha prefixet detektiv och för att Couto är en av mina afrikanska favoritförfattare. Om man nu, liksom årets bokmässa i Göteborg har gjort, ska bunta ihop den stora världsdelen Afrika till ett enda kultur- och litteraturområde.

Mia Couto föddes i Moçambique, där även hans romaner utspelar sig. Nej, ”Sjöjungfruns andra fot” är väl ingen deckare. Men stämning, miljö och människor känns igen från hans afro-deckare, ”Under frangipaniträdet” (1997) och ”Flamingons sista flykt ” (2002).

Mia Couto. Foto: Cato Lein.

Också den nya romanen kan sammanfattas som ett möte mellan nu- och historiskt tid, dagens afrikanska vardagsliv blandas med traditioner, religion och myter. Kolonialismens skugga finns kvar. Västvärldens möter Afrika, som när muntlig afrikansk berättartradition införlivas i den skönlitterära västerländska romanen.

Döden bor granne med livet. De levande samsas med de döda som lever vidare efter döden. En hustru frågar: ”Min man, säg som det är nu, är du redan död?”

Mwadia Malunga, ovannämnda hustru, återvänder till barndomsbyn Vila Longe med en Jungfru Maria-staty, som hon hittat i skogen. Statyn ska få en viloplats i byns kyrka. Till Vila Longe kommer också ett afroamerikanskt par med sin dröm om att återvända till ursprunget, det riktiga Afrika.

”Sjöjungfruns andra fot” är lika rolig som allvarlig. En bra roman, om än inte en deckare. Men finlitterära kritiker har muttrat även när jag utnämnt ”Under frangipaniträdet” och ”Flamingons sista flykt” till deckarromaner.

I den förstnämnda finns en – annorlunda – poliskommissarie: en död snickares ande har tagit sin boning i honom. Snickaren är också jag-berättare när kommissarien försöker utreda ett – eventuellt – mord på föreståndaren till ett ålderdomshem.

”Damernas detektivbyrå” har också filmats med amerikanska R&B-sångerskan Jill Scott som Mma Ramotswe.

Den andra romanen är mer en politisk thriller. FN-soldater, stationerade i staden Tizangara, sprängs i luften och försvinner spårlöst. Nästan: det enda som återstår av dem är deras penisar.

Den västerländska kriminalgenren blir afrikansk. Couto har skrivit de mest afrikanska deckare jag läst om och från Afrika. De är – ja, kan man tala om afro-musik så går det väl att använda benämningen – afro-deckare.

Mia Couto, sydafrikanen Deon Meyer och Alexander McCall Smith, född i Sydrhodesia, finns bland gästerna på årets bokmässa – alltså med temat Afrika – i Göteborg. Har jag missat någon, det kanske kommer fler afrikanska deckarförfattare? Men så många deckare skrivs ju inte i Afrika…

Alexander McCall Smith behöver ingen presentation. Hans långa romanserie om Mma Ramotswe och Damernas detektivbyrå är en svensk försäljningssuccé. Också Deon Meyer har blivit ett känt namn – fast Meyers deckare omskrivs och prisas mer än de säljer, enligt hans svenska förläggare.

Alexander McCall Smith. Foto: Graham Clark.

Botswana och Sydafrika, grannländer i södra Afrika; ändå skriver de helt olika sorters deckare. McCall Smith har kritiserats för att hans böcker skulle vara en afrikansk motsvarighet till Agatha Christie och Miss Marple. De är alldeles för snälla och trevliga, de skildrar inte det riktiga (= fattiga och våldsamma) Afrika.

Men jag tror – ja, vet – att McCall Smiths deckare ger en annan men lika riktig bild av dagens Afrika. Han beskriver en afrikansk verklighet som kompletterar nyhetsrapporterna och fördjupar kunskapen om hur ett afrikanskt liv – också – kan vara.

Den tionde titeln, ”Tedags för normalt byggda damer” (Damm; övers: Peder Carlsson), handlar om skillnader mellan kvinnor och män; där som här. Män vet mer om fotboll, upptäckte Mma Ramotswe när hon får ett uppdrag i fotbollsvärlden, men om en fal kvinna försöker snärja en man, så inte fattar han det!

Tre Deon Meyer-deckare finns på svenska: ”Död i gryningen”, ”Jägarens hjärta” och nu i år kom ”Devils Peak” (Weylers; övers: Mia Gahne).

Deon Meyer. Foto: Anita Meyer.

Meyer kan påminna om den likaså sydafrikanske Nobelpristagaren i litteratur, J.M. Coetze. De skriver inte i svartvitt utan med många färger och nyanser. Deras Sydafrika är ett mycket mer komplicerat och svårgreppbart land än i nyhetsrapporterna.

Meyer växlar mellan olika huvudpersoner – som Zatopek van Heerden, före detta polis, Tobela Mpayipheli, före detta ANC-soldat, och Bennie Griessel, alkoholiserad polis. Hudfärger nämns inte, livshistorierna får komma undan för undan. Det läggs ett pussel där bilden av dagens Sydafrika – med apartheidtiden som kvardröjande trauma – långsamt framträder.

Nej, Meyer är inte den första deckarförfattaren från Sydafrika som introducerats i Sverige. Redan på 70-talet kom ett par titlar, ”Förd bakom ljuset” och ”Lek till döds”, i James McClures serie om poliserna Tromp Kamper och Mickey Zondi, afrikaaner och vit respektive svart, så kallad Bantupolis från Zulufolket.

Meyer är inte heller den enda deckarförfattaren i dagens Sydafrika.

Tvärtom verkar han vara ett av namnen i en allt större deckarvåg. Fler nya sydafrikanska deckarförfattare: Chris Marnewick (skildrar Sydafrikas historia i kriminell form), Jassy Mackenzie (med en kvinnlig privatdetektiv), Richard Kunzmann (en vit och en svart polis), Margie Orford (med våld mot kvinnor och barn som tema) och Malla Nunn, som bör nämnas lite särskilt.

Nunn har skrivit en pusseldeckare och polisroman med thrillerspänning, ”A beautiful place to die” (Picador), som utspelar sig 1952 på ”velden”, högslätten i Sydafrika.

Malla Nunn.

En afrikaansk polischef mördas och kriminalinspektören som ska utreda mordet hamnar i apartheidtidens häxkittel av mångrasism. Malla Nunns och övriga nya sydafrikanska deckare finns (ännu så länge?) enbart på engelska.

Varför sköljer en deckarvåg över just Sydafrika?

Jag minns en – vit – journalist som skrev att hon kört bil i något afrikanskt land och inte haft gasen i botten. En annan – svart – bilist ropade: ”This is Africa, you know, not South Africa!” Det vill säga Sydafrika är ett mer europeiskt land, där det är naturligt att skriva deckare. I andra sydafrikanska länder är det inte ens självklart med skönlitteratur.

Med några års mellanrum brukar det komma en deckare från något annat land i Afrika. Nu senast har jag hittat ”Treachery in the yard” (Minotaur Books), en ”Nigerian thriller” av Adimchinma Ibe.

Egentligen en polisroman med miljö från staden Port Harcourt i sydöstra Nigeria. Det är valtider och en lokal politiker utsätts för mordbrand.

Adimchinma Ibe.

Ännu så länge är jag bara en bit in i romanen men jag (som råkar ha varit i Nigeria) kände direkt igen gatustämningen – eller gatustimmet. Det här, det är en nigeriansk polisroman.

(Ystads Allehanda 2010)

En svensk deckarhylla

Årets Homan-deckare, ”Mord i Havanna” (W&W), inledde min sommar 2010, vilket Jan Mårtensons årliga deckare brukar göra varje sommar. Det är tradition, sen länge. På senare år har Björn Hellberg gett ut en deckare under andra halvan av sommaren, så nu har jag också fått traditionen att låta Hellberg avsluta min sommar. När regnet började hälla ner så skyndade jag in för att läsa årets Björn Hellberg-deckare, ”Den flerfaldige mördaren” (Lind & Co).

Men varför? brukar andra deckarläsare utbrista. Varför ska du läsa Mårtenson – ja, särskilt han – och Hellberg? Det finns väl bättre kriminalromaner att ägna tiden åt? Jo, säkert. Särskilt Jan Mårtenson brukar sällan få bra recensioner. De kritiker som så att säga ”förstår sig på” genren räknar knappast in vare sig Mårtenson eller Hellberg bland Sveriges främsta deckarförfattare.

Och jag har inget svar, inget bra i alla fall. Men nånting måste det vara som får mig att återkomma, varje sommar. Hemtrevnad, kanske. Eller charm. Gamla stan i Stockholm, där Johan Kristian Homan bor och har sin antikaffär, är trevlig att återbesöka. Intressant också när Homan gör en kulturhistorisk utläggning (även om det ofta blir långrandigt). Eller så är det maten, fast de recept som avslutar böckerna har blivit färre.

”Mord i Havanna” utspelar sig, som ju titeln anger, också i Havanna. Dit reser Homans särbo, Säpopolisen Francine, för att delta i en konferens och Johan Kristian hänger på. Semester, trodde han, men Homan hamnar i den kubanska finkan, misstänkt för mord.

Jan Mårtenson gör en kort men stämningsrik och bra skildring av Kuba och Havanna, idag och historiskt. Också kriminalhistorien, som nystas upp från gossen Johan Kristians förre pianolärare Ruth Mandelbaums upplevelser under andra världskriget, har nog blivit lite mer spännande än vanligt. Men främst är också den senaste Homan-deckaren en föregångare till Alexander McCall Smiths ”mysiga” deckare om Afrika och Edinburgh.

Vad gäller Björn Hellberg så är det framför allt hans sociala patos, så stort att det blir större än romanerna, som jag uppskattar. Hellbergs formuleringar kan vara lite ålderdomliga men hans intresse för samhället och människorna är modernt och uppriktigt.

Personerna i ”Den flerfaldige mördaren” – ännu en polisroman om den åldrande kommissarien Sten Wall i den fiktiva Staden som fått allt större likhet med Laholm – hämtas rätt ur dagens svenska samhälle: en bloggare, en miljöpolitiker, några främlingsfientliga unga kriminella, helt vanliga kärlekskranka och otrogna människor med flera. Kanske inte en av Hellbergs bästa deckare och intrigen är nog inte helt trovärdig – fast tusan vet, tänker jag ofta när jag läser kvällstidningarna.

Hans sociala patos är lika stort som alltid. Han fördömer inte heller människorna utan skildrar dem – oss – med sorg i hjärtat. Också Björn Hellbergs nya Sten Wall-deckare är lika vemodig som kärleksfull. Och det – det tycker jag mycket om.

Ninni Schulman, ”Flickan med snö i håret” (Forum), och Denise Rudberg, ”Ett litet snedsprång” (Norstedts), är deckardebutanter. Schulman är romandebutant, alltså överhuvudtaget, medan Rudberg gett ut storsäljande chick lit-romaner. Nu har hon också börjat skriva en nio titlar lång deckarserie som redan sålts för filmatisering.

Huvudpersonen – Marianne Jidhoff, 55 år och åklagarsekreterare – är en intressant bekantskap. Det börjar rätt lovande också med att en finansman blir överkörd av en bil (på Östermalm förstås), samtidigt som en ung hemmafru (i Djursholm förstås) förföljs av en stalker. Men resten? ”Elegant crime” kallar Rudberg sin deckargenre, som utspelar sig bland Stockholms fiiiiinare folk. Men hennes språk är inte lika fiiiint och elegant. Nej, Rudberg skriver ju så illa – ja, uselt.

Följande mening, från affären Karlafrukt på Östermalm, är ett praktexempel: ”Torsten såg sig omkring och slogs av att det inte hade förändrats sedan hans besök där som sju år gammal gosse.” Denna icke-formulering – och många, många liknande – är en förolämpning mot varje läsande, tänkande människa.

Ninni Schulman skriver och berättar betydligt bättre – fast i jämförelse så säger det ingenting. Miljön är lite annorlunda, en annan del av Sverige. Tyvärr mest till namnet: Hagfors i Värmland. Romanen varken luktar eller smakar just värmländsk. Berättelsen – inklusive (vad annars?) trafficking, prostitution och mord – kunde varit placerad var som helst i Sverige.

Tre huvudpersoner: poliserna Petra Wilander och Christer Berglund samt journalisten Magdalena Hansson, som flyttat tillbaks till Hagfors. Inte oävet men ofärdigt. Schulmans deckardebut hade behövt gå fram och tillbaka mellan redaktör och författare några gånger till.

Det jag undrar över – och som verkligen griper mig i romanen – är hur Magdalena och hennes förre make, som bor kvar i Stockholm, kan låta sin blott sexårige son åka ensam två gånger fyra timmar i buss tur och retur Värmland-Stockholm…

Jonas Sjöstedts ”Sahara” (h:ström) och ”Whisky blues” (Bokpro) av Per Erik Tell och Börje Berglund är en fortsättning på den förra Deckarhyllan och exempel på att små förlag kan ge ut lika bra deckare som stora.

”Sahara” är andra titeln i vänsterpolitikern Sjöstedts trilogi om och kring EU-parlamentet i Strasbourg. Att skriva en politisk thriller eller deckare hör till det svåraste någon kan försöka sig på. Det gäller att balansera exakt rätt: samhällskildring och politik måste integreras i spänningen så inte berättarflödet stannar upp. Sjöstedt lyckas nästan, det vill säga bättre än de flesta.

Det är intressant – ja, spännande – när Sjöstedts ”hjältar”, bland andra politikern Johannes Viksten och assistenten David Löf, tar läsaren med på en guidad tur genom EU-parlamentet och ger rapporter om med- och motpolitik. Inte riktigt lika spännande – men nästan – när den unge Löf reser inkognito till Marocko. Då riskerar författarens politiska engagemang att ta över.

Vilket förstås är Jonas Sjöstedts syfte: att ge en bakgrund till Marockos ockupation av Västsahara och EU:s orättfärdiga fiskeavtal med Marocko. ”Sahara” blir, om man väger det ena mot det andra, en riktigt bra thriller. Trilogins sista del, ”Spanska brev”, kommer senare i höst.

Per Erik Tell har ju skrivit flera deckare och även andra böcker, alla utgivna på mindre förlag. ”Whisky blues”, samskriven med Börje Berglund, är nog Tells bästa deckare, hittills. Av den anledningen att han – eller de – nu har skrivit en mindre skämtsam och mer allvarlig kriminalhistoria.

En fyndig historia, som utspelar sig bland whiskyproducenter i Skottland och har sin utgångspunkt i en händelse för 300 år sen. Så spännande blir det väl aldrig men det är välberättat och stämningsfullt, extra plus för att den högländska skotska whiskymiljön doftar så starkt och gott från sidorna.

Också en galen berättelse, något annat vore väl omöjligt när Per Erik Tell är inblandad, om ett så att säga misslyckat auktionsköp av en tunna whisky från 1692 (?!) och följderna av detta. Historien balanserar mellan skämt och allvar och om det nu varit Berglund som lyckats hålla Tell i styr eller vad det beror på – den här gången är procenten allvar större och procenten galna skämt lägre, vilket passar min smak bättre.

Skulle man kunna få ”beställa” en helt allvarlig riktig deckare av Tell till nästa gång? Näha, inte det.

(Deckarhylla i Ystads Allehanda 2010)

Deckarhyllan: När det mördades i Eiffeltornet

Claude Izner
Mordet i Eiffeltornet
(Kabusa; övers: Johanna Hedenberg)

Min senaste favoritdeckare, ”Mordet i Eiffeltornet” av Claude Izner, är fransk och hör till den växande genren mysdeckare.

Ja, det verkar som om allt fler småputtriga detektivromaner kommer på svenska. Säkert skotten Alexander McCall Smith som fick igång trenden med sina mjukdeckare om Mma Ramotswe i Botswana och Isabel Dalhousie i Edinburgh.

En svår genre – det gäller att inte ta för lätt på kriminalitet och mord men ändå berätta med lätta fingrar på tangenterna. Claude Izner (pseudonym för systrarna Liliane Korb och Laurence Lefèvre, tidigare bouquinister vid Seines kajer i Paris) vet och kan det.

”Mordet i Eiffeltornet” – med undertiteln ”Första Victor Legris mysteriet”– kunde vara en lärobok i hur man integrerar miljöskildringar i ett berättarflöde.

Året är 1889 och det är världsutställning i Paris. Det nya nybyggda Eiffeltornet ska invigas. Då sker ett mord på första våningen i Eiffeltornet – men att det var ett mord, det förstår inte polisen. Det verkade ju vara ett bistick.

Bokhandlaren Victor Legris guidar genom det sena 1800-talets Paris. Det är behållningen och den är Stor: den millimeternära skildringen av gatorna, husen och människorna i Paris.

En floskel, kanske – men man är där, också läsaren andas in pariserluften. Inte minst skildringen av kärlek och sexualitet kan förvåna. Ett gammalt och ett så modernt Paris, samtidigt.

(Ystads Allehanda 2010)

Deckarhylla: nästan-deckare, mjukt och hårt

När tidskriften Jury las ner i fjol försvann samtidigt Deckarkatalogens förteckning över det gångna årets svenska och översatta deckare. Så synd, det var en smärre guldgruva för en deckarläsare (och recensent) som ville ha koll på utgivningen. Desto mer glädjande att Deckarkatalogens redaktörer (Anders Hammarqvist och Johan Wopenka från Jury samt ”deckarbibliotekarien” Thomas Böös) inte ger sig. På Svenska Deckarakademins hemsida  finns nu 2009 års upplaga av Deckarkatalogen.

Jag går noga igenom katalogen och upptäcker flera deckare som jag missat, borde ha läst och skrivit om i Deckarhyllan. Till exempel ”Händelser vid Green Oaks galleria” (Alfabeta, övers: Ulla Danielsson) av Catherine O’Flynn och ”Mordet på en gycklare” (Black Island Books) av Peo Rask. Bägge hör till den växande genren av nästan-deckare, vars författare plockar och använder ingredienser från kriminalgenren på ett helt medvetet sätt men utan att resultatet blir så att säga ”riktiga deckare”.

Den engelska författarinnan O’Flynns debutroman ”Händelser vid Green Oaks galleria” innehåller det mesta som brukar finnas i en kriminalroman – utom just det kriminella. Här finns en detektiv, även om Kate Meaney, som gärna leker privatdetektiv, är ung, bara 10 år, när hon spårlöst försvinner. Krypande spännande läsning som slutar – alltså utan att det sker något kriminellt, i alla fall innanför bokpärmarna – med en upplösning i stil med kriminalromanens.

Personerna – nämnda Kate, hennes vän Adrian, som även han försvinner, säkerhetsvakten Kurt och Lisa, som arbetar i skivhandel och tröttnat på sin pojkvän Ed – kunde ha befolkat vilken deckare som helst. En annorlunda miljö också: händelserna utspelar sig i och kring en stor, ny shoppinggalleria.

”Mordet på en gycklare” är en – nästan – lika noir-poetisk uppföljare till Peo Rasks förra kortroman och nästan-deckare ”Brottsplats Luleå”. Samma miljö, alltså Luleå, liksom huvudperson, kriminalkommissarie Marklund. Polisens namn är fyndigt. Hur många heter inte Marklund där uppe i Sverige? Namnet poängterar att kommissarie Marklund både är sig själv och vem som helst.

Det kan bero på att jag – eller snarare han – skruvat upp förväntningarna. Eller stämmer det att Rask inte putsat lika flitigt på formuleringarna? De 80 sidornas densitet känns inte riktigt så stor och stark som förra gången. Dessutom har bok nr 2 ännu mer blivit ett porträtt av en inkrökt stad och ännu mindre en kriminalhistoria.

Å andra sidan fortsätter Peo Rask att skriva i sin egen genre: poesi blandas med både vanligt och kriminellt romanberättande. Nej, jag ska inte gnälla för mycket. Jag vill ju läsa också en tredje kortdeckarroman! Den här gången börjar (och kanske slutar) det kriminella med att en säregen företagare hittas död.

Marianne Cederwall, debutant i fjol med nästan-deckaren ”Svinhugg”, låter väninnorna Mirjam och Hervor återkomma i ”Svartvintern” (Natur & Kultur). Miljön har bytts från Gotland, där Mirjam hör hemma, till Hervors hemby Kuivalihavaara i nordligaste Sverige. Dit flyr Mirjam i skräck över sina (o)lyckade affirmationer. Alltför många män dog i förra romanen och nu händer det igen: så fort hon önskar livet ur någon så sker en olycka! Skrämmande men, det kan inte Mirjam låta bli att tycka, också lite lockande…

Hervor, som Mirjam lärt sig häxkonsterna av, reser hem från USA och inte minst kommer operasångaren Ralph med sambon Eric till Kuivalihavaara för att förvandla ett tidigare hotell till… Ja, det får ni läsa. Men detta tas inte så väl emot – tvärtom! – av alla i byn. Något hemskt inträffar: Ralph hittar liket av litet barn, insvept i en broderad kaffeduk, i hotellets pannrum.

En Norrlands-, landsorts- och vardagsroman med brottsliga inslag. Cederwall porträtterar Kuivalihavaara under svartvintertid, skildrar byns invånare, deras vanor och fördomar men också vissa bybors vidsynthet. Lite trög början men så tar sig romanen, blir charmig och medmänsklig, lagom spännande och riktigt bra.

”Fallet med den försvunna tjänsteflickan” (Forum, övers: Marianne Mattsson) av Tarquin Hall är också en lagom spännande och charmig roman. Men stryk ordet ”nästan”! Engelsmannen Hall har absolut skrivit en deckare, även om hans detektivroman kokats så mjuk att den kan jämföras med Alexander McCall Smiths vänliga deckare om Mma Ramotswe i Botswana.

Huvudpersonen, Vish Puri, driver Privata Detektivbyrån i Delhi. ”Diskretion är vårt motto”, enligt firmaskylten. En recensent tyckte att Puri (korpulent, fåfäng och klipsk) liknar Hercule Poirot men jag tänker också på Ture Sventon. Vilket inte betyder att Puris uppdrag är ofarliga. Plötsligt kan privatdetektiven bli beskjuten på taket till sitt hus!

Kanske främst låter Tarquin Hall sin detektiv vara en guide till dagens Indien, både traditionellt och allt mer modernt, lika fattigt men också nyrikt. Som när Puri möter en klient på Gymkhana Club, en (herr)klubb för Delhis rätta kretsar, eller skjutsas i bilen av sin nya chaufför, som vill trycka gasen i botten som alla andra indier vid ratten men Puri håller på trafikreglerna.

Romanen smyckas dessutom med indiska uttryck (ordlista återfinns i slutet). Informativt och atmosfärrikt, underhållande och, som sagt, lagom spännande. Tack gärna fler mjukdeckare med Vish Puri!

För att Deckarhyllan inte ska bli alldeles för mjuk och lättkokt så ska jag avsluta med något tuffare och hårdare: ”Tjockare än vatten” (Minotaur; övers: Jan Malmsjö) av Mark Billingham. När Billingham började skriva polisromaner om Tom Thorne, kriminalkommissarie i London, tyckte jag att böckerna var pastischer, nästan parodier. Men bok för bok har han mejslat ut sin egen form av noir och hårdkokt.

”Tjockare än vatten” är ett utmärkt exempel: noir i London och ingen annanstans, en modern, hårdkokt och inte minst engelsk polisroman. Även bilden av Tom Thorne, tuff och tvär, en rätt osympatisk polis och människa, blir allt mer nyansrik, fördjupas och breddas. Thorne är nu en person som jag både kan tycka illa och bra om, romanpersonen blir en människa.

Mark Billingham nöjer sig inte med en seriemördare utan här finns två stycken, den senare en kopia av den första. Han har ingen framförhållning, inte heller i hans nya polisroman finns en intrigtråd som drar handlingen framåt och trissar upp spänning. Nej, jag borde inte tycka om det här! Ändå gör jag det och det beror på Billinghams förmåga att skapa en stämning som fångar och innesluter läsaren. Det blir skrämmande. Som om dessa osannolika händelser kunnat – ja, kan! – inträffa i verkligheten.

(Ystads Allehanda 2010)